ztsu
Trådstartare
Jag blir så ledsen och dyster när jag googlar på hovledsinflammationer och läser om alla dessa hästar som behandlas i ett år eller mer för att sedan dömas ut. Det är min största mardröm, men min magkänsla säger mig att det är precis så det kommer bli för oss. 
Min tant är 16år gammal. Hon är väldigt inåttåad (såpass att det var svårt att röntga pga de fick inte benet att vara tillräckligt rakt) och har därför ett väldigt "stört" rörelsemönster. Hon har en historik av hältor fram, jag vet dock inte om hon haft just hovledsinflammation tidigare. Hon har även lindrig hovbroskförbening (jag vet att det inte behöver "betyda" något, men det är ändå en del i hennes sjukdomshistoria).
För fyra veckor sedan blev hon halt. På klinik visade hon inget mer vid böjprov, men på böjt spår. Röntgades i all oändlighet. Ordinerades vila och promenader. I måndags var vi på återbesök och då var hon bättre men fortfarande halt. Efter ett flertal bedövningar sprutades hon med kortison och tuppkam.
Hon har under det 1,5 året jag känt henne alltid haft svårt att balansera sig i ridningen och går lätt på bogarna. Det tog flera månader av träning för instruktör 1-2 gånger i veckan för mig att ens hitta knapparna till hennes takt. Hon har under den här tiden också haft svårt att galoppera och bryter till trav. Jag har tänkt att hon inte varit stark nog, men efter 1,5 års välplanerad, varierad ridning borde hon orka galoppera mer än ett varv på fyrkanten. Min medryttare har hoppat henne en del, vilket hon älskar, och då blir hon pigg och stark, men klarar ändå inte att hålla galoppen. Någon vecka eller så innan hon blev halt nu var de iväg på hopptävling, och då bokstavligt talat gick hon igenom hindren. Flera gånger. Hon tvärnitade inte, hoppade inte åt sidan, hon hoppade inte alls utan gick rätt igenom. Jag borde ha fattat redan då att något var fel, och kanske gjorde jag det. Jag tyckte inte att det kändes normalt, för hon är en sådan häst som hoppar allt i alla lägen. Vid longeringen på kliniken (jag longerar inte så ofta hemma) var hon ovillig att springa i vänster varv och försökte byta till höger. Hon har knakande leder och är ganska stel överlag. När vår hovslagare skulle slå på nya skor när hon stått i sjukhage en vecka bara var det enormt stor skillnad mot hur hon brukar vara. Han fick pausa emellanåt eftersom hon inte klarade av att stå i den ställningen. Hon är i vanliga fall pigg och glad, men har blivit en riktig suris nu. Hon har också börjat stegra och bete sig när vi är ute och promenerar.
Jag vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget, känner bara att jag måste skriva av mig. Vad tror ni om hennes chanser? Är det dömt att misslyckas? Jag vill som sagt inte hålla på att behandla i all evighet om prognosen ser dålig ut, det känns inte respektfullt mot henne. Samtidigt vill jag inte förlora min bästa vän. Jag vet att jag kanske överreagerar, hon har bara varit halt i fyra veckor och sprutats en gång (kortison+tuppkam), men jag känner mig så himla ledsen.
Kanske någon har en solskenshistoria att dela med sig av? Som för att ge lite pepp.
Min tant är 16år gammal. Hon är väldigt inåttåad (såpass att det var svårt att röntga pga de fick inte benet att vara tillräckligt rakt) och har därför ett väldigt "stört" rörelsemönster. Hon har en historik av hältor fram, jag vet dock inte om hon haft just hovledsinflammation tidigare. Hon har även lindrig hovbroskförbening (jag vet att det inte behöver "betyda" något, men det är ändå en del i hennes sjukdomshistoria).
För fyra veckor sedan blev hon halt. På klinik visade hon inget mer vid böjprov, men på böjt spår. Röntgades i all oändlighet. Ordinerades vila och promenader. I måndags var vi på återbesök och då var hon bättre men fortfarande halt. Efter ett flertal bedövningar sprutades hon med kortison och tuppkam.
Hon har under det 1,5 året jag känt henne alltid haft svårt att balansera sig i ridningen och går lätt på bogarna. Det tog flera månader av träning för instruktör 1-2 gånger i veckan för mig att ens hitta knapparna till hennes takt. Hon har under den här tiden också haft svårt att galoppera och bryter till trav. Jag har tänkt att hon inte varit stark nog, men efter 1,5 års välplanerad, varierad ridning borde hon orka galoppera mer än ett varv på fyrkanten. Min medryttare har hoppat henne en del, vilket hon älskar, och då blir hon pigg och stark, men klarar ändå inte att hålla galoppen. Någon vecka eller så innan hon blev halt nu var de iväg på hopptävling, och då bokstavligt talat gick hon igenom hindren. Flera gånger. Hon tvärnitade inte, hoppade inte åt sidan, hon hoppade inte alls utan gick rätt igenom. Jag borde ha fattat redan då att något var fel, och kanske gjorde jag det. Jag tyckte inte att det kändes normalt, för hon är en sådan häst som hoppar allt i alla lägen. Vid longeringen på kliniken (jag longerar inte så ofta hemma) var hon ovillig att springa i vänster varv och försökte byta till höger. Hon har knakande leder och är ganska stel överlag. När vår hovslagare skulle slå på nya skor när hon stått i sjukhage en vecka bara var det enormt stor skillnad mot hur hon brukar vara. Han fick pausa emellanåt eftersom hon inte klarade av att stå i den ställningen. Hon är i vanliga fall pigg och glad, men har blivit en riktig suris nu. Hon har också börjat stegra och bete sig när vi är ute och promenerar.
Jag vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget, känner bara att jag måste skriva av mig. Vad tror ni om hennes chanser? Är det dömt att misslyckas? Jag vill som sagt inte hålla på att behandla i all evighet om prognosen ser dålig ut, det känns inte respektfullt mot henne. Samtidigt vill jag inte förlora min bästa vän. Jag vet att jag kanske överreagerar, hon har bara varit halt i fyra veckor och sprutats en gång (kortison+tuppkam), men jag känner mig så himla ledsen.
Kanske någon har en solskenshistoria att dela med sig av? Som för att ge lite pepp.
