Är tatueringar en klassmarkör?

Så klart kan man inte för evigt cementera en syn, det ändras ju självklart över tid. Kanske är tatueringar i framtiden ingen klassmarkör, men jag tycker absolut att det är en idag.

Och som parantes håller jag inte med om att man inte kan se mönster för de som tatuerat sig senaste 15 åren. Jag ser tydliga mönster i min bekantskapskrets :)
Din bekantskapskrets är väl kanske inte hela Sverige. Om vi nu ska kolla ur ett klassperspektiv.
 
Din bekantskapskrets är väl kanske inte hela Sverige. Om vi nu ska kolla ur ett klassperspektiv.
Självklart är inte min bekantskapskrets representativ för hela Sveriges befolkning. Det trodde jag sa sig själv!? Förstår dock inte varför mina spaningar är mindre värda eller mer fel än dina? Vi får väl enas om att vi tycker olika. Jag har flyttat från fattig landsbygdskommun till mkt flott miljö. Har många vänner på båda ställena och jag vet var det finns flest tatueringar..det är så klart ingen sanning bara därför, men för mig verkar tatueringar fortfarande vara en klassmarkör:)
 
Alltså, ju bättre man lär känna en människa, ju mer precist vet man. Första intrycket kanske är medelklass, och så nyanseras det vartefter man får veta mer. Det vanligaste i så fall är väl att det är nånting som inte riktigt går ihop, men det brukar få sin förklaring när man får veta mer om familjen eller lär känna personen bättre. Klass är komplext!
Jo det är jag helt med på. Det jag svarade på var "Jag tror mig också vara ganska observant och jag har i mitt yrke mottagningsbesök med främlingar varje dag. Det är oftast jättelätt att se och höra vilken socioekonomisk grupp de tillhör." från @Modest och då var det inte helt tydligt hur det gick till att veta att det faktiskt var jättelätt att avgöra. Nu har jag hunnit få svar på det. Men för att hårdra det så hade jag t.ex. kunnat åka runt i kollektivtrafiken, sortera in mina medpassagerare i kategorier baserat endast på mina fördomar och tycka att det var jättelätt. En viktig skillnad är ju feedback, t.ex. i form av mer information.
 
Självklart är inte min bekantskapskrets representativ för hela Sveriges befolkning. Det trodde jag sa sig själv!? Förstår dock inte varför mina spaningar är mindre värda eller mer fel än dina? Vi får väl enas om att vi tycker olika. Jag har flyttat från fattig landsbygdskommun till mkt flott miljö. Har många vänner på båda ställena och jag vet var det finns flest tatueringar..det är så klart ingen sanning bara därför, men för mig verkar tatueringar fortfarande vara en klassmarkör:)
För att jag kanske spanade låååångt utanför min bekantskapskrets. Ungdomskultur är till exempel ett av mina områden.
 
Men du pratar ju om något annat, att det är tröttsamt med människor som försöker ta reda på ens status. Det är det ju, när man märker att någon försöker utvärdera en.

Att notera detaljer handlar mer om att vara intresserad av och nyfiken på människor. För att man vill förstå dem. Varför de gör som de gör, och är som de är. Mycket av förklaringen till det ligger ju i en människas bakgrund. Om man förstår vem en person är, så kan man ju också förstå varför de gör som de gör.
Statuskoll på ett läkarbesök tror jag väl inte är så vanligt förekommande. Däremot förväntas jag vilja bli sjukskriven.....tonskillnaden i läkarnas röster när dom förstår att jag INTE vill det är ibland löjlig. Helt plötsligt möter dom blicken och ler. MEN det är ju inte det vi ska prata om här.
 
För att jag kanske spanade låååångt utanför min bekantskapskrets. Ungdomskultur är till exempel ett av mina områden.
Ungdomskultur känns långt från representativt för hela samhället också..dessutom är jag inte jättegammal (bara om man jämför med 15 åring..)
 
För att jag kanske spanade låååångt utanför min bekantskapskrets. Ungdomskultur är till exempel ett av mina områden.
Ungdom, är en åkomma, som botas med ålder...

Skämt åsido, det som blir populära ungdomskulturella företeelser hos en, eller kanske två, "omgångar" av ungdomar, har en tendens att anses som totalt ute eller urfånigt hos senare generationer med ungdomar.

Det är kanske inte så att "musik" (i bred bemärkelse), slutar att vara intressant, utan det är undertypen av musik, som byts ut.

Ersätt "musik" ovan med språkliga uttryck, frisyrer, klädvarianter, resmål, fritidssysselsättningar, politiska eller aktivistiska inriktningar eller i stort sett vad som helst, som på ett mer eller mindre tydligt, ibland rent av provokativt sätt, utmanar, och skiljer sig från, föräldragenerationens varianter.

Om vi antar att uttrycksättet "tatueringar" ingår i ungdomskulturens sätt att provocera föräldrargenerationerna, så har det ju pågått ett tag, och de där upp till ungefär 35-40 år, som valt att tatuera sig litet mera än med "en ros på skuldran", har blivit eller blir nu föräldrar.

Kommer då deras barn, när de hunnit bli tonåringar, välja något annat sätt att uttrycka sig än genom tatueringar som täcker större delar av kroppen?
De kanske kommer att tycka att det är "gubbigt"/"tantigt" med tatueringar och för att särskilja sig från sina föräldrar, att välja något helt annat.
 
Det här är ju riktigt intressant för vi har ju samma jobb. Jag jobbar ju inte hårt :angel:, är till och med rätt så lat, men jag har ju en annan stil och jag känner aldrig att jag behöver gräva mig ut ur någon grop. Det är ju bara tragiskt! :mad::wtf:
Ja, vi har verkligen olika utgångspunkter. Bara baserat på utseende. Och ändå har jag inte en enda tatuering. 😁 Och jag är den som alltid vill göra lite till. Hur går det med frukostbeställningarna? 😉
 
Ungdom, är en åkomma, som botas med ålder...

Skämt åsido, det som blir populära ungdomskulturella företeelser hos en, eller kanske två, "omgångar" av ungdomar, har en tendens att anses som totalt ute eller urfånigt hos senare generationer med ungdomar.

Det är kanske inte så att "musik" (i bred bemärkelse), slutar att vara intressant, utan det är undertypen av musik, som byts ut.

Ersätt "musik" ovan med språkliga uttryck, frisyrer, klädvarianter, resmål, fritidssysselsättningar, politiska eller aktivistiska inriktningar eller i stort sett vad som helst, som på ett mer eller mindre tydligt, ibland rent av provokativt sätt, utmanar, och skiljer sig från, föräldragenerationens varianter.

Om vi antar att uttrycksättet "tatueringar" ingår i ungdomskulturens sätt att provocera föräldrargenerationerna, så har det ju pågått ett tag, och de där upp till ungefär 35-40 år, som valt att tatuera sig litet mera än med "en ros på skuldran", har blivit eller blir nu föräldrar.

Kommer då deras barn, när de hunnit bli tonåringar, välja något annat sätt att uttrycka sig än genom tatueringar som täcker större delar av kroppen?
De kanske kommer att tycka att det är "gubbigt"/"tantigt" med tatueringar och för att särskilja sig från sina föräldrar, att välja något helt annat.
Försöker du lära mig vad ungdomskultur är efter att jag just sagt att det är ett av mina områden? 😁
 
Alltså vidare, jag bara måste säga. Jag får inte ihop din barn till professor och överläkare med sekelskiftesvåning. Det blir en så udda bild för mig.
(tänk ensamstående mamma med normal lägenhet och X barn och ingen bil istället)

Kan komma med en annan då, arbetarklass har sjukt noggrant snyggt hemma, välstädat, välinrett, varje grej rätt. Den stämmer säkert inte heller.
Förortsbarn har gärna rejält med märkeskläder. Stämmer säkert inte heller.

Jag förstår inte. Vad är det du inte får ihop? Att en professor och en överläkare kan vara gifta och bo i en sekelskifteslägenhet?

Vad är det för konstigt med det scenariot?

Och vad har det med ett välstädat arbetarklasshem eller förortsbarn med märkeskläder att göra?
 
Själv har jag aldrig stött på någon kandidat som haft synliga tatueringar. Det är helt klart väldans ovanligt i min bransch.
 
Anekdotvarning. När jag ser någon i Canad Goose på tv så utgår jag ifrån att det är en kriminell person. Men jag vet att det kan vara fel. 😇

Kanske är därför drottning Elizabeth II håller sig undan :sneaky::sneaky::sneaky:

kronprinser-paa-groenland-jpg.jpg
 
Försöker du lära mig vad ungdomskultur är efter att jag just sagt att det är ett av mina områden? 😁
Men du är så otydlig?

Ena stunden verkar det som om du anser/tar för givet att "alla", oavsett ålder, oavsett om man på något sätt anse/själv anse sig tillhöra någon gruppering/intresseinriktning har tatueringar, och det är en mer beständig företeelse, nu menar du att tatueringar tillhör "ungdomskulturen"?

Hur definieras då ungdomkulturen?

Finns det inte ett mångtal "ungdomskulturer" egentligen, där det inom somliga är mer viktigt med tatueringar, medan det inom andra knappt förekommer alls?

Och att dessutom motivvalen, och hur stor del/vilka delar av kroppen som anses bra att tatuera skiljer sig åt rejält?
 
Nej att jag inte tycker att resonemanget hänger ihop. Att det är för stereotypt.

"För stereotypt" att professorer generellt har en god lön? Äsch. Jag förstår ändå inte.

Dock, vill jag påpeka följande; det här med socioekonomiska kategorier och klassmarkörer är ju liksom inget vi sitter och hittar på, några användare på Buke. Det är välbevandrade fält inom samhällsvetenskaplig forskning. Så även om du anser att resonemanget haltar, så ändrar ju inte det forskningsläget.
 
Men du är så otydlig?

Ena stunden verkar det som om du anser/tar för givet att "alla", oavsett ålder, oavsett om man på något sätt anse/själv anse sig tillhöra någon gruppering/intresseinriktning har tatueringar, och det är en mer beständig företeelse, nu menar du att tatueringar tillhör "ungdomskulturen"?

Hur definieras då ungdomkulturen?

Finns det inte ett mångtal "ungdomskulturer" egentligen, där det inom somliga är mer viktigt med tatueringar, medan det inom andra knappt förekommer alls?

Och att dessutom motivvalen, och hur stor del/vilka delar av kroppen som anses bra att tatuera skiljer sig åt rejält?
Ungdomskultur är ju inte statiskt. Begreppet uppstod på 50-60 talet. Tatueringar har varit en stor del av vissa ungdomskulturer. I min generation, sent 60 till tidigt 70 tal är det väl hårdrockarna som sticker ut mest. Generationen före var det vänsterungdomarna. Och senare tribalnissarna som väl nu är 30-35, mycket gymnissar och hänga på krogenfolk i den gruppen. De yngre - 30, vill ha något personligt - som ofta är en liten symbol eller ett låtcitat (Håkan Hellström). Här ser en lika många kulturintresserade som idrottsnördar. Sen har du 70-80 talisterna som hade dille på att tatuera in sina barns namn o födelsedatum eller hela ansikten på bröstkorgen. Dom ville nog tatuera sig som unga men vågade inte.
 
Och vi får inte glömma tillgången till tatuerare. Idag är det ju busenkelt att hitta någon som är duktig. Sen får en ställa sig i kö och ta med den stora plånboken.
 
Nej att jag inte tycker att resonemanget hänger ihop. Att det är för stereotypt.
Jag gav dig ett tydligt exempel på någon som med bästa vilja i världen inte är arbetarklass. Men då är det för stereotypt?

FYI så känner jag faktiskt två gifta par som stämmer in på den beskrivningen. Jag ska upplysa dem om att de inte hänger ihop och är för stereotypa. De kanske borde flytta eller byta jobb, för att bli lite mer realistiska?
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Artroskopi äldre häst
  • Födda 2022
  • Mängd olja och lucern

Omröstningar

Tillbaka
Upp