Anonymt nick för alla inblandades skull.
För ett tag sedan hände det som inte får hända. En som rider hos mig flög av och skadade sig allvarligt. Det är den värsta ridolyckan jag någonsin varit med om och jag är inte ny på det här. Ryttaren är en mycket duktig ryttare, har ridit hos mig i drygt ett år och hästen är verkligen ingen bråkig taskigt inriden rodeohäst utan väldigt snäll, mjuk och lyhörd. Han busbockade vid två tillfällen under inridningen men sedan har han inte gjort det mer. Men även den snällaste häst kan busa och när han nu för tredje gången bockade med ryttare så slutade det väldigt väldigt illa. Jag såg det inte hända då jag var precis framför men i galoppfattningen ska han ha bockat. Enligt ryttaren var det bus. När jag vänder mig om ser jag hästen lös och ryttaren ligga på marken. Jag ropade något, vad vet jag inte, och hen svarar. Jag fortsätter upprepa ligg still, ligg still till ryttaren (vilket kanske var helt onödigt då hen inte gjorde någon ansats till att försöka) medans jag på något sätt lyckas hoppa av, tar den andra hästen på vägen och på darriga ben går tillbaka. Jag ser på avstånd hur ryttaren rör händerna väldigt märkligt. Som om hen inte förstod att det var hens egna. Blod överallt. Fipplar upp telefonen och säger till ryttaren än en gång att ligga still och att jag ringer ambulans. Hen säger att det inte behövs och jag tänker att det var ingen fråga... Hjälmen är helt kraschad i fram, stora jack i ansiktet och jag ser på ögonen att något är väldigt fel. Ambulansen kommer tack och lov snabbt. Jag tar mig hem med hästarna på mycket darriga ben, får av dem utrustningen och får ut dem i hagen. Jag mår så illa. Oron och rädslan för hur illa det är sliter sönder mig.
Nu vet jag att det blev illa. Jag gråter, fryser, mår illa och är helt förtvivlad. Jag kan knappt tänka och än mindre formulera mig. Jag vet att det inte var mitt fel men det känns så ändå. Jag kan ta in med huvudet att det kunde hänt var som helst och när som helst, vi håller ändå på med stora djur med egen vilja, men inte med hjärtat. Det hände här, med min häst, när jag var med och det gör så ont i mig för ryttarens skull. Hur ska jag någonsin våga låta någon rida på honom igen? Hur ska man kunna förebygga något sådant? Det går ju inte ens?!
Det dåliga samvetet knäcker mig...
Och snälla. Du som känner för att trycka till mig lite till. Gör inte det. Jag mår dåligt nog som det är.
För ett tag sedan hände det som inte får hända. En som rider hos mig flög av och skadade sig allvarligt. Det är den värsta ridolyckan jag någonsin varit med om och jag är inte ny på det här. Ryttaren är en mycket duktig ryttare, har ridit hos mig i drygt ett år och hästen är verkligen ingen bråkig taskigt inriden rodeohäst utan väldigt snäll, mjuk och lyhörd. Han busbockade vid två tillfällen under inridningen men sedan har han inte gjort det mer. Men även den snällaste häst kan busa och när han nu för tredje gången bockade med ryttare så slutade det väldigt väldigt illa. Jag såg det inte hända då jag var precis framför men i galoppfattningen ska han ha bockat. Enligt ryttaren var det bus. När jag vänder mig om ser jag hästen lös och ryttaren ligga på marken. Jag ropade något, vad vet jag inte, och hen svarar. Jag fortsätter upprepa ligg still, ligg still till ryttaren (vilket kanske var helt onödigt då hen inte gjorde någon ansats till att försöka) medans jag på något sätt lyckas hoppa av, tar den andra hästen på vägen och på darriga ben går tillbaka. Jag ser på avstånd hur ryttaren rör händerna väldigt märkligt. Som om hen inte förstod att det var hens egna. Blod överallt. Fipplar upp telefonen och säger till ryttaren än en gång att ligga still och att jag ringer ambulans. Hen säger att det inte behövs och jag tänker att det var ingen fråga... Hjälmen är helt kraschad i fram, stora jack i ansiktet och jag ser på ögonen att något är väldigt fel. Ambulansen kommer tack och lov snabbt. Jag tar mig hem med hästarna på mycket darriga ben, får av dem utrustningen och får ut dem i hagen. Jag mår så illa. Oron och rädslan för hur illa det är sliter sönder mig.
Nu vet jag att det blev illa. Jag gråter, fryser, mår illa och är helt förtvivlad. Jag kan knappt tänka och än mindre formulera mig. Jag vet att det inte var mitt fel men det känns så ändå. Jag kan ta in med huvudet att det kunde hänt var som helst och när som helst, vi håller ändå på med stora djur med egen vilja, men inte med hjärtat. Det hände här, med min häst, när jag var med och det gör så ont i mig för ryttarens skull. Hur ska jag någonsin våga låta någon rida på honom igen? Hur ska man kunna förebygga något sådant? Det går ju inte ens?!
Det dåliga samvetet knäcker mig...
Och snälla. Du som känner för att trycka till mig lite till. Gör inte det. Jag mår dåligt nog som det är.
