B
boella
Var NH en Aha-upplevelse för dig? Berätta!
Jag kan berätta vad NH betytt för mig.
När jag som vuxen, efter många års intensiv längtan, upptog mitt häst/ridintresse igen, så upptäckte jag att jag tappat ryggmärgskänslan.
Det som jag som barn fullständigt naturligt anammat, fanns inte kvar. Inte balansen, inte den trots allt instinktiva förståelsen för ett djur, som kanske delvis fungerar som ett stort barn. Men min passion för djuret som sådan fanns kvar, obefläckat. Men det började dyka upp frågor. Varför gör hästen si eller så? Varför ska jag göra si eller så? Jag red då på ridskola och jag ställde också dessa frågor. Ingen kunde svara. Ingen nämnde en enda gång ordet eftergift. Och själv tyckte jag allt mer illa om att rida hästar som jag fick hålla i stenhårt, som var stenhårda i munnen, och som man på ridlärarens begäran skulle såga i munnen om de drog i väg. Ner med hälarna, händerna hit och dit, saknade begriplighet för mig dessutom. Så snubblade jag in på begreppet NH. Först ramlade jag över Parelli, men också över andra mindre kända hästmän/hästkvinnor. Men lik förbannat kunniga. Plötsligt var det någon som försökte förklara, ingående. Allt ifrån hästens flockbeteende, till hur jag som ryttare, eller från backen kunde kommunicera med hästen. Genom kroppsspråk. Jag läste Pat Parellis Natural Horsemanship framifrån och bakifrån och från mitten under flera års tid. Konsulterade boken så fort jag hade problem med min då rätt så stökige unghäst. Den boken men också andra böcker.
Internet är också en guldgruva om man vill läsa om NH. Det finns hur mycket som helst. Men för att verkligen dyka djupt bör man nog kunna läsa engelska. Den svenska litteraturen är alltjämt ganska ytlig. Fortfarande var det så mycket som var obegripligt för mig. Jag klykade helt enkelt inte själva genomförandet av vissa övningar. Av en händelse kom en hästman till trakten. Och vi, jag och min man åkte på vår första clinic. Som fotfolk.
I två dagar stod vi i blötsnö från morron till kväll och glodde in i en korall. Medan hästmannen arbetade med ditresta hästar av olika sort. Flera sk problemhästar. Att begreppet problemhäst var diffust och att det snarare är vi männsikor som har problem hade vi för länge sedan förstått. Men hur åtgärda det? Flytta baken, framdelen, sänka nacken, fråga, be och begära med ökande tryck och EFTERGIFT lärde vi oss denna helg. Eftergiften som man självklart delvis har instinktivt, men som man kan göra ännu mer exakt genom att använda den som ett verktyg. Och successivt få hästen att svara på mindre och mindre signaler. Det var revolution för mig. Och ännu mer revolution för min häst. Min bångstyrige unghäst förvandlades till en hanterlig pålle. Inte över en dag, men i takt med mina växande kunskaper. Numera allt mer praktiska men med en ganska grundlig teoretisk bas eftersom jag i princip hårdpluggat ämnet i flera år. Numera tänker jag inte på NH. Jag bara gör. Numera sitter det återigen i ryggmärgen, åtminstone bra mycket mer än då för ja, nästan tio år sedan, då jag tog upp ridningen igen. Jag har träffat riktigt duktigt hästfolk som tycker NH är gallimatias. Det kan jag förstå. De har en massa goda vanor gratis. I ryggmärgen. Om jag fick göra en lista på vad NH betyder för mig så är det:
Skapa goda vanor med hjälp av eftergift i rätt stund.
Att med tryck tala om för hästen vad jag vill (mentalt eller fysiskt, det är ju så det går till... men att verkligen förstå principen rakt igenom. Jag menar skänkel, betttryck osv... det använder sig ju de allra flesta av.)
Att respektera hästens behov. Dvs använda dessa ovanstående principer så att hästen lättare begriper vad phanken jag vill.
Att via sensitivitetsträning vänja hästen vid konstiga saker och olika situationer så att den blir tryggare, mindre av ett flyktdjur och därmed mindre farlig för mig som människa.
Jag har aldrig hört två hästmänniskor beskriva samma sak på ett och samma sätt. Alla har sina ordval men metoden finns där. Vissa har gjort kommers av det. Tur för mig, annars hade jag ju inga böcker att läsa.
Efter NH upptäckte jag att det finns en massa annat kul. Som centrerad ridning. Plötsligt får hälarna ner och sträck på ryggen osv en mening. Men det är förstås inte hälarna ner på det där fåniga sättet, utan balans handlar det om. Om jag sitter rak hittar min tyngdpunkt osv så hittar jag en snygg hållning och ingen behöver skrika sträck på dig! Aldrig mer.
Kram
Jag kan berätta vad NH betytt för mig.
När jag som vuxen, efter många års intensiv längtan, upptog mitt häst/ridintresse igen, så upptäckte jag att jag tappat ryggmärgskänslan.
Det som jag som barn fullständigt naturligt anammat, fanns inte kvar. Inte balansen, inte den trots allt instinktiva förståelsen för ett djur, som kanske delvis fungerar som ett stort barn. Men min passion för djuret som sådan fanns kvar, obefläckat. Men det började dyka upp frågor. Varför gör hästen si eller så? Varför ska jag göra si eller så? Jag red då på ridskola och jag ställde också dessa frågor. Ingen kunde svara. Ingen nämnde en enda gång ordet eftergift. Och själv tyckte jag allt mer illa om att rida hästar som jag fick hålla i stenhårt, som var stenhårda i munnen, och som man på ridlärarens begäran skulle såga i munnen om de drog i väg. Ner med hälarna, händerna hit och dit, saknade begriplighet för mig dessutom. Så snubblade jag in på begreppet NH. Först ramlade jag över Parelli, men också över andra mindre kända hästmän/hästkvinnor. Men lik förbannat kunniga. Plötsligt var det någon som försökte förklara, ingående. Allt ifrån hästens flockbeteende, till hur jag som ryttare, eller från backen kunde kommunicera med hästen. Genom kroppsspråk. Jag läste Pat Parellis Natural Horsemanship framifrån och bakifrån och från mitten under flera års tid. Konsulterade boken så fort jag hade problem med min då rätt så stökige unghäst. Den boken men också andra böcker.
Internet är också en guldgruva om man vill läsa om NH. Det finns hur mycket som helst. Men för att verkligen dyka djupt bör man nog kunna läsa engelska. Den svenska litteraturen är alltjämt ganska ytlig. Fortfarande var det så mycket som var obegripligt för mig. Jag klykade helt enkelt inte själva genomförandet av vissa övningar. Av en händelse kom en hästman till trakten. Och vi, jag och min man åkte på vår första clinic. Som fotfolk.
I två dagar stod vi i blötsnö från morron till kväll och glodde in i en korall. Medan hästmannen arbetade med ditresta hästar av olika sort. Flera sk problemhästar. Att begreppet problemhäst var diffust och att det snarare är vi männsikor som har problem hade vi för länge sedan förstått. Men hur åtgärda det? Flytta baken, framdelen, sänka nacken, fråga, be och begära med ökande tryck och EFTERGIFT lärde vi oss denna helg. Eftergiften som man självklart delvis har instinktivt, men som man kan göra ännu mer exakt genom att använda den som ett verktyg. Och successivt få hästen att svara på mindre och mindre signaler. Det var revolution för mig. Och ännu mer revolution för min häst. Min bångstyrige unghäst förvandlades till en hanterlig pålle. Inte över en dag, men i takt med mina växande kunskaper. Numera allt mer praktiska men med en ganska grundlig teoretisk bas eftersom jag i princip hårdpluggat ämnet i flera år. Numera tänker jag inte på NH. Jag bara gör. Numera sitter det återigen i ryggmärgen, åtminstone bra mycket mer än då för ja, nästan tio år sedan, då jag tog upp ridningen igen. Jag har träffat riktigt duktigt hästfolk som tycker NH är gallimatias. Det kan jag förstå. De har en massa goda vanor gratis. I ryggmärgen. Om jag fick göra en lista på vad NH betyder för mig så är det:
Skapa goda vanor med hjälp av eftergift i rätt stund.
Att med tryck tala om för hästen vad jag vill (mentalt eller fysiskt, det är ju så det går till... men att verkligen förstå principen rakt igenom. Jag menar skänkel, betttryck osv... det använder sig ju de allra flesta av.)
Att respektera hästens behov. Dvs använda dessa ovanstående principer så att hästen lättare begriper vad phanken jag vill.
Att via sensitivitetsträning vänja hästen vid konstiga saker och olika situationer så att den blir tryggare, mindre av ett flyktdjur och därmed mindre farlig för mig som människa.
Jag har aldrig hört två hästmänniskor beskriva samma sak på ett och samma sätt. Alla har sina ordval men metoden finns där. Vissa har gjort kommers av det. Tur för mig, annars hade jag ju inga böcker att läsa.
Efter NH upptäckte jag att det finns en massa annat kul. Som centrerad ridning. Plötsligt får hälarna ner och sträck på ryggen osv en mening. Men det är förstås inte hälarna ner på det där fåniga sättet, utan balans handlar det om. Om jag sitter rak hittar min tyngdpunkt osv så hittar jag en snygg hållning och ingen behöver skrika sträck på dig! Aldrig mer.
Kram
! (fast har hållt på med det jätte länge!) Jag tycker det är ett bra sätt att behandla hästen på, liksom att "lyssna" på alla signaler.... En av mina kompisar tycker att det är löjligt, men hon har tydligen aldrig vart med om den där känslan att man gör något bra... och det fungerar!
