- Svar: 27
- Visningar: 3 743
Funderat fram och tillbaka men känner att jag vill kunna använda min dagbok här fritt utan att behöva tänka på vilket konto jag använder. Och skriva mera allmänt om allt som händer i livet. Och faktiskt, ingen skam ska falla över mig eller min familj, vi har inte gjort nånting fel. Men den 22:a December 2023 will forever be marked.
Jag har knappast levt ett händelsefattigt liv, och jag är en person som ofta har känslorna mera utanpå än inuti. Men den dagen var det som att någon bokstavligen drog mattan under fötterna på mig och jag stirrade plötsligt ner i ett avgrundsdjupt hål. Så kändes det. Och jag hade haft ett kämpigt år bakom mig, eller, egentligen ett par kämpiga år. Men plötsligt var det som att allting annat bleknade i betydelse ställt jämte detta dallrande, gigantiska monster som nu uppenbarade sig i hålet. Och min hjärna ville leta, hitta förklaringar på det oförklarliga. När såna här saker händer börjar man liksom ifrågasätta allt. Och jag har känt alla känslor man kan känna tror jag, men ilskan har definitivt varit den mest frekvent återkommande.
Numera känner jag inte riktigt lika starkt. Mer som ett slags vemod när hans namn kommer på tal. Vår son pratar om honom ibland och försöker såklart också, utifrån en snart nioårings nivå och intellekt greppa hela situationen. Och vissa saker han säger eller gör, kan få det att knyta sig i magen på ett obehagligt sätt. Eller som att strupen liksom snörar ihop sig. Och jag vet att han har sensorer som snappar upp mycket mer än jag ens kan, vill eller orkar föreställa mig.
Och mera hur jag har påverkats då? Min syn på mig själv, att ha blivit objektifierad på det här sättet. Jag har slutat att färga håret, har alltid pösiga kläder på mig. Tänker att om jag blir en grå sten så kommer ingen någonsin att bry sig om mig på DET sättet igen. Men det är också en sorg. Jag vill ju också få känna mig fin ibland, men vill faan inte ge det till nån jävla äckelgubbe.
Kommer säkert skriva mer här sen, men hinner/orkar inte mer nu.
Jag har knappast levt ett händelsefattigt liv, och jag är en person som ofta har känslorna mera utanpå än inuti. Men den dagen var det som att någon bokstavligen drog mattan under fötterna på mig och jag stirrade plötsligt ner i ett avgrundsdjupt hål. Så kändes det. Och jag hade haft ett kämpigt år bakom mig, eller, egentligen ett par kämpiga år. Men plötsligt var det som att allting annat bleknade i betydelse ställt jämte detta dallrande, gigantiska monster som nu uppenbarade sig i hålet. Och min hjärna ville leta, hitta förklaringar på det oförklarliga. När såna här saker händer börjar man liksom ifrågasätta allt. Och jag har känt alla känslor man kan känna tror jag, men ilskan har definitivt varit den mest frekvent återkommande.
Numera känner jag inte riktigt lika starkt. Mer som ett slags vemod när hans namn kommer på tal. Vår son pratar om honom ibland och försöker såklart också, utifrån en snart nioårings nivå och intellekt greppa hela situationen. Och vissa saker han säger eller gör, kan få det att knyta sig i magen på ett obehagligt sätt. Eller som att strupen liksom snörar ihop sig. Och jag vet att han har sensorer som snappar upp mycket mer än jag ens kan, vill eller orkar föreställa mig.
Och mera hur jag har påverkats då? Min syn på mig själv, att ha blivit objektifierad på det här sättet. Jag har slutat att färga håret, har alltid pösiga kläder på mig. Tänker att om jag blir en grå sten så kommer ingen någonsin att bry sig om mig på DET sättet igen. Men det är också en sorg. Jag vill ju också få känna mig fin ibland, men vill faan inte ge det till nån jävla äckelgubbe.
Kommer säkert skriva mer här sen, men hinner/orkar inte mer nu.
Senast ändrad:
Känns iofs som att jag borde var typ dubbelt så gammal atm 
