Är Sverige mer normerande och stöpande än andra länder? (utbruten från Att fråga vad någon jobbar med?)

Det är så mycket fördomar och det är så nedsättande tankesätt. Det gäller inte bara hästar och andra djur, utan även när man som singelkvinnor köper hus, när man köper någonting egentligen som ibland kan behöva lite underhåll. Tragiskt att det inte finns ett större förtroende för sina medmänniskor.

Jag, 50-årig singelkvinna i Sverige, har just köpt en gård. Det är ju rätt mycket mer underhåll på en gård än på en villa, om man säger så, och ändå har jag BARA fått positiva kommentarer! Enbart peppande grejer om hur modig jag är och hur häftigt det är att leva sin dröm och gå sin egen väg! Det ser jag som raka motsatsen till det du beskriver!
 
Det som är positivt är det fria gymnasievalet vilket gör att elever från olika parallell samhällen blandas på ett sunt sätt och började umgås på ett helt nytt sätt.
 
Problemet är väl just det att de som säger att de är bäst sällan tas som ödmjuka, zlatan är väl utmärkt exempel, finns väl ingen som anser att han är ödmjuk, men varför ska han inte få säga att han är bäst? Han ÄR ju bra, och Sveriges bästa spelare genom tiderna, det behövs liksom inte ens diskuteras, varför får han inte säga det?
Jag tycker absolut att han (och andra som är bäst på sin grej) ska få säga det! Är man bäst så är man, och har man kommit så långt har man antagligen lagt ner så mycket jobb att man till och med förtjänat att få skryta litegrann! ;)
 
Den handlade om Stockholm jmf med andra storstäder. Kan vara den jag tänker på. Hittade den här från Handelskammaren som visar ganska klart på problematiken med social och kulturell segregation i Stockholmsregionen och hur segregerat det faktiskt är.

https://www.chamber.se/rapporter/harda-fakta-sa-segregerat-ar-stockholm-2.htm

Det är säkert så att Stockholm är segregerat men att säga att det är en världens mest segregerade städer är nog att överdriva det en del.

Klippt från länken i mitt tidigare inlägg:

"Compared with other cities around the world, however, Europe’s capitals are still relatively mixed."
 
Det har du rätt i, svenskarna är definitivt duktiga på organiserat friluftsliv!

Kanske hänger mitt tänkande mer ihop med stad och landsbyggdsplittringen också - Sverige känns som ett ganska bilburet land, vilket säkert bidrar till ett "man gör det man ska oxh sen åker man hem" och det där "sköt dig själv och skit i andra" attityden.
Vad jag tänkte på när jag skrev mitt förra inlägg är väl ett mer avslappnat stadsliv, med liv och rörelse på gator och torg, spontana cafe/pub besök.
Min upplevelse är t.ex. att svenskar överlag planerar mycket och långt i förväg, och vardagen är väldigt uppretad med plats för jobb, familj och kanske gym - men inte spontant häng på lokala puben.

Det senare är definitivt en skillnad som varit tydlig för mig - när jag bodde i Sverige och man skulle på bio så planerades det i förväg, man köpte biljetter på nätet osv, medan britterna, de bara går till biografen?
Om det är någon stor film som öppnas händer det att folk bokar i förväg, men inte alls på rutin.

Dessutom känner jag igen observationen att i Sverige ska man vara expert om man t.ex. ska köpa hund, medan britterna överlag har en starkare "just have a go" attityd och "she'll be alright" - alltså typ, det löser sig.. plus och minus med båda attityderna helt klart!

Förlåt för lite osammanhängande text- lösa tankar på lunchrasten!
Det där har nog definitivt mer med stad/landsbygd än med land att göra. Avslappnat stadsliv, med liv och rörelse på gator och torg, spontana café/pub-besök - exakt så är det ju i Stockholms innerstad, t ex? Men knappast på Engelska landsbygden. Det måste ju liksom finnas gator och torg och caféer för att folk ska kunna hänga där.

Däremot pubkulturen är väl rätt specifikt brittisk. Även om den spritt sig till andra delar av världen också. Kvarterskrogar finns ju i Sverige också, men det är kanske inte så vanligt att hela familjen hänger där på helgerna. Många stamgäster däremot. För egen del har jag nog 4-5 restauranger/caféer jag går till såpass ofta att jag är bekant med ägaren och småpratar lite om hur det står till när jag går dit.
 
Jag tycker absolut att han (och andra som är bäst på sin grej) ska få säga det! Är man bäst så är man, och har man kommit så långt har man antagligen lagt ner så mycket jobb att man till och med förtjänat att få skryta litegrann! ;)

Ingen är bäst permanent. Man kan vara bäst i en enskild tävling. Men redan i nästa så kan någon slå en igen. Det är väldigt få idrottare som kan säga att de aldrig förlorat.
 
Ja väldigt olika tror jag. Jag vet nog inte exakt hur du uppmuntrar dina barn till självförtroende och självkänsla och jag är nog inte expert på just det området. Jag försöker såklart berömma och uppmuntra. Men det är ju inte så att alla människor är bäst på någonting.

Jag tror nog mitt problem är åt andra hållet. Du har ju då haft fantastiska barn som bara är helt bäst på något och vill då gärna framhäva det.

Mitt problem var kanske att jag hade det där andra barnet inför vilket detta framhävdes och tycker det är lite svårt att agera på. Jag vill ju gärna att mitt barn också ska få tycka att det är lite bra och få vara med och bestämma och är väl kanske lite Jante så jag vill kanske att det ska ha egna möjligheter utöver beundran av Putte.

Det kan ju bli lite -långa bollar på Bengt av det hela och det är ju kul för Bengt men inte för de andra i knattelaget. Självklart ska ju Zlatan få allt serverat på plan (dålig på fotboll) men i skolan kanske alla ska lära sig och i vissa sporter kanske ha kul även spelar in.

Jag tycker nog inte detta är så himla svenskt. Varteviga ungdomsfilm från USA handlar väl om den där dryge som får sitt.
Jag har två duktiga barn som givetvis får tycka att de är bra på vad de gör. För det gör de (oavsett hur bra de är gentemot andra eller inte). Vet inte varför du känner att du behöver trycka ner mina barn för att jag uppmuntrar de till att ta för sig av livet och faktiskt låter dem tycka att de är bra?
Jag tycker absolut att han (och andra som är bäst på sin grej) ska få säga det! Är man bäst så är man, och har man kommit så långt har man antagligen lagt ner så mycket jobb att man till och med förtjänat att få skryta litegrann! ;)
Precis så. Det tar 10.000 träningstimmar att bli proffs i en sport (plus, för de flesta sporter, talang, i enlighet med studier och forskning som gjorts). Om man har lagt ner det jobbet så kan man väl få säga det också liksom...
Ingen är bäst permanent. Man kan vara bäst i en enskild tävling. Men redan i nästa så kan någon slå en igen. Det är väldigt få idrottare som kan säga att de aldrig förlorat.
Fast det där stämmer ju inte, visst sjutton kan man ta ut Sveriges genom tiderna bästa fotbollsspelare, skidåkare, pingisspelare etc. Den graderingen görs hela tiden och i alla fall jag som är insatt i sport har sett den flertalet gånger.
 
eller om man tänker barn istället. Ett barn är mycket bättre och snabbare än de andra på matte eller springa. Sure, alla vet ju det, alla beundrar hen. Varför måste hen också säga det hela tiden? och varför måste hen vilja ha andra fördelar också?

(Erkänner har ett barn hemma som gnäller lite över ett annat barn och man försöker ju sträva emot, det går nog över, visst vill du väl skryta lite med? osv. Men samtidigt kan man ju förstå att andra barn också vill bestämma ibland trots att det här barnet är bäst.)
Jag tycker att även barn har rätt att vara bäst på att springa och säga det, eller bäst på matte och säga det! Däremot tycker jag det är vuxnas uppgift att tala om att bara för att Kalle är bäst på att springa så betyder inte det att Kalle får bestämma mer än de andra barnen.
 
Ingen är bäst permanent. Man kan vara bäst i en enskild tävling. Men redan i nästa så kan någon slå en igen. Det är väldigt få idrottare som kan säga att de aldrig förlorat.
De flesta idrottare har självklart förlorat massor med gånger, särskilt de som hållit på länge! Men samtidigt är det ju inte speciellt svårt att peka ut vilka som varit bäst under sin tid eller rentav genom alla tider. Till och med jag, som är måttligt intresserad av idrott generellt, vet ju att det varit något alldeles speciellt med Ingemar Stenmark, Björn Borg, Sven Tumba m.fl. Och detta helt utan att de ögonblicksmässigt är bäst just nu!
 
Fast det där stämmer ju inte, visst sjutton kan man ta ut Sveriges genom tiderna bästa fotbollsspelare, skidåkare, pingisspelare etc. Den graderingen görs hela tiden och i alla fall jag som är insatt i sport har sett den flertalet gånger.

Bäst är relativt. Speciellt i en lagsport då laget starkt påverkar hur bra man kan prestera. Världens bästa målskytt gör inte många mål om inte laget klarar av att passa bollen till henom.

Jag vet att den graderingen görs men jag kan tycka att det blir lite godtyckligt i en del fall. Speciellt lagsporter som sagt. Individuella sporter är lättare. Men kom ihåg diskussionen Patrik Sjöberg och Stefan Holm hade. Vad är mest värt: OS-guld eller världsrekord.

Den som är konstant tvåa i en sport under en period kan vara bättre i sin sport än den som vann allt under en annan period. Det beror på motståndet.
 
eller om man tänker barn istället. Ett barn är mycket bättre och snabbare än de andra på matte eller springa. Sure, alla vet ju det, alla beundrar hen. Varför måste hen också säga det hela tiden? och varför måste hen vilja ha andra fördelar också?

(Erkänner har ett barn hemma som gnäller lite över ett annat barn och man försöker ju sträva emot, det går nog över, visst vill du väl skryta lite med? osv. Men samtidigt kan man ju förstå att andra barn också vill bestämma ibland trots att det här barnet är bäst.)
Jag skulle väl också undra lite varför någon som t ex är bra på matte måste använda det för att hävda sig? Jag har ett barn som enligt lärarna är någon sorts specialbegåvning i matte - vad vet jag. Men det räcker ju att han vet det, vi föräldrar vet det och hans mattelärare vet det. Vad är poängen med att gå runt och säga till andra barn att ”Jag är bättre på matte än dig”, även om det är sant, annat än att försöka hävda sig? Att vara bra på matte innebär ju varken mer eller mindre än att man är just bra på matte. Det är ju roligt, men man behöver ju inte trycka ner det i halsen på andra för att få känna sig bättre än dem. Om inte annat brukar det inte uppskattas av dem som blir nedtryckta.
 
Bäst är relativt. Speciellt i en lagsport då laget starkt påverkar hur bra man kan prestera. Världens bästa målskytt gör inte många mål om inte laget klarar av att passa bollen till henom.

Jag vet att den graderingen görs men jag kan tycka att det blir lite godtyckligt i en del fall. Speciellt lagsporter som sagt. Individuella sporter är lättare. Men kom ihåg diskussionen Patrik Sjöberg och Stefan Holm hade. Vad är mest värt: OS-guld eller världsrekord.

Den som är konstant tvåa i en sport under en period kan vara bättre i sin sport än den som vann allt under en annan period. Det beror på motståndet.
Uhm, tror inte det är mig du citerar här...?
 
Jag har två duktiga barn som givetvis får tycka att de är bra på vad de gör. För det gör de (oavsett hur bra de är gentemot andra eller inte). Vet inte varför du känner att du behöver trycka ner mina barn för att jag uppmuntrar de till att ta för sig av livet och faktiskt låter dem tycka att de är bra?

Precis så. Det tar 10.000 träningstimmar att bli proffs i en sport (plus, för de flesta sporter, talang, i enlighet med studier och forskning som gjorts). Om man har lagt ner det jobbet så kan man väl få säga det också liksom...

Fast det där stämmer ju inte, visst sjutton kan man ta ut Sveriges genom tiderna bästa fotbollsspelare, skidåkare, pingisspelare etc. Den graderingen görs hela tiden och i alla fall jag som är insatt i sport har sett den flertalet gånger.
Men vart trycker @Badger ner dina barn....?
 
Men vart trycker @Badger ner dina barn....?
Man kan ju undra varför budger känner sig nödgad överhuvudtaget att dra in hur fantastiska mina barn är i diskussionen (de är fantastiska, men vad jag vet känner inte badger dem personligen så hur fan ska hon kunna veta det??) . Jag hoppas alla föräldrar tycker och anser sina barn är fantastiska och även säger det till dem. Tragiskt för Badgers ungar om hon inte gör det.
 
Jag har två duktiga barn som givetvis får tycka att de är bra på vad de gör. För det gör de (oavsett hur bra de är gentemot andra eller inte). Vet inte varför du känner att du behöver trycka ner mina barn för att jag uppmuntrar de till att ta för sig av livet och faktiskt låter dem tycka att de är bra?

Precis så. Det tar 10.000 träningstimmar att bli proffs i en sport (plus, för de flesta sporter, talang, i enlighet med studier och forskning som gjorts). Om man har lagt ner det jobbet så kan man väl få säga det också liksom...

Fast det där stämmer ju inte, visst sjutton kan man ta ut Sveriges genom tiderna bästa fotbollsspelare, skidåkare, pingisspelare etc. Den graderingen görs hela tiden och i alla fall jag som är insatt i sport har sett den flertalet gånger.
Hmm du verkar ganska känslig över det där med trycka ned dina barn. Är det inte andra tråden du tycker att jag gör det i? Jag tror faktiskt inte att jag ens nämnde just dina barn utan snarare pratade om Putte i mitt barns klass. Men han är dock kanske ditt barn.

Jag börjar nu bli nyfiken på hur du vill få dina barn bemötta för att de ska känna sig bra och bäst snarare än nedtryckta. Bör jag säga till mitt barn att höja upp Putte snarare än att försöka sig på att få lite plats själv? Tänker ju att alla barn kanske kan vara lite bra.

Sedan om just 10 000 träningstimmar osv så stämmer det tydligen inte helt.

Jag är fullt kapabel att än idag minnas exakt vilka barn som var bäst i min klass ;) och de tjatade aldrig om att de var bäst, kunde såklart nämna det men inte tjata. De hjälpte tex istället.
 
Man kan ju undra varför budger känner sig nödgad överhuvudtaget att dra in hur fantastiska mina barn är i diskussionen (de är fantastiska, men vad jag vet känner inte badger dem personligen så hur fan ska hon kunna veta det??) . Jag hoppas alla föräldrar tycker och anser sina barn är fantastiska och även säger det till dem. Tragiskt för Badgers ungar om hon inte gör det.
Jag tolkar det som att hen försökte förhålla sig till det du skrev och utgick utifrån det när hen berättade om sina egna omständigheter? Lite två sidor av samma mynt.
 
Jag tycker att även barn har rätt att vara bäst på att springa och säga det, eller bäst på matte och säga det! Däremot tycker jag det är vuxnas uppgift att tala om att bara för att Kalle är bäst på att springa så betyder inte det att Kalle får bestämma mer än de andra barnen.
Men är inte det lite att trycka ned då? Och Jante? Att inte stötta barnet i att få bestämma? I exemplet jag tänker mig så är ju Kalle bäst på att springa och tar det då även som självklart att han alltid ska vara den som får springa i alla lägen. Sedan om mitt barn kommer hem och säger att nu har Kalle sagt att han är bäst många gånger och jag känner mig trött på det, så försöker ju jag hålla mig neutral till den saken snarare än väldigt stödjande gentemot Kalle. Egentligen kanske jag borde mer helt stötta Kalle här.
 
  • Gilla
Reactions: Sel
Jag skulle väl också undra lite varför någon som t ex är bra på matte måste använda det för att hävda sig? Jag har ett barn som enligt lärarna är någon sorts specialbegåvning i matte - vad vet jag. Men det räcker ju att han vet det, vi föräldrar vet det och hans mattelärare vet det. Vad är poängen med att gå runt och säga till andra barn att ”Jag är bättre på matte än dig”, även om det är sant, annat än att försöka hävda sig? Att vara bra på matte innebär ju varken mer eller mindre än att man är just bra på matte. Det är ju roligt, men man behöver ju inte trycka ner det i halsen på andra för att få känna sig bättre än dem. Om inte annat brukar det inte uppskattas av dem som blir nedtryckta.
Jo precis så jag tänker lite. Och som sagt, nu var det ju länge sedan jag gick i skolan, men jag visste väl vem som var bäst på vad, inga problem. Men det var väl kanske jantefierat för de berättade inte det för mig. E kom inte och sa att jag är bäst i matte och ligger tre böcker före dig, för han visste ju att jag visste det, inga problem. Eller A som kunde göra tio pullups, alla pratade om det, hon behövde inte göra det själv :laugh:. Men som sagt det är ju självklart Jante som lurar i det kanske.

Men vidare. Jag tycker att kollegefilmer från USA hela tiden skildrar underdogs som vinner över de dryga skrytiga. Så inte heller i USA verkar det helt självklart att alla trivs extremt med att de bästa bör äras hela tiden. Utan det verkar finnas något slags Jante där med. Om än bara på film kanske. Tycker också att ibland även i de filmerna så höjs det då och då de som är bäst men som är blygsam. Om man tänker rent kulturellt.

Antar som vanligt att lagom är bäst. Att man får säga och känna sig bäst såklart, men att folk kanske kan tröttna på att höra det efter ett tag. Och att man gärna inte får sätta andras ljus under en skäppa.
 
Senast ändrad:

Liknande trådar

Äldre .....ju mer inser jag varför SD växer och växer. Men hur verklighetsförankrade är argumenten SD kör med egentligen? För många gånger...
54 55 56
Svar
1 114
· Visningar
78 143
Senast: No1
·
Utrustning Jag har idag provat en bomlös sadel. Jag har länge varit nyfiken på bomlöst och tyckt det skulle vara PERFEKT till valacken som är ett...
2 3 4
Svar
69
· Visningar
7 288
Senast: Lord Owen
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp