Anhörigas veto tas bort

[Shaggy]

Jag blir lite provocerad av alla pekpinnar och att det är så självklart att donera.
Jag vill inte ”leva vidare” i någon annan och vill inte heller ha någon annans kroppsdel i mig.
För mig skapar tanken ett stort obehag.

Jag har fått på nöten rejält här när jag utryckt sådana känslor. Man får absolut inte känna så utan man ska svälja det obehaget och vara solidarisk. Om du mår pyton hela ditt liv av tanken på att donera spelar ingen roll du är bara självisk om du känner så. ditt mående är inte viktigt utan du är bara en påse med organ som råkar gå omkring lös och ledig.
Nej jag donerar absolut inte. Anser att det lilla välmående jag har kan jag faktiskt få uppleva utan ännu mer depression och ångest.

 

[BernT]

Den var ju lite egen. Är det just att det är någon annans organ som är problemet för dig? Hade du kunnat tänka dig organ som vuxit i provrör? Och hur är det med blod?

Nu när jag tänker på det väcks även nyfikenhet på om man kan registrera sin önskan om att inte ta emot organ någonstans och om det vore lagligt av vården att acceptera en sådan önskan?

Det känns otroligt äckligt. Jag vill heller inte behöva äta medicin livet ut (för att inte stöta bort organet). Jag äter inte ens ut antibiotika-kurer på typ en vecka. Jag vet att jag absolut inte skulle sköta medicinen, inte för att jag inte kan utan bara för att jag inte har lust. Äter inga mediciner alls i vanliga fall. När jag plastikopererat mig så har jag ätit medicin max en dag efteråt sen skiter jag i det.

Jag vill inte ha någon annans kroppsdel inopererad och som @MarieJ vill jag inte att mina kroppsdelar lever vidare i någon annan heller.

Blod vet jag inte, mig veterligen har jag aldrig behövt få blod. Kan absolut donera blod, och säkert ta emot. Men skulle nog känna mig äcklig tills det känns som att blodet är utbytt

 

[Nytant]

Jag blir lite provocerad av alla pekpinnar och att det är så självklart att donera.
Jag vill inte ”leva vidare” i någon annan och vill inte heller ha någon annans kroppsdel i mig.
För mig skapar tanken ett stort obehag.

Jag tycker inte det är självklart. Tycker det är viktigt att det är upp till var och en.

 

[Niyama]

Det känns otroligt äckligt. Jag vill heller inte behöva äta medicin livet ut (för att inte stöta bort organet). Jag äter inte ens ut antibiotika-kurer på typ en vecka. Jag vet att jag absolut inte skulle sköta medicinen, inte för att jag inte kan utan bara för att jag inte har lust. Äter inga mediciner alls i vanliga fall. När jag plastikopererat mig så har jag ätit medicin max en dag efteråt sen skiter jag i det.

Jag vill inte ha någon annans kroppsdel inopererad och som @MarieJ vill jag inte att mina kroppsdelar lever vidare i någon annan heller.

Blod vet jag inte, mig veterligen har jag aldrig behövt få blod. Kan absolut donera blod, och säkert ta emot. Men skulle nog känna mig äcklig tills det känns som att blodet är utbytt

Bara nyfiken, du skulle alltså hellre gå på dialys resten av livet än ta emot en njure? Eller skulle du strunta i dialysen och hellre dö?

 

[BernT]

Bara nyfiken, du skulle alltså hellre gå på dialys resten av livet än ta emot en njure? Eller skulle du strunta i dialysen och hellre dö?

Antagligen strunta i dialysen

 

[parellikusken]

Jag är med i donationsregistret, men är tveksam till att själv ta emot organ. Blir illamående av tanken på att ha någon annans organ inuti mig.
Dock har jag heller aldrig behövt ta ställning till det, så skulle kanske inte vara tveksam om jag verkligen stod inför att behöva en donation.

 

[Sonic76]

Jag har anmält mig
De får ta vad de behöver för donation eller forskning.
Sonen vet min inställning och har samma inställning.
Jag ska inte begravas ändå.
minnet finns ju med ändå.

 

[mamman]

Jag tycker inte alls att det här är lätt.
Om anhöriga mår dåligt av att donera en avlidens organ. Vems "rätt"/mående är viktigast (ur ett etiskt perspektiv, nu har ju lagstiftaren sagt sitt)? Oavsett lagstiftning så behöver man nog prata mer om det här. Även om jag gärna vill donera mina organ så vill jag kanske inte köra över närmast anhöriga? Finns verkligen inget rätt eller fel. Och man har - tycker jag - alltid rätt att ändra sig. Oavsett hur hycklande omgivningen kan tycka att det är.

Många kan som (unga och) friska tvärsäkert hävda att de hellre dör än lever som "vårdpaket". Men vem vet vad man tycker om man hamnar där och vilket värde man upplever att livet har då, även om man ser det som värdelöst i en annan del av livet? Och om man uttrycker den typen av känslor/åsikter kan det lätt uppfattas som ett påhopp på personer (och deras anhöriga) som lever med svåra handikapp. Även om det inte är menat så. (Sidospår, men angränsande frågeställning)

Livet är sällan så svartvitt. Det finns många gråtoner och de förändras över tid. Känns som att man behöver vara väldigt ödmjuk inför sådana här frågor. Både när det gäller en själv och andra.

 

[turbofling]

Jag bor i Österrike och här är det tvärtom. Organ doneras automatiskt om man inte anmält att man inte vill det (och jag har fattat som att det krävs starka själ till det), till helkroppsforskning måste man registrera sig om man går med på det.
I Sverige är jag anmäld som donator men minns inte hur jag gjorde med forskning.

Min man och jag har pratat om hur vi vill ha det. Han vill ge sin kropp till forskning och vill inte ha ngn direkt begravingsplats.
För min egen del spelar det ingen roll, min man/mina barn får ta det beslut som känns bäst för honom/dom efter min död.

 

[sjoberga]

Det känns otroligt äckligt. Jag vill heller inte behöva äta medicin livet ut (för att inte stöta bort organet). Jag äter inte ens ut antibiotika-kurer på typ en vecka. Jag vet att jag absolut inte skulle sköta medicinen, inte för att jag inte kan utan bara för att jag inte har lust. Äter inga mediciner alls i vanliga fall. När jag plastikopererat mig så har jag ätit medicin max en dag efteråt sen skiter jag i det.

Jag vill inte ha någon annans kroppsdel inopererad och som @MarieJ vill jag inte att mina kroppsdelar lever vidare i någon annan heller.

Blod vet jag inte, mig veterligen har jag aldrig behövt få blod. Kan absolut donera blod, och säkert ta emot. Men skulle nog känna mig äcklig tills det känns som att blodet är utbytt

Men hur tänker du kring att välja mellan 20 år av liv till tillsammans med din familj (organ ja tack) och 6 månader (organ nej tack) av lidande inför en snar död?

Om situationen skulle uppstå?

Det känns bara som att äcklet inför lösningen snabbt skulle försvinna när den där möjligheten på riktigt existerar, med den fina sjukvård vi har?

 

[sjoberga]

Jag har anmält mig
De får ta vad de behöver för donation eller forskning.
Sonen vet min inställning och har samma inställning.
Jag ska inte begravas ändå.
minnet finns ju med ändå.

Fast för forskning och läkarutbildning krävs separat avtal med KI. Bara för att vara tydlig.

 

[Kilauea]

För mig är donation självklart (som någon annan skrev vill jag dock inte att de tar mitt ansikte), även forskning. För sambon är donation inte ett alternativ, nåt jag har svårt att förstå men jag får ju acceptera det.
Vi har diskussioner om våra barn, de är ännu för unga för att fatta beslut själva.

 

[Enya]

Men hur tänker du kring att välja mellan 20 år av liv till tillsammans med din familj (organ ja tack) och 6 månader (organ nej tack) av lidande inför en snar död?

Om situationen skulle uppstå?

Det känns bara som att äcklet inför lösningen snabbt skulle försvinna när den där möjligheten på riktigt existerar, med den fina sjukvård vi har?

Jag är nyfiken till hur man ställer sig för samma om det gäller ens barn får jag erkänna. Är det ok att ens barn tar emot organ, men samtidigt inte donerar ifall det skulle gå åt det hållet?

 

[Nytant]

Nu är detta något jag lärt mig från Grey’s Anatomy så den som har faktisk kunskap får gärna rätta mig Men där sade de i alla fall att ens ansikte inte skulle gå att känna igen på en annan person, eftersom den underliggande strukturen är annorlunda.

 

[Enya]

Nu är detta något jag lärt mig från Grey’s Anatomy så den som har faktisk kunskap får gärna rätta mig Men där sade de i alla fall att ens ansikte inte skulle gå att känna igen på en annan person, eftersom den underliggande strukturen är annorlunda.

Jag hittade denna när jag kikade runt som vanligt på Youtube:

Vet inte hur vanligt det är, trodde inte det var möjligt ens, men vad häftigt om det funkar!

 

[Gnist]

Jag hittade denna när jag kikade runt som vanligt på Youtube:

Vet inte hur vanligt det är, trodde inte det var möjligt ens, men vad häftigt om det funkar!

Torde vara extremt ovanligt att ta inte bara huden utan också stora delar av ansiktets benstomme.

 

[Fibusen]

Idag försvann anhörigas rätt att säga nej till organdonation. Det ska vara den avlidnas vilja som gäller.
Det blir också tillåtet att hålla en hjärndöd i respirator för att rädda organ för donation.

Men fortfarande är det många som inte uttryckt sin inställning.

Jag som nu för tredje gången är på väg hem från en planerad transplantation som inte blev av - jag vore tacksam om fler berättade sin inställning till donationer.

Jag är anmäld sen 6 år tillbaka, både donera och medicinsk forskning. Ser det som en självklarhet!

 

[Rosett]

Fast för forskning och läkarutbildning krävs separat avtal med KI. Bara för att vara tydlig.

Organ kan man donera till forskning genom att anmäla till donationsregistret.
Det står på mitt donationskort
”Ja, jag donerar mina organ och vävnader efter min död”
• ”för transplantation och annat medicinskt ändamål (ex medicinsk forskning om diabetes)”
• ”enbart för transplantation”

Är nog bara helkropp och hjärna/ryggmärg som det behövs separata medgivanden till.

 

[Rita]

Organ kan man donera till forskning genom att anmäla till donationsregistret.
Det står på mitt donationskort
”Ja, jag donerar mina organ och vävnader efter min död”
• ”för transplantation och annat medicinskt ändamål (ex medicinsk forskning om diabetes)”
• ”enbart för transplantation”

Är nog bara helkropp och hjärna/ryggmärg som det behövs separata medgivanden till.

Fast för forskning och läkarutbildning krävs separat avtal med KI. Bara för att vara tydlig.

Jag har för mig att avtal skrivs när organ avlägsnas via operation. Det fick jag skriva på iaf.

 

[BernT]

Men hur tänker du kring att välja mellan 20 år av liv till tillsammans med din familj (organ ja tack) och 6 månader (organ nej tack) av lidande inför en snar död?

Om situationen skulle uppstå?

Det känns bara som att äcklet inför lösningen snabbt skulle försvinna när den där möjligheten på riktigt existerar, med den fina sjukvård vi har?

Jag vill inte behöva äta medicin livet ut. Känner samma om jag tex skulle få en sjukdom med garanterat dödligt förlopp typ du dör inom ett år men med medicin/behandling kan du få leva ett år extra. Då hade jag avsagt mig behandling och medicin faktiskt. Vill inte leva mina sista dagar helt oigenkännlig av typ kortison.