Jag har läst lite i tråden om barnmorskan och tänkte skriva där men känner att detta håller för en alldeles egen tråd.
Jag ser mig själv som en hyffsat "modern" människa; socialliberal, inte speciellt religiös och allt annat än konservativ. Därtill är jag feminist och har en fast övertygelse om kvinnans rätt att göra som hon vill med sin kropp. Därför blir det en sån fenomenal frontalkrock med mina etiska värderingar när det gäller aborter - och då sena sådana. Det är något som vänder sig i mig när jag "ska" eller "måste" tycka att det är rätt att ta det här lilla lilla barnet som det ju nästan är, se hens små händer och fötter, veta att det lilla hjärtat slår.
Döda det och sen slänga det i en sophink. Det går liksom inte. Jag har nog aldrig varit med om ett sånt etiskt/moraliskt dilemma. Jag övervägde själv abort men valde att föda - något jag aldrig ångrat och jag älskar mitt barn över allt annat, men jag skulle aldrig få för mig att döma en kvinna som väljer att göra annorlunda. Men ändå känns det så fruktansvärt fel.
Hur tänker ni kring detta. Är det något ni kan "vifta bort" eller är det något som berör djupt? Känns det ändå okej?
Jag ser mig själv som en hyffsat "modern" människa; socialliberal, inte speciellt religiös och allt annat än konservativ. Därtill är jag feminist och har en fast övertygelse om kvinnans rätt att göra som hon vill med sin kropp. Därför blir det en sån fenomenal frontalkrock med mina etiska värderingar när det gäller aborter - och då sena sådana. Det är något som vänder sig i mig när jag "ska" eller "måste" tycka att det är rätt att ta det här lilla lilla barnet som det ju nästan är, se hens små händer och fötter, veta att det lilla hjärtat slår.
Döda det och sen slänga det i en sophink. Det går liksom inte. Jag har nog aldrig varit med om ett sånt etiskt/moraliskt dilemma. Jag övervägde själv abort men valde att föda - något jag aldrig ångrat och jag älskar mitt barn över allt annat, men jag skulle aldrig få för mig att döma en kvinna som väljer att göra annorlunda. Men ändå känns det så fruktansvärt fel.
Hur tänker ni kring detta. Är det något ni kan "vifta bort" eller är det något som berör djupt? Känns det ändå okej?