Anknyting, avsaknad av förälskelse i relation och den gröna gräset på andra sidan...

[gammalek]

Jag håller faktiskt med om det. Jag brukade förr tänka att jag vill ha en partner som är lycklig i sig själv med sig själv.
Sedan träffade jag rätt efter en miljon förhållanden och fast det var fel i tiden och på några andra sätt så fanns det inget att göra för det var så självklart att det var vi två. Jag förstår mer än väl om inte andra förstår hur jag menar.

Men nog skulle du väl kunna leva utan din partner? Du vill inte, förstår jag, men du skulle klara det?

 

[LovingLife]

Misstrivs du i relationen alltså vill du bort oavsett om du blir singel resten av livet eller tror du att det finns "någon bättre". Är det bara förälskelsekänslan som saknas eller hela attraktionen?
Jag tänker att din terapeut ändå har mer insikt i din relation och dina känslor än vad vi har.
Sen tänker jag att om du väljer att gå, så gå inte tillbaka igen. På och av relationer som ju är vanliga när man har problem med anknytningen är så oerhört plågsamt för båda parter.

Det är förälskelsen mest. Jag känner attraktion för honom, men den varierar en del.
Nej väljer jag att gå så finns det ingen återvändo, det vet jag.

 

[monster1]

Det är förälskelsen mest. Jag känner attraktion för honom, men den varierar en del.
Nej väljer jag att gå så finns det ingen återvändo, det vet jag.

Min upplevelse är att förälskelse är något ganska kortvarigt när det gäller relationer och snarare är någon form av rus, det är ju om man har känslor och attraktion kvar efter förälskelsefasen som det visar sig om man är lämpade att leva med varandra. Att gå om kring och vara konstant förälskad skulle vara helt utmattande.

Men du måste ju känna att du trivs i förhållandet, att du får panik när du tänker framåt är nog snarast din anknytningsproblematik men om du inte trivs som ni har det nu så är det ju något att lyssna på.

 

[Bulldoozer]

Det är förälskelsen mest. Jag känner attraktion för honom, men den varierar en del.
Nej väljer jag att gå så finns det ingen återvändo, det vet jag.

Vad är förälskelse egentligen?
Vad är din definition av att vara förälskad och varifrån kommer den idén?

Allt kan ju inte vara Disney gulligull happy end osv.
Jag är absolut attraherad av min partner, förälskad vet jag inte om jag varit då det är länge sen. Vi har varit ganska trygga i varann tidigt i förhållandet och har sällan haft konflikter därmed inte massa tumultartade känslor.
Jag vet dock att jag trodde att jag var förälskad i mitt ex då det var mycket känslostormar, i efterhand var nog det jag trodde var passion mest konflikter och osäkerhet.
Jag älskar min partner, vi har det bra tillsammans och kan prata med varann. Jag skulle absolut klara mig utan honom men jag VILL inte.

Att gräset är grönare på andra sidan gör inte att det nödvändigtvis är bättre när man väl står där.. Det ju först då man ser skavankerna, ogräset och groparna men väl där kanske det inte går att ta sig tillbaka.

Jag har ingen input angående din terapeut då jag de facto inte hört era samtal. Man ska absolut inte vara i ett förhållande man inte trivs i och jag tycker väl personligen att man bör vara attraherad av sin partner. Sen finns det ju relationer som mest bygger på samhörighet och vänskap och det väl inget fel med det heller eller där det bygger mest på sex. Det väl upp till var och en Vad som passar en och var man kan mötas så alla parter är nöjda.

Frågan är om det är fel på förhållandet eller om du överanalyserar sönder det och försöker sätta upp hinder när det börjar kännas på allvar?
Fem månader är ju mitt tycke fortfarande ett väldigt nytt förhållande som fortfarande kan utvecklas åt olika håll där man inte heller riktigt känner varandra. Det är också svårt att bygga känslor av förtroende och tryggheten i att kunna visa sig själv som man faktiskt är om ena parten håller en fot i dörren så att säga, så det blir ju en svår situation både för dig och din partner.

 

[LovingLife]

Min bästa vän pratar en del om det här med anknytning, men då otrygg ambivalent anknytning och inte otrygg undvikande som du skriver, vet inte om det är så stor skillnad?

Men, alltså jag funderar på det här med "utmana mina rädslor och stanna kvar" som terapeuten tycker att du ska göra. Vilka rädslor är det du utmanar genom att stanna kvar? Jag förstår inte riktigt.

Så som jag förstått min kompis så är det tvärtom, man känner "för mycket", är rädd att den andra ska lämna en osv och då kan man göra slut själv i förebyggande syfte för att slippa bli sårad/lämnad. Men du är ju inte kär?

Jag levde i en relation i flera år utan att känna så starkt, tänkte att jag jag inte kunde känna så starkt, men till slut kände jag nää asså.

Nu vet jag hur det ska kännas, enligt mig ❤.

Nej, det är helt olika anknytningar. I mitt fall och när det handlar om otrygg undvikande anknytning, så handlar det om en rädsla när någon kommer för nära och att jag då får panikkänslor och avslutar. Detta på grund av att jag associerar närhet med att förlora min självständighet och frihet. När någon som killen jag är tillsammans med utstrålar nått typ av beroende av mig eller verkar känna mer för mig än jag för honom, så blir jag dels otroligt rädd för att såra och då är det lättare att skjuta honom från mig/avsluta. Men när han däremot tar avstånd eller verkar mindre intresserad så känner jag en instinktiv dragningskraft tillbaka. Jag har ju en historik av att dras till killar som inte visar intresse tillbaka, men alla de som visat intresse har blivit automatiskt ointressanta. Det är därför de med den anknytning som jag verkar ha ofta upplever att de har extremt svårt att hitta någon, eftersom man får känslor för "otillgängliga", svåra personer som ofta inte vill ha en tillbaka.

Fint att höra att du upplevt både hur det är att ha varit i en relation där man inte känner så mycket och nu har fått uppleva att starkare känslor faktiskt kan existera. Jag känner att jag får höra konstant att jag tror att det ska kännas som i en film osv, men jag vägrar tro att det inte går att känna mer och få den där starka passionen för någon, som jag längtar så otroligt mycket efter..

 

[niardasp]

Jag kan ingenting om anknytningsproblematik men jag tror att folk är olika när det kommer till det här med förälskelse. Det är så lätt att tro att förälskelse är ett måste och något som händer alla med tanke på alla filmer som finns och historier man hör om folk som faller som furor för varandra och sen finns det ingenting annat.

Jag har insett att jag inte funkar så, jag blir inte förälskad. Jag känner inte stark passion. Jag är på något sätt för rationell för att bli det tror jag, jag går liksom inte in i mina känslor på sånt sätt som en förälskelse eller passion beskrivs. Jag blir inte så när det gäller något annat i livet heller. Jag känner också igen mig i det du skriver om att associera närhet med förlust av frihet och självständighet. Det har varit skitläskigt för mig att gå från identiteten ”singel och fri” till en person som är i ett seriöst, stabilt förhållande.

Jag hade en liten identitetskris kring detta med förälskelse i samband med att jag träffade min sambo. Jag ville fortsätta träffa honom, vi hade jättekul ihop, men jag var inte förälskad på så sätt att han var det enda jag tänkte på, att jag ville vara med honom jämt eller att jag tindrade med ögonen när jag pratade med kompisar om att jag träffat någon. För mig var det så förälskelse var beskriven, och något som man skulle känna och ha i början av en relation, men det uppstod liksom aldrig några såna känslor hos mig. Jag tvivlade därför en del kring om det var fel på mig eller om relationen var fel för mig.

Rationell som jag är kom jag fram till att det är inget fel på mig, det är inget fel på honom, utan den här relationen borde ändå vara en bra relation. Jag kände mig trygg och glad med honom och jag kände att jag vill ändå fortsätta träffa honom.

Nu har det gått ett tag sedan vi träffades, och den där förälskelsefasen har fortfarande inte uppstått. Jag känner dock att jag vill vara i ett partnerskap med honom, att jag inte vill vara med någon annan, att jag blir en bättre person av vår relation, att vi har en gemensam syn på hur våra liv och vår relation ska vara, jag värderar vår relation högt, det finns en attraktion och magkänslan säger att det ska vara vi.

Med det sagt så funkar vi ju alla olika. Om du inte har rätt magkänsla kring den här relationen och om du känner att det saknas något, exempelvis förälskelse, kanske det inte är rätt för dig att vara kvar i relationen. Man ska inte nöja sig med något som är eller känns halvdant. Jag ville mest bidra med perspektivet att för vissa personer är inte förälskelse en nödvändighet för att ändå ha ett sunt, meningsfullt och i övrigt bra förhållande.

Fem månader är inte heller särskilt länge. Vi dejtade i ett halvår innan vi blev ett par och det var väl efter kanske ett år jag på riktigt kände att jag älskar honom och att det ska vara vi. Fram tills dess var jag ganska försiktig i mina känslor och sökte mig fram till vad som kändes bra och vad jag ville.

 

[Red_Chili]

Det spelar ingen roll hur rätt någon är i teorin, känns det inte bra så är det en dålig idé att vara ihop med människan. Det låter ju inte heller som om de här tankarna/känslorna om att inte trivas uppkommit pga den andra killen utan egentligen har funnits där mer eller mindre hela tiden?

Jag är 2 år äldre än dig, och har genom åren träffat massor av olika killar och män. Vissa har dragits till mig som magneter, och jag har varit ihop med vissa av dem, lite sådär "Why not? De är ju inte så tokiga och de gillar mig och jag kan nog gilla det..?". Med facit i hand så har det varit uselt varje sådan gång. Några pga att de varit idioter, men framförallt för att de redan från start gillat mig mer än vad jag gillat dem, vi har haft olika tankar och förväntningar på relationen och så vidare. Så även om vi i teorin passat bra ihop så har det inte varit bra. Jag har även träffat en man som jag är helt övertygad om att vore en perfekt(!) partner till någon, men jag var också övertygad om att han inte var rätt partner för mig. Vi ville för olika.

Sedan tänkte jag att det får vara. Jag slutade att ens nämna för vissa i min bekantskapskrets om jag träffat någon, för att inte råka få någon kommentar med förväntningar om att det skulle leda till något. Jag hade "inte vanliga parrelationer" med personer där kommunikationen fungerade bra och där vi hela tiden hade full koll på var vi hade varandra. Var helt inställd på att det där med att ha en partner inte var något för mig, för 29 år gammal hade jag faktiskt aldrig trivts i någon parrelation. Jag ville bara därifrån, ville vara fri och ville framförallt få vara mig själv utan några förväntningar på att det skulle leda någonvart, utan att "planera framtiden" osv.

Så av en slump träffade jag en man via gemensam vän och gemensamt intresse. Eftersom vi bodde nära varandra började vi samåka till gemensamma vännen, tog någon promenad med mina hundar och umgicks på lite alla möjliga sätt. Jag sa hela tiden åt honom att vi inte(!) ska ha någon parrelation, att vi tveklöst kommer ha tröttnat på varandra inom ett halvårs tid (för aldrig att jag orkat med någon annan längre tid än så), att han inte ska ha några förväntningar på något speciellt och om han hade minsta tanke på att begränsa mig och mina planer, om han hade minsta tanke på att skaffa barn i framtiden eller annat som inte passade ihop med mig, då kunde han sticka bums på en gång Well. Vi har nu umgåtts i princip dagligen i 3 år och ser fram emot att bli sambos så småningom. Varken han eller jag vill vara ifrån varandra och gör livet bättre för varandra hela tiden. Samtidigt har vi inga problem att verkligen älska ensamtid, tid med egna vänner eller egna hobbys eller så. Och alla eventuella anknytningsproblem? Well. Det är inga problem nu eftersom vi kan prata med varandra om allt. Vår kommunikation har fungerat klockrent från första sekund, och det är en starkt bidragande orsak till att vi trivs så bra ihop.

Kan tilläggas att sådär "romantiskt gulligullförälskad" som i filmer, det har jag aldrig varit när det gäller nuvarande partnern.

 

[LovingLife]

Vad är förälskelse egentligen?
Vad är din definition av att vara förälskad och varifrån kommer den idén?

Allt kan ju inte vara Disney gulligull happy end osv.
Jag är absolut attraherad av min partner, förälskad vet jag inte om jag varit då det är länge sen. Vi har varit ganska trygga i varann tidigt i förhållandet och har sällan haft konflikter därmed inte massa tumultartade känslor.
Jag vet dock att jag trodde att jag var förälskad i mitt ex då det var mycket känslostormar, i efterhand var nog det jag trodde var passion mest konflikter och osäkerhet.
Jag älskar min partner, vi har det bra tillsammans och kan prata med varann. Jag skulle absolut klara mig utan honom men jag VILL inte.

Att gräset är grönare på andra sidan gör inte att det nödvändigtvis är bättre när man väl står där.. Det ju först då man ser skavankerna, ogräset och groparna men väl där kanske det inte går att ta sig tillbaka.

Jag har ingen input angående din terapeut då jag de facto inte hört era samtal. Man ska absolut inte vara i ett förhållande man inte trivs i och jag tycker väl personligen att man bör vara attraherad av sin partner. Sen finns det ju relationer som mest bygger på samhörighet och vänskap och det väl inget fel med det heller eller där det bygger mest på sex. Det väl upp till var och en Vad som passar en och var man kan mötas så alla parter är nöjda.

Frågan är om det är fel på förhållandet eller om du överanalyserar sönder det och försöker sätta upp hinder när det börjar kännas på allvar?
Fem månader är ju mitt tycke fortfarande ett väldigt nytt förhållande som fortfarande kan utvecklas åt olika håll där man inte heller riktigt känner varandra. Det är också svårt att bygga känslor av förtroende och tryggheten i att kunna visa sig själv som man faktiskt är om ena parten håller en fot i dörren så att säga, så det blir ju en svår situation både för dig och din partner.

Tack för ett jättebra inlägg och fint svar! Det känns som att du inte såg detta lika svartvitt och det är precis denna typen av frågor och perspektiv jag behöver.
Jag tror att det är just det jag gör, att jag överanalyserar sönder det och öppnar inte upp dörren helt på glänt, utan håller konstant tillbaka då jag tycker att det är så fruktansvärt svårt att bara "hänge mig" och öppna upp.

Intressant även det du skriver om förälskelse och känslostormar, konflikter. Jag har verkligen upplevt att jag fått starkare känslor för personer i mitt förgångna när det varit stormigt och mer komplicerat. Det är som att jag känt att det där stormiga saknats i min nuvarande relation, just eftersom jag tror att sånt också skapat djupare känslor tidigare. Faktum är att jag känt starkare för honom när jag precis pratat om att jag känner mig osäker i relationen med honom eller när jag tidigare avbrytit, då vi då pratat om och kommer i kontakt med djupare känslor och det är nånstans precis det jag känt saknats.

Och förälskelse är ju som sagt en kortare, övergående fas och borde rimligtvis inte vara det viktiga i ett långsiktigt förhållande. Men för mig känner jag att jag fortfarande verkligen längtar efter det, att bli berusad av någons doft, att bara se det fantastiska med någon och bli sådär lycklig som när livet bara flyter på.. Jag har ju inte upplevt det med honom och känner nånstans att det kanske är något som behövts just för att jag ska kunna bli kär också?
Och ja, när jag fortsätter att överanalysera och tveka så måste ju det, trots att han förekar det, även påpeka hans känslor för mig och att inte våga visa allt för mig...Och att jag då inte får djupare känslor för att han inte vill skrämma iväg mig genom att visa mer osv. Ond cirkel...

