Allt har rasat

parellikusken

Trådstartare
Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig..

Men som många av er redan vet har jag gått igenom en väldigt jobbig period det senaste året med djup depression, inläggningar på psyk och på allt ihop en våldtäkt.
Sista månaderna har jag ändå hållit ihop, mest tack vare vännerna och konsten jag skapar.

Men nu har allt rasat ihop igen. Ligger efter i skolarbetet, blivit tvungen att sjukskriva mig två gånger för den kursen jag håller i pga ångest. Inte haft ork till att vare sig betala räkningar eller fixa med ansökan till CSN så jag slipper låna pengar av föräldrarna.
Lägenheten har förfallit, slutat diska och dammsuga. Kläder ligger överallt och jag orkar inte städa.
Missar viktiga möten pga ångest, så får dåligt samvete av det.

Allt har rasat idag och jag är totalt nedbruten.

Efter senaste psykologbesöket insåg jag hur mycket jag straffar mig själv. Jag duschar i kallt vatten för att jag inte förtjänar varm vatten. Jag sover med jeans för att det ska vara obekvämt. Jag tvingar mig till att läsa torr facklitteratur och torra dokumentärer för att jag inte förtjänar att ha trevligt. Jag får ångest om jag blir mätt då jag inte förtjänar att äta mig mätt, så då kräks jag upp maten. Jag skär mig ibland för att straffa mig om jag haft det för bra. Jag överdoserar medicin i hopp om att inte vakna. Jag röker gräs för att kunna slappna av. Jag sitter ibland på mitt balkongräcket på 7e våningen för att känna kontroll över mitt liv.

Jag förstår ju hur sjukt det låter. Berättade för min läkare i fredags och hon började gråta rätt så länge.

Jag vet inte hur jag ska reda ut allt detta, känner mig helt låst. Har all hjälp av vården jag kan få, men det hjälper inte. Har en vän som alltid finns där för mig och ser till att hålla mig ovan ytan. Men det räcker inte längre.

Idag har jag bara gråtit en massa, väntar på att läkaren ska ringa upp och att min vän ska komma hit och krama mig.

Men vad ska jag ta mig till?
Hur ska jag komma ifrån allt självdestruktivitet?
Hur ska jag lära mig mitt eget värde?
Hur ska jag sluta leka med döden?

Ursäkta för ett sjukt deppigt inlägg, men jag är helt förstörd och behövde skriva av mig.
 
Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig..

Men som många av er redan vet har jag gått igenom en väldigt jobbig period det senaste året med djup depression, inläggningar på psyk och på allt ihop en våldtäkt.
Sista månaderna har jag ändå hållit ihop, mest tack vare vännerna och konsten jag skapar.

Men nu har allt rasat ihop igen. Ligger efter i skolarbetet, blivit tvungen att sjukskriva mig två gånger för den kursen jag håller i pga ångest. Inte haft ork till att vare sig betala räkningar eller fixa med ansökan till CSN så jag slipper låna pengar av föräldrarna.
Lägenheten har förfallit, slutat diska och dammsuga. Kläder ligger överallt och jag orkar inte städa.
Missar viktiga möten pga ångest, så får dåligt samvete av det.

Allt har rasat idag och jag är totalt nedbruten.

Efter senaste psykologbesöket insåg jag hur mycket jag straffar mig själv. Jag duschar i kallt vatten för att jag inte förtjänar varm vatten. Jag sover med jeans för att det ska vara obekvämt. Jag tvingar mig till att läsa torr facklitteratur och torra dokumentärer för att jag inte förtjänar att ha trevligt. Jag får ångest om jag blir mätt då jag inte förtjänar att äta mig mätt, så då kräks jag upp maten. Jag skär mig ibland för att straffa mig om jag haft det för bra. Jag överdoserar medicin i hopp om att inte vakna. Jag röker gräs för att kunna slappna av. Jag sitter ibland på mitt balkongräcket på 7e våningen för att känna kontroll över mitt liv.

Jag förstår ju hur sjukt det låter. Berättade för min läkare i fredags och hon började gråta rätt så länge.

Jag vet inte hur jag ska reda ut allt detta, känner mig helt låst. Har all hjälp av vården jag kan få, men det hjälper inte. Har en vän som alltid finns där för mig och ser till att hålla mig ovan ytan. Men det räcker inte längre.

Idag har jag bara gråtit en massa, väntar på att läkaren ska ringa upp och att min vän ska komma hit och krama mig.

Men vad ska jag ta mig till?
Hur ska jag komma ifrån allt självdestruktivitet?
Hur ska jag lära mig mitt eget värde?
Hur ska jag sluta leka med döden?

Ursäkta för ett sjukt deppigt inlägg, men jag är helt förstörd och behövde skriva av mig.
Jag vet inte hur man gör, man bara kämpar på tror jag så kommer det gradvis. Jag tycker inte det är så konstigt att du mår som du gör just nu med tanke på allt som hänt.
Är skolan en hjälp för dig eller kan du sjukskriva dig från skolan och på såvis bli av med lite press? Kan du vända dig till någon och få hjälp med att betala räkningar, tex din familj, vänner eller så?

Du förtjänar inte att må så här :heart !
 
Jag vet inte hur man gör, man bara kämpar på tror jag så kommer det gradvis. Jag tycker inte det är så konstigt att du mår som du gör just nu med tanke på allt som hänt.
Är skolan en hjälp för dig eller kan du sjukskriva dig från skolan och på såvis bli av med lite press? Kan du vända dig till någon och få hjälp med att betala räkningar, tex din familj, vänner eller så?

Du förtjänar inte att må så här :heart !
Varit sjukskriven en vecka nu och tänkte komma tillbaka idag, men tog mig inte utanför dörren utan bröt ihop istället. Min läkare vill sjukskriva mig, men jag vet inte hur det fungerar med kurser och sånt då. Om jag måste plugga 200% när jag då kommer tillbaka för att ta igen poängen eller hur det fungerar.
Mina föräldrar bor 70 mil bort, men kommer faktiskt ned i helgen så ska ta hjälp av dom då.
 
Varit sjukskriven en vecka nu och tänkte komma tillbaka idag, men tog mig inte utanför dörren utan bröt ihop istället. Min läkare vill sjukskriva mig, men jag vet inte hur det fungerar med kurser och sånt då. Om jag måste plugga 200% när jag då kommer tillbaka för att ta igen poängen eller hur det fungerar.
Mina föräldrar bor 70 mil bort, men kommer faktiskt ned i helgen så ska ta hjälp av dom då.
Det ska fungera som med vanligt sjukskrivning dvs csn kräver inte in poängen. Finns det någon som kan hjälpa dig på skolan tex en skolkurator eller någon studievägledare?
 
Det ska fungera som med vanligt sjukskrivning dvs csn kräver inte in poängen. Finns det någon som kan hjälpa dig på skolan tex en skolkurator eller någon studievägledare?
Har en studievägledare jag känner väl och som känner till min historia, så henne kan jag prata med. Eller iaf maila då det inte fungerar att ta sig till skolan nu.
Men om CSN inte kräver poängen kan jag ju inte få ut min master?
 
Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig..

Men som många av er redan vet har jag gått igenom en väldigt jobbig period det senaste året med djup depression, inläggningar på psyk och på allt ihop en våldtäkt.
Sista månaderna har jag ändå hållit ihop, mest tack vare vännerna och konsten jag skapar.

Men nu har allt rasat ihop igen. Ligger efter i skolarbetet, blivit tvungen att sjukskriva mig två gånger för den kursen jag håller i pga ångest. Inte haft ork till att vare sig betala räkningar eller fixa med ansökan till CSN så jag slipper låna pengar av föräldrarna.
Lägenheten har förfallit, slutat diska och dammsuga. Kläder ligger överallt och jag orkar inte städa.
Missar viktiga möten pga ångest, så får dåligt samvete av det.

Allt har rasat idag och jag är totalt nedbruten.

Efter senaste psykologbesöket insåg jag hur mycket jag straffar mig själv. Jag duschar i kallt vatten för att jag inte förtjänar varm vatten. Jag sover med jeans för att det ska vara obekvämt. Jag tvingar mig till att läsa torr facklitteratur och torra dokumentärer för att jag inte förtjänar att ha trevligt. Jag får ångest om jag blir mätt då jag inte förtjänar att äta mig mätt, så då kräks jag upp maten. Jag skär mig ibland för att straffa mig om jag haft det för bra. Jag överdoserar medicin i hopp om att inte vakna. Jag röker gräs för att kunna slappna av. Jag sitter ibland på mitt balkongräcket på 7e våningen för att känna kontroll över mitt liv.

Jag förstår ju hur sjukt det låter. Berättade för min läkare i fredags och hon började gråta rätt så länge.

Jag vet inte hur jag ska reda ut allt detta, känner mig helt låst. Har all hjälp av vården jag kan få, men det hjälper inte. Har en vän som alltid finns där för mig och ser till att hålla mig ovan ytan. Men det räcker inte längre.

Idag har jag bara gråtit en massa, väntar på att läkaren ska ringa upp och att min vän ska komma hit och krama mig.

Men vad ska jag ta mig till?
Hur ska jag komma ifrån allt självdestruktivitet?
Hur ska jag lära mig mitt eget värde?
Hur ska jag sluta leka med döden?

Ursäkta för ett sjukt deppigt inlägg, men jag är helt förstörd och behövde skriva av mig.
*Kram* Du har naturligtvis ingen orsak att be om ursäkt. Du förtjänar att ha det bra. Kan jag göra något litet (typ läsa vad du skriver) för att stötta på vägen är jag tacksam :heart
 
Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig..

Men som många av er redan vet har jag gått igenom en väldigt jobbig period det senaste året med djup depression, inläggningar på psyk och på allt ihop en våldtäkt.
Sista månaderna har jag ändå hållit ihop, mest tack vare vännerna och konsten jag skapar.

Men nu har allt rasat ihop igen. Ligger efter i skolarbetet, blivit tvungen att sjukskriva mig två gånger för den kursen jag håller i pga ångest. Inte haft ork till att vare sig betala räkningar eller fixa med ansökan till CSN så jag slipper låna pengar av föräldrarna.
Lägenheten har förfallit, slutat diska och dammsuga. Kläder ligger överallt och jag orkar inte städa.
Missar viktiga möten pga ångest, så får dåligt samvete av det.

Allt har rasat idag och jag är totalt nedbruten.

Efter senaste psykologbesöket insåg jag hur mycket jag straffar mig själv. Jag duschar i kallt vatten för att jag inte förtjänar varm vatten. Jag sover med jeans för att det ska vara obekvämt. Jag tvingar mig till att läsa torr facklitteratur och torra dokumentärer för att jag inte förtjänar att ha trevligt. Jag får ångest om jag blir mätt då jag inte förtjänar att äta mig mätt, så då kräks jag upp maten. Jag skär mig ibland för att straffa mig om jag haft det för bra. Jag överdoserar medicin i hopp om att inte vakna. Jag röker gräs för att kunna slappna av. Jag sitter ibland på mitt balkongräcket på 7e våningen för att känna kontroll över mitt liv.

Jag förstår ju hur sjukt det låter. Berättade för min läkare i fredags och hon började gråta rätt så länge.

Jag vet inte hur jag ska reda ut allt detta, känner mig helt låst. Har all hjälp av vården jag kan få, men det hjälper inte. Har en vän som alltid finns där för mig och ser till att hålla mig ovan ytan. Men det räcker inte längre.

Idag har jag bara gråtit en massa, väntar på att läkaren ska ringa upp och att min vän ska komma hit och krama mig.

Men vad ska jag ta mig till?
Hur ska jag komma ifrån allt självdestruktivitet?
Hur ska jag lära mig mitt eget värde?
Hur ska jag sluta leka med döden?

Ursäkta för ett sjukt deppigt inlägg, men jag är helt förstörd och behövde skriva av mig.
Vad jobbigt du har det 😪

Jag var på en föreläsning häromveckan, en kvinna som efter ett liv med självskador gick DBT - behandling som efter tre veckor hjälpte. Hon jobbar nu på Shedo som stöttar personer med självskadeproblematik (och ätstörningar). De har bland annat chattjänst. Självklart ska du ta hjälp av vården i första hand men kanske kan detta tipset hjälpa något, hoppas. 🤗
 
Har en studievägledare jag känner väl och som känner till min historia, så henne kan jag prata med. Eller iaf maila då det inte fungerar att ta sig till skolan nu.
Men om CSN inte kräver poängen kan jag ju inte få ut min master?
Funkar det med sjukskrivning är tanken att du ska kunna få ut den - men kanske lite senare än om allt gått på räls. Så att du kan ägna dig åt dig nu och studierna senare
 
Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig..

Men som många av er redan vet har jag gått igenom en väldigt jobbig period det senaste året med djup depression, inläggningar på psyk och på allt ihop en våldtäkt.
Sista månaderna har jag ändå hållit ihop, mest tack vare vännerna och konsten jag skapar.

Men nu har allt rasat ihop igen. Ligger efter i skolarbetet, blivit tvungen att sjukskriva mig två gånger för den kursen jag håller i pga ångest. Inte haft ork till att vare sig betala räkningar eller fixa med ansökan till CSN så jag slipper låna pengar av föräldrarna.
Lägenheten har förfallit, slutat diska och dammsuga. Kläder ligger överallt och jag orkar inte städa.
Missar viktiga möten pga ångest, så får dåligt samvete av det.

Allt har rasat idag och jag är totalt nedbruten.

Efter senaste psykologbesöket insåg jag hur mycket jag straffar mig själv. Jag duschar i kallt vatten för att jag inte förtjänar varm vatten. Jag sover med jeans för att det ska vara obekvämt. Jag tvingar mig till att läsa torr facklitteratur och torra dokumentärer för att jag inte förtjänar att ha trevligt. Jag får ångest om jag blir mätt då jag inte förtjänar att äta mig mätt, så då kräks jag upp maten. Jag skär mig ibland för att straffa mig om jag haft det för bra. Jag överdoserar medicin i hopp om att inte vakna. Jag röker gräs för att kunna slappna av. Jag sitter ibland på mitt balkongräcket på 7e våningen för att känna kontroll över mitt liv.

Jag förstår ju hur sjukt det låter. Berättade för min läkare i fredags och hon började gråta rätt så länge.

Jag vet inte hur jag ska reda ut allt detta, känner mig helt låst. Har all hjälp av vården jag kan få, men det hjälper inte. Har en vän som alltid finns där för mig och ser till att hålla mig ovan ytan. Men det räcker inte längre.

Idag har jag bara gråtit en massa, väntar på att läkaren ska ringa upp och att min vän ska komma hit och krama mig.

Men vad ska jag ta mig till?
Hur ska jag komma ifrån allt självdestruktivitet?
Hur ska jag lära mig mitt eget värde?
Hur ska jag sluta leka med döden?

Ursäkta för ett sjukt deppigt inlägg, men jag är helt förstörd och behövde skriva av mig.
Går det att be din vän eller dina föräldrar söka CSN och betala dina räkningar åt dig? (dvs sortera ut räkningarna och betala dem med dina pengar åt dig? och ringa på ev försenade räkningar?). Ibland kan det kanske vara en eller två saker som stoppar upp för annat och om den biten blir avklarad kan några andra bitar lossna.

Ev om du vill fortsätta med skolarbetet kanske även vän eller förälder kan sortera upp vad som saknas och strukturera upp det. Ibland när man skyggar för att veta någonting kan det klara utsorterade vara en lättnad och ge en känsla av att man kan beta av det.
 
Vad trist att du har det så svårt med allting just nu! :heart Men om det är någon tröst så låter det helt mänskligt att rasa ihop efter allt du varit med om...

Nu är jag absolut ingen psykolog, men jag börjar fundera på varför du inte tycker du förtjänar att må bra?? Är det något du får terapi och hjälp med att ändra ditt tankemönster angående?
Skulle du kunna försöka göra åtminstonde en "snäll"/bra sak för dig själv värje dag? Och som andra säger, prioritera bort saker som stressar dig och får dig att må dåligt.

Hoppast att din vän kommer och kramar dig snart!
 
Har en studievägledare jag känner väl och som känner till min historia, så henne kan jag prata med. Eller iaf maila då det inte fungerar att ta sig till skolan nu.
Men om CSN inte kräver poängen kan jag ju inte få ut min master?
Som jag förstår det så får du pengar utan prestationskrav. För examens skull måste du förr eller senare läsa in poängen dock.

Kan kompisen (eller föräldrarna) hjälpa till med det praktiska? Måendet har jag tyvärr inga tips för, men hoppas att du snart får må bättre!
 
Screenshot_20191104-153230.png


https://www.csn.se/om-nagot-hander-eller-andras/sjuk.html#expand:svid10_62fc105b15ddecaf46f1cdc9
 
Vad trist att du har det så svårt med allting just nu! :heart Men om det är någon tröst så låter det helt mänskligt att rasa ihop efter allt du varit med om...

Nu är jag absolut ingen psykolog, men jag börjar fundera på varför du inte tycker du förtjänar att må bra?? Är det något du får terapi och hjälp med att ändra ditt tankemönster angående?
Skulle du kunna försöka göra åtminstonde en "snäll"/bra sak för dig själv värje dag? Och som andra säger, prioritera bort saker som stressar dig och får dig att må dåligt.

Hoppast att din vän kommer och kramar dig snart!
Vi håller på att reda i det, men är så mycket och träffar henne bara en gång o veckan.
Är bara så svårt att göra bra saker för mig själv, får en massa skam- och skuldkänslor då. Men igår så övertalade min kompis mig att duscha varmt, och trots ångesten efteråt var det ändå rätt skönt.
Idag pratade jag och vännen om att jag skulle tillåta mig att läsa skönlitteratur utan tragiskt innehåll. Så kanske unnar mig det ikväll.

Har du tagit upp det övergrepp du utsattes för med psykologen?

Självdestruktivitet är en vanlig reaktion på våldtäkt, och du hade det ju svårt redan innan.
Ja, har tagit upp det med både psykologen och läkaren. Jag har inte velat prata så mycket om det dock. Är väl på något sätt fortfarande chockad och inte riktigt förstått vad som hänt.

Självdestruktiviteten har definitivt förvärrats av våldtäkten. Och mycket handlar om att jag känner mig äcklig och därför behöver vara extremt strikt med mig själv. Är jag destruktiv känner jag att äcklet försvinner för en stund.

Min vän var iaf här några timmar och pratade med mig och kramade mig. Så nu har jag slutat gråta iaf.
 
Åh söta fina du, det låter som att du har det enormt kämpigt nu. Fast det kan vara svårt eller omöjligt kommer det inte alltid vara så här. Inget är statiskt, all förändras. Det kan ta lång tid och vara en smärtsam resa men det blir bättre. Men man kan behöva hjälp att ta sig dit och jag hoppas att du skulle kunna få mer hjälp än vad du har nu, hjälp på många olika sätt. Mot ångest, PTSD, depression, självskadebeteende, farligt risktagande och helt enkelt ett liv där du balanserar på en tunn tråd mellan liv och död och det skulle vara så otroligt, otroligt hemskt och fel och förskräckligt om dina risker du tar någon gång går överstyr.

Kan du inte prata med psykologen och be om mer konkret hjälp och mer hjälp, jag tror utan att känna dig att du kanske borde få hjälp för PTSD efter våldtäkten, behandling framtagen för att hantera just den problematiken som inte är samma sak som att sitta i vanliga samtal. Vet av kompisar att den behandlingen är tuff men att ha det som nu låter omänskligt. Vad tror du? Ingen ska behöva må så dåligt som du gör.

Stor kram
 
Åh söta fina du, det låter som att du har det enormt kämpigt nu. Fast det kan vara svårt eller omöjligt kommer det inte alltid vara så här. Inget är statiskt, all förändras. Det kan ta lång tid och vara en smärtsam resa men det blir bättre. Men man kan behöva hjälp att ta sig dit och jag hoppas att du skulle kunna få mer hjälp än vad du har nu, hjälp på många olika sätt. Mot ångest, PTSD, depression, självskadebeteende, farligt risktagande och helt enkelt ett liv där du balanserar på en tunn tråd mellan liv och död och det skulle vara så otroligt, otroligt hemskt och fel och förskräckligt om dina risker du tar någon gång går överstyr.

Kan du inte prata med psykologen och be om mer konkret hjälp och mer hjälp, jag tror utan att känna dig att du kanske borde få hjälp för PTSD efter våldtäkten, behandling framtagen för att hantera just den problematiken som inte är samma sak som att sitta i vanliga samtal. Vet av kompisar att den behandlingen är tuff men att ha det som nu låter omänskligt. Vad tror du? Ingen ska behöva må så dåligt som du gör.

Stor kram
Tack för råden!
Just nu hanterar vi våldtäkten som en vanlig krisreaktion, men är det lika jobbigt om några veckor kommer vi jobba med den.

Jag skulle absolut behöva mer hjälp och stöttning just nu. Men alternativet är slutenvården och där får jag bara medicinsk hjälp, vilket inte fungerar så bra för mig. Min läkare rekommenderar ECT igen, men det vägrar jag då den gjorde så att jag inte minns något av våren. Den hjälpte inte heller så mycket.

Har boendestöd på helgen som kan utökas igen om jag blir sjukskriven, så det är ett alternativ.

Och ja, jag vet att jag balanserar på en skör tråd mellan liv och död hela tiden. Försöker undvika såna infall genom att sova hos vänner.
 
Lägenheten har förfallit, slutat diska och dammsuga. Kläder ligger överallt och jag orkar inte städa.
Har boendestöd på helgen som kan utökas igen om jag blir sjukskriven, så det är ett alternativ.
Jag tycker det låter som det hade varit skäl att utöka boendestödet typ i förrgår.
Och det ska inte hängas upp på om du är sjukskriven eller ej, utan på om du har det tillräckligt bra i vardagslivet och med de funktioner som de ska stötta.
 
Är väl så, har bara så svårt att ta emot hjälp av dom. Men får ringa min socialsekreterare imorgon.
Vad är det som gör det svårt?
Är det något som kan ändras på hur insatsen genomförs för att det skulle bli lättare?
Kom ihåg att du har rätt att ha det bra och att det är deras uppgift att hjälpa till med det.
 
:heart Du har det otroligt tufft just nu! Förstår verkligen att det känns fruktansvärt tungt! :heart Är så glad att trots känslan av att du inte förtjänar något gott så vågar du be om hjälp här, det är fint att se att en del av dig bryr sig otroligt mycket om dig själv och vill att du ska ha det bra. Angående CSN och pluggandet så skulle jag rekommendera en sjukskrivning, jag har varit i samma sits som du och det är så sjukt tufft att orka samla högskolepoäng i en sån situation. Så att få en paus för att ta hand om den mest akuta krisen gör stor skillnad. Skolan brukar vara samarbetsvillig angående hur ta igen poängen, om det så är försenad examen eller på annat vis. Oavsett, det är inte det viktigaste just nu! Jag tror att du skulle ha stor nytta av en extra samtalskontakt med just expertis kring våld och våldtäkt. De är ofta duktiga på att hjälpa vid känslor av att vilja straffa sig själv, just eftersom det är så vanligt vid våldtäkt. Har för mig att du bor i Sthlm? Kan varmt rekommendera Alla kvinnors hus, bara att ringa dit så hjälper de dig. Vill också lägga till en grej angående ev. anmälan eller inte. Det är vanligt att få råd och pepp och ibland påtryckningar att anmäla. Det kan vara oerhört viktigt för bearbetningen, men! Det viktigaste är att du mår så bra som möjligt, så fokusera på det allra främst, så får anmälan eller inte komma sekundärt. Önskar dig all värme! :heart
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Orkar inte vara anonym.... I våras fick jag tillfälle att vara med i en smärtstudie gjord av Örebros universitet för att få hjälp med...
11 12 13
Svar
244
· Visningar
27 582
Senast: EmmaW
·
Kropp & Själ Min story: Jag kraschade på mitt sommarjobb efter mitt sista år på gymnasiet. Betygspressen hade haft mig på högvarv i tre år och pga av...
2
Svar
20
· Visningar
4 002
Senast: Ramona
·
Hundavel & Ras Hej, jag är ny här så jag vet inte riktigt hur detta funkar. Jag får prova mig fram!:) Jag heter Jennifer och hundar har alltid varit...
2
Svar
28
· Visningar
3 033
Kropp & Själ Jag har sån ångest och ingen att prata med. Vill inte beklaga mig över mitt mående mer just nu till den jag gör det mest. Vill inte att...
Svar
4
· Visningar
1 239
Senast: Heelo
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Försäkring - igen
  • Kattbilder #9
  • Trixtråden

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp