40-årskris/nu är ju allt för sent

Förstår, jag fyllde 35 år nyss och mina föräldrar är sjuka. Pappa höll på att dö i maj då han fick en stroke. Jag sitter i en 2:a jag hyr utan barn, villa, sommarstuga eller en partner. Har inget sparkapital.
Jag börjar bli stel i kroppen och träffar knappt någon då mina föräldrar är i riskgrupp och vi jobbar hemma pga corona.

Men vet ni, fuck it!
Jag har en kropp som bär mig, tak över huvudet, ett bra jobb och massor att se framemot i livet. Fördelarna är att jag landat i mig själv och känner mig trygg i att inte behöva uppfylla någon annan eller samhällets krav. Jag ser mer positivt runt mig med kvinnor som tar och får mer plats, vi klär oss som vi vill och slutar följa normen.
Jag får träna för att hålla kroppen fräschare men så är det!
Jag är så glad i djuren och de ger mig så mycket kärlek.
Jag har en skruttbil som jag kan åka i vart jag vill :D Ibland sticker jag iväg till ställen jag aldrig sett innan.
Jag är vuxen och kan göra vad jag vill :heart

Det som varit kan jag inte ändra, ja jag kan vara besviken men sen behöver jag inte fastna där och älta.. jag kunde gjort klokare val men det går inte att ändra nu, något av det.
Att vara irriterad över att man varit/är sjuk är bara att vara elak mot sig själv. De kan man inte rå för och den irritationen tar bara onödig energi som jag kan lägga på att plantera blommor, beställa sticklingar, grotta ner mig i lampor som gör att växterna trivs nu på hösten :love: mm
Låter härligt, men för mig är det nog på ett mer existentiellt plan eller man ska kalla det. Är egentligen rätt nöjd med mitt liv i stort även om vissa bitar fattas, och jag jämför mig inte heller alls med andra. Är inte rädd för att dö själv heller, så det är inte det... Det är helt enkelt den där inre stressen/sorgen (ja, sorg är nog kanske det bästa ordet) av att det går så fort samt att vissa saker verkligen är körda så att säga. Det som har varit kommer aldrig tillbaka. Att föräldrarna krasst sett snart kommer att vara borta. Saker som man verkligen inte kan påverka men som ligger och skaver hela tiden i bakgrunden. Det är svårt att koppla bort även om man också är glad och tacksam över mycket. Men som sagt. Det är hur jag känner. Är man lagd lite mer åt det obekymrade och positiva hållet så känner man troligen helt annorlunda.
 
Förstår, jag fyllde 35 år nyss och mina föräldrar är sjuka. Pappa höll på att dö i maj då han fick en stroke. Jag sitter i en 2:a jag hyr utan barn, villa, sommarstuga eller en partner. Har inget sparkapital.
Jag börjar bli stel i kroppen och träffar knappt någon då mina föräldrar är i riskgrupp och vi jobbar hemma pga corona.

Men vet ni, fuck it!
Jag har en kropp som bär mig, tak över huvudet, ett bra jobb och massor att se framemot i livet. Fördelarna är att jag landat i mig själv och känner mig trygg i att inte behöva uppfylla någon annan eller samhällets krav. Jag ser mer positivt runt mig med kvinnor som tar och får mer plats, vi klär oss som vi vill och slutar följa normen.
Jag får träna för att hålla kroppen fräschare men så är det!
Jag är så glad i djuren och de ger mig så mycket kärlek.
Jag har en skruttbil som jag kan åka i vart jag vill :D Ibland sticker jag iväg till ställen jag aldrig sett innan.
Jag är vuxen och kan göra vad jag vill :heart

Det som varit kan jag inte ändra, ja jag kan vara besviken men sen behöver jag inte fastna där och älta.. jag kunde gjort klokare val men det går inte att ändra nu, något av det.
Att vara irriterad över att man varit/är sjuk är bara att vara elak mot sig själv. De kan man inte rå för och den irritationen tar bara onödig energi som jag kan lägga på att plantera blommor, beställa sticklingar, grotta ner mig i lampor som gör att växterna trivs nu på hösten :love: mm
Var och en har säkert sin kris. Baserad på vad man tyckte var viktigt. Vad man tycker är viktigt nu. Själv kan jag t ex bli helt galen på att kroppen inte håller samma kvalitet som förr nu när man passerat 50. Det tar längre tid att bygga kondition och småskador tar ju en evighet att läka. Med det sagt så gillar jag att vara äldre. Jag gillar att ha erfarenheten jag har. Jag gillar att vara mer obrydd än förr.

