När jag mådde som sämst, även om det inte var lika illa, så var jag samtidigt rädd för att börja må bättre. Inte logiskt (och klart värt mer att må bra), men så var det. Jag vet inte exakt varför. Kanske för att det var välbekant, kanske för att det som fick mig att må dåligt samtidigt inte fick sluta vara viktigt.
Jag känner också så när jag mår dåligt. Tror det är för att jag blir rädd att om jag mår bättre kommer folk kräva mer av mig. Och eftersom jag inte mår bra än så blir det en oändligt stor press och då är det lättare att bara fortsätta må dåligt.
Lite förenklat kanske men så är det för mig.