Det är en gråzon. Dels finns avtalsfriheten, dels äganderätten. Avtal får inte innehålla obilliga villkor - man kan absolut hävda att det är obilligt att sälja något som köparen inte fritt förfogar över. Man kan även hävda att villkoren är obilliga, eftersom man inte kan garantera att man kan ha en häst kvar hela dess liv.
Säljaren lider ingen skada om köparen säljer vidare - dvs för att avtalet öht ska kunna gälla måste det finnas ett vite avtalat som
@Alexandra_W skriver. Men om köparen inte frivilligt ger säljaren det avtalade vitet vid en vidareförsäljning, måste det till rätten där det kan gå åt vilket håll som helst.
Till ursprungliga köparens fördel finns avtalsfriheten, men jag tror att det kommer att bero på t.ex. hästens ålder, om man avtalat vad som ska ske istället för en ytterligare försäljning om köparen inte kan behålla hästen (dvs rör det en äldre häst som ska avlivas är det nog lättare att få villkoren bedömda som skäliga), om kraven avspeglas i priset etc. hur rätten ser på villkoren. Frågan är dock om någon av parterna törs satsa på att dra den andra parten inför rätta.
Personligen skulle jag pga att det är så komplicerat inte göra affärer med den typen av avtal. Har jag ett djur som inte ska ut på marknaden eller ställer sådana krav att jag inte kan lita på en ny ägare - då får jag nog bita i det sura äpplet och ta bort djuret. Vill jag köpa ett djur finns det många att få tag i utan fd ägare och krånglig juridik som balast
OBS! att jag inte är jurist med avtalsrätt som specialitet.