40-årskris/nu är ju allt för sent

[Voeux]

Jag lägger inte ut skiten på Instagram om vi säger så. Allt är inte en dans på rosor men jag ser ingen anledning att lägga ut det offentligt.

Nej, samma här. Jag delar med mig av saker jag tycker är roligt att dela med mig av. Det är ofta resor, restaurangbesök och fina bilder. Mina strider i livet ventileras oftast.. här på Buke!

 

[_Taggis_]

Jag lägger inte ut skiten på Instagram om vi säger så. Allt är inte en dans på rosor men jag ser ingen anledning att lägga ut det offentligt.

Jag gör tvärtom Jag strösslar sociala medier med min galghumor och skriver om livets eländen med en humoristisk twist. Det roar mig och det roar andra, även om jag grinar över eländet emellanåt så har det på nå vis hjälpt mig att ta mig framåt.
Det behövs kontraster till allas perfect-life-poster

 

[EmmaBovary]

Jag tycker det här är intressant, så jag hoppas att du inte misstycker att jag spinner vidare på det. Jag tror att det är naturligt att vi, i viss mån, jämför oss med andra. Det är ju lite så vi hittar vår plats i samhället och vår identitet. Med det sagt så verkar det som att vår jämförelse med andra går till lite olika och har olika effekt på oss. Jag har en vän just nu som har verkat hamna i en väldigt negativ spiral av att just jämföra sig med andra, samt irritera sig på vad andra lägger upp på sociala medier. Personen börjar bli bitter och ondgör sig över andra. Jag tror att vi måste vara lite vaksamma på hur mycket vi låter andras liv påverka vårt. Det kommer alltid att finnas personer som har mer framgångsrika liv, oavsett vart på skalan man själv anser sig befinna sig. En gör nog gott i att försöka ta ett steg tillbaks, försöka se de vackra sakerna i sitt eget liv och försöka minska påverkan från andra. Även om det ibland är svårt, och de flesta har nog svackor gällande detta.

Allt är inte heller hur det ser ut. En relation som ser lycklig ut behöver inte vara det, och det säger jag inte för att det är "kul" att det går dåligt för andra utan för att det kan vara bra att ha en medvetenhet om att alla har sina kamper i livet. Oavsett hur de ter sig, man ser dem bara sällan.

Jag måste nog tillstå att även om jag är medveten om det faktum att man _borde_ försöka se de vackra sakerna i sitt liv, så känns det alltid lite som en knäpp på näsan när någon säger åt mig att göra det. Det är nog faktiskt inte någon gång det blivit konstruktivt, utan det har ju varit något jag redan varit medveten om men inte kan göra alla gånger, och då känns det värre. Men det är ju också något personligt, och jag är medveten om att mitt tillvägagångsätt inte är standard liksom.

 

[Nepenthe]

Lite på sociala medier och hur de påverkar oss iom vad @Voeux skrev.
Jag rensade instagram, väljer att följa konton som får mig att må bra inte de som gör mig bitter.
Facebook försöker jag sluta besöka alls då det tyvärr gör att jag mår sämre..

Det har varit en lång period där jag från november till nu jag ältat vissa händelser som varit fler gånger per dag. Jag har mött dem med irritation och ledsamhet men nu har jag med hjälp försökt vända det. Försöka se det bra i saker och ibland gråtit men ändå med ett leende på läpparna. Främst för att jag lever ju nu, jag har ju idag att göra vad jag vill
Ångrar man det som varit kan man iaf se till att inte ångra det man gör i framtiden.

 

[Voeux]

Jag måste nog tillstå att även om jag är medveten om det faktum att man _borde_ försöka se de vackra sakerna i sitt liv, så känns det alltid lite som en knäpp på näsan när någon säger åt mig att göra det. Det är nog faktiskt inte någon gång det blivit konstruktivt, utan det har ju varit något jag redan varit medveten om men inte kan göra alla gånger, och då känns det värre. Men det är ju också något personligt, och jag är medveten om att mitt tillvägagångsätt inte är standard liksom.

Därav tillägg att det kan vara svårt och att alla nog går igenom svackor gällande detta. Jag med.

 

[athena_arabians]

Jag gör tvärtom Jag strösslar sociala medier med min galghumor och skriver om livets eländen med en humoristisk twist. Det roar mig och det roar andra, även om jag grinar över eländet emellanåt så har det på nå vis hjälpt mig att ta mig framåt.
Det behövs kontraster till allas perfect-life-poster

Galghumor kör jag med också. Jag har inga problem att vara ironisk och skratta åt mig själv

Men jag tänker inte lägga upp en bild av mig själv helt plufsig i ansiktet av att inte ha sovit efter en ångestnatt heller. Jag föredrar att hantera sådant privat.

 

[EmmaBovary]

Jag gör tvärtom Jag strösslar sociala medier med min galghumor och skriver om livets eländen med en humoristisk twist. Det roar mig och det roar andra, även om jag grinar över eländet emellanåt så har det på nå vis hjälpt mig att ta mig framåt.
Det behövs kontraster till allas perfect-life-poster

Jag är knappt aktiv på sociala medier, men jag är lite likadan i livet som helhet.

 

[athena_arabians]

Jag måste nog tillstå att även om jag är medveten om det faktum att man _borde_ försöka se de vackra sakerna i sitt liv, så känns det alltid lite som en knäpp på näsan när någon säger åt mig att göra det. Det är nog faktiskt inte någon gång det blivit konstruktivt, utan det har ju varit något jag redan varit medveten om men inte kan göra alla gånger, och då känns det värre. Men det är ju också något personligt, och jag är medveten om att mitt tillvägagångsätt inte är standard liksom.

Jag vill verkligen inte säga åt någon att göra det... men för mig är det enda sättet att orka. Dvs att när allt är jävligt så tittar jag på min trädgård, njuter av bra musik och en bra bok (gott vin också faktiskt). Att inte kunna göra det skulle tagit kål på mig för länge sedan. Men jag förstår att alla fungerar inte som mig och jag lägger ingen värdering i det. Så länge man har en strategi som fungerar (någorlunda iaf).

 

[EmmaBovary]

Därav tillägg att det kan vara svårt och att alla nog går igenom svackor gällande detta. Jag med.

Jo, såklart. Men för min del så är det aldrig positivt (i det långa loppet) när någon uppmanar mig. Sedan så ser jag det inte som så farligt att vara lite bitter och svartsynt, även om det är en hårfin linje mellan att vara destruktivt bitter. Men jag ser det inte som ett eget mål att den egenskapen ska försvinna helt.

 

[Teilani]

Jag fyllde 40 för ett par år sedan, och i samband med det började jag känna mig gammal. Och det är inte roligt!

Sen är jag ju inte gammal egentligen, men känslan av att det dyker upp rynkor, och krämpor och tuttarna blir längre, påminner ju om att tiden vi får här i livet inte är oändlig.

Så har jag gått och känt mig gammal och ful ett par år, till vilken nytta men det börjar kännas bättre. Jag har en fullt fungerande kropp och jag får försöka använda den, så håller den väl längre!

Så jag har väl inget bra svar på hur man kommer vidare när man konfronteras med åldrandet, men att jobba för acceptans på olika sätt är nog den bästa vägen framåt.

 

[EmmaBovary]

Jag vill verkligen inte säga åt någon att göra det... men för mig är det enda sättet att orka. Dvs att när allt är jävligt så tittar jag på min trädgård, njuter av bra musik och en bra bok (gott vin också faktiskt). Att inte kunna göra det skulle tagit kål på mig för länge sedan. Men jag förstår att alla fungerar inte som mig och jag lägger ingen värdering i det. Så länge man har en strategi som fungerar (någorlunda iaf).

Såklart är det vettigt, menar bara just att det är svårt att ta till sig en uppmaning i den stilen i en kris exempelvis. Som du ju är inne på själv

 

[Teilani]

Jag vill verkligen inte säga åt någon att göra det... men för mig är det enda sättet att orka. Dvs att när allt är jävligt så tittar jag på min trädgård, njuter av bra musik och en bra bok (gott vin också faktiskt). Att inte kunna göra det skulle tagit kål på mig för länge sedan. Men jag förstår att alla fungerar inte som mig och jag lägger ingen värdering i det. Så länge man har en strategi som fungerar (någorlunda iaf).

Och så har jag lärt mig något nytt idag, alltid tagit för givet att ”ta kål” skulle stavats ”kol”, men nu tog jag mig tid att se vart uttrycket kom ifrån. Roligt med ord

 

[Voeux]

Jo, såklart. Men för min del så är det aldrig positivt (i det långa loppet) när någon uppmanar mig. Sedan så ser jag det inte som så farligt att vara lite bitter och svartsynt, även om det är en hårfin linje mellan att vara destruktivt bitter. Men jag ser det inte som ett eget mål att den egenskapen ska försvinna helt.

Nej, jag har inget emot lite bitter och svartsynt. Det är jag själv också till och från. Däremot, när det blir destruktivt, tror jag det är kontraproduktivt att bara sitta och hålla med om att allt är skit.

 

[EmmaBovary]

Nej, jag har inget emot lite bitter och svartsynt. Det är jag själv också till och från. Däremot, när det blir destruktivt, tror jag det är kontraproduktivt att bara sitta och hålla med om att allt är skit.

Ah, men då så, då tolkade jag dig nog lite fel. Det håller jag med om.

 

[athena_arabians]

Såklart är det vettigt, menar bara just att det är svårt att ta till sig en uppmaning i den stilen i en kris exempelvis. Som du ju är inne på själv

Att säga något sådant till någon i en aktiv kris visar minst sagt på en obefintlig fingertoppskänsla...

 

[Voeux]

Jag gör tvärtom Jag strösslar sociala medier med min galghumor och skriver om livets eländen med en humoristisk twist. Det roar mig och det roar andra, även om jag grinar över eländet emellanåt så har det på nå vis hjälpt mig att ta mig framåt.
Det behövs kontraster till allas perfect-life-poster

Jag tycker att folk verkar missnöjda med vad andra lägger upp i sociala medier nästan oavsett vad det är. Är det bara vackra bilder så anklagas man för att fabricera ett perfekt liv, delar man med sig av ångest anklagas man för att jaga uppmärksamhet, delar man med sig av vardagen typ "idag köpte jag mjölk" suckar folk över hur poänglösa inlägg man lägger upp. En suicidal vän till mig delade med sig av dessa tankar och jag kan säga att det inte togs emot väl, så det verkade inte ses som en välkommen kontrast till det övriga flödet. Galghumor funkar, du får må dåligt och ha det skit så länge du är rolig på din egen bekostnad. Jag kanske ska tipsa min suicidale vän om det, eller det kanske blir alldeles för mörk humor?

Nej, av den anledningen har jag som inställning att inte ha åsikter om vad andra lägger upp. Samt att strunta i om andra har åsikter om vad jag själv lägger upp. Vi har alla olika sätt att hantera våra ups- and downs i livet och jag är bara glad om folk lyckas hitta nåt som funkar för dem.

 

[TinyWiny]

Jag hade min absolut största livskris samma år som jag skulle fylla 21. Allt ställdes på ända då. Förhållandet med den jag trodde var min själsfrände var slut, jag stod ensam med två små barn och var övertygad om att jag skulle leva ensam resten av mitt liv för det var ju vad den jag trodde var min själsfrände (som i själva verket var väldigt bra på psykisk misshandel) sa. Han tog i mig av barmhärtighet. Ingen annan skulle vilja ta i mig med tång ens. Jag var så vilsen av all psykisk misshandel och tidigare övergrepp i barndomen att jag inte hade en aning om vem jag var. Jag visste inte ens vilka kläder jag trivdes i. Min enorma förmåga till anpassning hade gjort mig till någon jag inte kände och jag behövde hitta mig själv. Jag kan inte ens skriva igen för det fanns inget igen.
Jag skalade av alla de där lagren som lagren på en lök i förhoppning att hitta något där och det gjorde jag. Jag hittade en människa som visserligen var väldigt trasig men som också hade en vilja att överleva och att göra gott.

Mitt egenvärde var på minus och jag bestämde mig för att kan jag inte göra det för mig själv så gör jag det för mina barn (senare, när barnen blev vuxna och flyttade hemifrån blev det för mina djur i de mörka stunderna) och det gjorde jag. Helheten var helt omöjlig att göra något åt så jag fokuserade på de små bitarna. En liten sak i taget. Förbättrade en liten sak och såg till att faktiskt se att den lilla saken gjorde skillnad. Så har jag fortsatt.

Jag känner ibland att livet bara rusar förbi och jag är den som sitter kvar på perrongen och jag vill så mycket och så gärna och det hade kunnat sluta i bitterhet. Istället har det gett mig en jävlaranamma och jag jämför mig med en kackerlacka, en maskros eller dylikt. Jag kan se helt dödad ut av alla smällar men snart reser jag mig igen och går vidare. Ibland i mina mörka stunder funderar jag dock på hur mycket som blir för mycket. När är gränsen nådd och det inte går att resa sig igen? Sedan reser jag mig igen.

Jag har varit svårt sjuk större delen av mitt liv och de senaste 20 åren har inte varit något undantag. Jag kan ibland komma på mig själv att jag blir avundsjuk av de där sakerna i människors liv som de tar förgivet, att bara kunna sätta sig i bilen och åka iväg, att kunna vara vaken en hel dag, att få sova en hel natt, att kunna jobba och jag hade kunnat stanna där i bitterheten men jag vägrar. När stora dippar har kommit, som t ex när jag förlorade hemtjänsten och med den allt vad självständighet var försvann så rasade jag såklart, jag var så ledsen och förtvivlad men jag stannade inte där utan jag sörjde och gick vidare och försökte hitta andra lösningar för den livskvalité jag har jobbar jag hårt på. Hela mitt liv går ut på att må så bra jag bara möjligtvis kan och jag gläds över varenda litet framsteg hur futtigt det än kan verka i andras ögon och jag tillåter mig att verkligen glädjas över de små sakerna för glädje föder glädje precis som sorg föder sorg. Jag matar det jag vill ska växa.

Det finns något som heter KASAM. Känsla av sammanhang. Ett högt KASAM gör att man hittar andra vägar att hantera saker och ting på, att hitta lösningar på problemen istället för att stanna i den gråa sörjan och det är något man kan öka genom medvetenhet och träning.

 

[athena_arabians]

Nej, jag har inget emot lite bitter och svartsynt. Det är jag själv också till och från. Däremot, när det blir destruktivt, tror jag det är kontraproduktivt att bara sitta och hålla med om att allt är skit.

Exakt, det får liksom inte gå över styr. Det är helt ok att deppa, svära över hur jävligt och orättvist allt är... men sedan går man vidare och fejkar att allt är bra tills det blir bättre.

Jag hatar folk som gnäller hela tiden... då blir jag rejält motvalls. Det har hänt många gånger när det är skitväder på jobbet att jag och borrarna konstaterar att nu är allt verkligen åt helvete, kallt och vidrigt. Sedan biter vi ihop och ser till att få jobbet gjort. Dvs det är helt ok att gnälla lite och bekräfta för varandra att nu är det inte kul och sedan köra på.

 

[athena_arabians]

Och så har jag lärt mig något nytt idag, alltid tagit för givet att ”ta kål” skulle stavats ”kol”, men nu tog jag mig tid att se vart uttrycket kom ifrån. Roligt med ord

Kommer faktiskt ifrån att hacka kål till soppa. Det utökades väl till att hacka upp andra saker också

 

[Voeux]

Det har hänt många gånger när det är skitväder på jobbet att jag och borrarna konstaterar att nu är allt verkligen åt helvete, kallt och vidrigt. Sedan biter vi ihop och ser till att få jobbet gjort. Dvs det är helt ok att gnälla lite och bekräfta för varandra att nu är det inte kul och sedan köra på.

Det sista man vill ha då är någon som bah: "Men tänk positivt, vi får jobba utomhus i friska luften och vi har en lön och vi har VARANDRA!" Nej, men måste få tycka att saker och ting känns skit ibland. Kikade precis in hos en kollega som ska på läkarbesök och köra ner en kamera i magen p.g.a långvariga smärtor. Hon sa: "Men jag ska inte klaga, jag har en vän med två sorters cancer så jag försöker ha perspektiv på mina problem" och jag svarade "Jo, men kan man ändå få tycka att det är piss att ha ont och behöva köra ner en kamera i magen.."

Man måste få vara arg, ledsen och bitter över saker och ting i livet. När det går över styr kan det ju däremot vara bra om någon påpekar det.