Är det okej att lita på folk man har förtroende för?

Dust n bones

Trådstartare
Hej.
Jag känner mig helt jävla galen. Mina föräldrar säger att jag inte ska lita på de få människor jag anförtrott mig till. Min mamma säger att min psykolog omöjligen kunde tro att något skulle ha varit fel hemma. Min pappa säger att jag inte ska lita på psykologen, han backtrackade dock något när jag sa emot. Jag är vuxen. Jag känner mig otroligt manipulerad av min mamma, hon säger att hon älskar mig men hon behandlar mig som skit. Hon får utbrott för att jag inte ler. Utbrott för att jag vill att hon ska knacka på dörren innan hon går in i mitt rum. Utbrott för att jag (som vuxen!) inte vill göra en aktivitet som hon vill göra. Hon har tagit tag i mig och läxat upp mig som jag vore ett litet barn. Hon växlar mellan rasande och glad på kort tid. Är jag fortfarande ledsen över det hon sa så triggar det ett annat utbrott. Vi har så lite kontakt som möjligt och hon säger att hon mår dåligt över det. Är det fel av mig att skita i hur hon mår? Varken hon eller pappa verkar bry sig om hur jag mår, de verkar tycka att det är viktigare att vi låtsas att allt är okej. Detta är bara en bråkdel men jag vill inte hänga ut mig allt för mycket, det finns ett fåtal personer som förmodligen skulle veta vem jag är om de hittade mitt konto.

Jag vet att det finns en hel del föräldrar här. Kan någon bekräfta att det här inte är okej? Visst måste jag väl ändå få lita på folk som inte är mamma och pappa. Folk som jag själv känner förtroende för. Visst måste jag väl få lita på min psykolog i alla fall?
 
Ja, om du har fått en fin kontakt med din psykolog så bestämmer du själv hur mycket, och i vilken takt, du ger vederbörande förtroenden. Dina föräldrar bestämmer inte över vem du pratar med, eller vad du berättar.

För övrigt låter det som det börjar bli dags att flytta ifrån dem.
 
Vem du litar på och pratar om jobbiga saker med ska dina föräldrar skita fullständigt i oavsett ålder, anser jag. Självklart kan det finnas saker som föräldrar behöver få info om när man är minderårig men är du vuxen har de inte med det att göra öht. Vågar du inte prata med psykologen känns det ju lönlöst att gå dit och få hjälp så det är bara att prata på.
 
Det är inte bara okej, jag tror att det är viktigt att ha någon eller några som en kan lita på. Och en behöver inte lita på samma person när det gäller allt heller, det kan vara olika.

Jag håller med om att det låter som att det är hög tid för dig att flytta till något eget. Om inte annat så för ditt välmåendes skull.
 
Jag är förälder till en 20-årig dotter och nej, det du beskriver låter inte helt okej. Det är självklart jättesvårt för mig som utomstående utan särskilt mycket information om dig och er att veta precis vad som pågår, men det låter som om din mamma är åt det manipulativa hållet och fortfarande ser dig som ett barn. Det ÄR ibland svårt att vara förälder till ett barn som är på väg att bli eller redan har blivit vuxen - att faktiskt ibland ta ett steg tillbaka och låta sitt barn göra sina egna misstag och pröva sina egna vingar - och det leder ibland till konflikter även om relationen i grunden är god. Men du ska absolut som vuxen (och hemmaboende?) få ha ditt eget privatliv ifred, dvs absolut kunna kräva att familjemedlemmar knackar innan de kommer in i ditt rum, och fatta dina egna beslut kring aktiviteter, umgänge med andra osv.

Självklart ska du också få lov att själv bestämma vem eller vilka du litar på och anförtror dig åt. Det är såklart jättebra om man som ung vuxen kan anförtro sig åt sina föräldrar och fortsätta använda dem som ett stöd när det behövs, men åtminstone om jag ser på min dotter (som jag har en bra relation med och som verkar kunna prata med mig om det mesta) så märker jag ju att det tillför andra saker för henne att ha andra personer i livet än mig att prata med. Hon har vänner som hon pratar med, hon har en fantastisk arbetsgivare som hjälpt henne enormt att komma vidare efter några jobbiga upplevelser och jag ser ju hur det hjälper henne på ett annat sätt än vad jag kunnat göra. Så - alla personer som är "nära" och som man känner förtroende för tycker jag är på plussidan i livet! Och som förälder känner jag bara tacksamhet gentemot alla de här andra personerna som min dotter har i sitt liv - de förminskar ju inte mig på något vis, utan berikar min dotters liv!
 
Tack för era svar. Det hjälper verkligen. Relationen till min mamma är inte i god i grunden, känner mig värdelös när vi träffas/pratar över telefon. Det är inte bara att hon fortfarande ser mig som ett barn - vilket hon gör. Men jag tror också att hon ser mig lite som en ägodel, att jag tillhör henne. Hon har uttryckt ”Jag har fakiskt rätt att se dig, jag är din mamma”. Jag var 24 år då och bodde inte ens hos henne. Kanske skrev lite luddigt i första inlägget, jag menade inte att jag inte får prata med psykologen om det jag ville. Men att jag inte ska tro på vad psykologen säger till mig, att jag inte får lita på henne.
 
Tack för era svar. Det hjälper verkligen. Relationen till min mamma är inte i god i grunden, känner mig värdelös när vi träffas/pratar över telefon. Det är inte bara att hon fortfarande ser mig som ett barn - vilket hon gör. Men jag tror också att hon ser mig lite som en ägodel, att jag tillhör henne. Hon har uttryckt ”Jag har fakiskt rätt att se dig, jag är din mamma”. Jag var 24 år då och bodde inte ens hos henne. Kanske skrev lite luddigt i första inlägget, jag menade inte att jag inte får prata med psykologen om det jag ville. Men att jag inte ska tro på vad psykologen säger till mig, att jag inte får lita på henne.
Min mamma var lite som din. Förstår precis hur du känner dig.
Först och främst så äger ingen dej. Ingen har rätt till dej. Ingen mer än du själv. Din mamma har ingen rätt att bete sig som hon gör. Hon går över gränsen. Du har rätt att prata med vem du vill. Du avgör själv vem du kan lita på.
Jag lärde mej att inte låta mej styras. Vilket inte alltid var populärt. För det mesta accepterades det men om det var nått som inte passade så blev det bråk och anklagelser. Men man får stå på sig och inte vika sig eller helt enkelt bryta kontakten. Min mamma blev värre med åren, inte bara mot mej utan alla. Antagligen påbörjad demens som spelade in. Mitt förhållande till mamma var komplicerat.
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Kan man skriva en skriva-av-sig-tråd här? Den kanske bör ligga under Dagbok, men samtidigt kanske det funkar lika bra här? För er som...
2
Svar
24
· Visningar
3 980
Senast: Sasse
·
Kropp & Själ Nu måste jag få skriva av mig lite. Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som...
2 3
Svar
51
· Visningar
7 494
Senast: sjoberga
·
L
Samhälle Först så JA jag ska själv klart kolla med mamma och pappa som känner hennes föräldrar väldigt bra! Men jag är en sån person som be höver...
2 3
Svar
55
· Visningar
2 707
Senast: TinyWiny
·
L
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 967
Senast: LiviaFilippa
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp