En tråd för oss som vill ha barn/som försöker bli gravida del 13

[vemsomhelst123]

Tack. Känner mig så ofantligt ledsen, helt säker på att det främst är gravhormonerna (då jag känt sån oerhörd nedstämdhet första veckorna varje gång jag varit gravid, och jag kände likadant redan för ett par veckor sedan innan jag ens visste att jag var gravid). Situationen spär såklart på känslorna antar jag. Känner mig så uppgiven, trött och ledsen. Inget driv kvar. Känns helt hopplöst denna tanke om fler barn nu, hur ska det någonsin gå när åldern redan är hög och tiden tickar med alla graviditeter som blir fel?

Har massa saker som hänger i luften, på jobbet tex, men jag har ingen initiativförmåga kvar till det heller. Och idag tappade jag det på dottern när hon var lite strulig med tandborstningen, och sen bröt jag ihop och bara grät och grät och stackars lillan fick trösta sin mamma som precis skällt på henne.

Ingen lust, ingen ork, ingen glädje att öht gå till jobb imorgon eller åka iväg och bada med kompis på em/kvällen. Jag får ju inte ens bada nu och jag älskar att bada. Vet samtidigt att jag inte mår bättre av att gå hemma.

Känns så jobbigt att det hormonella ger sån påverkan på måendet också. Både psykiskt och fysiskt med illamående. Bara vänta och stå ut men oklart hur länge och vad vägen framåt är. Blä. Nu ska jag tröstäta ostbågar och gråta en skvätt till

Det lät som en bra idé. Och jag vet att det inte är någon tröst men det kan vara ett bra liv med ett barn också. Vi valde att stanna vid ett (ingen aning om vi ens hade kunnat få fler men hon var en hoppsan) och nu börjar vi bli för gamla och jag står på en medicin man måste pausa ett år innan man ska försöka. Ibland kan jag känna viss sorg över att vi inte kunde/orkade ge henne ett syskon, men jag kan också se hur fint det är att hon får så mycket tid med oss tillsammans och var för sig, hur hon knutit an till ffa ett annat ensambarn på ett syskonliknande sätt och testar konflikter och att vi nu när hon snart är fem har helt andra möjligheter till att vara oss igen. Jag har aldrig känt någon längtan efter barn, så det kan jag inte sätta mig in i, men jag förstår lite av sorgen du känner. Tillåt dig att känna den och ha inte dåligt samvete för att du mår som du mår just nu, jag är övertygad om att din lilla mår bra och det är väldigt empatiskt och fint att hon tröstar dig, känslor är inte farliga, det är bra att barn lär sig det tror jag.

 

[Roheryn]

@cherie det låter jättejobbigt - att liksom hänga i limbo och inte ens veta på riktigt om man är gravid eller inte. Hoppas - oavsett om det blir ett barn till eller inte - att du slipper fler utomkvedshavandeskap och får må bra Och precis som @vemsomhelst123 kan jag intyga att livet med endast ett barn kan vara hur fint som helst! En klen tröst, kanske, om man nu verkligen VILL ha ett barn till, men ändå ett bra och fint liv!