Allt känns hopplöst

Kaffekoppen

Trådstartare
Hmm, hur ska jag börja det här inlägget? Det finns så mycket jag vill säga men jag vet inte vart jag vill komma med det. Jag är i yngre tjugoårs åldern och mitt liv känns så hopplöst att jag några gånger om dagen de senaste halvåret funderar på hur jag ska kunna avsluta det.

Jag föddes med psykisk ohälsa skulle man kunna säga. Inte ens i dagisåldern kommer jag eller mina anhöriga ihåg att jag var ett lyckligt barn trots att jag aldrig hade någon anledning att vara ledsen och växte upp i en fin familj med två närvarande föräldrar. Jag hade separationsångest från min mamma och grät mig igenom dagarna utan henne. Det pågick under alla år på dagis. Sen började jag skolan och min separationsångest övergick mer till hemmet än till min mamma. Ännu skulle det dröja flera år innan jag blev diagnosticerad med separationsångest så ingen kunde förstå varför jag så gärna ville vara hemma. Jag skolkade mer och mer och blev en hemmasittare i mellanstadiet. Mina föräldrar blev desperata på att få iväg mig till skolan så varje morgon när jag vägrade lämna sängen så blev det till att tvångsklä på mig kläder, bära mig till bilen och köra mig till skolan under hysteriska gråtanfall. Jag började rymma från skolan ofta och kunde spendera hela dagar gömd ute i skogen. Flera gånger blev polisen inkopplad. Jag fick börja gå på BUP i 11 års åldern och där fick jag veta att jag led av separationsångest, ångestsyndrom och depression.

I högstadiet gick jag inte alls till skolan och livet var lugnare för att mina föräldrar hade slutat tvinga iväg mig på inrådan av BUP. Jag läste så gott jag kunde hemifrån och lyckades få slutbetyg i de flesta ämnena. Under slutet på mellanstadiet förlorade jag kontakten med alla mina vänner. Jag orkade helt enkelt inte ha nån kontakt med dem och sen försvann de en efter en.

Jag hade kvar ett behov av sociala kontakter ändå, och sökte mig i hemlighet ut på nätet i hopp om att få uppmärksamhet och få någon att prata med som inte var en familjemedlem eller en BUP-kontakt. Jag kom i kontakt med väldigt många män som jag nu förstår var pedofiler. Jag var i 12-13 års åldern när jag började ha kontakt med många av dem. Nästan alla ville ha nakenbilder och videosamtala om sex. Många utpressade mig att skicka mer bilder och utföra sexuella handlingar på mig själv. Jag träffade ett par stycken och hade fysiska möten. Jag bytte telefon och bytte nummer och stängde av alla mina konton på appar och sociala medier, det var så jag fick stopp på det och jag har haft tur att bilderna aldrig spridit sig till anhöriga. Men jag är ganska säker på att det någonstans på internet nog finns bilder på mig. För jag skickade till så pass många personer, säkert 40-50 stycken så det vore nog otroligt om ingen lagt upp bilderna nånstans på nån porrsida. Nu i vuxen ålder har jag förstått att jag blev groomad men då fattade jag inte det, och jag berättade inte för någon och har än idag inte berättat för varken familj eller psykologer om vad som hände under de åren.

Efter högstadiet orkade jag inte börja gymnasiet så jag försökte jobba istället. Jag fick praktik på några olika ställen men det sket sig alltid för jag tog mig inte iväg hemifrån, så jag sjukanmälde mig eller dök inte upp. Samma problem som jag hade under hela skoltiden. Jag var hemma mest hela tiden. Som 18-åring träffade jag min första riktiga pojkvän och flyttade hem till honom, långt ifrån min hemstad. Han introducerade mig för cannabis, benzo och tramadol. Jag blev frälst direkt och eftersom jag inte gjorde någonting på dagarna, var hemma och var långt ifrån min familj som kunde hålla koll på mig så började jag ta droger varje dag. Vi bodde ihop under två år och jag rökte mest cannabis men tog också en del tabletter. De åren känns som ett långt vakuum när jag tänker tillbaka på dem. Livet kretsade bara kring min ex-pojkvän och droger. Jag var ganska isolerad och var hemma nästan hela tiden och hade inte heller kontakt med någon psykolog under den perioden.

Sen tog det slut, mitt ex klarade inte av att leva med någon som är så instabil och låg hela tiden som jag är. Jag fick flytta hem igen till föräldrahemmet. Jag blev inlagd på psykakuten för att jag försökte ta livet av mig. Där hittades cannabis på ett drogtest så sen har jag varit tvungen att lämna drogtester på psykiatrin med jämna mellanrum. Nu har jag varit ren så pass länge, nästan ett år, så drogtesterna har upphört. I samband med att jag blev inlagd fick jag börja med en medicin som fungerade bra som antidepp tills för ett halvår sen. Fick också lergigan som vid behovsmedicin mot ångest. Runt nyår slutade i alla fall den antidepressiva medicinen att fungera och har inte fått tillbaka effekten trots att vi höjt till maxdos och testat andra mediciner. Har under den här våren även blivit utredd och fått diagnosen högfungerande autism/aspergers.

Jag vet inte varför jag började må så otroligt mycket sämre vid nyårsskiftet och varför medicinen slutade fungera, jag mådde okej i höstas. Bättre än vad jag kan komma ihåg att jag någonsin gjort. Men sen dök jag igen, och har bara börjat må sämre och sämre under hela våren. Psykiatrin är medvetna om att jag börjat må mycket sämre igen men de kan inte hjälpa mig på något annat sätt än genom att försöka hitta mediciner och det lyckas inte.
I och med att jag fått min diagnos autism så innefattas jag av LSS men det kvittar för mig. Det verkar som en enorm och långdragen process att kunna få hjälp med boende och dessutom kvittar det om jag bor hemma, själv, har personal eller inte. Mitt mående är detsamma och det blir inte bättre. Jag vill inte leva längre och det som håller mig tillbaka från att ta livet av mig är som för så många andra att jag inte vill lämna anhöriga i sorg. Men det känns som att allt är outhärdligt. Den enda anledningen till att jag sitter och skriver det här nu är för att jag ätit 250 mg lergigan för en stund sen så jag är trött och utmattad och har ro att sitta vid datorn. Min mamma vill att jag lägger in mig på psykakuten men jag vill inte och har redan testat det och vet att den enda hjälpen de kan erbjuda är theralen och andra mediciner. Det enda en inläggningen på psyk skulle leda till är massa räkningar. Det känns inte som det finns någon utväg för mig. Det enda jag vet och som jag hittat under alla år som får mig att må bra för en timme eller två är cannabis och tabletter. Det känns förjävligt att den enda vägen för att må bra är droger. Men samtidigt vet jag hur jobbigt det är att sluta med och när man väl börjar med det och vänjer sig måste man kunna ta det hela tiden för att allt inte ska bli tusen gånger värre när ruset lagt sig. Därför håller jag mig ifrån det nu även om jag inte drogtestas längre. Men då återstår samma fråga som jag alltid har. Vart tar man vägen när man känner sig fångad i sin egna kropp och som man lever i en bubbla man inte kan andas i och man bara önskar att få dö?
 
Hur känns det idag? Det är inget litet rop på hjälp jag hör dig göra, inte konstigt att du känner att du inte orkar med ditt mående och jag vill verkligen inte att du ska känna att ingen hör dig efter att ha postat här. Så nu hoppas jag verkligen att det jag säger här, känns stöttade för dig och om jag har förstått dig fel så ber jag dig verkligen om ursäkt.
För du inte jag, så klart och jag är inte en professionell expert på autism eller psykisk ohälsa för den delen, bara en expert på hur det är för mig att vara autistisk och leva i en värld där normen är att inte vara det.

Det gör mig ont att höra att du har och har haft det som du har det och det så långt tillbaka du kan minnas. Som någon som också diagnostiserats med autism i vuxen ålder känner jag igen mig i mycket av det du beskriver. Hur världen känns som den bara består av en massa vassa hörn jag vill skydda mig själv ifrån.

Nu vet jag inte hur du kanske ser på saken, särskillt med tanke på att du nyss diagnostiserats, men all psykiska ohälsa jag haft och har, beror så mycket på att jag är autistisk. Beror på att jag varit odiagnostiserad och inte vetat om det och att inte heller varken familj och BUP i mina unga år visste om det och sen inte heller vuxenspyk. Och för att leva i en värld där vi varken förstår oss själva och där de personer runt om oss inte heller gör det är smärtsamt, känns i själen. Det är min erfarenhet i alla fall.

Du är verkligen inte ensam om att må så här, jag vet inte om det hjälper dig att höra det. Så jag vill att du ska veta att din och min erfarenhet om hur det är att vara autistisk, vara så sårbar i en värld fylld av vassa kanter är något som allt för ofta delas med andra autister.

Nu är det inte länge sen du fick din diagnos och det hör till vanligheten att vi innan vi diagnostiserats, har en lång bakgrund med en massa olika diagnoser i bagaget som ångest. depression, ätstörningar, social fobi mm. Så har det varit för mig med. Och många av oss får till och med får fel diagnoser och därför felbehandlas. Och det hör också till vanligheten att vi utsätts för övergrepp och så klart är det inte vårt fel oavsett diagnos eller inte, men det verkar som gränslösa personer aktivt söker upp personer som oss eftersom de vet att de lättare kan kliva över våra gränser och få oss dit de vill. Det är fullt förståeligt att du inte pratat om det här innan, kanske det är något som du kan prata om så småning om? Det känns så viktigt att du kan få det stöd du behöver för att bearbeta vad som hände. Det är bra att du insett att du blev grommad. Och all skuld och skam hör hemma hos dem och inte hos dig, du gjorde inget fel. Allt du ville var att få känna dig sedd och förstådd och det är ett så mänskligt behov.

Hur känner du för din diagnos, känns den som den stämmer? Är det något du visste innan, att du var autistisk? Du behöver inte svara mig, jag ställer frågan för att för med många med mig så har det gjort så stor skillnad att veta om vår diagnos och att så småning om kunna ta den tills sig och acceptera den. Även om det kan ta sin tid, jag lär mig nya saker om mig själv hela tiden och det är snart 6 år sen jag fick min diagnos och över 10 år sen jag insåg att jag var autistisk.

Så hur klyshigt det än låter, så tror jag det finns alla chanser att det kommer att bli bättre för dig, även om jag har full förståelse att det inte känns så för dig just nu. Jag lovar att jag säger det för att jag menar det och inte för att vara snäll och peppig. Jag säger det för jag vet hur dåligt jag mått, för jag sett hur dåligt andra har mått och trots att vi inte vågade tro på det då, så blev det bättre.

För mig personligen har det hjälp mig mycket att se hur mycket gemensamt jag har med andra med samma diagnos. Hur mycket jag lärt mig om mig själv från att höra hur andra upplever hur det är att vara autistisk, att det finns mycket som är fint och inte bara tungt och svårt. Att det hjälpt mig så otroligt mycket att få lära mig om hur jag fungerar utifrån min autism, så jag kan börja vara snäll emot mig själv, när jag känner av det vassa i livet och inte försöker vara någon jag inte är, någon jag mår dåligt av att försöka vara.

Vad du har varit med om fick mig att tänka på Lina Liman som har skrivit den fantastiska boken Konsten att fejka arabiska om hennes erfarenhet att diagnostiseras som vuxen efter att ha varit intagen i många omgånger och under så många år. Saxat från en sida som säljer hennes bok:
"En del av mig dog. En annan del började äntligen, äntligen leva." I 32 år lever Lina Liman med autism utan att veta om det. Men att något är fel vet hon. Hon lär sig att fejka för att passa in, spela vanlig, ända tills det inte går längre. Konsten att fejka arabiska är en berättelse om vanmakt och utanförskap, men också om hur Lina till sist hittade förklaringen som fick allt att falla på plats, och om hur en diagnos kan förändra livet i grunden."
Här är också en video med henne där hon pratar om hennes om hennes liv om du är interesserad:
Kvinnor och flickor med autism - Lina Liman - Konsten att fejka arabiska

Förhoppningsvis är du en bokmal som jag, för jag kan varmt rekommendera hennes bok om du gillar att läsa, den sträckläste jag, den fick mig att både skratta och gråta på sina ställen för att jag kände igen mig så mycket i det hon skriver, precis som dina ord fick mig att göra.

Du skriver verkligen så utrycksfullt, jag har läst dina ord om igen och allt jag vill säga är ge inte upp att hitta en väg framåt, det lyser igenom dina ord vilken känslig och fin person du är och allt jag hoppas är att mina torftiga ord har hjälpt dig känna dig lite mindre ensam.
 
Hmm, hur ska jag börja det här inlägget? Det finns så mycket jag vill säga men jag vet inte vart jag vill komma med det. Jag är i yngre tjugoårs åldern och mitt liv känns så hopplöst att jag några gånger om dagen de senaste halvåret funderar på hur jag ska kunna avsluta det.

Jag föddes med psykisk ohälsa skulle man kunna säga. Inte ens i dagisåldern kommer jag eller mina anhöriga ihåg att jag var ett lyckligt barn trots att jag aldrig hade någon anledning att vara ledsen och växte upp i en fin familj med två närvarande föräldrar. Jag hade separationsångest från min mamma och grät mig igenom dagarna utan henne. Det pågick under alla år på dagis. Sen började jag skolan och min separationsångest övergick mer till hemmet än till min mamma. Ännu skulle det dröja flera år innan jag blev diagnosticerad med separationsångest så ingen kunde förstå varför jag så gärna ville vara hemma. Jag skolkade mer och mer och blev en hemmasittare i mellanstadiet. Mina föräldrar blev desperata på att få iväg mig till skolan så varje morgon när jag vägrade lämna sängen så blev det till att tvångsklä på mig kläder, bära mig till bilen och köra mig till skolan under hysteriska gråtanfall. Jag började rymma från skolan ofta och kunde spendera hela dagar gömd ute i skogen. Flera gånger blev polisen inkopplad. Jag fick börja gå på BUP i 11 års åldern och där fick jag veta att jag led av separationsångest, ångestsyndrom och depression.

I högstadiet gick jag inte alls till skolan och livet var lugnare för att mina föräldrar hade slutat tvinga iväg mig på inrådan av BUP. Jag läste så gott jag kunde hemifrån och lyckades få slutbetyg i de flesta ämnena. Under slutet på mellanstadiet förlorade jag kontakten med alla mina vänner. Jag orkade helt enkelt inte ha nån kontakt med dem och sen försvann de en efter en.

Jag hade kvar ett behov av sociala kontakter ändå, och sökte mig i hemlighet ut på nätet i hopp om att få uppmärksamhet och få någon att prata med som inte var en familjemedlem eller en BUP-kontakt. Jag kom i kontakt med väldigt många män som jag nu förstår var pedofiler. Jag var i 12-13 års åldern när jag började ha kontakt med många av dem. Nästan alla ville ha nakenbilder och videosamtala om sex. Många utpressade mig att skicka mer bilder och utföra sexuella handlingar på mig själv. Jag träffade ett par stycken och hade fysiska möten. Jag bytte telefon och bytte nummer och stängde av alla mina konton på appar och sociala medier, det var så jag fick stopp på det och jag har haft tur att bilderna aldrig spridit sig till anhöriga. Men jag är ganska säker på att det någonstans på internet nog finns bilder på mig. För jag skickade till så pass många personer, säkert 40-50 stycken så det vore nog otroligt om ingen lagt upp bilderna nånstans på nån porrsida. Nu i vuxen ålder har jag förstått att jag blev groomad men då fattade jag inte det, och jag berättade inte för någon och har än idag inte berättat för varken familj eller psykologer om vad som hände under de åren.

Efter högstadiet orkade jag inte börja gymnasiet så jag försökte jobba istället. Jag fick praktik på några olika ställen men det sket sig alltid för jag tog mig inte iväg hemifrån, så jag sjukanmälde mig eller dök inte upp. Samma problem som jag hade under hela skoltiden. Jag var hemma mest hela tiden. Som 18-åring träffade jag min första riktiga pojkvän och flyttade hem till honom, långt ifrån min hemstad. Han introducerade mig för cannabis, benzo och tramadol. Jag blev frälst direkt och eftersom jag inte gjorde någonting på dagarna, var hemma och var långt ifrån min familj som kunde hålla koll på mig så började jag ta droger varje dag. Vi bodde ihop under två år och jag rökte mest cannabis men tog också en del tabletter. De åren känns som ett långt vakuum när jag tänker tillbaka på dem. Livet kretsade bara kring min ex-pojkvän och droger. Jag var ganska isolerad och var hemma nästan hela tiden och hade inte heller kontakt med någon psykolog under den perioden.

Sen tog det slut, mitt ex klarade inte av att leva med någon som är så instabil och låg hela tiden som jag är. Jag fick flytta hem igen till föräldrahemmet. Jag blev inlagd på psykakuten för att jag försökte ta livet av mig. Där hittades cannabis på ett drogtest så sen har jag varit tvungen att lämna drogtester på psykiatrin med jämna mellanrum. Nu har jag varit ren så pass länge, nästan ett år, så drogtesterna har upphört. I samband med att jag blev inlagd fick jag börja med en medicin som fungerade bra som antidepp tills för ett halvår sen. Fick också lergigan som vid behovsmedicin mot ångest. Runt nyår slutade i alla fall den antidepressiva medicinen att fungera och har inte fått tillbaka effekten trots att vi höjt till maxdos och testat andra mediciner. Har under den här våren även blivit utredd och fått diagnosen högfungerande autism/aspergers.

Jag vet inte varför jag började må så otroligt mycket sämre vid nyårsskiftet och varför medicinen slutade fungera, jag mådde okej i höstas. Bättre än vad jag kan komma ihåg att jag någonsin gjort. Men sen dök jag igen, och har bara börjat må sämre och sämre under hela våren. Psykiatrin är medvetna om att jag börjat må mycket sämre igen men de kan inte hjälpa mig på något annat sätt än genom att försöka hitta mediciner och det lyckas inte.
I och med att jag fått min diagnos autism så innefattas jag av LSS men det kvittar för mig. Det verkar som en enorm och långdragen process att kunna få hjälp med boende och dessutom kvittar det om jag bor hemma, själv, har personal eller inte. Mitt mående är detsamma och det blir inte bättre. Jag vill inte leva längre och det som håller mig tillbaka från att ta livet av mig är som för så många andra att jag inte vill lämna anhöriga i sorg. Men det känns som att allt är outhärdligt. Den enda anledningen till att jag sitter och skriver det här nu är för att jag ätit 250 mg lergigan för en stund sen så jag är trött och utmattad och har ro att sitta vid datorn. Min mamma vill att jag lägger in mig på psykakuten men jag vill inte och har redan testat det och vet att den enda hjälpen de kan erbjuda är theralen och andra mediciner. Det enda en inläggningen på psyk skulle leda till är massa räkningar. Det känns inte som det finns någon utväg för mig. Det enda jag vet och som jag hittat under alla år som får mig att må bra för en timme eller två är cannabis och tabletter. Det känns förjävligt att den enda vägen för att må bra är droger. Men samtidigt vet jag hur jobbigt det är att sluta med och när man väl börjar med det och vänjer sig måste man kunna ta det hela tiden för att allt inte ska bli tusen gånger värre när ruset lagt sig. Därför håller jag mig ifrån det nu även om jag inte drogtestas längre. Men då återstår samma fråga som jag alltid har. Vart tar man vägen när man känner sig fångad i sin egna kropp och som man lever i en bubbla man inte kan andas i och man bara önskar att få dö?
Har inget enkelt svar, men känner med dig.
Hoppas att psykiatrin kan hjälpa dig med medicinering till att börja.
Bra att du har något som håller tillbaka dina suicidtankar.
Det känns som att du behöver samtalsstöd, jag förlorade min son för sju år sen, det som VERKLIGEN hjälpte var samtal med en präst.
Tror diakon är minst lika bra. De har utbildning i terapisamtal, men till skillnad från psyk ( som jagockså hade kontakt med) så här de total tystnadsplikt, för inga journaler och är helt gratis.
Samtalen sker utan religiös press, och man behöver inte vara med i Svenska kyrkan😊
Jag hoppas du ska få till ditt liv, för du förtjänar att få må bra ❤❤❤
Om du vill får du gärna pm:a mig, vill dock inte tränga mig på.
 
Tänker också utifrån att du nyligen fått en autismdiagnos.
Du borde få någon kontakt som hjälper dig med att förstå vad det innebär och hur du fungerar, hur det har påverkat dina kontakter med omgivningen och den psykiska ohälsa du upplevt.
Autism, psykisk ohälsa och trauma kan bli en röra där alla delar påverkar varandra så att man behöver hantera dem samlat och långsiktigt. Du har en del som behöver trasslas ut, men det går.

Det förändrar utgångspunkten att ha vetskap om en viktig grundläggande faktor som man förbisett innan. Tror också att det på sikt det kan bli mycket bättre för dig när allt kan angripas på ett mer adekvat sätt i förhållande till dina behov.

Kunde vara en ide att du fick någon som kan hjälpa dig att navigera för att hitta vilka hjälp du kan få också. En kurator på habiliteringen, kanske? Är det någon som pratat med dig om vad som ska ske efter du fick diagnosen?
 
Rekommenderar att höra med Habiliteringen och få gå deras nya PRISMA-kurs som under 4st entimmesföreläsningar (riktigt intensiva och inget bullshit) förklarar hur dagens forskning inom ASD (ja, det heter inte autism eller asperger längre) har kommit samt HUR man kan kan tackla sina problem etc. etc.

Be att få gå kursen på distans en-och-en via videosamtal så kommer du få gå den tidigare och slipper vänta flera månader.

Riktigt trist det där med droger. Har länge velat testa det ena och det andra men har inte fått "chansen". Tur är väl det.
Dock har jag nu testat att sluta med min psykofarmaka och märker hur mera intensiv min ASD blivit.

Känns dock som helt rätt sätt för att kunna identifiera sina problem/utmaningar och kunna komma fram till hur jag skall tackla med utmaningarna.

Jag tror att min depression jag haft hela livet helt enkelt är en konsekvens av o-kunskap om ASD.
Men det har skett och ske så otroligt mycket på forskningsområdet inom ASD så jag rekommenderar verkligen att inte tänka "fan vad jag är trött på LSS och deras slöa kurser", för dels har forskningen gjort framsteg och dels har du chans att få prata med någon som under tiden under Corona blivit mera påläst.

Men vi får se, eventuellt måste jag ha min psykofarmaka.
 

Liknande trådar

  • Låst
Kropp & Själ Jag är så fruktansvärt trött precis exakt hela tiden. Jag går runt här hemma och suckar, stånkar och stönar över att jag är så jävla...
4 5 6
Svar
105
· Visningar
6 916
Senast: Gunnar
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
17 034
Senast: Whoever
·
Relationer Gammal användare med anonymt nick pga vill inte kunna bli googlad. Det är så att jag har två minderåriga barn och är skild från barnens...
Svar
5
· Visningar
810
Senast: Crossline
·
Kropp & Själ Nu måste jag få skriva av mig lite. Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som...
2 3
Svar
51
· Visningar
7 356
Senast: sjoberga
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp