Är du likadan på jobbet som privat?

Jag är likadan privat som på jobbet, tyst men trevlig och relativt pratglad om man tar sig tid att lyssna en stund :)
Rak och när jag väl säger nått om jag inte är tilltalad är det något jag tänk på länge.
Noga med att peppa, lyssna och ge beröm!

Jag är nog lite olika i vilken typ av grupp jag är i. Trivs jag och känner mig trygg är jag mer öppen och en lagspelare.
Om det är många höga röster där jag känner att ingen vill lyssna så tar jag ett steg tillbaka.
Men i en grupp med osäkerhet där folk ändå lyssnar på andra kan jag tillomed styra och bli en trygghet som hellre testar och misslyckas än står o trampar på samma ställe.
 
Jag är nog mer energisk på jobbet och hittar på mer bus än hemma. Jaja, det är ganska barnsligt att hitta på bus och dumheter på jobbet men jag är inte ensam om det. På något vis måste man göra en skittråkig vardag i ett ganska hjärndött yrke mer roligt och spännande. Så länge man håller det på en lagom nivå, inte förstör och inte hindrar produktion.
Hemma ska det vara lugnt men ibland när jag varit ledig lite väl länge så kommer den där energiska, busiga Lycan fram. Annars gör jag inte så stor skillnad på mig själv om jag är på jobb eller inte. Men då jobbar jag inte med människor heller eller har det där kravet på mig att vara professionell.
 
När jag jobbar gör jag ju andra saker än jag gör annars, och de sakerna kräver att jag beter mig på ett annat sätt. Ser dock ingen skillnad på det än att jag är annorlunda bland hästar än när jag inte är bland hästar liksom. Det yttre kräver att jag tar fram olika sidor av min personlighet.
Jag är samma person, men jag använder personligheten olika.
 
Jag är hyfsat lik. Mer blyg privat och lättare att ta för mig när jobbet kräver det. Särskilt i externa kontakter, inom min avdelning är jag nog i samma del av skalan i alla fall.

Såklart lite mer professionell och seriös på jobbet än jag alltid är hemma, men det säger väl sig självt.

Jobbar ju med frågor jag brinner för, pratar mycket hållbarhet osv. Skulle absolut säga att jag lever som jag lär, sen är väl varken jag eller någon annan perfekt dock.
 
Största skillnaden är att jag nog är rätt strukturerad på jobbet och skriver listor osv för att hålla koll. Privat är det inte samma engagemang eller ordning. 🙄 Annars tycker jag nog att jag är samma person.
 
För mig är det lite olika. I vissa situationer, där jag bara är med väldigt nära kollegor så är jag som jag är privat. Vi jobbar i en utsatt position, ibland med väldigt tunga eller utmanande arbetsuppgifter och blir väldigt tajta i gruppen. Men jobbar jag mot eller med någon utanför den/dessa grupper eller möter allmänheten så kliver jag absolut in i en yrkesroll där jag är mer seriös, har lättare för att småsnacka och drar mig inte en halv dag för att ringa ett telefonsamtal 😅
 
Jag är hyfsat lika på jobb och privat tror jag, men totalt sett är det mer ordning på mig när jag jobbar. Hemma låter jag "oviktiga" saker vara totalkaos, på jobbet känns allt viktigare vilket gör att jag har stenkoll på det mesta.

Jag är också duktigare på att komma igång att faktiskt göra saker på jobbet jämfört med hemma, men ser det mer som att jobbet får mig att lägga i en liten extraväxel så att jag gör allt som jag är bra på och hemma blir det mer lite hur som helst med allt. Tror inte att någon privat vän skulle bli förvånad av att se mig på jobbet och tror inte att någon kollega skulle bli förvånad av att se mig privat.
 
Är nog mer pedantisk/noga i jobb/skola än privat. Prio ett är ju de områdena. Hemma kan det se ut lite hur som helst :p
Det här stämmer på mig också. Har ett ansvarsfullt jobb där det inte får missas saker och det känns skönt att kunna släppa lite på det hemma.
Jag försöker också ha en tydlig professionell hållning på jobbet. Inte mot mina närmaste kollegor, men mot patienter och i kontakter med andra inom vården som jag inte känner personligen. Jag går in lite i min yrkesroll helt enkelt.
 
Privat så tror jag att jag pratar på och gissar lite när det kommer till fakta, tänker inte efter speciellt mycket.

På jobbet reflekterar och funderar jag mycket mer, jag tänker på hur jag beter mig och vad jag säger. Jag är mycket mer korrekt när jag skriver.

Men min personlighet är ungefär likadan mot kollegor som privat. Dock är man mer korrekt mot "kund".
 
Jag är mycket mer social och kan prata med vem som helst på jobbet. Privat blir jag mycket mer tyst och tillbakadragen.
 
Jag tycker inte att det är något konstigt alls att man går in i en yrkesroll. Ibland tycker jag det framställs som lite fult, att man inte skulle vara äkta om man inte beter sig exakt lika i alla sammanhang. Jag ser det närmast tvärtom, det är väl en bra tillgång med någon som kan känna in och anpassa sig efter situationen?

Jag är lite tillbakadragen med nya människor privat. Inte så lätt att komma in på livet och kan bli lite väl tyst om det är många personer som samlas.
På jobbet intervjuar jag folk till höger och vänster. Jag gillar det!
Samma här. Det är ju jätteskillnad, på jobbet har jag en roll att gå in i. På jobbet har jag inga problem att ta plats och leda en kurs med kanske 400 deltagare. Är helt obekväm med att göra det privat, för då måste ju folk övertalas och smöras och motiveras till att vilja göra det man föreslår, hu! På jobbet är rollfördelningen tydlig, det är min roll att leda arbetet, och då gör jag det. Invecklade politiska processer där olika viljor ska jämkas samman lockar inte alls.
 
Jag är nog rätt lik. Ordning och reda, pengar på fredag, är det som gäller både på jobbet och hemma för min del i stora drag. Hemma kan jag vara lite mer slarvig, men eftersom jag föredrar rutiner och att inte orsaka disk-, tvätt eller städberg då jag vet att det är tufft att ta sig igenom när man inte har full ork så ser jag till att inte hamna där.

Annars är jag lika hemma som på jobbet.
 
Det är ingen större skillnad på mig på jobbet kontra hemma, tror jag. Jag är nog mer diplomatisk på jobbet och anpassar delar av min humor beroende på vem jag pratar med. (Jag vet vem som kan uppskatta en touch av mörk humor och vilka som förmodligen bara skulle gapa och tro att jag var galen, liksom.) Men nu har jag varit på min arbetsplats i snart sju år och är en av de som varit där längst (faktiskt allra längst på avdelningen inom kort) så jag känner ju mig väldigt bekväm och hemma. I början var jag garanterat mer blyg och reserverad.

Jag gillar att existera i ett ganska organiserat kaos, både hemma och på jobbet. Jag vet var jag har grejerna, även om det kanske inte ser så ut vid första anblick ;)

Som @Red_Chili skriver så tror jag inte att någon av mina kollegor skulle bli förvånad om vi hamnade på t.ex samma privata tillställning, eller tvärtom. Det är inte ens någon större skillnad på hur jag klär mig på jobbet och privat (förutom just nu i hemma-arbetar-tider då, jag brukar inte gå omkring på jobbet barfota och BH-fri speciellt ofta).
 
Det är jätteintressant att läsa hur ni fungerar, tänker och känner. Verkligen!
När jag skrev att det måste ta på en människa att göra/vara som hen inte alls är tänker jag alltså inte på roller utan om sådant man verkligen inte är. Man kan gå in i en roll och göra något, prata inför hundratals människor eller prata i telefon men avsky det privat men om en människa t ex har ett omhändertagande jobb som i vården, äldrevård, förskollärare och liknande men inte alls är omhändertagande privat (t ex mot sina barn) dvs när kontrasterna blir helt motsatta. Det måste ju vara jobbigt eller är det bara så i min tankevärld?
 
Det är jätteintressant att läsa hur ni fungerar, tänker och känner. Verkligen!
När jag skrev att det måste ta på en människa att göra/vara som hen inte alls är tänker jag alltså inte på roller utan om sådant man verkligen inte är. Man kan gå in i en roll och göra något, prata inför hundratals människor eller prata i telefon men avsky det privat men om en människa t ex har ett omhändertagande jobb som i vården, äldrevård, förskollärare och liknande men inte alls är omhändertagande privat (t ex mot sina barn) dvs när kontrasterna blir helt motsatta. Det måste ju vara jobbigt eller är det bara så i min tankevärld?

Ja, det blir kanske lite av ett extremfall i att ta en roll. Men bra skådespelare klarar att spela roller också långt från den egna personligheten :-)

På nåt sätt måste man väl i alla fall trivas även i rollen på jobbet om man ska trivas med jobbet (även om jag vet att många värdesätter trivsel på jobbet förvånansvärt lågt jämfört med andra parametrar)
 
En sak jag länge har funderat över är hur extremt olika endel är i sitt yrke jämfört med i sitt privatliv. I sitt yrke kanske omhändertagande och inkännande och privat ett riktigt rövhål eller superpedant på jobbet och en riktig slarver hemma. Eller någon som är jätteblyg privat men som inte har några problem att prata inför hundratals människor i sitt yrke. Eller någon som sköter stora pengar i jobbet men som omöjligt kan få pengarna att räcka från lön till lön privat eller som polisen som bränner hemma eller som misshandlar sin partner. Exemplen är många. Vi har ju alla våra roller såklart men hur fungerar det när kontrasterna blir helt motsatta? Det måste ju ta extremt på en människa att vara/göra något i sitt yrke som hen inte alls är.

Hur är du?
På jobbet är jag supersocial! Arbetar i butik med tusentals kunder per dag, snackar och skojar med dom och alla kollegor och stormtrivs!

Men efter jobbet är jag helst dränerad på energi! Jag trivs då bäst hemma med familjen, ta det luuugnt. Gillar inte stora tillställningar eller vara i centrum. Hatar att prata i telefon tex. Vill ha min egentid.
 
Jag är rätt olika på jobbet och privat. Privat hatar jag att prata i telefon och undviker det så långt som möjligt, det har jag inget problem med på jobbet. Jag har även jobbat typ 4 år i kundtjänst där min främsta arbetsuppgift var att prata i telefon. På jobbet är jag rätt ointresserad av det sociala, men är rätt framåt, tar för mig osv, privat vill jag gärna vara social, men har svårt att ta för mig och uppfattas mest som blyg och tillbakadragen. På jobbet tycker jag det är jätteviktigt med ordning och reda, att arbeta ”rent” och avsluta varje dag med att allt är rent och bortstädat.. hemma kan jag ha samma disk stående på bordet i flera dagar.. jag bara staplar den nya på hög 🙈
 
Jag är definitivt mer organiserad på jobbet och kanske mer ”tydlig”, representerar ju ändå en myndighet. Men jag tror nog att jag på det stora hela är *jag* hela tiden.
 

Liknande trådar

  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag har verkligen ett underbart jobb, trivs jättebra! Och det är så fantastiskt SKÖNT att ha ett jobb där man trivs! Jag har provat...
Svar
0
· Visningar
909
Senast: cassiopeja
·
Skola & Jobb man vill bli när man blir stor? Hur visste ni vad ni ville bli? Vad ni skulle läsa till? Vad ni skulle söka er efter? Jag ligger hemma...
Svar
6
· Visningar
964
Senast: Snubbelfot
·
Äldre Sitter nu och känner mig totalt slutkörd, trots flera dagars ledighet från jobbet, trevligt folk omkring mig som jag är jätteglad över...
2
Svar
33
· Visningar
7 742

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp