Är min oro överdriven?

[kolblakkur]

Ingen officiell diagnos men sjukvården säger ju att hen troligtvis är dement. Men vägrade göra en utredning, hen tackade först ja till det men vägrar nu. Hen har fått för sig att det bara är ”psykfall” som gör sånt. Nej jag vet inte var hen fått det ifrån.

Jag tycker det är så svårt att bemöta allt, för jag blir irriterad när jag får svara på samma fråga 100 gånger, när hen inte minns vem jag är, när hen tror att hen är kidnappad i Kongo, när hen ringer och gapar om en sak vi pratade om igår men nu inte längre minns osv osv.

Jag vet att jag inte borde bli irriterad men jag kan inte hjälpa det.

Det är inte ditt fel att du blir irriterad. Vissa personer med demenssjukdom kan verkligen knäcka sina anhöriga. Det känns märkligt att sjukvården bara skulle ha släppt personen vind för våg, om de tror att denne har en demenssjukdom. Har vårdcentralen försökt att sätta in någon medicin? Ibland gör de det innan specialistutredning.

 

[BernT]

Det är inte ditt fel att du blir irriterad. Vissa personer med demenssjukdom kan verkligen knäcka sina anhöriga. Det känns märkligt att sjukvården bara skulle ha släppt personen vind för våg, om de tror att denne har en demenssjukdom. Har vårdcentralen försökt att sätta in någon medicin? Ibland gör de det innan specialistutredning.

Ingen medicin, ingen utredning för hen vägrar. Men hen bor på demensboende så det kanske ses som tillräckligt?

 

[kolblakkur]

Ingen medicin, ingen utredning för hen vägrar. Men hen bor på demensboende så det kanske ses som tillräckligt?

Beror på hur man ser det. Jag kan väl tycka att det är lite överkurs med en lång utredning då, men symtomen kan ge en indikation på vad det rör sig om. Och det kan en vårdcentral bena ut. Eller så är det helt enkelt en blanddemens.

Även om man bor på boende så har man ju rätt till sjukvård och eventuell medicinering för att må bättre. Men troligtvis är väl din närstående även skeptisk till att ta mediciner gissar jag...?

Tråkig situation i vilket fall som helst. Inte lätt att vara anhörig.

 

[Myzan87]

Skulle det vara demens, vilket jag absolut inte vet, så är det inte mycket att ta tag i tyvärr. Vid alzheimer finns mediciner som lindrar symtomen, men vid annan demens finns inte mycket att göra.

Det är svårt att sia om vad det skulle kunna vara. Snarare att man fångar upp problemet och kollar upp vad det är.

 

[tuaphua]

Hur gammal är personen?
Kan bero på stress, men också demenssjukdom.

Halvt kl
Personen är 70 i år. Och har haft några tunga år med anhöriga som mått skit. Personen ställer alltid upp och sätter sig själv åt sidan, hur trött denne än är.
Därför har jag tänkt att det mer är en form av trötthet eller utbrändhet rentav.

Men just att personen helt trodde att jag inte visste om handoperation.. Vi har ju pratat om det hur mkt som helst. Och vi har ju setts inom en tidsram där man borde minnas att jag sett handen just iom det.
Det skrämde mig!

Just iom att det är en person som trots pensionärsålder fortfarande pallar jobba rätt krävande, skapa nya kunder och behålla de kontakterna etc så har jag tänkt att då kan det väl inte vara så illa.
Personen lever med partner och umgås ofta med familj som bor närmre.
Så att gå hemma i någon form av misär kommer inte bli av även om personen nu snabbt skulle bli väldigt, väldigt, väldigt mycket sämre. Idag lever man ju väl med bra umgänge, fint hem, jobb, hobbys etc.

Men jag ska ringa andra närstående som träffar personen oftare och se vad de säger. Så får vi ta det därifrån.

 

[kolblakkur]

Halvt kl
Personen är 70 i år. Och har haft några tunga år med anhöriga som mått skit. Personen ställer alltid upp och sätter sig själv åt sidan, hur trött denne än är.
Därför har jag tänkt att det mer är en form av trötthet eller utbrändhet rentav.

Men just att personen helt trodde att jag inte visste om handoperation.. Vi har ju pratat om det hur mkt som helst. Och vi har ju setts inom en tidsram där man borde minnas att jag sett handen just iom det.
Det skrämde mig!

Just iom att det är en person som trots pensionärsålder fortfarande pallar jobba rätt krävande, skapa nya kunder och behålla de kontakterna etc så har jag tänkt att då kan det väl inte vara så illa.
Personen lever med partner och umgås ofta med familj som bor närmre.
Så att gå hemma i någon form av misär kommer inte bli av även om personen nu snabbt skulle bli väldigt, väldigt, väldigt mycket sämre. Idag lever man ju väl med bra umgänge, fint hem, jobb, hobbys etc.

Men jag ska ringa andra närstående som träffar personen oftare och se vad de säger. Så får vi ta det därifrån.

Utbrändhet kan ge liknade symtom men man tror (vet?) även att stress kan göra att man utvecklar demens senare.

Lite tråkigt att du tror att personen kommer hamna i misär bara för att denne eventuellt lider av demenssjukdom. Det finns många föreningar som har aktiviteter, kommuner har daglig verksamhet och dylikt att sysselsätta sig med. Jag arbetar riktat mot yngre personer som har demenssjukdom, och de lever inte i någon misär. De med demenssjukdom som jag vet om som levt i misär har levt ensamma med anhöriga som vägrar inse hur illa det är.

 

[tuaphua]

Utbrändhet kan ge liknade symtom men man tror (vet?) även att stress kan göra att man utvecklar demens senare.

Lite tråkigt att du tror att personen kommer hamna i misär bara för att denne eventuellt lider av demenssjukdom. Det finns många föreningar som har aktiviteter, kommuner har daglig verksamhet och dylikt att sysselsätta sig med. Jag arbetar riktat mot yngre personer som har demenssjukdom, och de lever inte i någon misär. De med demenssjukdom som jag vet om som levt i misär har levt ensamma med anhöriga som vägrar inse hur illa det är.

Nej, det tror jag verkligen inte. Det var någon i tråden som nämnde sånt. Och jag förklarade att det inte kommer ske. Vi är fler runtomkring som skulle fånga upp vid behov. Och som jag skrev är det idag långt till att något sådant kommer behövas. Idag lever man väl och som alla andra.
Men skulle personen bli eeeeextreeeemt mycket sämre så finns vi fler som kan fånga upp det. OM det går så långt.

Jag vet ju inget alls idag vad det beror på. Man kan ju fortf hoppas på för mkt att göra en längre period etc..

 

[Luff]

Urinvägsinfektion kan orsaka förvirring.

 

[SkorpSmulan]

Min pappa blev väldigt förvirrad när min mamma dog för ett år sedan, väldigt förvirrad gällande det mesta. Kom inte ihåg saker som han själv bestämt, saker som vi pratat om för en liten stund sen, glömde plattan på osv.
Det har dock ordnat upp sig med tiden, nu är han sig själv igen, för hans del var det sorgen som tog även minnet.
Möjligt att det är liknande för din närstående.

 

[BernT]

Utbrändhet kan ge liknade symtom men man tror (vet?) även att stress kan göra att man utvecklar demens senare.

Lite tråkigt att du tror att personen kommer hamna i misär bara för att denne eventuellt lider av demenssjukdom. Det finns många föreningar som har aktiviteter, kommuner har daglig verksamhet och dylikt att sysselsätta sig med. Jag arbetar riktat mot yngre personer som har demenssjukdom, och de lever inte i någon misär. De med demenssjukdom som jag vet om som levt i misär har levt ensamma med anhöriga som vägrar inse hur illa det är.

Min anhörig levde i misär (alltså tänkt typ bajs på väggarna/överallt-misär) men det är inte för att vi vägrade inse hur illa det var, utan för att ingen ville lyssna på oss anhöriga.

 

[kolblakkur]

Min anhörig levde i misär (alltså tänkt typ bajs på väggarna/överallt-misär) men det är inte för att vi vägrade inse hur illa det var, utan för att ingen ville lyssna på oss anhöriga.

Tråkigt att det var så! Vem kontaktade ni utan att få något gensvar? Vårdcentralen?

 

[BernT]

Tråkigt att det var så! Vem kontaktade ni utan att få något gensvar? Vårdcentralen?

Vårdcentral samt pratade med sjukhuset för hen åkte in och ut från sjukhus. Åt och drack typ aldrig och blev såklart dålig då. In på sjukhus med ambulans, inlagd ngn vecka sen hem, hemma en vecka sen in på sjukhus med ambulans, inlagd en vecka, hem igen, tillbaka till sjukhus osv osv osv. Varje gång pratade jag med sjukhuset att hen är inte frisk, hen är inte sig själv, hen bor i äcklig misär osv. Noll respons.

 

[kolblakkur]

Vårdcentral samt pratade med sjukhuset för hen åkte in och ut från sjukhus. Åt och drack typ aldrig och blev såklart dålig då. In på sjukhus med ambulans, inlagd ngn vecka sen hem, hemma en vecka sen in på sjukhus med ambulans, inlagd en vecka, hem igen, tillbaka till sjukhus osv osv osv. Varje gång pratade jag med sjukhuset att hen är inte frisk, hen är inte sig själv, hen bor i äcklig misär osv. Noll respons.

Vansinnigt! Det är verkligen inte okej och det får inte gå till så.

 

[honung]

Åldrande innebär förändrig, hela livet ut. Allt som 'faller ur ramen' är inte demens. Men somliga behöver mer stöd och hjälp när förändringarna blir tydliga.

 

[Philosophia]

Jag plockar upp tråden efter att precis ha besökt mina föräldrar där jag minst sagt blev överrumplad av min pappas hälsa. I stor utsträckning upplever jag samma sak som @tuaphua angående glömska och upprepning.

Det jag dock har reagerat mest på är min pappas oro över en granne (som är 89 år) som har förlorat sin fru för tre månader sedan. Grannen är självklart förkrossad och upplever stor sorg efter att ha förlorat sin livskamrat sedan 60 år. Men min pappa verkar inte kunna hantera grannens sorg och se det som ett normalt uttryck för sorg. Jag skulle säga att min pappa i princip är oförmögen att kunna hantera det faktum att grannen sörjer. Han - min pappa alltså - sitter helt innesluten i sig själv och vaggar fram och tillbaka och utropar att det är så hemskt och så fruktansvärt. Vid ett tillfälle råkade jag nämna ordet ”död” i samband med grannens frus död varpå han ropade ”nej, nej, jag vill inte höra!”.

Det är hjärtekrossande och det känns inte normalt. En fundering som jag har är att min pappa förlorade synen för ett antal år sedan och är efter det helt beroende av min mamma. Kan det kanske vara en oro över att han själv ska hamna i situationen att bli helt lämnad åt sitt öde om min mamma skulle dö? Dvs. att han tänker in grannens situation och överför den på sig själv.

Först tänkte jag demens när jag märkte av förvirringen och ångesten, men kan det kanske ”bara” vara ångest? Ni som har erfarenhet av åldrande och ångest och demens hos äldre -hur skulle ni tolka situationen. Hur kan jag stötta? I morse verkade han mer klar och redig, så det verkar gå upp och ned.

 

[trazel]

Jag plockar upp tråden efter att precis ha besökt mina föräldrar där jag minst sagt blev överrumplad av min pappas hälsa. I stor utsträckning upplever jag samma sak som @tuaphua angående glömska och upprepning.

Det jag dock har reagerat mest på är min pappas oro över en granne (som är 89 år) som har förlorat sin fru för tre månader sedan. Grannen är självklart förkrossad och upplever stor sorg efter att ha förlorat sin livskamrat sedan 60 år. Men min pappa verkar inte kunna hantera grannens sorg och se det som ett normalt uttryck för sorg. Jag skulle säga att min pappa i princip är oförmögen att kunna hantera det faktum att grannen sörjer. Han - min pappa alltså - sitter helt innesluten i sig själv och vaggar fram och tillbaka och utropar att det är så hemskt och så fruktansvärt. Vid ett tillfälle råkade jag nämna ordet ”död” i samband med grannens frus död varpå han ropade ”nej, nej, jag vill inte höra!”.

Det är hjärtekrossande och det känns inte normalt. En fundering som jag har är att min pappa förlorade synen för ett antal år sedan och är efter det helt beroende av min mamma. Kan det kanske vara en oro över att han själv ska hamna i situationen att bli helt lämnad åt sitt öde om min mamma skulle dö? Dvs. att han tänker in grannens situation och överför den på sig själv.

Först tänkte jag demens när jag märkte av förvirringen och ångesten, men kan det kanske ”bara” vara ångest? Ni som har erfarenhet av åldrande och ångest och demens hos äldre -hur skulle ni tolka situationen. Hur kan jag stötta? I morse verkade han mer klar och redig, så det verkar gå upp och ned.

Vad som är vad kan jag inte avgöra, men oavsett känns ju ett besök på vårdcentralen lämpligt. Kanske i första hand för att få hjälp med ångesten, sen vad som ligger till grund för den får professionella rodda i tänker jag.

 

[Philosophia]

Vad som är vad kan jag inte avgöra, men oavsett känns ju ett besök på vårdcentralen lämpligt. Kanske i första hand för att få hjälp med ångesten, sen vad som ligger till grund för den får professionella rodda i tänker jag.

Det kommer tyvärr inte att hända. Vi talar om en person som till och med vägrar använda hjälpmedel för synskadade - för det skulle ju vara ett tecken på att han är blind. Han har konsekvent vägrat ta emot all form av stöd från vården i form av kuratorsamtal för att lära sig hantera situationen. Om jag ska vara krass.

 

[bitta]

Det kommer tyvärr inte att hända. Vi talar om en person som till och med vägrar använda hjälpmedel för synskadade - för det skulle ju vara ett tecken på att han är blind. Han har konsekvent vägrat ta emot all form av stöd från vården i form av kuratorsamtal för att lära sig hantera situationen. Om jag ska vara krass.

Kan det vara en möjlighet att få någon att komma hem till föräldrarna? Typ arbetsterapeut och få in en kil av vård "för mammas skull"?

 

[tornblomma]

I morse verkade han mer klar och redig, så det verkar gå upp och ned.

Detta är ganska typiskt demens enligt min erfarenhet. Stora variationer där personen kan pendla mellan helt klar och väldigt förvirrad. Det blir ofta svårt att hänga med i svängarna och hitta rätt nivå av bemötande när det svänger så plötsligt.

Sen kan ju såklart infektioner också utlösa eller förvärra förvirringstillstånd hos äldre.

Ångest är tyvärr också mer regel än undantag vid demens. Enligt min erfarenhet är ångesten ofta starkare (eller märks mer) i början av demensen då personen liksom är mer medveten om att ngt inte står rätt till. Sen är det ju vanligt att personen inte utåt sett erkänner för omgivningen att hen har problem. Skam är också vanligt.

 

[trazel]

Det är rätt vanligt att personer med demenssjukdom är mer klara och rediga på morgon/förmiddag då de är nyutvilade, medan det blir värre fram på eftermiddag/kväll när det kommit intryck under de vakna timmarna och personen blivit tröttare. Det är ofta att rekommendera att ta en diskussion under morgon/förmiddag då de ofta kan se situationen mer klart då. Sen är alla olika individer och någon som alltid varit kvälls-/nattmänniska kan man ju förstås inte förvänta sig ska vara klar och redig tidigt på morgonen...

Om jag var i din situation TS så skulle jag försöka ta diskussionen på förmiddagen och hålla på din mammas behov av avlastning. Finns möjlighet för henne att åka bort en tid för att låta honom prova att vara ensam? Så det blir tydligare för honom att han behöver hjälp?