F
Funderingen
Jag behöver hjälp med att redan ut tankar, känslor och få perspektiv. Skriver denna tråd under annan nick. Något jag egentligen inte vill göra men känner att detta är så personligt att jag gärna vill vara mer anonym.
Inlägget blir nog ganska långt, men vill ge bakgrundsinformation.
Den stora frågan är alltså om jag/vi ska satsa på att försöka få ett barn eller välja/acceptera att jag/vi inte kommer få några egna barn.
Jag har aldrig haft någon stor barnlängtan, det har aldrig varit en självklarhet att jag skulle bli förälder. Det har inte varit något som jag aktivt har strävat efter. Men inget jag heller aktivt valt bort, kanske mer indirekt genom andra val.
Väl ha nått 40 års födelsedagen hade jag bestämt mig för/insett mig för att detta med barnfamiljeliv inte skulle bli och helt lagt den tanken åt siden. Jag skulle bygga mitt eget liv och inte heller bli sambo i framtiden, skulle jag träffa någon skulle det inte bli så tätt. Jag hade då efter ett långt samboförhållande levt många år ensam, jobbat massor och efter en ordentlig och långdragen utmattningsdepression med flera sjukskrivningsepisoder, fått en bättre balans i mig själv och börjat återerövra livet utanför jobbet bla med häst.
4 dagar efter min 40-års dag blev jag bjuden på middag hos en man…. Ja resten kan ni gissa… Vi har nu vart tillsammans i 6 månader och det känns ganska unikt det vi har.
Vi är nu sambos, bor hos honom men jag har fullföljt min plan och köpt en liten gård i närheten där jag renoverar ladugården till stall och som vi ska ha som fritidställe med plan om långsiktig renovering.
Han är nästan 5 år yngre än mig och älskar barn, det lyser genom honom. Frågan om barn kom ganska tidigt upp mellan oss, väl medvetna om min ålder. Han har också levt länge ensam för vi träffades. Det har inte heller för honom tidigare varit något livsmål att skaffa egna barn men nu kom tanken upp genom att, liksom för mig, kändes det som att det var viktigt att ta ett aktivt beslut vad vi vill.
Jag vet inte vad jag vill. Det är inte heller helt okomplicerat för oss att pröva. Detta är bakgrunden.
Han; är rullstolsbunden. Detta gör att det bara är någon form av artificiell befruktning som gäller. Han vill ha ett biologiskt barn, att adoptera är inget alternativ för honom.
Jag; I somras blev jag akut sjuk med äggledar/äggstocksinfektion. Man upptäckte då att den ena äggstocken var stor som ett barnhuvud och bara konstiga cystor. Först var det misstanke om att det var cancer men alla prover under operationen var negativa. Man opererade bort äggstocken och äggledaren och omentet (ett stort veck av tarmkekset) eftersom jag hade cystor där också. Jag hade också cysta på den andra äggstocken men den så ”normal” ut så den äggstocken fick vara kvar.
Under operationen funderade man också på att operera bort livmodern men då jag inte hade fått prata med operatören först och jag inte definitivt sagt att jag/vi inte ville pröva att få barn valde han som opererade att ”bara” operera bort de myom/livmoderknutor jag hade, 5 stycken. Efter operationen sade han att livmodern nu var deformerad och om jag vill bli gravid borde jag pröva så fort som möjligt för myomen skulle snart börja växa igen och göra det svårare att bli gravid. Han gav mig också beskedet att om några år kommer jag troligvis vara tvungen att operera bort livmodern. I tillägg upptäckte de under operationen att jag har endometrios (vilket förklarar mina jobbiga menstruationer, jag har alltid haft det så så jag misstänkte aldrig att det berodde på endometrios).
Efter operationen blev det komplikationer. Smärtor. Infektion i såret, ifektion i buken och en tarmifektion (Clostridier) beroende på långvarig antibiotika behandling. Fick också blodpropp i lungan/lungemboli. Som behandling för den sista måste jag ta blodförtunnande medel i 6 månader, dvs fram till nyttår. Magen/tarmarna är inte helt stabil efter clostridiuminfektionen. Det blev en månad på sjukhus.
Sedan operationen har jag inte haft någon normal menscykel, haft två mens där jag blött massor – men nu står jag på blodförtunnande också.
I tilägg har jag en förändring i lungan jag har fått kontrollera med CT men den har inte ändrat sig på 3 månader. Kan vara ett ärr efter en lunginflammation.
Allt detta i kombination(en äggstock, en äggledare, opererad för myom, endometrios, tendens till cystor på min kvarvarande äggstock och oregelbunden menscykel) gör att min kvalificerade gissning är att det bara är in-vitro/provrörsbefruktning som kan vara aktuellt med allt vad detta innebär av hormonbehandling, utplockning av ägg etc.
Efter min sjukdomsperiod (som jag skulle kunna skriva mycket om) är jag rädd, rädd för att bli sjuk, rädd för komplikationer, rädd för smärta, rädd, rädd….
Vi måste minst vänta till nästa sommar med att börja en eventuell process att försöka få barn. Först måste jag bli färdig med blodförtunnande medicin, komma tillbaka till jobb och jobba 6 månader för att arbeta upp nya sjukskrivningsrättigheter. (Bor inte i Sverige) Jag skulle alltså vara mellan 42-43 innan barnet är fött.
Sedan är det detta vad det skulle innebära att få småbarn i huset med vaknätter och annat. Både jag och samboen har jobb som kräver massor, jag har 43 timmars arbetsvecka.
Här tänker jag att man nog inte helt kan föreställa sig vilken förändring det blir med ett barn förän man vart där. Jag är också rädd för att det blir min ”livsstil” som blir mest påverkad. Energin, och ekonomin, till att bygga upp min dröm med min lilla gård och mina tre hästar. Jag har jobbat massor för att uppnå detta. Sedan detta med att bli en äldre förälder…
Men kanske gör jag mitt livs misstag om jag inte väljer att pröva att få barn. Eller kanske ska jag/vi bara acceptera att det bli inget eget barn utan glädjas åt de barn som finns nära och vara lite ”exraföräldrar” och ge närstående småbarnsföräldrar en pause. (Detta är alltså älskade syskonbarn av olika åldrar som redan finns och är delar i våra liv och som kan få ta än större del).
Jag vill gärna höra era tankar. Ni som redan har barn eller väntar barn eller upplevt liknande eller…
Det ska mycket till innan jag är så personlig på nätet men känner att jag verkligen behöver hjälp att reda ut tankar och känslor runt detta och få perspektiv.
Inlägget blir nog ganska långt, men vill ge bakgrundsinformation.
Den stora frågan är alltså om jag/vi ska satsa på att försöka få ett barn eller välja/acceptera att jag/vi inte kommer få några egna barn.
Jag har aldrig haft någon stor barnlängtan, det har aldrig varit en självklarhet att jag skulle bli förälder. Det har inte varit något som jag aktivt har strävat efter. Men inget jag heller aktivt valt bort, kanske mer indirekt genom andra val.
Väl ha nått 40 års födelsedagen hade jag bestämt mig för/insett mig för att detta med barnfamiljeliv inte skulle bli och helt lagt den tanken åt siden. Jag skulle bygga mitt eget liv och inte heller bli sambo i framtiden, skulle jag träffa någon skulle det inte bli så tätt. Jag hade då efter ett långt samboförhållande levt många år ensam, jobbat massor och efter en ordentlig och långdragen utmattningsdepression med flera sjukskrivningsepisoder, fått en bättre balans i mig själv och börjat återerövra livet utanför jobbet bla med häst.
4 dagar efter min 40-års dag blev jag bjuden på middag hos en man…. Ja resten kan ni gissa… Vi har nu vart tillsammans i 6 månader och det känns ganska unikt det vi har.
Vi är nu sambos, bor hos honom men jag har fullföljt min plan och köpt en liten gård i närheten där jag renoverar ladugården till stall och som vi ska ha som fritidställe med plan om långsiktig renovering.
Han är nästan 5 år yngre än mig och älskar barn, det lyser genom honom. Frågan om barn kom ganska tidigt upp mellan oss, väl medvetna om min ålder. Han har också levt länge ensam för vi träffades. Det har inte heller för honom tidigare varit något livsmål att skaffa egna barn men nu kom tanken upp genom att, liksom för mig, kändes det som att det var viktigt att ta ett aktivt beslut vad vi vill.
Jag vet inte vad jag vill. Det är inte heller helt okomplicerat för oss att pröva. Detta är bakgrunden.
Han; är rullstolsbunden. Detta gör att det bara är någon form av artificiell befruktning som gäller. Han vill ha ett biologiskt barn, att adoptera är inget alternativ för honom.
Jag; I somras blev jag akut sjuk med äggledar/äggstocksinfektion. Man upptäckte då att den ena äggstocken var stor som ett barnhuvud och bara konstiga cystor. Först var det misstanke om att det var cancer men alla prover under operationen var negativa. Man opererade bort äggstocken och äggledaren och omentet (ett stort veck av tarmkekset) eftersom jag hade cystor där också. Jag hade också cysta på den andra äggstocken men den så ”normal” ut så den äggstocken fick vara kvar.
Under operationen funderade man också på att operera bort livmodern men då jag inte hade fått prata med operatören först och jag inte definitivt sagt att jag/vi inte ville pröva att få barn valde han som opererade att ”bara” operera bort de myom/livmoderknutor jag hade, 5 stycken. Efter operationen sade han att livmodern nu var deformerad och om jag vill bli gravid borde jag pröva så fort som möjligt för myomen skulle snart börja växa igen och göra det svårare att bli gravid. Han gav mig också beskedet att om några år kommer jag troligvis vara tvungen att operera bort livmodern. I tillägg upptäckte de under operationen att jag har endometrios (vilket förklarar mina jobbiga menstruationer, jag har alltid haft det så så jag misstänkte aldrig att det berodde på endometrios).
Efter operationen blev det komplikationer. Smärtor. Infektion i såret, ifektion i buken och en tarmifektion (Clostridier) beroende på långvarig antibiotika behandling. Fick också blodpropp i lungan/lungemboli. Som behandling för den sista måste jag ta blodförtunnande medel i 6 månader, dvs fram till nyttår. Magen/tarmarna är inte helt stabil efter clostridiuminfektionen. Det blev en månad på sjukhus.
Sedan operationen har jag inte haft någon normal menscykel, haft två mens där jag blött massor – men nu står jag på blodförtunnande också.
I tilägg har jag en förändring i lungan jag har fått kontrollera med CT men den har inte ändrat sig på 3 månader. Kan vara ett ärr efter en lunginflammation.
Allt detta i kombination(en äggstock, en äggledare, opererad för myom, endometrios, tendens till cystor på min kvarvarande äggstock och oregelbunden menscykel) gör att min kvalificerade gissning är att det bara är in-vitro/provrörsbefruktning som kan vara aktuellt med allt vad detta innebär av hormonbehandling, utplockning av ägg etc.
Efter min sjukdomsperiod (som jag skulle kunna skriva mycket om) är jag rädd, rädd för att bli sjuk, rädd för komplikationer, rädd för smärta, rädd, rädd….
Vi måste minst vänta till nästa sommar med att börja en eventuell process att försöka få barn. Först måste jag bli färdig med blodförtunnande medicin, komma tillbaka till jobb och jobba 6 månader för att arbeta upp nya sjukskrivningsrättigheter. (Bor inte i Sverige) Jag skulle alltså vara mellan 42-43 innan barnet är fött.
Sedan är det detta vad det skulle innebära att få småbarn i huset med vaknätter och annat. Både jag och samboen har jobb som kräver massor, jag har 43 timmars arbetsvecka.
Här tänker jag att man nog inte helt kan föreställa sig vilken förändring det blir med ett barn förän man vart där. Jag är också rädd för att det blir min ”livsstil” som blir mest påverkad. Energin, och ekonomin, till att bygga upp min dröm med min lilla gård och mina tre hästar. Jag har jobbat massor för att uppnå detta. Sedan detta med att bli en äldre förälder…
Men kanske gör jag mitt livs misstag om jag inte väljer att pröva att få barn. Eller kanske ska jag/vi bara acceptera att det bli inget eget barn utan glädjas åt de barn som finns nära och vara lite ”exraföräldrar” och ge närstående småbarnsföräldrar en pause. (Detta är alltså älskade syskonbarn av olika åldrar som redan finns och är delar i våra liv och som kan få ta än större del).
Jag vill gärna höra era tankar. Ni som redan har barn eller väntar barn eller upplevt liknande eller…
Det ska mycket till innan jag är så personlig på nätet men känner att jag verkligen behöver hjälp att reda ut tankar och känslor runt detta och få perspektiv.
.