Jag vet inte om jag kan ge dig råd. För jag antar att mina råd bygger bara på mina upplevelser. Men kanske är knepet att uppskatta det man har och hitta det som ger en energi i vardagen. Kanske är det som fler sagt. Jämför inte med vad du drömde om för 20 år sen. Det var en dröm som hängde ihop med den du var då. Nu 20 år senare, är du troligt en helt annan person. Jag förstår att ditt mående påverkar dig, allt annat vore orimligt. Så jag antar att det gäller att hitta dina nuvarande drömmar i den situationen som du ändå har.

Så väl sagt av er båda och jag håller verkligen med :heart

För mig är trädgården och odlingarna jätteviktiga. Jag kommer aldrig mer att ha häst, tiden och pengarna räcker inte till, så trädgården har blivit ett ersättande intresse. Jag älskar att "gå gränserna" på sommaren och prata med mina blommor (jag klappar på dem också :D).
 
Jag fattar inte varför man ska jämföra sig med andra, det är ju som att be om att må dåligt. Fokusera istället på vad som är bra. Har inte haft en enda kris.
 
Låter härligt, men för mig är det nog på ett mer existentiellt plan eller man ska kalla det. Är egentligen rätt nöjd med mitt liv i stort även om vissa bitar fattas, och jag jämför mig inte heller alls med andra. Är inte rädd för att dö själv heller, så det är inte det... Det är helt enkelt den där inre stressen/sorgen (ja, sorg är nog kanske det bästa ordet) av att det går så fort samt att vissa saker verkligen är körda så att säga. Det som har varit kommer aldrig tillbaka. Att föräldrarna krasst sett snart kommer att vara borta. Saker som man verkligen inte kan påverka men som ligger och skaver hela tiden i bakgrunden. Det är svårt att koppla bort även om man också är glad och tacksam över mycket. Men som sagt. Det är hur jag känner. Är man lagd lite mer åt det obekymrade och positiva hållet så känner man troligen helt annorlunda.

Jag är nog ganska orolig av mig i perioder och lever även med ångest. Jag får dock hjälp av vården just nu så jag vet inte om det är lättare för mig eller inte.
Kommer också till de tankarna, jag tänker att man kanske inte behöver koppla bort dem utan att när tankarna kommer upp kan man känna tacksamhet att de fortfarande finns i livet och som sagt all tid man ändå fått ihop.
 
Nä, då har du ju heller ingen aning om hur det är och således inte målet för min tråd.
Så vi som icke haft kriser göre sig icke besvär att skriva då?
Är det inte ens lite intressant hur vi som inte har kriser har för syn på saker som gör att vi inte få de där kriserna?
 
Senast ändrad:
Låter härligt, men för mig är det nog på ett mer existentiellt plan eller man ska kalla det. Är egentligen rätt nöjd med mitt liv i stort även om vissa bitar fattas, och jag jämför mig inte heller alls med andra. Är inte rädd för att dö själv heller, så det är inte det... Det är helt enkelt den där inre stressen/sorgen (ja, sorg är nog kanske det bästa ordet) av att det går så fort samt att vissa saker verkligen är körda så att säga. Det som har varit kommer aldrig tillbaka. Att föräldrarna krasst sett snart kommer att vara borta. Saker som man verkligen inte kan påverka men som ligger och skaver hela tiden i bakgrunden. Det är svårt att koppla bort även om man också är glad och tacksam över mycket. Men som sagt. Det är hur jag känner. Är man lagd lite mer åt det obekymrade och positiva hållet så känner man troligen helt annorlunda.

Jag vill inte påstå att jag är så positivt lagd... men har förlikat mig med att vissa saker kommer inte att hända och att en del blir inte bättre än så här. Hur det än är är jag tacksam för det jag har.

Sedan har jag ju vetat hela livet att min far skulle gå bort när jag var förhållandevis ung (han var 19 år äldre än min mamma och 47 år när jag föddes). Han uppnådde ändå en respektabel ålder. Min mamma förlorade jag innan jag förlorade honom... hon fick tidig Alzheimers. När pappa dog blev jag i praktiken utan föräldrar, hon har inte känt igen mig på länge.
 
Jag är nog ganska orolig av mig i perioder och lever även med ångest. Jag får dock hjälp av vården just nu så jag vet inte om det är lättare för mig eller inte.
Kommer också till de tankarna, jag tänker att man kanske inte behöver koppla bort dem utan att när tankarna kommer upp kan man känna tacksamhet att de fortfarande finns i livet och som sagt all tid man ändå fått ihop.
+ @athena_arabians
Jag fungerar nog annorlunda, för jag kan (tyvärr) inte känna så hur mycket jag än försöker. Det blir bara kaos och sorgligt i min hjärna. Föräldrarna är bara ett exempel också. Det är nog mest den där ”tiden går och kommer aldrig tillbaka”-paniken som är mitt problem, vilket tex gestaltas av att föräldrarna blir gamla. Tror jag.
 
+ @athena_arabians
Jag fungerar nog annorlunda, för jag kan (tyvärr) inte känna så hur mycket jag än försöker. Det blir bara kaos och sorgligt i min hjärna. Föräldrarna är bara ett exempel också. Det är nog mest den där ”tiden går och kommer aldrig tillbaka”-paniken som är mitt problem. Tror jag.

Alltså, det är nästan som om jag skrivit det själv. Jag kallar det lite oseriöst för tidsfobi.
 
Jag hade 40 års kris! Från 35 till 40 typ.
Sen har jag nog förlikat mig med tanken att alla blir gamla om man inte dör innan... Det är rättvist i sin orättvishet...
Jag förstår att det är svårt att skaffa nära vänner eller partner i denna åldern. Jag träffar typ bara min familj och folk i jobbet. Mina vänner har heller inte tid att träffas. Livet är fullbokat med måsten. Bara att vilja gå på stan med en kompis är svårt att få till. Alla prioriterar annat. Att vara "ensam" när många andra inte har tid är såklart tufft!
Jag har singel vänner och de är superaktiva i allt. Jobbar mycket, reser mycket. Man måste ha något att engagera sig i när det känns kris
igt. Så man inte hinner älta för mycket tycker jag.

Ibland är jag också en sån som tror jag vill gå nåt jag valt bort. Ser vänner med gård och tänker att jag inte har en gård. Fast jag bestämt att det inte är vad jag vill ha.
Jag sålde min häst för att jag inte ville tävla längre. Men tänker ofta att livet är orättvist för jag har inte tid och råd att tävla? Fast jag bestämde att jag var lyckligare när jag rider utan tävlingspress. Jag vet vad jag vill men dras ändå med i att jag borde vilja andra saker. Och därför borde vara missnöjd för att jag inte har sånt som jag inte egentligen försökt att få. Sjukt konstigt...
 
Så vi som icke haft kriser göre sig icke besvär att skriva då?
Är det inte ens lite intressant hur vi som kriser har för syn på saker som gör att vi inte få de där kriserna?

Det Kan väl absolut vara intressant men då bör man nog tänka på Hur man uttrycker sig.
Eller tycker du själv att ditt svar ödmjukt bjuder in till vidare diskussion med personer som helt uppenbart har svårt att ”bara fokusera på det som är bra”?

Jag menar... jag kan bara tala för mig själv nu, men hade jag Kunnat välja att göra så hade jag självklart gjort detta, för fasen vad enkelt, lugnt och skönt det låter!
Men det är inte så jag fungerar, inte när det gäller min personlighet och definitivt inte när det gäller min sjukdomsbild. Alla kan inte bara välja. Jag har jobbat oerhört mycket med mig själv och det har hjälpt i hur jag nu hanterar mina tankar och känslor. Men det är alltså något jag varit tvungen att jobba för i åratal och som jag fortsatt aktivt måste göra för att behålla.

Det som faller sig naturligt för dig gör det inte för mig. Jag är glad för din skull att du har förmågan att fokusera på det som är bra, det är ju toppen! Jag hoppas att du verkligen kan se vilken gåva det tankesättet är, och vara ödmjuk inför att inte alla har den.
 
Ja, och det blir tydligare ju äldre man blir också...

Verkligen.
För min del har det landat i att jag hela tiden ser tillbaka på och längtar tillbaka till när jag var liten. Jag hade en bra uppväxt även om det funnits problem där. Vissa av problemen har troligen "cementerat" min dåliga självkänsla.
Men ändå.
Men jag är ärligt talat livrädd för att dagen ska komma när mina föräldrar inte finns längre.
 
Jag har ingen regelrätt "kris", men däremot händer det att jag ibland får hög ångest när jag då och då "kommer på" att tiden vi har är begränsad, både för oss själva och för våra nära och kära. Det händer absolut inte varje dag, inte ens varje vecka, men när det slår mig så slår tanken mig hårt!

Jag känner att jag just nu är på den åldersmässiga tröskeln (fyller 38 i april) där jag mer frekvent känner av min egen (och andras) dödlighet när div ålderskrämpor och sjukdomar träder fram hos folk, och jobbar på att känslomässigt inse det jag intellektuellt vet; det enda vi kan vara säkra på är att alla en dag kommer dö, så det hjälper mig inte någonting att gå runt och oroa mig/känna ångest över det, för det är någonting jag ABSOLUT inte kan påverka.

Jag tror att när man väl accepterar detta faktum, så kan man (jag) istället fokusera på att njuta av den tid vi har, och göra det bästa av det. Man vet inte om man själv eller de man älskar finns kvar i 70 år eller 7 dagar till, och att gå runt och ha ångest för det oundvikliga tar extremt mycket energi, iaf för mig vid de tillfällen när de tankarna kommer.

Jag är avundsjuk på de som redan kommit till den punkten att man accepterat det oundvikliga och inte låter det lamslå en mentalt eller fysiskt. Jag är inte helt där än, men jobbar som sagt aktivt på att kunna acceptera det, eftersom jag avskyr när saker jag inte har någon som helst kontroll över ska kunna styra mitt mentala mående.
 
Jag har ingen regelrätt "kris", men däremot händer det att jag ibland får hög ångest när jag då och då "kommer på" att tiden vi har är begränsad, både för oss själva och för våra nära och kära. Det händer absolut inte varje dag, inte ens varje vecka, men när det slår mig så slår tanken mig hårt!

Jag känner att jag just nu är på den åldersmässiga tröskeln (fyller 38 i april) där jag mer frekvent känner av min egen (och andras) dödlighet när div ålderskrämpor och sjukdomar träder fram hos folk, och jobbar på att känslomässigt inse det jag intellektuellt vet; det enda vi kan vara säkra på är att alla en dag kommer dö, så det hjälper mig inte någonting att gå runt och oroa mig/känna ångest över det, för det är någonting jag ABSOLUT inte kan påverka.

Jag tror att när man väl accepterar detta faktum, så kan man (jag) istället fokusera på att njuta av den tid vi har, och göra det bästa av det. Man vet inte om man själv eller de man älskar finns kvar i 70 år eller 7 dagar till, och att gå runt och ha ångest för det oundvikliga tar extremt mycket energi, iaf för mig vid de tillfällen när de tankarna kommer.

Jag är avundsjuk på de som redan kommit till den punkten att man accepterat det oundvikliga och inte låter det lamslå en mentalt eller fysiskt. Jag är inte helt där än, men jobbar som sagt aktivt på att kunna acceptera det, eftersom jag avskyr när saker jag inte har någon som helst kontroll över ska kunna styra mitt mentala mående.

Jag är i ungefär samma läge, för mig blev det väldigt påtagligt när min mamma diagnostiserades med icke operabel lungcancer. Då blev det som tidigare varit något diffust i framtiden väldigt väldigt påtagligt. Jag kan bli lamslagen av ångest när det hela slår mig så att säga men försöker precis som du arbeta på att acceptera faktumet och leva på så gott det går. Men just när det blir verkligt att någon faktiskt är på väg mot det oundvikliga så känns också ens egna liv så oerhört kort. Det blir en stress på något plan.
 
Jag är i ungefär samma läge, för mig blev det väldigt påtagligt när min mamma diagnostiserades med icke operabel lungcancer. Då blev det som tidigare varit något diffust i framtiden väldigt väldigt påtagligt. Jag kan bli lamslagen av ångest när det hela slår mig så att säga men försöker precis som du arbeta på att acceptera faktumet och leva på så gott det går. Men just när det blir verkligt att någon faktiskt är på väg mot det oundvikliga så känns också ens egna liv så oerhört kort. Det blir en stress på något plan.

Känner igen mig så i det du skriver... när sjukdomar drabbar de man älskar så blir allting så jävla hårt, påtagligt och konkret. Kroppen slår liksom bakut.
 
Jag har ingen regelrätt "kris", men däremot händer det att jag ibland får hög ångest när jag då och då "kommer på" att tiden vi har är begränsad, både för oss själva och för våra nära och kära. Det händer absolut inte varje dag, inte ens varje vecka, men när det slår mig så slår tanken mig hårt!

Jag känner att jag just nu är på den åldersmässiga tröskeln (fyller 38 i april) där jag mer frekvent känner av min egen (och andras) dödlighet när div ålderskrämpor och sjukdomar träder fram hos folk, och jobbar på att känslomässigt inse det jag intellektuellt vet; det enda vi kan vara säkra på är att alla en dag kommer dö, så det hjälper mig inte någonting att gå runt och oroa mig/känna ångest över det, för det är någonting jag ABSOLUT inte kan påverka.

Jag tror att när man väl accepterar detta faktum, så kan man (jag) istället fokusera på att njuta av den tid vi har, och göra det bästa av det. Man vet inte om man själv eller de man älskar finns kvar i 70 år eller 7 dagar till, och att gå runt och ha ångest för det oundvikliga tar extremt mycket energi, iaf för mig vid de tillfällen när de tankarna kommer.

Jag är avundsjuk på de som redan kommit till den punkten att man accepterat det oundvikliga och inte låter det lamslå en mentalt eller fysiskt. Jag är inte helt där än, men jobbar som sagt aktivt på att kunna acceptera det, eftersom jag avskyr när saker jag inte har någon som helst kontroll över ska kunna styra mitt mentala mående.

Jag mådde så dåligt när jag var yngre att jag mer eller mindre rusade mot döden. Inte så att jag tänkte ta livet av mig (även om det var nära i tonåren) men jag räknade kallt med att vara död innan 30. Det var lite förvånande att jag faktiskt fick fira min 30-årsdag. Men jag hade fortfarande inte slutat rusa mot döden...

Det krävdes att jag blev ordentligt sjuk några år senare (cancer var på bordet som en möjlig diagnos) för att jag skulle börja uppskatta livet och inse att jag inte ville dö (väldigt rubbat att något sådant skulle behövas men jaja...). Jag bestämde mig för att slåss om det var cancer och släppa livet på mina villkor om det kom till det. Den insikten har hjälpt mig något oerhört.

Nu var det inte så illa men det finns en reell möjlighet att sjukdomen och/eller medicinerna förkortar mitt liv. En god vän till familjen gick bort i sviterna av samma sjukdom som jag har när hen var i 45-årsåldern. Jag bestämde att jag ska ha kul den tid jag får, inte oroa mig för vad som kommer. Det funkar för det mesta men ibland är det svårt, speciellt med covid-19. Jag är inte övertygad om att jag skulle överleva om jag blev sjuk.

En annan sak jag och särbon är noga med är att inte ha ett pågående gräl när vi lägger på telefonen. Vi vet aldrig om det var sista gången vi pratade med varandra. Vi har båda inte helt ofarliga jobb och kör dessutom mycket bil båda två. Skulle det bli så illa att någon av oss dör i en olycka vill vi inte ha ett sådant sista samtal.
 
Nä, då har du ju heller ingen aning om hur det är och således inte målet för min tråd.

Jag tycker det här är intressant, så jag hoppas att du inte misstycker att jag spinner vidare på det. Jag tror att det är naturligt att vi, i viss mån, jämför oss med andra. Det är ju lite så vi hittar vår plats i samhället och vår identitet. Med det sagt så verkar det som att vår jämförelse med andra går till lite olika och har olika effekt på oss. Jag har en vän just nu som har verkat hamna i en väldigt negativ spiral av att just jämföra sig med andra, samt irritera sig på vad andra lägger upp på sociala medier. Personen börjar bli bitter och ondgör sig över andra. Jag tror att vi måste vara lite vaksamma på hur mycket vi låter andras liv påverka vårt. Det kommer alltid att finnas personer som har mer framgångsrika liv, oavsett vart på skalan man själv anser sig befinna sig. En gör nog gott i att försöka ta ett steg tillbaks, försöka se de vackra sakerna i sitt eget liv och försöka minska påverkan från andra. Även om det ibland är svårt, och de flesta har nog svackor gällande detta.

Allt är inte heller hur det ser ut. En relation som ser lycklig ut behöver inte vara det, och det säger jag inte för att det är "kul" att det går dåligt för andra utan för att det kan vara bra att ha en medvetenhet om att alla har sina kamper i livet. Oavsett hur de ter sig, man ser dem bara sällan.
 
Jag tycker det här är intressant, så jag hoppas att du inte misstycker att jag spinner vidare på det. Jag tror att det är naturligt att vi, i viss mån, jämför oss med andra. Det är ju lite så vi hittar vår plats i samhället och vår identitet. Med det sagt så verkar det som att vår jämförelse med andra går till lite olika och har olika effekt på oss. Jag har en vän just nu som har verkat hamna i en väldigt negativ spiral av att just jämföra sig med andra, samt irritera sig på vad andra lägger upp på sociala medier. Personen börjar bli bitter och ondgör sig över andra. Jag tror att vi måste vara lite vaksamma på hur mycket vi låter andras liv påverka vårt. Det kommer alltid att finnas personer som har mer framgångsrika liv, oavsett vart på skalan man själv anser sig befinna sig. En gör nog gott i att försöka ta ett steg tillbaks, försöka se de vackra sakerna i sitt eget liv och försöka minska påverkan från andra. Även om det ibland är svårt, och de flesta har nog svackor gällande detta.

Allt är inte heller hur det ser ut. En relation som ser lycklig ut behöver inte vara det, och det säger jag inte för att det är "kul" att det går dåligt för andra utan för att det kan vara bra att ha en medvetenhet om att alla har sina kamper i livet. Oavsett hur de ter sig, man ser dem bara sällan.

Jag lägger inte ut skiten på Instagram om vi säger så. Allt är inte en dans på rosor men jag ser ingen anledning att lägga ut det offentligt.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag var väldigt nära att skriva det här under anonymt nick, men kom sedan fram till att det här inte är något att skämmas för och att...
2 3
Svar
44
· Visningar
4 645
Senast: Mineur
·
  • Artikel
Dagbok Jag tänkte jag kunde ha en egen tråd att uppdatera i istället för att drälla inlägg överallt i forumet och på dagbok. För att göra en...
2
Svar
31
· Visningar
1 768
Senast: Sasse
·
Skola & Jobb Hej! Här på Buke verkar det finnas kloka och hjälpsamma människor, postar nu min fråga efter att ha läst på forumet i flera veckor. Jag...
2 3
Svar
56
· Visningar
4 496
Senast: Mabuse
·
  • Låst
Relationer Gammal användare, men nytt konto, mest på grund av att jag... vet inte, men nästan skäms över mina egna tankar? Jag vet att det finns...
6 7 8
Svar
151
· Visningar
20 575
Senast: Gunnar
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp