Är lärare verkligen så dumma?

[MiaMia]

Min fetning. Om jag leker med tanken att jag var lärare (det är jag inte) och en elev skulle skriva till mig och fråga om det här verkligen är nödvändigt, och undra om jag verkligen har kunskap och kompetens att undervisa hen, så skulle jag nog inte tolka det som en elev som försökte skapa dialog utan som en elev som är omotiverad och på lite "bråkhumör".
Jag tror att du kanske skulle kunna jobba på att vara ÄNNU tydligare än du redan tycker att du är? Jag läste något nån gång om kommunikation och att få fram sitt budskap. Man skulle besvara frågorna "vad känner jag", "vad vill jag", "hur vill jag göra det" och "vad är din roll i det" (kanske inte var exakt de orden, men ungefär)
Så tillexempel skulle jag, i liknande situation, försöka med något i stil med "Det här är uppgifter jag redan kan, jag känner inte att det ger mig nåt. Jag skulle vilja få göra svårare uppgifter/en annan typ av uppgifter. Skulle vi kunna räkna på de svårare/ett annat kapitel ett tag/vad som nu passar"
Då finns det liksom inte så mycket utrymme för feltolkningar. Däremot "Är det här nödvändigt", där finns massor av utrymme! Jag förstår att frågan kan vara väldigt rak och tydlig för dig - du undrar om det är nödvändigt att du gör de här enkla uppgifterna. Men många förstår inte det där "jätteraka" utan tror att man menar annat/tolkar in saker man inte säger osv. Det har jag märkt att blir bättre om man är väldigt specifik istället för att tro att de förstår vad man menar, och att tro att de förstår att man BARA menar det man säger.

Ofta har jag hamnat i situationer där folk har sagt "Jag trodde att du menade..." fast jag har sagt precis exakt som jag tänkte. Men eftersom mycket socialt samspel bygger på sånt där som inte sägs, så tror många att man menar massa saker som man inte säger ändå, fast man själv tycker att man är SUPERtydlig. Så jag har märkt själv att när jag tycker att jag är rak och tydlig, så behöver jag ofta ändå förtydliga/"förlänga" det lite för att de ska förstå att jag menar exakt precis det jag säger och inte annat.

Exempel: "Är det här nödvändigt verkligen" - massa utrymme för tolkningar och missförstånd
"Är det här nödvändigt verkligen för jag känner att jag behärskar de här uppgifterna jättebra och vill prova några mer avancerade" - tydligare, läraren förstår lättare att du menar som du säger och inte som ett "allmänt gnäll".

Om du hängde med i mina luddiga funderingar

Håller med om detta. @Aliisa Sättet som du använder för att försöka få till dialog är långt ifrån ändamålsenligt för det syftet.

Måla ut med mer förklaring av bakgrund som sätter "är det nödvändigt"-frågan i ett sammanhang hjälper läraren att förstå vad som är din egentliga tanke gång med uttalandet och varför du tycker att det är ett problem att göra dessa övningar. Servera henne med insyn i om hur helheten i din tankegång ser ut och vilka grundantaganden du bygger den på. (ex. din upplevelse av övningen vilket läraren inte kan känna till)

 

[Sryoqwe]

Du kan inte räkna med att alla lärare skall vara lika bra som de bästa, det är en orimlighet. Fokusera på att suga åt dig kunskap från de som är bra, jag hade ett par sådana och det räckte väldigt långt när jag sedan började på universitetet.

Jag räknar inte med att alla ska vara jättebra. Men när det bara finns "dåliga" lärare (min uppfattning är att det är ofta dessa inte trivs med sitt jobb) och medelmåttiga täcker inte de medelmåttiga upp för de dåliga för mig. För min del krävs det bra lärare, i alla fall en så att jag ser fram emot något, även om de allra flesta klarar sig ändå. Jag hade troligtvis klarat mig "som alla andra" om det inte hade vart för hur jag blev behandlad från förskolan

 

[MiaMia]

Det är just skillnaden i att din förälder är engagerad, det är inte uppfattningen jag fått av denna. Jag har haft några riktigt bra lärare. Jag gjorde vad jag kunde för att samarbeta med dem, för jag litade på att dem inte gav för lätta uppgifter. Dem försökte inte bete sig som en jämnårig, dem betedde sig vuxet. Den här har försökt skriva så som en jämnårig kompis skulle ha gjort första lektionen, blev bättre efter några lektioner och när jag framfört att jag inte uppskattade det

Det kan också vara så att hon är engagerad. Men ännu inte hittat formerna för att arbeta med dig och kommunicera så att det framgår för dig.

 

[Mabuse]

En aha-upplevelse var när Roland förklarade såhär:

Den vanligaste IQ-kvoten är 100. Gränsen för särskola går vid 75. Gränsen för särbegåvad går vid 125. Det är lika stor skillnad mellan en genomsnittlig individ och en individ i särskolan som en särbegåvad och en genomsnittlig.

Om en genomsnittlig lärare undervisar en särbegåvad är det som att en ngn som gränsar till särskolan undervisar en genomsnittlig. Fast ändå inte så klart. Inte samma sak, men det hjälper att tänka så, så man förstår att det är skillnad på djup, bredd och snabbhet.

Själv har jag tillräckligt hög iq och förmåga att processa för att jag ska ha viss insikt. Man får inte blanda ihop högpresterande och särbegåvade.

Kan det verkligen stämma? Att gränsen för särbegåvad går vid 125?

 

[Sryoqwe]

Kan det verkligen stämma? Att gränsen för särbegåvad går vid 125?

Ja
Se gärna tråden Särbegåvning om du vill veta mer om det ämnet

 

[kökshäxan]

Jag räknar inte med att alla ska vara jättebra. Men när det bara finns "dåliga" lärare (min uppfattning är att det är ofta dessa inte trivs med sitt jobb) och medelmåttiga täcker inte de medelmåttiga upp för de dåliga för mig. För min del krävs det bra lärare, i alla fall en så att jag ser fram emot något, även om de allra flesta klarar sig ändå. Jag hade troligtvis klarat mig "som alla andra" om det inte hade vart för hur jag blev behandlad från förskolan

En bra lärare kan höja en men är inte nödvändig när man skall lära sig något. På universitetet där jag undervisat funkar det så att är läraren bra försöker man utnyttja det så mycket som möjligt men annars så läser man själv och det går ofta nästan lika bra. Jag skulle nog vilja säga att kurslitteraturen är viktigare än föreläsaren faktiskt.

 

[monster1]

Tack för svaret, det ger en annan synvinkel. Jag har haft minst fem lektioner, så helt ny är hon inte. Jag har tyvärr inte mailadressen men ska skriva nästa lektion.

Just att skriva "det där kan jag" känns så typiskt och jag hade förstått om läraren inte trodde mig då, även om det kanske hade gått bättre. Jag ska göra några av uppgifterna till nästa lektion så att hon förstår lite mer hur jag fungerar och vad jag kan.
Att lärare är människor är jag medveten om och uppskattar, men jag har svårt för att se någon som mer kunnig om den inte verkar vara det. Det innebär inte att jag inte lyssnar på dem, men jag är inte så engagerad. I det här fallet tar jag för givet att läraren kan matte bättre än mig, men inte att hon kan hur jag funkar/ inte funkar (självklart, hon känner inte mig). Därför försöker jag få en dialog, ett intresse av läraren för hur jag funkar och hur man kan göra annorlunda

Jag tänker att du kanske måste vara övertydlig mot din lärare och skriva att "om vi inte rör oss framåt mot mer avancerade uppgifter kan jag inte koncentrera mig / motivera mig utan blir istället frustrerad och uttråkad". Även om man har en npf och är särbegåvad så fungerar man ju olika som individer. Jag som normalfunktionell och normalintelligen (ja en lärare sa faktiskt att jag var det, när jag ville gå göra ett muntligt test en gång och blev nekad )bor ihop med ett helt gäng särbegåvningar med eller utan npfer (eller så är de utan bara inte diagnostiserade). De fungerar alla olika och lika. Det ena barnet älskar skolan och den andra är helt omotiverad. Min sambo är också jättesmart och har adhd, han surfade igenom skolan på sin intelligens och fick höga betyg om han var där tillräckligt ofta för att inte få streck i ämnet pga av frånvaro. För mig som normalintelligent så är det ju väldigt spännande, sambon kan tillexempel komma ihåg namn på kungar och årtal på krig och jag vet inte all konstig info han har där inne i skallen, men kan inte för sitt liv komma ihåg vilken dag och tid han ska till tandläkaren. Så förklara hur just du fungerar och be om att ni ska ha en plan framåt, kanske kan läraren förklara att hen behöver se dig göra sagda uppgifter för att kunna checka av det och då kanske det räcker med att du gör tre repetitiva uppgifter och sedan kan ni gå vidare.

 

[Acto]

Det är att man har både en funktionsnedsättning och en IQ över 125

Det finns fler som är mycket mer kunniga här men jag svarar ändå

Särbegåvad plus npf-diagnos

Tack så mkt!

 

[Badger]

@Aliisa Innan jag sadlade om och började jobba med något helt annat så arbetade jag i över 15 år med personer med NPF-diagnoser. Olika individer, olika diagnoser och olika svagheter och styrkor.

Men en sak som alla - varenda en - hade gemensamt var hur ledsna och frustrerade de blev när omvärlden inte förstod dem eller de inte förstod omvärlden. När det blev tex fel I kommunikation och dialog. Detta gällde både de med relativt hög funktion i vardagen och samhälle och de med nästan ingen funktion i vardagen och samhället.

Så att göra absolut allt man kan för att försöka förstå hur "normpersoner" reagerar och fungerar, och öva sig i hur man undviker att såra, blir missförstådd osv kommer underlätta resten av livet. Om det så "bara" blir på nivån att lära sig att säger man x blir folk y och då bör man säga förlåt men ytan att förstå varför de blir y. Eller att man ska inte säga z till folk, men utan att förstå vad problemet med att säga y till folk är. Alltså även om det inte blir en förståelse utan ett inövat hanteringssätt/sätt att agera.

Det handlar inte om att prompt bli som alla andra, förändra sin person eller liknande utan helt enkelt lära sig navigera undan de värsta fallgroparna i kommunikationen med andra. För ens eget välmåendes skull.

Ah, jag kände en kille i föreningslivet som gjorde precis just så. Hade lärt sig utantill ungefär vilken typ av kommunikation gav vilket gensvar och vad gensvaren betydde. Han dolde inte sin Aspergers (vilket var hans diagnos, då, om någon tänkte protestera) alls utan om det riskerade bli fel så överförklarade han från början. Nu eftersom du gjorde sådär kommer jag att ha problem med detta och därför kommer jag inte att...

(Enligt honom fanns väldigt låg funktion för att interagera i vardagen från början, men när jag mötte honom var den väldigt hög.)

 

[Badger]

[/QUOTE]

Tack för svaret, det ger en annan synvinkel. Jag har haft minst fem lektioner, så helt ny är hon inte. Jag har tyvärr inte mailadressen men ska skriva nästa lektion.

Just att skriva "det där kan jag" känns så typiskt och jag hade förstått om läraren inte trodde mig då, även om det kanske hade gått bättre. Jag ska göra några av uppgifterna till nästa lektion så att hon förstår lite mer hur jag fungerar och vad jag kan.
Att lärare är människor är jag medveten om och uppskattar, men jag har svårt för att se någon som mer kunnig om den inte verkar vara det. Det innebär inte att jag inte lyssnar på dem, men jag är inte så engagerad. I det här fallet tar jag för givet att läraren kan matte bättre än mig, men inte att hon kan hur jag funkar/ inte funkar (självklart, hon känner inte mig). Därför försöker jag få en dialog, ett intresse av läraren för hur jag funkar och hur man kan göra annorlunda

Vad bra! och just tipset om att -kan jag få visa att jag kan mer? är ju en väldigt positiv kommentar istället för "det där kan jag". Om man vill vara tydlig med sin lärare.

Jag har en annan tanke också. Egentligen behöver inte din lärare vara smartare än vad du är för att kunna testa om du har viss kunskap eller förmedla en ny kunskap. Det enda som krävs är att hon har läst mer matte än vad du har och har mandat att berätta för andra att du kan den matten.

Vidare behöver inte heller din lärare förstå matematik bättre än vad du gör, så länge hon just visar och berättar om nya begrepp, låter dig upptäcka ny matematik, och testar om du har lärt dig dem, och har mandat att berätta för andra att du kan begreppen.

Att någon visar och berättar vilka möjligheter som finns inom ett ämne gör att du slipper uppfinna hjulet igen bara. Och ev ger det också en skjuts på vägen för det är inte alla som själva pluggar matte om det inte finns någon att visa framstegen för och möjligheten att fortsätta med matte på universitetet ökar om det står nedskrivet vad man kan.

För om det är någonting jag bara önskar att jag hade förstått som tonåring är det att det faktiskt aldrig var någon vits med att protestera mot alla dumheter man stötte på. De som jamsade med och låtsades tycka att det var sååå gulligt med vad det nu var (eller verkligen tyckte det) fick både bättre betyg och egentligen en roligare resa. (alltså många sa det såklart till mig, så nu säger jag också det. Antagligen i onödan.)

Just när det gäller lärare och kunskap i matte tex så tycker ju garanterat 90% av eleverna att det är roligare att bli undervisade av någon som inte är extremt jätteduktig egentligen tror jag. Känner en gammal jättesmart professor som kunde skrämma bort 50% av studenterna på en föreläsning. De andra älskade honom säkert.

Så det vore antagligen inte ens bättre för eleverna om man kapade bort professorerna från KTH och Chalmers och hade dem undervisa på högstadiet istället, speciellt inte de som dessutom är usla pedagoger.

(Jag är dock då varken speciell eller smart, eller längre 14. Jag vet bara att jag var arg som ett bi från första klass, vilket långsamt avtog till universitetet. Men hade en mamma som blev arg som ett bi om jag någonsin klagade på en lärare hemma och förklarade lärarens synvinkel istället.)

 

[Badger]

(Med det senare sagt låter det iofs ändå som att det fanns en helt del betydligt högre utbildade lärare på högstadiet på min mammas tid född på 40-talet (dvs personer som publicerade och var doktorerade). Men gissar att det krävde att betydligt färre människor ens gick högre "högstadiet" så att de högre utbildade lärarna räckte till. Vilket gjorde att det var högre status att vara lärare på just den skolan. Sedan även om många av dem var manliga var det nog också ett rejält plus för skolan att få kvinnor kunde göra karriär på universitetet eller andra platser. Så lärarinna yrket var nog väldigt välförsett med kvinnor födda 1920- som om de varit födda 1970 skulle petat ihop robotar eller ngt dylikt. Så det har ju sina för och nackdelar.)

 

[Happimess]

En aha-upplevelse var när Roland förklarade såhär:

Den vanligaste IQ-kvoten är 100. Gränsen för särskola går vid 75. Gränsen för särbegåvad går vid 125. Det är lika stor skillnad mellan en genomsnittlig individ och en individ i särskolan som en särbegåvad och en genomsnittlig.

Om en genomsnittlig lärare undervisar en särbegåvad är det som att en ngn som gränsar till särskolan undervisar en genomsnittlig. Fast ändå inte så klart. Inte samma sak, men det hjälper att tänka så, så man förstår att det är skillnad på djup, bredd och snabbhet.

Själv har jag tillräckligt hög iq och förmåga att processa för att jag ska ha viss insikt. Man får inte blanda ihop högpresterande och särbegåvade.

En petitess i sammanhanget, men gränsen för särskola går vid 70, inte 75.

Jag skulle hellre bli undervisad av någon med IQ på 75 som har pedagogisk utbildning, kunskap och förståelse i ämnet än någon som har IQ på 125 och som inte har kunskap i ämnet eller förståelse för inlärning.

Alltså, IQ är ju bara en väldigt väldigt liten del av hur framgångsrik man är på att nå fram med sitt pedagogiska budskap.

 

[Badger]

En petitess i sammanhanget, men gränsen för särskola går vid 70, inte 75.

Jag skulle hellre bli undervisad av någon med IQ på 75 som har pedagogisk utbildning, kunskap och förståelse i ämnet än någon som har IQ på 125 och som inte har kunskap i ämnet eller förståelse för inlärning.

Alltså, IQ är ju bara en väldigt väldigt liten del av hur framgångsrik man är på att nå fram med sitt pedagogiska budskap.

(och jag är ju lite osäker på om bara jag hade fördomar men när jag vickade en kort period på en skola (typ ett par månader) så var att rådgöra med en grupp särskoleelever inte annorlunda mot övriga elever.)

 

[Gry]

(och jag är ju lite osäker på om bara jag hade fördomar men när jag vickade en kort period på en skola (typ ett par månader) så var att rådgöra med en grupp särskoleelever inte annorlunda mot övriga elever.)

Nej, det håller jag verkligen inte med om. Få, eller möjligen ingen, i lärarkåren delar din uppfattning. Det är ett rent helvete att ligga precis utanför särskola och ändå ha samma gräns för godkända betyg som alla andra. Det är verkligen en jättestor skillnad i förmåga om du går i särskola eller är precis utanför. Men oavsett intelligens kan du ju ha stor social förmåga osv.

 

[Gry]

En petitess i sammanhanget, men gränsen för särskola går vid 70, inte 75.

Jag skulle hellre bli undervisad av någon med IQ på 75 som har pedagogisk utbildning, kunskap och förståelse i ämnet än någon som har IQ på 125 och som inte har kunskap i ämnet eller förståelse för inlärning.

Alltså, IQ är ju bara en väldigt väldigt liten del av hur framgångsrik man är på att nå fram med sitt pedagogiska budskap.

Jag håller verkligen inte med. Det är nog dessutom väldigt svårt för någon med en person med iq75 att ta sig igenom högskola och djup förståelse för ett ämne. Än mindre lära ut komplexa sammanhang.

Iq är en inte helt oviktig aspekt när det gäller inlärning, förståelse, sammanhang osv. Därmed inte sagt att alla med hög iq har allt det där andra också.

 

[Alexandra_W]

Nej, det håller jag verkligen inte med om. Få, eller möjligen ingen, i lärarkåren delar din uppfattning. Det är ett rent helvete att ligga precis utanför särskola och ändå ha samma gräns för godkända betyg som alla andra. Det är verkligen en jättestor skillnad i förmåga om du går i särskola eller är precis utanför. Men oavsett intelligens kan du ju ha stor social förmåga osv.

HELT ot eg. Men det där med precis utanför särskola. Jag kom via mitt förra arbete i kontakt med en kille som gått i särskola hela livet. Sista veckorna på sista terminen på särgymnasiet, dvs sista terminen på åk 4 blir en ny utredning klar. Killen hamnar i den nya utredningen fortfarande under normal begåvning med rätt mycket. Men han hamnar över gränsen för särskola. Och framförallt bedömer man nu att han inte har någon utvecklingsstörning.

Lärarna och skolan slogs som idioter att han skulle få gå de sista veckorna och få ut sitt "betyg". Kommunen var helt jävla inhumana och skrev ut honom. Killen själv var mest glad att "det inte var nåt fel på honom"

Denna 20-åriga kille har iom kommunens beslut ingen som helst gymnasieutbildning på papper. Hans fyra gymnasieår är inte värda ett dugg. Och han har fortfarande en begåvning som gör att han kommer få kämpa hårdare än alla andra.

Jag vet inte hur det gick för honom men det gjorde ont i hjärtat över den glada killen som bubblade över av att "det inte är något fel på mig och jag kan gå i vanlig skola nu" och insikten vilka svårigheter han kommer att möta.

 

[Gry]

HELT ot eg. Men det där med precis utanför särskola. Jag kom via mitt förra arbete i kontakt med en kille som gått i särskola hela livet. Sista veckorna på sista terminen på särgymnasiet, dvs sista terminen på åk 4 blir en ny utredning klar. Killen hamnar i den nya utredningen fortfarande under normal begåvning med rätt mycket. Men han hamnar över gränsen för särskola. Och framförallt bedömer man nu att han inte har någon utvecklingsstörning.

Lärarna och skolan slogs som idioter att han skulle få gå de sista veckorna och få ut sitt "betyg". Kommunen var helt jävla inhumana och skrev ut honom. Killen själv var mest glad att "det inte var nåt fel på honom"

Denna 20-åriga kille har iom kommunens beslut ingen som helst gymnasieutbildning på papper. Hans fyra gymnasieår är inte värda ett dugg. Och han har fortfarande en begåvning som gör att han kommer få kämpa hårdare än alla andra.

Jag vet inte hur det gick för honom men det gjorde ont i hjärtat över den glada killen som bubblade över av att "det inte är något fel på mig och jag kan gå i vanlig skola nu" och insikten vilka svårigheter han kommer att möta.

Fy 17 så hemskt! Jättehemskt.

Har varit med om flera ggr att elever scorat långt under särskolegräns på alla förmågor utan rent iq-test och då scorat precis utanför, tex iq 73. Då blir det inte särskola. Det är verkligen hemskt!

 

[SiZo]

HELT ot eg. Men det där med precis utanför särskola. Jag kom via mitt förra arbete i kontakt med en kille som gått i särskola hela livet. Sista veckorna på sista terminen på särgymnasiet, dvs sista terminen på åk 4 blir en ny utredning klar. Killen hamnar i den nya utredningen fortfarande under normal begåvning med rätt mycket. Men han hamnar över gränsen för särskola. Och framförallt bedömer man nu att han inte har någon utvecklingsstörning.

Lärarna och skolan slogs som idioter att han skulle få gå de sista veckorna och få ut sitt "betyg". Kommunen var helt jävla inhumana och skrev ut honom. Killen själv var mest glad att "det inte var nåt fel på honom"

Denna 20-åriga kille har iom kommunens beslut ingen som helst gymnasieutbildning på papper. Hans fyra gymnasieår är inte värda ett dugg. Och han har fortfarande en begåvning som gör att han kommer få kämpa hårdare än alla andra.

Jag vet inte hur det gick för honom men det gjorde ont i hjärtat över den glada killen som bubblade över av att "det inte är något fel på mig och jag kan gå i vanlig skola nu" och insikten vilka svårigheter han kommer att möta.

Oxå OT

Det kan gå bra även om man inte har gått gymnasiet. Min bror har aldrig slutfört gymnasiet, mest för att han var otroligt omotiverad tror jag. Intelligensen är det nog inget större fel på, även om matte aldrig har varit hans starka sida.

Men han är duktig på att hugga i, vara hjälpsam och är en riktigt bra arbetare helt enkelt. Han har kört budbil och har nu tagit lastbilskort och folk har skrikit efter honom eftersom han är så duktig på att hugga i, vill arbeta och tar väl hand om kunderna.

Han har nu beställt ett hus till en tomt, blott 25 år gammal. För sina egna pengar. Hur många 25 åringar kan säga det idag?? Jag själv är ju 33 och det dröjer nog tills jag är 40 iaf innan jag kommer ha råd att köpa hus.

 

[Badger]

Nej, det håller jag verkligen inte med om. Få, eller möjligen ingen, i lärarkåren delar din uppfattning. Det är ett rent helvete att ligga precis utanför särskola och ändå ha samma gräns för godkända betyg som alla andra. Det är verkligen en jättestor skillnad i förmåga om du går i särskola eller är precis utanför. Men oavsett intelligens kan du ju ha stor social förmåga osv.

Exakt, vilket var helt och hållet vad jag menade (inser att jag kanske faktiskt hade ovanligt dålig koll, men jag trodde att ur ren social synvinkel kunde det märkas om man gick särskola. Dvs tex en utvecklingsstörning (ursäkta om ordet är fel) ). Nej jag undervisade inga elever, självklart inser jag att det vore en skillnad då och att det är en jättejobbig situation.

Sedan förstod jag nog inte biten med precis utanför gränsen. Jag är rädd att jag skulle inte haft en aning om vem som var på eller utanför gränsen och hade inget med det att göra.

 

[Alexandra_W]

Oxå OT

Det kan gå bra även om man inte har gått gymnasiet. Min bror har aldrig slutfört gymnasiet, mest för att han var otroligt omotiverad tror jag. Intelligensen är det nog inget större fel på, även om matte aldrig har varit hans starka sida.

Men han är duktig på att hugga i, vara hjälpsam och är en riktigt bra arbetare helt enkelt. Han har kört budbil och har nu tagit lastbilskort och folk har skrikit efter honom eftersom han är så duktig på att hugga i, vill arbeta och tar väl hand om kunderna.

Han har nu beställt ett hus till en tomt, blott 25 år gammal. För sina egna pengar. Hur många 25 åringar kan säga det idag?? Jag själv är ju 33 och det dröjer nog tills jag är 40 iaf innan jag kommer ha råd att köpa hus.

Har din bror en iq på 80 och grundskola och högstadie inom särskolan?
Det är ENORM skillnad på att gått vanlig grundskola och högstadie, att ha en normal eller närmast normal iq osv.

Killen i mitt exempel har inte ens körkort, för att han inte klarat av att ta det. Hans praktik inom särgymnasiet hade fungerat bra men han bedömdes som ej anställningsbar ens med lönebidrag då han behövde såpass mycket stöd och såpass lång tid för att utföra momenten. Fick han det och enbart praktiskt arbete gick det finfint dock.

Men att jämföra med din bror blir som att jämföra äpplen och päron tyvärr.