Är du likadan på jobbet som privat?

[Derivata]

Jag biter läppen blå på jobbet. Jag älskar att se samband vilket är bra. Men jag älskar även att se roliga samband och göra roligheter av den. Min erfarenhet är att medan min hjärna accelererar i kreativitet av det så jag sänka och hämma kreativiteten hos andra. Så nu mer är jag strikt Max en rolighet per möte!

 

[Sryoqwe]

Inte riktigt samma sak, men jag är hyfsat lik i skolan och privat.
Möjligtvis att jag har enklare för att ta på mig en tydlig ledarroll i skolan, men det är för att det behövs där. Behövs det gör jag det dock privat också utan bekymmer.

Jag är lugn, metodisk och ordningsam oavsett vilken situation jag är i. Undviker att prata med människor jag inte känner om jag inte ser någon mening med, är dock inte blyg om ändå jag pratar med någon ny.

 

[Araminta]

Det är jätteintressant att läsa hur ni fungerar, tänker och känner. Verkligen!
När jag skrev att det måste ta på en människa att göra/vara som hen inte alls är tänker jag alltså inte på roller utan om sådant man verkligen inte är. Man kan gå in i en roll och göra något, prata inför hundratals människor eller prata i telefon men avsky det privat men om en människa t ex har ett omhändertagande jobb som i vården, äldrevård, förskollärare och liknande men inte alls är omhändertagande privat (t ex mot sina barn) dvs när kontrasterna blir helt motsatta. Det måste ju vara jobbigt eller är det bara så i min tankevärld?

Det låter som att du tänker på en specifik individ. Givetvis finns det människor som håller uppe fasader på olika sätt. Drar vi det till extremer så har vi läkare som mördar, förskolepedagoger som begår övergrepp mot barn, poliser som begår brott, djurrättsaktivister som plågar djur m.m.

Vi kan alla gå in och ut ur roller, förstärka och trycka undan personlighetsdrag. Vi kan också, med varierande trovärdighet, låtsas, fejka eller rent av ljuga. En vän till mig kallar sin läkarroll för "medicinsk teater". Jag, som både jobbar inom vården och sysslar med amatörteater, tycker att termen är rätt passande.

Troligen är det lättare, mindre ansträngande, när ens arbetsroll ligger rimligt nära den egna personligheten. Med det sagt så tror jag att "rimligt" är ganska brett för de flesta av oss. Människan, som väsen, är otroligt socialt flexibel.

 

[TheRedLightning]

Numera är jag likadan som jag är på jobbet hemma, är så skönt när jag kommit till det stadiet att jag kan va mig själv även på jobbet.

 

[Tranan]

På jobbet, hur är jag där.
Jag är nog ganska underlig på jobbet.
Målfokuserad, problemlösningsfokuserad läsa ut data ur flöden och hitta fel. tror ingen gillar det jag gör eller det jag kommer fram till, oftast är det problem. Och det är inte roligt att säga att man har hittat ett fel hela tiden, men det är vad jag ska göra och det är vad jag gör. Men vad ska man säga. När jag får all information och bearbetar den så hittar jag fel. det kommer på raporten. Blä, folk måste se mig som en monster som bara hittar fel i vad de gör.
Privat, Tror att jag kan vara trevlig och lite rolig och lite spänd antagligen, är ofta spänd när jag träffar andra. så svårt att veta. En del av er har mött mig, hoppas det inte var för jobbigt.

 

[hagel]

Största skillnaden hos mig är nog förmågan att vara flexibel. På jobbet älskar jag snabba kast, akuta problem som ska lösas och att hålla tusen bollar i luften. Privat är jag segstartad, har svårt att komma igång (och att avsluta) och behöver flera dagars förvarning om sambon typ får en kompis på besök .

Tror det har mycket att göra med min adhd, där mitt jobb är hyperintressant för min hjärna, som hungrar efter "kicken" som problemlösningen ger. Privatlivet kräver mer eftersom jag måste ha en egen åsikt och därefter lösa uppgiften. För många steg i processen tar helt enkelt död på all min energi.

I sociala sammanhang tror jag inte att vänner, kolleger och bekanta hade märkt särskilt stor skillnad dock. Om jag kommer så långt som till ett socialt sammanhang så har det redan krävt att jag kämpat mig till en "påkopplad" hjärna .

 

[Bri]

Tillägger att jag har mycket mer tålamod och är mycket svalare på arbetet. Jag sitter lugnt i båten genom konflikter och stressade situationer, eftersom jag vet att jag måste. Privat kan jag vara lite mer av en känslomässig soppa

Skriver under på detta!
Jobbar som lärare och har generellt ett enormt tålamod med mina elever och blir aldrig arg. Hemma...

 

[pepp]

Jag är mer sprallig och social på jobbet, och mer ordningsam, det är renare på jobbet än hemma Är alltid roligare att städa åt nån annan än åt sig själv.

 

[Kirre]

När jag jobbade i serviceyrken hade jag t.o.m. en annan röst när jag pratade med kunder

Jag har definitivt en jobbröst och sätt att prata. Om en vän ringer är jag mig själv om denne sen frågar mig om råd om något som är knutet till min profession då kan jag tom höra hur jag själv ändrar mitt sätt att tala till hur jag talar med kunder. För att sedan prata som mig själv igen när vi skiftar bort från jobbrelaterat samtalsämne.

På jobbet skiftar jag fram och tillbaka hela tiden beroende på vilka som är runt mig, hur situationen ser ut mm. Jag är oerhört mer pedant på jobbet. Både för att det krävs för min hjärna att hålla fokus och för att kunna vara effektiv. Vi är flera som delar på arbetsytorna också och då behöver det finnas en bestämd ordning. Hemma är det organiserat kaos utefter hur orken ser ut.

 

[TheRedLightning]

Jag är mer sprallig och social på jobbet, och mer ordningsam, det är renare på jobbet än hemma Är alltid roligare att städa åt nån annan än åt sig själv.

Den igenkänningsfaktorn på ordning och reda på jobbet än hemma är hög. Den biten tänkte jag inte ens på.

 

[julgrisen]

Jag går emot strömmen här och kan meddela att jag har betydligt bättre ordning hemma än på jobbet . På jobbet lever jag i totalt kaos, papper överallt och post-itlappar med påminnelser över hela skrivbordet. Hemma har jag typ inga grejer framme alls. Annars är jag helt klart stabilare och lugnare på jobbet än hemma, på jobbet älskar jag akuta ärenden när man får arbeta snabbt och effektivt, gå in i sin roll och bara agera. Hemma har jag svårt att besluta vilken pizza jag ska ha och det kan ta timmar för mig att ta tag i något alls.

 

[_Taggis_]

Åh herregud nej. Jag är en frisserad del av mig på jobbet, jag fast i min yrkesroll. Jag är tex glad, glimten i ögat och lösningsfokuserad. Jag är serviceminded, ett bra ansikte utåt för företaget och en jäkel på att att knyta bra kontakter på jobbet. Folk som bara känner mig via jobbet ser mig som en positiv glädjespridare. Privat går jag faktiskt mest runt och tänker på döden och hoppas livet tar slut snart, väldigt långt ifrån vad jag förmedlar på jobbet

 

[TinyWiny]

Det låter som att du tänker på en specifik individ. Givetvis finns det människor som håller uppe fasader på olika sätt. Drar vi det till extremer så har vi läkare som mördar, förskolepedagoger som begår övergrepp mot barn, poliser som begår brott, djurrättsaktivister som plågar djur m.m.

Vi kan alla gå in och ut ur roller, förstärka och trycka undan personlighetsdrag. Vi kan också, med varierande trovärdighet, låtsas, fejka eller rent av ljuga. En vän till mig kallar sin läkarroll för "medicinsk teater". Jag, som både jobbar inom vården och sysslar med amatörteater, tycker att termen är rätt passande.

Troligen är det lättare, mindre ansträngande, när ens arbetsroll ligger rimligt nära den egna personligheten. Med det sagt så tror jag att "rimligt" är ganska brett för de flesta av oss. Människan, som väsen, är otroligt socialt flexibel.

Nej inte på en specifik individ utan på ganska många jag har mött eller läst om genom åren och det som framförallt har förbryllat mig är de som har någon form av vårdande yrke som egentligen är precis tvärtemot. Till exempel förskolläraren som kunde vråla till barn hen mötte på stan att de skulle vara tysta och hens egna barn skulle vara tysta små troféer som absolut inte fick smutsa ner sig eller stöka till, sjuksköterskan som blev av med sina barn pga vanvård, prästen som begick incest och misshandlade sina barn, katolska präster som begick sexuella övergrepp på korgossarna, exemplen är hur många som helst. Alla sågs som trevliga, vänliga, omhändertagande och var omtyckta på sina jobb. Många vålds och sexualbrottslingar beskrivs ju som helt vanliga, vänliga, trevliga och liknande av vänner, kollegor och grannar när det de gjort kommer fram i ljuset. Är vi så dåliga på att se igenom den där teatern (som såklart för det allra mesta handlar om professionalism och inte om att man döljer sitt mörka verkliga jag) eller väljer vi att inte se?

Att vi alla spelar mer eller mindre teater på diverse vis är ju endel av det sociala spelet men när den rollen man spelar ligger så långt ifrån den man är så borde det också ta enormt på en. Jag tycker att det märks hur en person är som sitt vanliga jag när hen är riktigt trött eller än värre, påväg in i väggen och jag tänker att det då helt enkelt inte finns energi nog för att spela längre och då borde det ju ta än mer energi att spela någon man inte alls är.

 

[Blue]

Jag är till stor del samma på jobbet som privat men det är ingen naturlag för mig. Tidigare jobbade jag på en större arbetsplats och där fanns det inte lika stort utrymme och visa sina personliga sidor. Nu jobbar jag på ett, förvisso ganska stort företag, men på ett kontor som är helt avgränsad mot resten av verksamheten. Som jag ser det har jag bara 5-6 "kollegor", och dessa personer umgås jag också privat med. Kan därav vara mig själv med kollegorna.

 

[Ramona]

Jag är likadan hemma som på jobbet. Det enda som kanske är något att jag har mer tålamod på jobbet än jag har hemmavid. Annars är jag likadan.

 

[Ajda]

Betydligt mer tolerant i min yrkesroll. I allafall mot patienten. Sen svär jag kanske inombords
Annars är jag ganska lik hur jag är hemma och på jobbet. Hyffsat noggrann. Men mer frispråkig hemma, känns rätt naturligt förvisso.

 

[FannyN]

Helt likadan. Det här kommit med åren.

 

[Snurrfian]

Nej inte på en specifik individ utan på ganska många jag har mött eller läst om genom åren och det som framförallt har förbryllat mig är de som har någon form av vårdande yrke som egentligen är precis tvärtemot. Till exempel förskolläraren som kunde vråla till barn hen mötte på stan att de skulle vara tysta och hens egna barn skulle vara tysta små troféer som absolut inte fick smutsa ner sig eller stöka till, sjuksköterskan som blev av med sina barn pga vanvård, prästen som begick incest och misshandlade sina barn, katolska präster som begick sexuella övergrepp på korgossarna, exemplen är hur många som helst. Alla sågs som trevliga, vänliga, omhändertagande och var omtyckta på sina jobb. Många vålds och sexualbrottslingar beskrivs ju som helt vanliga, vänliga, trevliga och liknande av vänner, kollegor och grannar när det de gjort kommer fram i ljuset. Är vi så dåliga på att se igenom den där teatern (som såklart för det allra mesta handlar om professionalism och inte om att man döljer sitt mörka verkliga jag) eller väljer vi att inte se?

Att vi alla spelar mer eller mindre teater på diverse vis är ju endel av det sociala spelet men när den rollen man spelar ligger så långt ifrån den man är så borde det också ta enormt på en. Jag tycker att det märks hur en person är som sitt vanliga jag när hen är riktigt trött eller än värre, påväg in i väggen och jag tänker att det då helt enkelt inte finns energi nog för att spela längre och då borde det ju ta än mer energi att spela någon man inte alls är.

Fast är de verkligen så omtyckta innan det kommer fram? Jag har träffat på ett par förskollärare som jag har funderat på varför de hela världen arbetar med barn när de så uppenbart inte gillar dem, bara för att man är sjuksköterska behöver det inte betyda att man är en bra mamma och jag har svårt att tro att prästen som begick incest och misshandlade sina barn verkligen var så omtyckt.

Självklart beskriver de runt omkring människan som "vanlig, vänlig och trevlig" skulle de säga något annat så skulle omgående frågan komma varför de inte hade gjort något om de nu ansåg att personen var otrevlig, farlig och våldsam. När det gällde förskollärarna i mitt exempel så tog jag upp det med rektorn på förskolan, jag kunde inte göra så mycket mer än så men jag vet att de senare har slutat sitt arbete.

 

[Jenka]

Det är jätteintressant att läsa hur ni fungerar, tänker och känner. Verkligen!
När jag skrev att det måste ta på en människa att göra/vara som hen inte alls är tänker jag alltså inte på roller utan om sådant man verkligen inte är. Man kan gå in i en roll och göra något, prata inför hundratals människor eller prata i telefon men avsky det privat men om en människa t ex har ett omhändertagande jobb som i vården, äldrevård, förskollärare och liknande men inte alls är omhändertagande privat (t ex mot sina barn) dvs när kontrasterna blir helt motsatta. Det måste ju vara jobbigt eller är det bara så i min tankevärld?

Jo jag tror också det lär vara jobbigt. Och ännu mer att jobba med något som går rakt emot ens värderingar. Har dock inte behövt göra det såpass.

 

[Kjerulfia]

Jag tror iallafall (det får ju andra bedömma) att jag är samma jag på jobbet och privat. Den skillnaden jag kan tänka mig är att privat är jag inte riktigt lika drivande som jag är på jobbet. Jobbet innebär mycket projektledning och arbetsledning, medan hemma är det skönt att slippa det och bara tänka på sig själv. Men jag har samma personlighet på jobbet som privat.

Ibland har jag upplevt att vissa chefer tar på sig en "chefsrock" när de är på jobbet, men att den med stor sannolikhet inte matchar personen personlighet, utan chefsrocken är en uppfattning om hur en chef "ska" vara oavsett om man naturligt är sådan sjäv. När det inte stämmer överrens med personens personlighet blir det ju rätt knepigt, men har man en del ledarerfarenhet själv tycker jag att man ser igenom det ganska snart.