Aktiv sällskapshund

[linnsan]

Åh vilken fin bild på er
Hon var verkligen jättetrevlig

Hon har definitivt gjort att jag kommer ha rasen igen!
Hon ser sådär fånigt glad ut där

 

[Nota]

Dvärgschnauzer som några sågade i denna tråden tycker jag låter helt utmärkt.
Det är nog mest anpassningsbara lilla ras som finns. Kan inte komma på någon jag stött på ute som betett sig illa vid hundmöten (eller några möten överhuvudtaget) dom bara går där som små coola farbröder samtidigt som dom är hur fräsiga som helst på agilitybanan eller rallylydnadsplanen (dom sporter jag tränat ihop med ds)
Absolut en ras jag själv skulle kunna tänka mig om jag byter ras

 

[snorp]

Dvärgschnauzer som några sågade i denna tråden tycker jag låter helt utmärkt.
Det är nog mest anpassningsbara lilla ras som finns. Kan inte komma på någon jag stött på ute som betett sig illa vid hundmöten (eller några möten överhuvudtaget) dom bara går där som små coola farbröder samtidigt som dom är hur fräsiga som helst på agilitybanan eller rallylydnadsplanen (dom sporter jag tränat ihop med ds)
Absolut en ras jag själv skulle kunna tänka mig om jag byter ras

Och jag har tvärtom typ aldrig mött en ds som inte gör utfall och beter sig för jävligt vid hundmöte. Tror tyvärr ds drar till sig fel ägare ibland och de ses lite som soffprydnader och blir understimulerad.

 

[Nota]

Och jag har tvärtom typ aldrig mött en ds som inte gör utfall och beter sig för jävligt vid hundmöte. Tror tyvärr ds drar till sig fel ägare ibland och de ses lite som soffprydnader och blir understimulerad.

Där ser man jag tycker man ser ds hela tiden och jag har faktiskt aldrig mött någon som gör utfall.
Dom verkar ju lika nöjda med att vara pensionärshundar som agilityhundar är min egen uppfattning

 

[Sezziyanen]

Där ser man jag tycker man ser ds hela tiden och jag har faktiskt aldrig mött någon som gör utfall.
Dom verkar ju lika nöjda med att vara pensionärshundar som agilityhundar är min egen uppfattning

Har inte heller mött nån som gör det. Som skäller lite mot oss? Absolut. Men inget särskilt.

Oavsett så är det en ägar/träningsgrej där tror jag, och rasen har blivit poppis med massvis med uppfödare och kullar... klart alla inte är så jäkla vältänkta då.

 

[_Taggis_]

Och jag har tvärtom typ aldrig mött en ds som inte gör utfall och beter sig för jävligt vid hundmöte. Tror tyvärr ds drar till sig fel ägare ibland och de ses lite som soffprydnader och blir understimulerad.

Som jag då. Så fort jag ser en ds går jag omvägar med min hund, har mkt sällan mött en ds som inte piper, skäller eller gör utfall vid hundmöten. Sen fattar jag ju såklart att det har med rasens populäritet att göra att de hamnar hos väldigt många hundägare där alla inte lyckats fostra eller träna dem tillräckligt. Men eftersom de är så vanliga och beteendet inte är ovanligt så är det inte en ras jag själv förknippar med tyst och timid.
Jag har bara träffat en ds som är en tyst och snusförnuftig gubbe. Desto fler rabiata/understimulerade stackare. Men det är inte bara ds jag upplever så. Även chihuahua verkar vara överrepresenterade.

 

[Sel]

Jag har också nästan uteslutande goda erfarenheter av DS, vilket är rätt talande med tanke på hur vanliga de är även här tycker jag. Det är inte särskilt många som går lösa visserligen (häromkring ränner minst hälften av alla hundar man möter utan koppel) men de som gör det har varit artiga och inte närmat sig mina hundar.
När jag jobbade i inackorderingsstallet hade vi två medelålders gubbar som kom på besök med sin ägare varje dag och de var rätt exemplariska stallhundar.
Intressant hur det verkar vara så väldigt olika upplevelser.

 

[Tuggben]

Jag har två DS själv och delar uppfattningen att många ljudar ganska bra vid hundmöten. Min äldsta har fortfarande problem med hundmöten trots mycket träning och han är def inte understimulerad. Det har blivit bättre och några utfall gör han inte men nog vill han gärna bjäfsa om han ges möjligheten. Den yngre hunden är bättre men även där förekommer det en del pip och han vill gärna fram till mötande hundar.

DS är en skällig hundras, det går inte att komma ifrån. I kombination med att rasen har god vaktinstikt kan detta innebära att de blir jobbiga vid hundmöten.

 

[farin]

Det är verkligen en skitrolig liten ras. Superenkel att ha i vardagen med andra djur, människor, miljöer osv.

Första gången vi åkte tåg så var min löwchen unghund. Vuxit upp på hästgård och knappt sett annat. Kommer inte ihåg exakt hur länge vi åkte men 2-4 h. Jag la henne på min väska och där låg hon tills vi var framme trots att det gick förbi hundar och människor precis framför hennes näsa.

Eller jo, en gång innan det. När jag hämtade henne som valp då hämtade jag henne från Uppsala till sthlm och åkte både buss och tunnelbana. Hunden somnade i min väska och var helt kavat och positiv till stadsliv.

Det är framåt, glada och positiva små skitar. Har ganska mycket krut i sig utan att vara krävande. Min var lika nöjd av att ligga och mysa i soffan, hänga med till vänner som att hänga med till brukshundklubben eller en längre cykeltur (där hon gärna drog som en galning när hon var kopplad) på 1-2 mil.

Min var helt skottfast, trygg i alla miljöer, folk av olika slag. Höll sig till familjen när vi var ute och kunde gå lös lite överallt. De har absolut en viss nyfikenhet. Men den är ganska lätt att styra genom att vara rolig upplever jag.

De vill rent allmänt vara med men är inte krävande på så vis att de plockar på uppmärksamhet (generellt då) utan lägger sig nära en. De är ganska bra på att vara med utan att märkas sas om man har med den hem till folk eller olika platser.

Jag höll min nedklippt. Klippte väl varannan/var tredje månad som tog ca 40-60 min och gjorde ingen pälsvård däremellan.

Långt blev det och skulle kunna skriva ännu mer


Visa bifogad fil 63627

Löwchen är en av raserna jag tänker att jag ska längre fram, när jag ska gå ner mer i storlek De jag träffat har varit så himla glada och pigga och med på allt, både på planen, i skogen och i vardagen. Skillnaden i fart och energi har mer berott på ägaren och om de förstärkt av- eller på-knappen som jag uppfattat dem.

 

[parellikusken]

Pappa träffade en liten cocker-tik idag och blev överförtjust. Så det känns bra!
Men tittar på löwchen också.

 

[escodobe]

Tibbeterrier är jätteroliga, otroligt intelligenta och friska hundar! Det man får vara beredd på är att du oftast kan glömma "kadaverlydnad" - de gör som de själva tycker om de tycker att du har fel och de har rätt.
Jag som var van vid brukshundar upplevde min tibbe som både den svåraste och den enklaste hunden jag haft. När jag väl vant mig vid att "för att jag säger så" inte var ett godkänt argument enligt hunden så hade jag mest två stora problem, separationsångest, vilket inte verkar vara helt ovanligt i rasen, många som har tibbar verkar ha flera stycken och jag tror inte att det är någon slump, och att jag inte fick till tillräckligt bra inkallning på honom. Det sistnämnda kan delvis vara mitt fel

Men väldigt käck hund! Träna på skojnivå, fjällvandring eller gatufestival - han var med på allt! Speciellt folk som "inte tycker om hundar" brukade gilla honom för att han var så behaglig

 

[Nota]

Jag har också nästan uteslutande goda erfarenheter av DS, vilket är rätt talande med tanke på hur vanliga de är även här tycker jag. Det är inte särskilt många som går lösa visserligen (häromkring ränner minst hälften av alla hundar man möter utan koppel) men de som gör det har varit artiga och inte närmat sig mina hundar.
När jag jobbade i inackorderingsstallet hade vi två medelålders gubbar som kom på besök med sin ägare varje dag och de var rätt exemplariska stallhundar.
Intressant hur det verkar vara så väldigt olika upplevelser.

Eller hur verkar vara antingen eller

 

[nilie]

Pappa träffade en liten cocker-tik idag och blev överförtjust. Så det känns bra!
Men tittar på löwchen också.

Cockrar är bedårande varelser. Jag förstår att din far blev överförtjust i tiken. De är inte bara vackra utan deras kärleksfulla sätt går rakt in i hjärtat på en. Alltid glada och pigga på nya äventyr. En del cockrar är väldigt pigga. Vår cockerhane hade stort behov av aktivering och han var nästan omöjlig att trötta ut. Han var pigg och aktiv ända tills han somnade in vid nästan 11 års ålder. Han var av utställningstyp, men ibland funderade vi över om han var en förklädd jaktcocker.

Om dina föräldrar inte har något emot daglig pälsvård kan det vara rätt ras och att de är beredda på att de kan få en väldigt aktiv hund.

 

[linnsan]

Löwchen är en av raserna jag tänker att jag ska längre fram, när jag ska gå ner mer i storlek De jag träffat har varit så himla glada och pigga och med på allt, både på planen, i skogen och i vardagen. Skillnaden i fart och energi har mer berott på ägaren och om de förstärkt av- eller på-knappen som jag uppfattat dem.

Ja de är ju väldigt anpassningsbara
Även om det såklart finns en viss variation av hur pigga dom är.

 

[YorkWann]

Och jag har tvärtom typ aldrig mött en ds som inte gör utfall och beter sig för jävligt vid hundmöte. Tror tyvärr ds drar till sig fel ägare ibland och de ses lite som soffprydnader och blir understimulerad.

Spännande att så många verkar ha så olika uppfattningar om DS, jag tyckte de verkade vara ett strålande alternativ till TS med föräldrar. vi var hundvakter till en ett tag och ett par goda vänner har en uppfödare som granne, alla de hundarna var otroligt lättlärda, trevliga och lätta överlag att ha och göra med. Pigga och glada!

 

[Malibu_Stacy]

Spännande att så många verkar ha så olika uppfattningar om DS, jag tyckte de verkade vara ett strålande alternativ till TS med föräldrar. vi var hundvakter till en ett tag och ett par goda vänner har en uppfödare som granne, alla de hundarna var otroligt lättlärda, trevliga och lätta överlag att ha och göra med. Pigga och glada!

Ja det är ju också så dom är. Även om vissa skäller vid hundmöten gör de liksom inte mer än så, det är inget aggressivt skällande som jag ska döda dig utan får de hälsa går det ofta jättebra.
Det brukar aldrig vara något problem att släppa ihop en stor flock med DS som inte känner varandra, av varierande kön. Framförallt inte peppar/salt eller svart/silver. Det finns många raser där det skulle resultera i konflikter och bråk.
Ja vissa kan låta hemska vid hundmöten om de tillåts göra det eller inte lärt sig bättre. Men det är också allt. Väldigt lättsamma hundar, däremot kan de ha problem med barn om de inte fått lära känna barn från början.

 

[Nota]

Ja det är ju också så dom är. Även om vissa skäller vid hundmöten gör de liksom inte mer än så, det är inget aggressivt skällande som jag ska döda dig utan får de hälsa går det ofta jättebra.
Det brukar aldrig vara något problem att släppa ihop en stor flock med DS som inte känner varandra, av varierande kön. Framförallt inte peppar/salt eller svart/silver. Det finns många raser där det skulle resultera i konflikter och bråk.
Ja vissa kan låta hemska vid hundmöten om de tillåts göra det eller inte lärt sig bättre. Men det är också allt. Väldigt lättsamma hundar, däremot kan de ha problem med barn om de inte fått lära känna barn från början.

Hur skiljer sig dom vita och svarta ifrån p/s och s/s menar du?
Jag är oerhört förtjust i dom vita

 

[Fetaost]

Min DS gapar vid hundmöten om jag inte jobbar aktivt med honom i mötet. Han var knäpptyst i 5 år i hundmöten. Efter att han kastrerades och i samma veva var med om två incidenter med lösa, framspringande hundar som naffsade honom så började gapandet.

Han funkar dock med alla hundar. Får han bara fem minuter på sig att bekanta sig så är han bara glad och trevlig.

 

[Malibu_Stacy]

Hur skiljer sig dom vita och svarta ifrån p/s och s/s menar du?
Jag är oerhört förtjust i dom vita

De vita är sämst mentalt, de är mest lika terrier (eftersom det blandades in när men skapade den färgen) och ojämna. Så tänkt mer ettrig, och mer rädslor etc.
Svarta är bättre, men upplever de lite skarpare och även där fler med social osäkerhet och rädslor jämfört med p/s och s/s. Sistnämnda två färger är mildare och lugnare. Eftersom de registreras som 4 olika raser och de flesta undviker blandparning mellan färgerna, så blir det lite mer avgränsat och lättare att se att det ändå är skillnader.
Även vad gäller sjukdomar finns det skillnader.

 

[Malibu_Stacy]

Min DS gapar vid hundmöten om jag inte jobbar aktivt med honom i mötet. Han var knäpptyst i 5 år i hundmöten. Efter att han kastrerades och i samma veva var med om två incidenter med lösa, framspringande hundar som naffsade honom så började gapandet.

Han funkar dock med alla hundar. Får han bara fem minuter på sig att bekanta sig så är han bara glad och trevlig.

Min ena är så. Om mamma går med henne kan hon låta som ett monster. Om jag går med henne och förekommer vid hundmöten är hon tyst och går med slakt koppel bredvid mig med ögonkontakt utan att ens titta på den andra hunden.
Den andra är alltid tyst när hon går själv, men kan ibland dras igång av den förstnämnda men i regel bryr hon sig inget.
Överlag så bryr sig inte mina hundar alls bara de har en uppgift. Har till exempel aldrig någonsin haft problem med fokus vid träning eller tävling, oavsett hur många andra hundar som finns i närheten och tränar/leker/beter sig illa eller som passerar bakom.
8/10 promenader är mina helt tysta.