B
Benzon_lover
Jag har klantat mig rejält och tagit en häst på foder, som vi tyckte synd om...
Hästen är ett äldre halvblod och när vi kollade in och provred den, tyckte vi att den var förvånansvärt pigg för sin ålder. Den var inte så musklad, lite för mager men inga synliga revben. I övrigt hittade vi inget att anmärka på och dottern red både i paddock och uteritt i över en timme och hästen var framåt hela tiden. Den var dessutom väldigt duktig i dressyr och trevlig i sitt sätt, förrutom att den inte ville få sadelgjorden spänd. Hästen uppfyllde våra önskningar och då vi bara vill ha den i ca ett år så betydde det inte så mycket att hästen var äldre än vi tänkt oss.
När den tre veckor senare levereras till oss ser det inte ut som samma häst. Den är jättemager, har tappat allt och man ser i princip vartenda ben i kroppen på den. Vi blir givetvis förskräkta och frågar ägaren vad som hänt men han menar på att hästen inte alls är för mager och han har då inte sett nån förändring. Men är det verkligen ok att rida honom, när han är så mager undrar vi och ägaren intygar återigen, med en fnysning, att det är inge som helst problem.
...Det var nu jag gjorde min största tabbe...Jag lät hästen vara kvar...Vi hade ju fallit pladask för den och det kändes hårt att bara skicka tillbaka den för att den var för mager. Tanken var att vi göder upp den och får den fin igen men då visste vi inte om alla andra proble...
Hästen ville inte alls bli hanterad och högg och sparkade så fort vi petade på den. Ok, han är väl bara osäker inför den nya situationen tänkte vi och försökte att inte hetsa upp oss. När han sen anföll dottern i hagen tog vi återigen kontakt med ägaren och rådfrågade.
Nejdå, hästen brukar inte uppföra sig så här men...det har hänt förut, bara en tillvänjningsfas. Ok! Vi får väl stå ut ett tag till då och använda all psykologi vi bara kan.
Sen märker jag att hästen inte kan tugga ordentligt och konsulterar ägaren även i detta. Nu har hästen börjat visa sig lite mer vänligt sinnand mot oss, han kommer till oss i hagen, har öronen framåt och småpratar på ett lustigt sätt...fast så fort vi börjar peta på honom så hugger han och sparkar för det vilda. Jag tar även upp detta med ägaren och undrar om det ändå inte är nåt fel på honom. Ägaren kommer men säger att det bara handlar om tid och att vi möter upp hästen på rätt sätt. Jag talar om hur vi gör och vi får godkännt. Han kollar även tänderna och bestämmer sig för att ta hästen till sin kompis, som är veterinär, för att kolla upp tänderna. Jag ber honom då att även låta veterinären känna igenom hästen för att utesluta nåt fel på honom. Hästen kommer tillbaka med raspade tänder men besiktningen hade han glömt av att säga till om...
Ja, så här har det fortsatt. Hästen visar på alla sätt att nåt är fel, jag ringer ägaren men inget nytt tillkommer. Nu har det gått 7 veckor och jag sa upp hästen för 3 veckor sedan. Han har anfallit oss vid ett flertal tillfällen i hagen och det är för farligt med en sån häst när det är barn inblandade. Dottern är visserligen nästan 16 och hanterar allt på ett mycket moget sätt men tösen som har vår ponny är bara 11 och tanken är att hon tillsammans med föräldrarna skall kunna släppa in och ut hästarna själva, vilket inte alls funkar nu då de är rädda för den nya hästen.
Ägaren tycker att vi är fruktansvärt oansvariga som bara släpper hästen och menar på att vi borde lösa problemet. Jag är nu helt övertygad om att hästen inte mår bra och han säger fortfarande att det handlar om psykologi och då är det ju som att köra huvudet i en vägg...
Han accepterade iallafall till slut och veckan efter berättade han att hästen skulle få komma till en tjej som är homepoat. Kanonbra! Precis rätt för den stackarn! Vi hade nya hästar på gång, detta talade jag om för ägaren och förra helgen hittade vi rätt! En underbar häst med en jätteseriös ägare som vi har frågat ALLT om och som vi är helt överrens med, att hästen skall besiktigas på leveransdagen...Man lär så länge man lever...
Nu skulle man tro att allt var frid och fröjd...Nä, så lätt skall det inte gå! Ägaren skällde ut mig efter noter för att jag inte hade hört av mig tidigare...en och en halv vecka sen sist...Han trodde nu att problemen med hästen hade löst sig och att vi bestämt oss för att ha honom kvar! Dessutom hade homepoattjejen tagit en av hans andra hästar...som säkert behövde henne lika väl som "vår". Här får jag också reda på att han inte har något eget stall som han kan ta hem hästen till och enda sättet är att sätta ut ny annons...
Jag känner mig helt maktlös och tar nu kontakt med min homepoat/fysioterapeaut och ber henne komma och gå igenom hästen. Detta har jag av princip inte gjort tidigare då vi kom överrens, vid kontraktskrivningen, att han skulle ta alla ev. vetrinär o likn. kostnader som rörde just de problem som han hade när han kom till oss...Jag ångrar och skäms för att jag lät mina principer gå före hästens väl och ve men...Ja, jag var en dumskalle!
Jag grät när homepoaten gick igenom hästen och tårarna svämmar över nu med...Hon kunde överhuvudtaget inte massera honom för han var så öm i kroppen pga av undernäring...och då har han ändå lagt på sig lite sen han kom till oss...Jag grät och fasade över hur vi behandlat hästen och förbannade mig själv för att jag inte litar på mina egna kunskaper och att jag lät ägarens svada styra mina handlingar. Dottern grät lika mycket och även hon fattade direkt hur fel vi behandlat hästen och grät ännu mer över det.
Hästen har fått ridförbud och ägaren har blivit uppringd av homepoaten, som säger att hon aldrig har sett nåt liknande och är fly förbannad. Dels för att hästen har blivit vanvårdad men också för att ägaren övehuvudtaget har lämnat hästen på foder och har för avsikt att göra det igen.
Hon får till svar att han inte alls visste att hästen var mager, då den hade haft täcke på sig varje gång han besökt oss...vilket inte stämmer och han säger även att hästen måste ha blivit sån hos oss och att han faktiskt trodde att vi skulle ta väl hand om hästen...
Homepoaten tog då oss i försvar men sa också om vi nu inte behandlade hästen väl, borde han väl hämta den på stört!? Men det kan han ju inte då han inte har nått stall...och då är det ju bara slakt som gäller...
Ja, här är vi nu och jag har inte en aning om vad som kommer att hända. Jag känner mig helt maktlös och hur jag än vänder och vrider på det så ser jag ingen bra lösning. Jag har själv inte plats för tre hästar och att inte ha en ridhäst är helt otänkbart då det är hela dotterns liv just nu. Det känns även hemskt att hästen skall tillbaka till ägaren som helt klart visat att han är klart olämplig som hästägare. Vi har ringt runt till alla "hästvänner" vi har för att frörfråga oss över om nån vill ta hand om hästen för gott och så får vi ge ägaren det som ett erbjudande...med vissa påtryckningar.
Annars vet jag inte vad jag skall göra!?
...Någon, som har orkat läsa hela min "roman", som har varit med om nåt liknande eller som har tips om en lösning för hästen?
Tack för att du "lyssnade"!
Hästen är ett äldre halvblod och när vi kollade in och provred den, tyckte vi att den var förvånansvärt pigg för sin ålder. Den var inte så musklad, lite för mager men inga synliga revben. I övrigt hittade vi inget att anmärka på och dottern red både i paddock och uteritt i över en timme och hästen var framåt hela tiden. Den var dessutom väldigt duktig i dressyr och trevlig i sitt sätt, förrutom att den inte ville få sadelgjorden spänd. Hästen uppfyllde våra önskningar och då vi bara vill ha den i ca ett år så betydde det inte så mycket att hästen var äldre än vi tänkt oss.
När den tre veckor senare levereras till oss ser det inte ut som samma häst. Den är jättemager, har tappat allt och man ser i princip vartenda ben i kroppen på den. Vi blir givetvis förskräkta och frågar ägaren vad som hänt men han menar på att hästen inte alls är för mager och han har då inte sett nån förändring. Men är det verkligen ok att rida honom, när han är så mager undrar vi och ägaren intygar återigen, med en fnysning, att det är inge som helst problem.
...Det var nu jag gjorde min största tabbe...Jag lät hästen vara kvar...Vi hade ju fallit pladask för den och det kändes hårt att bara skicka tillbaka den för att den var för mager. Tanken var att vi göder upp den och får den fin igen men då visste vi inte om alla andra proble...
Hästen ville inte alls bli hanterad och högg och sparkade så fort vi petade på den. Ok, han är väl bara osäker inför den nya situationen tänkte vi och försökte att inte hetsa upp oss. När han sen anföll dottern i hagen tog vi återigen kontakt med ägaren och rådfrågade.
Nejdå, hästen brukar inte uppföra sig så här men...det har hänt förut, bara en tillvänjningsfas. Ok! Vi får väl stå ut ett tag till då och använda all psykologi vi bara kan.
Sen märker jag att hästen inte kan tugga ordentligt och konsulterar ägaren även i detta. Nu har hästen börjat visa sig lite mer vänligt sinnand mot oss, han kommer till oss i hagen, har öronen framåt och småpratar på ett lustigt sätt...fast så fort vi börjar peta på honom så hugger han och sparkar för det vilda. Jag tar även upp detta med ägaren och undrar om det ändå inte är nåt fel på honom. Ägaren kommer men säger att det bara handlar om tid och att vi möter upp hästen på rätt sätt. Jag talar om hur vi gör och vi får godkännt. Han kollar även tänderna och bestämmer sig för att ta hästen till sin kompis, som är veterinär, för att kolla upp tänderna. Jag ber honom då att även låta veterinären känna igenom hästen för att utesluta nåt fel på honom. Hästen kommer tillbaka med raspade tänder men besiktningen hade han glömt av att säga till om...
Ja, så här har det fortsatt. Hästen visar på alla sätt att nåt är fel, jag ringer ägaren men inget nytt tillkommer. Nu har det gått 7 veckor och jag sa upp hästen för 3 veckor sedan. Han har anfallit oss vid ett flertal tillfällen i hagen och det är för farligt med en sån häst när det är barn inblandade. Dottern är visserligen nästan 16 och hanterar allt på ett mycket moget sätt men tösen som har vår ponny är bara 11 och tanken är att hon tillsammans med föräldrarna skall kunna släppa in och ut hästarna själva, vilket inte alls funkar nu då de är rädda för den nya hästen.
Ägaren tycker att vi är fruktansvärt oansvariga som bara släpper hästen och menar på att vi borde lösa problemet. Jag är nu helt övertygad om att hästen inte mår bra och han säger fortfarande att det handlar om psykologi och då är det ju som att köra huvudet i en vägg...
Han accepterade iallafall till slut och veckan efter berättade han att hästen skulle få komma till en tjej som är homepoat. Kanonbra! Precis rätt för den stackarn! Vi hade nya hästar på gång, detta talade jag om för ägaren och förra helgen hittade vi rätt! En underbar häst med en jätteseriös ägare som vi har frågat ALLT om och som vi är helt överrens med, att hästen skall besiktigas på leveransdagen...Man lär så länge man lever...
Nu skulle man tro att allt var frid och fröjd...Nä, så lätt skall det inte gå! Ägaren skällde ut mig efter noter för att jag inte hade hört av mig tidigare...en och en halv vecka sen sist...Han trodde nu att problemen med hästen hade löst sig och att vi bestämt oss för att ha honom kvar! Dessutom hade homepoattjejen tagit en av hans andra hästar...som säkert behövde henne lika väl som "vår". Här får jag också reda på att han inte har något eget stall som han kan ta hem hästen till och enda sättet är att sätta ut ny annons...
Jag känner mig helt maktlös och tar nu kontakt med min homepoat/fysioterapeaut och ber henne komma och gå igenom hästen. Detta har jag av princip inte gjort tidigare då vi kom överrens, vid kontraktskrivningen, att han skulle ta alla ev. vetrinär o likn. kostnader som rörde just de problem som han hade när han kom till oss...Jag ångrar och skäms för att jag lät mina principer gå före hästens väl och ve men...Ja, jag var en dumskalle!
Jag grät när homepoaten gick igenom hästen och tårarna svämmar över nu med...Hon kunde överhuvudtaget inte massera honom för han var så öm i kroppen pga av undernäring...och då har han ändå lagt på sig lite sen han kom till oss...Jag grät och fasade över hur vi behandlat hästen och förbannade mig själv för att jag inte litar på mina egna kunskaper och att jag lät ägarens svada styra mina handlingar. Dottern grät lika mycket och även hon fattade direkt hur fel vi behandlat hästen och grät ännu mer över det.
Hästen har fått ridförbud och ägaren har blivit uppringd av homepoaten, som säger att hon aldrig har sett nåt liknande och är fly förbannad. Dels för att hästen har blivit vanvårdad men också för att ägaren övehuvudtaget har lämnat hästen på foder och har för avsikt att göra det igen.
Hon får till svar att han inte alls visste att hästen var mager, då den hade haft täcke på sig varje gång han besökt oss...vilket inte stämmer och han säger även att hästen måste ha blivit sån hos oss och att han faktiskt trodde att vi skulle ta väl hand om hästen...
Homepoaten tog då oss i försvar men sa också om vi nu inte behandlade hästen väl, borde han väl hämta den på stört!? Men det kan han ju inte då han inte har nått stall...och då är det ju bara slakt som gäller...
Ja, här är vi nu och jag har inte en aning om vad som kommer att hända. Jag känner mig helt maktlös och hur jag än vänder och vrider på det så ser jag ingen bra lösning. Jag har själv inte plats för tre hästar och att inte ha en ridhäst är helt otänkbart då det är hela dotterns liv just nu. Det känns även hemskt att hästen skall tillbaka till ägaren som helt klart visat att han är klart olämplig som hästägare. Vi har ringt runt till alla "hästvänner" vi har för att frörfråga oss över om nån vill ta hand om hästen för gott och så får vi ge ägaren det som ett erbjudande...med vissa påtryckningar.
Annars vet jag inte vad jag skall göra!?
...Någon, som har orkat läsa hela min "roman", som har varit med om nåt liknande eller som har tips om en lösning för hästen?
Tack för att du "lyssnade"!