 

[LovingLife]

Jag kan ingenting om anknytningsproblematik men jag tror att folk är olika när det kommer till det här med förälskelse. Det är så lätt att tro att förälskelse är ett måste och något som händer alla med tanke på alla filmer som finns och historier man hör om folk som faller som furor för varandra och sen finns det ingenting annat.

Jag har insett att jag inte funkar så, jag blir inte förälskad. Jag känner inte stark passion. Jag är på något sätt för rationell för att bli det tror jag, jag går liksom inte in i mina känslor på sånt sätt som en förälskelse eller passion beskrivs. Jag blir inte så när det gäller något annat i livet heller. Jag känner också igen mig i det du skriver om att associera närhet med förlust av frihet och självständighet. Det har varit skitläskigt för mig att gå från identiteten ”singel och fri” till en person som är i ett seriöst, stabilt förhållande.

Jag hade en liten identitetskris kring detta med förälskelse i samband med att jag träffade min sambo. Jag ville fortsätta träffa honom, vi hade jättekul ihop, men jag var inte förälskad på så sätt att han var det enda jag tänkte på, att jag ville vara med honom jämt eller att jag tindrade med ögonen när jag pratade med kompisar om att jag träffat någon. För mig var det så förälskelse var beskriven, och något som man skulle känna och ha i början av en relation, men det uppstod liksom aldrig några såna känslor hos mig. Jag tvivlade därför en del kring om det var fel på mig eller om relationen var fel för mig.

Rationell som jag är kom jag fram till att det är inget fel på mig, det är inget fel på honom, utan den här relationen borde ändå vara en bra relation. Jag kände mig trygg och glad med honom och jag kände att jag vill ändå fortsätta träffa honom.

Nu har det gått ett tag sedan vi träffades, och den där förälskelsefasen har fortfarande inte uppstått. Jag känner dock att jag vill vara i ett partnerskap med honom, att jag inte vill vara med någon annan, att jag blir en bättre person av vår relation, att vi har en gemensam syn på hur våra liv och vår relation ska vara, jag värderar vår relation högt, det finns en attraktion och magkänslan säger att det ska vara vi.

Med det sagt så funkar vi ju alla olika. Om du inte har rätt magkänsla kring den här relationen och om du känner att det saknas något, exempelvis förälskelse, kanske det inte är rätt för dig att vara kvar i relationen. Man ska inte nöja sig med något som är eller känns halvdant. Jag ville mest bidra med perspektivet att för vissa personer är inte förälskelse en nödvändighet för att ändå ha ett sunt, meningsfullt och i övrigt bra förhållande.

Fem månader är inte heller särskilt länge. Vi dejtade i ett halvår innan vi blev ett par och det var väl efter kanske ett år jag på riktigt kände att jag älskar honom och att det ska vara vi. Fram tills dess var jag ganska försiktig i mina känslor och sökte mig fram till vad som kändes bra och vad jag ville.

TACK för ett jättefint svar och för att du delar med dig!

Jag känner också igen mig jättemycket i det du beskriver och blir lättad nånstans över ditt exempel, att det går att leva i en jättefin relation och känna att man hittat rätt trots att den initiala förälskelsen saknats. Även ditt perspektiv på hur kort tid vi faktiskt varit tillsammans hjälper. Vi träffades ju några månader innan det, men jag höll ju honom på en armlängds avstånd väldigt länge och dömde ut honom och ett ev. "vi".

Jag tror att det hade kunnat kännas mycket bättre om jag bara kunde få bukt med mitt fruktansvärda, konstanta överanalyserande. Jag gör ju detta i resten av livet också. På senare tid upplever jag också att han verkligen ansträngt sig för att jobba emot sånt som jag sett som ett hinder för en hållbar relation också och att detta faktiskt gett mig lite mer hopp om att han kanske inte är så fel för mig trots allt. Såsom jag känner nu kan jag inte åter igen stressa ur någonting bara, utan jag vill nog ge det lite mer tid i alla fall...

 

[Bulldoozer]

Jag personligen är ju uppväxt med ganska stormiga förhållanden i min närhet, det var liksom normalt med bråk och tjafs (eller om man nu vill kalla det passion). Så jag bidrog absolut i mina förhållanden till en del av detta, nånstans så var det liksom i mitt undervetna att det skulle vara lite drama annars var nåt fel. Jag hade ju aldrig sett en lugn och sansad parrelation som bara flöt på i min uppväxt.
När jag väl kom fram till att det faktiskt inget jag vill ha (onödiga konflikter) och att man faktiskt inte måste röra om i getingboet bara för att det är lite lugnt och tryggt som omväxling utan man kan ju faktiskt bara glida med så blev livet lättare. Det lättare att öppna upp till sin partner om man inte hela tiden hittar på problem eller letar fel, det lättare för partnern att lita på en om man inte letar konflikter.
Vi har såklart haft både toppar och dalar men i 18 år har vårt förhållande varit till 90% roligt iallafall. Det finns ingen jag kan vara mig själv med så mycket som med honom, det finns inget som jag inte skulle kunna ta upp eller diskutera och jag skulle säga att vi bägge är väldigt öppna för varandra och beredda att ta det mesta under övervägande. Vi pushar varann där det behövs, i många år stöttade han mig när jag tävlade i kraftsport och nu försöker jag höra detsamma för honom när han tävlar i agility. Skulle jag säga imorgon att jag skulle vilja bestiga mount everest så skulle han nog tycka att jag var knäpp men göra sitt yttersta för att stötta mig precis som jag skulle göra för honom.
Han är verkligen den vackraste person jag vet, inifrån och ut och jag älskar honom.

Det du skriver om att bli berusad av nåns doft osv har jag aldrig upplevt. Alltså visst luktar han gott men jag kopplar det ju inte till berusning.

OM det är en person du trivs med, är attraherad av och han inte är oschysst på nåt sätt, skulle det vara så illa att bara stänga av huvudet en stund och testa vad som händer om du bara flyter med? Har man träffat nån i fem månader behöver ju inte allt analyseras, tolkas, vridas och vändas på utan man kan väl bara ha kul och lära känna varann? Såklart ska du inte vara ihop för att nån annan säger det och om det känns fel men det kanske skulle vara värt att testa en vecka utan analyser och sen känna efter hur det kändes? Känns det fel så är det fel, kändes det ok så kanske det värt att testa ett tag till..

För mig har ju känslorna blivit djupare och starkare allteftersom man lärt känna varann, alltså när vi varit ihop i fem månader så hade vi inte ens skrapat på ytan. I alla förhållanden kan man ju också växa från varandra efter ett tag oavsett hur kär man var innan.

 

[moster_punk]

TS, har du alexitymi? En del av hur du resonerar och tänker om känslor, som att det är något som liksom ska komma till dig utifrån, om du bara träffar rätt kille osv., skulle kunna stämma in på det. Google it!

Hursomhelst så ska du förstås inte ha relationer på fel grunder (om man nu med "rätt" grund menar "kärlek") . Jag förstår din terapeuts förslag att du ska testa att stanna istället för att gå, det är ett bra råd för de flesta, men i ditt fall, där du har svårt att på "rätt" grund hitta in i en relation, blir det kanske mest förvirrande för dig. Du verkar mer "hamna" i en relation än att verkligen bli kär och därefter utveckla en relation. Att stanna i det förstår jag kan föra med sig en ständig undran över vad du gör där!

Ditt sätt att resonera kring både partnern och den andra killen som du "tror du skulle kunna känna något för" (ej ordagrant citat) är lite distanserat och ytligt, som om olika bestämda egenskaper hos de olika killarna skulle avgöra vilka känslor du kan känna.
Du återkommer till att du vill uppleva diverse starka känslor som du hört om, tindrande ögon och att längta efter någons doft tex., men egentligen är det ju bara schabloner. I verkligheten kanske kärlek inte alls känns just så för just dig, och kärlek kan också kännas olika i olika konstellationer. Med en kille kan det kännas si och med en annan på ett annat sätt, och som sagt, sig själv kan man inte rymma från. Kärleken är något man behöver öppna sig för och våga ta emot i den form den nu kommer, snarare än att vänta sig att den ska följa en slags mall. Har man svag känslomässig guidning från sig själv är det lätt att missa eventuella kärlekståg och istället börja försöka "skapa" kärlek av vad som man nu tänker verkar vara lämpligt material.

Bara några reflektioner från mig! Jag vill bara tillägga, utifall att jag låter "hård", att jag inte tycker att det måste vara fel att ha relationer som är baserade på annat än "den stora kärleken". Om du, som du skriver, ändå vill stanna i det du har, så är det självklart inget fel i det. Så länge det inte är något som skadar dig eller partnern, och så länge ni båda är införstådda med vad som gäller och hur du känner eller inte känner, så är väl allt frid och fröjd. Just nu är det kanske precis det du klarar av i relationsväg och isåfall tycker jag du ska tillåta dig själv att vila i det.

 

[LovingLife]

TS, har du alexitymi? En del av hur du resonerar och tänker om känslor, som att det är något som liksom ska komma till dig utifrån, om du bara träffar rätt kille osv., skulle kunna stämma in på det. Google it!

Hursomhelst så ska du förstås inte ha relationer på fel grunder (om man nu med "rätt" grund menar "kärlek") . Jag förstår din terapeuts förslag att du ska testa att stanna istället för att gå, det är ett bra råd för de flesta, men i ditt fall, där du har svårt att på "rätt" grund hitta in i en relation, blir det kanske mest förvirrande för dig. Du verkar mer "hamna" i en relation än att verkligen bli kär och därefter utveckla en relation. Att stanna i det förstår jag kan föra med sig en ständig undran över vad du gör där!

Ditt sätt att resonera kring både partnern och den andra killen som du "tror du skulle kunna känna något för" (ej ordagrant citat) är lite distanserat och ytligt, som om olika bestämda egenskaper hos de olika killarna skulle avgöra vilka känslor du kan känna.
Du återkommer till att du vill uppleva diverse starka känslor som du hört om, tindrande ögon och att längta efter någons doft tex., men egentligen är det ju bara schabloner. I verkligheten kanske kärlek inte alls känns just så för just dig, och kärlek kan också kännas olika i olika konstellationer. Med en kille kan det kännas si och med en annan på ett annat sätt, och som sagt, sig själv kan man inte rymma från. Kärleken är något man behöver öppna sig för och våga ta emot i den form den nu kommer, snarare än att vänta sig att den ska följa en slags mall. Har man svag känslomässig guidning från sig själv är det lätt att missa eventuella kärlekståg och istället börja försöka "skapa" kärlek av vad som man nu tänker verkar vara lämpligt material.

Bara några reflektioner från mig! Jag vill bara tillägga, utifall att jag låter "hård", att jag inte tycker att det måste vara fel att ha relationer som är baserade på annat än "den stora kärleken". Om du, som du skriver, ändå vill stanna i det du har, så är det självklart inget fel i det. Så länge det inte är något som skadar dig eller partnern, och så länge ni båda är införstådda med vad som gäller och hur du känner eller inte känner, så är väl allt frid och fröjd. Just nu är det kanske precis det du klarar av i relationsväg och isåfall tycker jag du ska tillåta dig själv att vila i det.

Jag tror att förvirringen jag känner i mina känslor är ett mycket nyare fenomen som grundar sig i det min terapeut bekräftat för mig, att jag har en anknytningsproblematik som inte kommer att försvinna om jag fortsätter som jag tidigare gjort. Att det jag trott är magkänsla egentligen är rädsla osv. Jag upplever att jag under alla tidigare år vetat precis om jag vill fortsätta med någon eller inte och haft det relativt lätt att orientera i mina känslor. Jag är en känslomänniska i grunden, men som pga min barndom/bakgrund jobbat mig mot att snarare bli en väldigt analyserande människa, då jag associerat känslor med något ev. negativt. Detta är ju enda fallet nånsin som jag varit i en relation på detta sättet, pga. det jag fått lära mig om anknytning, så mitt nuvarande stadie beror nog inte på någon sådan diagnos, men att jag värderat en terapeuts ord över mina egna känslor, definitivt. Allt detta har ju fått mig att inte längre lita på det jag känner, då det verkar som att det jag känt tidigare varit pga en felaktig programmering från min uppväxt som gjort att jag haft svårt att hitta någon.

Ang. det jag beskrev som förälskelse så är det ju inget jag bara plockat upp från någon annan, utan det jag faktiskt upplevt själv tidigare när jag varit förälskad och sett som ett kvitto på att de rätta känslorna är där - detta kan vi bygga vidare på.

Och nej, det jag beskrev med den andra killen är ingen specifik analys av att hans egenskaper skulle passa bättre osv., utan att jag snarare bara känt en starkare attraktion och kemi/connection eller vad man nu vill kalla det med honom. Det som jag inte kände initialt med den killen jag är tillsammans med och därför avbröt dejtandet vid två tillfällen.
Ja, som sagts så kommunicerar jag otroligt öppet med honom om allt och faktum är att han nog snarare skulle kunna passa in liiite på beskrivningen ovan, då jag minns att jag tyckte att hans sätt att resonera kring kärlek från början var underligt, pga att han sa just att förälskelse bara är hormoner och behöver inte vara en indikator på att det är rätt. Att han snarare VÄLJER en person med rätt egenskaper och som passar in i hans liv, som han sen väljer att bli kär i. Jag är ju van att känslorna kommer först, men pga allt det senaste året så har jag ju testat att gå emot mina tidigare mönster och egentligen gjort något som är mer likt det han beskrivit som rimligt/standard för honom när det kommer till att hitta rätt partner...

 

[starcraft]

Jag har trott att man måste vara himlastormande förälskad för att det ska vara en bra relation. Det behöver man inte. Jag har upplevt ”passion” (läs: tjafs och drama) och trodde att om det inte var instant passion, attraktion och förälskelse så är det inget att ha. Jag hade definitivt fel. Nuvarande relation började med att ”han var trevlig, jag kan tänka mig att träffa honom igen”. Det tog ett halvår innan vi ens satte någon etikett och inte ens då visste jag vad detta skulle bli. Idag vill jag inte vara utan honom. Jag har aldrig känt mig så trygg och älskad i en relation och jag får absolut då och då kortvariga rus över den här fantastiska människan i mitt liv som jag känner en djup kärlek till. Jag mår för första gången i mitt liv bra i en relation över tid. Men någon himlastormande förälskelse i början var det inte. Jag kände inte att det var självklart att det var den här personen jag skulle dela mitt liv med.

Med det sagt så ska man må bra i sin relation. För mig måste ett visst mått av attraktion finnas, ett stort mått av öppenhet och ärlighet och utrymme att att få vara en själv, men någon kärlek som på film är det inte. Jag tycker inte att du ska vara i en relation om du inte mår bra och trivs i den. Gör du det, men har någon bild av hur det borde kännas som inte uppfylls så kan det vara läge att utmana om den bilden, om du vill. Jag behövde drygt 2 år av att vara helt själv (inget dejtande, jag var totalt ointresserad av allt vad kärlek och relationer innebar) innan jag insåg vad jag värdesätter, hur jag vill känna, vad jag behöver efter att ha haft en knasig bild av hur relationer ska vara och kännas. Jag hade inte kunnat få den insikten i en relation. Men däremot fick jag absolut jobba med mina flyktinstinkter i början av min nuvarande relation.

 

[LovingLife]

Jag har trott att man måste vara himlastormande förälskad för att det ska vara en bra relation. Det behöver man inte. Jag har upplevt ”passion” (läs: tjafs och drama) och trodde att om det inte var instant passion, attraktion och förälskelse så är det inget att ha. Jag hade definitivt fel. Nuvarande relation började med att ”han var trevlig, jag kan tänka mig att träffa honom igen”. Det tog ett halvår innan vi ens satte någon etikett och inte ens då visste jag vad detta skulle bli. Idag vill jag inte vara utan honom. Jag har aldrig känt mig så trygg och älskad i en relation och jag får absolut då och då kortvariga rus över den här fantastiska människan i mitt liv som jag känner en djup kärlek till. Jag mår för första gången i mitt liv bra i en relation över tid. Men någon himlastormande förälskelse i början var det inte. Jag kände inte att det var självklart att det var den här personen jag skulle dela mitt liv med.

Med det sagt så ska man må bra i sin relation. För mig måste ett visst mått av attraktion finnas, ett stort mått av öppenhet och ärlighet och utrymme att att få vara en själv, men någon kärlek som på film är det inte. Jag tycker inte att du ska vara i en relation om du inte mår bra och trivs i den. Gör du det, men har någon bild av hur det borde kännas som inte uppfylls så kan det vara läge att utmana om den bilden, om du vill. Jag behövde drygt 2 år av att vara helt själv (inget dejtande, jag var totalt ointresserad av allt vad kärlek och relationer innebar) innan jag insåg vad jag värdesätter, hur jag vill känna, vad jag behöver efter att ha haft en knasig bild av hur relationer ska vara och kännas. Jag hade inte kunnat få den insikten i en relation. Men däremot fick jag absolut jobba med mina flyktinstinkter i början av min nuvarande relation.

Det här var också jättefint att läsa
Det var ju precis så min nuvarande relation började också, men jag tror att jag från början bara varit extremt kritisk och fokuserar på allt han inte är. I början tyckte jag att han inte var manlig nog t.ex. och lite osäker i allmänhet, men ju tryggare han har blivit med mig också, desto manligare uppfattar jag honom.

Jag tror att oron kommer från känslan att OM detta inte är rätt så slösar jag hans tid, samt dåligt samvete för att vara i en relation där känslorna för mig bara verkar växa väldigt långsamt och att jag BORDE känna mer, tycka att allt är fantastiskt med honom osv. Lite som man gör när man är förälskad, att man tycker att allt är perfekt med en person och man förbiser alla skavanker, enligt min erfarenhet i alla fall. Jag har också blivit förd bakom ljuset och blivit extremt sårad i tidiga 20-årsåldern, så jag tror att även detta bidragit till att jag är väldigt kritisk mot killar i allmänhet.

Jag tror att jag först bara måste släppa pressen att känna massa, oron för om det inte är rätt osv, för att bara kunna vara och njuta av relationen kravlöst som den är nu.

 

[Red_Chili]

Jag tror att oron kommer från känslan att OM detta inte är rätt så slösar jag hans tid, samt dåligt samvete för att vara i en relation där känslorna för mig bara verkar växa väldigt långsamt och att jag BORDE känna mer, tycka att allt är fantastiskt med honom osv. Lite som man gör när man är förälskad, att man tycker att allt är perfekt med en person och man förbiser alla skavanker, enligt min erfarenhet i alla fall. Jag har också blivit förd bakom ljuset och blivit extremt sårad i tidiga 20-årsåldern, så jag tror att även detta bidragit till att jag är väldigt kritisk mot killar i allmänhet.

Jag tror att jag först bara måste släppa pressen att känna massa, oron för om det inte är rätt osv, för att bara kunna vara och njuta av relationen kravlöst som den är nu.

"Slösar hans tid" enligt vem? Enligt honom eller dig? Om han känner att han mår bra av att vara med dig så som det är nu, och han är glad osv, då är det väl inget dåligt i det? INGEN vet hur livet ser ut om några år eller ens om några veckor eller imorgon. Men har man trevligt på vägen mot framtiden och mår bra i det som är nu, jamen, då är det väl bra? Om det är du som tänker att du "slösar hans tid", då har du också en tanke om att relationen måste leda till något specifikt. Har han uttryckt att han vill att det ska leda till något specifikt eller är det du som tänker så för att många i relationer följer ett visst mönster? (Typ: träffas ett tag, flyttar ihop, skaffar barn, gifter sig osv? Man behöver faktiskt inte göra något av det där, om man inte vill.)

 

[LovingLife]

"Slösar hans tid" enligt vem? Enligt honom eller dig? Om han känner att han mår bra av att vara med dig så som det är nu, och han är glad osv, då är det väl inget dåligt i det? INGEN vet hur livet ser ut om några år eller ens om några veckor eller imorgon. Men har man trevligt på vägen mot framtiden och mår bra i det som är nu, jamen, då är det väl bra? Om det är du som tänker att du "slösar hans tid", då har du också en tanke om att relationen måste leda till något specifikt. Har han uttryckt att han vill att det ska leda till något specifikt eller är det du som tänker så för att många i relationer följer ett visst mönster? (Typ: träffas ett tag, flyttar ihop, skaffar barn, gifter sig osv? Man behöver faktiskt inte göra något av det där, om man inte vill.)

Enligt mig, definitivt. Han vet ju "riskerna" så att säga, men valde att fortsätta trots den osäkerhet som jag har varit öppen med.

Väldigt sant hur som helst. Han har absolut uttryckt sånt som att flytta ihop osv, vilket ju gör mig något rädd och att jag då backar ibland. Men samtidigt så har han inte uttryckt någon stress om det skulle bli aktuellt. Utan snarare så att vi tar det i min takt.


Jättefint och nyttigt perspektiv på det hela hur som helst. Tack för det!

 

[Jojo]

@LovingLife
Jag känner igen mig själv i en hel del av det du skriver. Inte haft något långvarigt seriöst förhållande under mitt vuxna liv tills jag träffade nuvarande.
Jag drog snabbare än blixten så fort jag hittade något fel. Det var faktiskt pga anknytningsmodellen som jag började omvärdera mina val. Så jag bestämde att säga ja när magen skrek nej (inom rimliga gränser förstås). Jag gick på ett par nitar och det blev riktigt skit ibland, men jag lärde mig att jag reser mig och borstar av mig skiten och går vidare. Det var faktiskt inte så farligt även om jag ibland tänkte att det vore bättre att låta bli.

Till slut sa jag ja till rätt person (eller jag bjöd snarare ut honom själv då jag såg potential i honom) och det var då det började kännas rätt! Jag kan fortfarande tre år senare överanalysera våran relation men det blir färre och färre gånger och jag kan faktiskt avbryta mig mitt i analysen och säga till mig själv att "stopp nu! Hur mysigt hade vi inte senast vi pratade i telefon/ mös i soffan /käka middag/var på konsert?? " och då släpper jag det. Men det har tagit tid! Jag är äntligen trygg i att han förmodligen är mannen jag delar resten av livet med. Utan att bli osjälvständig, begränsad eller låst.

Men jag blev också förälskad och kär, och nu har vi en djup relation där jag påminns om att jag fortfarande är kär i honom med jämna mellanrum och även känner mig tacksam att jag inte lät mitt analyserande ta över.
Men det är bara du som kan bestämma om din relation är rätt för dig eller inte.

 

[LovingLife]

@LovingLife
Jag känner igen mig själv i en hel del av det du skriver. Inte haft något långvarigt seriöst förhållande under mitt vuxna liv tills jag träffade nuvarande.
Jag drog snabbare än blixten så fort jag hittade något fel. Det var faktiskt pga anknytningsmodellen som jag började omvärdera mina val. Så jag bestämde att säga ja när magen skrek nej (inom rimliga gränser förstås). Jag gick på ett par nitar och det blev riktigt skit ibland, men jag lärde mig att jag reser mig och borstar av mig skiten och går vidare. Det var faktiskt inte så farligt även om jag ibland tänkte att det vore bättre att låta bli.

Till slut sa jag ja till rätt person (eller jag bjöd snarare ut honom själv då jag såg potential i honom) och det var då det började kännas rätt! Jag kan fortfarande tre år senare överanalysera våran relation men det blir färre och färre gånger och jag kan faktiskt avbryta mig mitt i analysen och säga till mig själv att "stopp nu! Hur mysigt hade vi inte senast vi pratade i telefon/ mös i soffan /käka middag/var på konsert?? " och då släpper jag det. Men det har tagit tid! Jag är äntligen trygg i att han förmodligen är mannen jag delar resten av livet med. Utan att bli osjälvständig, begränsad eller låst.

Men jag blev också förälskad och kär, och nu har vi en djup relation där jag påminns om att jag
fortfarande är kär i honom med jämna mellanrum och även känner mig tacksam att jag inte lät mitt analyserande ta över.
Men det är bara du som kan bestämma om din relation är rätt för dig eller inte.

Tusen tack för att du delar med dig! Låter onekligen rätt likt min egen situation.

Som du säger, när man börjar överanalysera så kan det vara bra att påminna sig om alla de där fina stunderna också. Tack Detta ger mig hopp!

 

[Red_Chili]

Tusen tack för att du delar med dig! Låter onekligen rätt likt min egen situation.

Som du säger, när man börjar överanalysera så kan det vara bra att påminna sig om alla de där fina stunderna också. Tack Detta ger mig hopp!

Om det är att du glömmer de fina stunderna så fort du blir osäker, har du testat att skriva dagbok eller liknande? Testa att ha ett anteckningsblock eller så där du skriver ner något eller några bra saker varje dag. Dels tränar du dig i att se bra saker, dels kan du gå tillbaka och titta på det så fort du känner att allt är dåligt.

 

[LovingLife]

Om det är att du glömmer de fina stunderna så fort du blir osäker, har du testat att skriva dagbok eller liknande? Testa att ha ett anteckningsblock eller så där du skriver ner något eller några bra saker varje dag. Dels tränar du dig i att se bra saker, dels kan du gå tillbaka och titta på det så fort du känner att allt är dåligt.

Jag skriver faktiskt rätt mycket och har även testat att skriva de bra sakerna med honom, just för att skifta fokus från allt det kritiska, men har inte alltid blivit helt konsekvent. Att varje dag skriva ner något skulle nog vara en jättebra övning faktiskt. Tack.