Jag förstår inte riktigt vad som har hänt, men på senare tiden så har jag blivit väldigt anti mot att ge mig iväg på aktiviteter. Även om det är roliga aktiviteter så överskuggas det av min gigantiska motvilja mot själva ”ge-mig-iväg-andet”. Så fort det står något i kalendern så blir jag alldeles stönig och tycker att det känns helt oöverstigligt jobbigt att packa mig iväg. Jag blir så anti att jag nästan är beredd att avboka allt, bara för att få slippa åka iväg. Sen när jag väl gör aktiviteten så tycker jag att det är roligt, men det gigantiska motståndet mot att bara ta mig dit skapar en jättejobbig tröskel.
Varför har jag blivit sånhär?
När jag skulle åka till veckans ridlektion så var det konstigt nog med ett väldigt motstånd. Jag hade inte den minsta lust att åka till stallet, och jag förundrades över den motvilja jag kände, för rent logiskt så kunde jag konstatera att jag skulle göra något som var både roligt och nyttigt. Men inombords så kändes det bara som ”neeeej jag vill inte, orkar inte, har ingen lust – låt mig vara!!...” Men jag tvingade iväg mig till stallet, och direkt när jag klev ur bilen och bara kände doften så blev jag alldeles lugn och nöjd inombords igen. Mycket märkligt.
Och resten av kvällen satt ju som ett riktigt uppåttjack. Man kan säga att jag blev mer än nöjd när jag såg att jag stod uppskriven på stallets bästa Ägrim!
Fast lite fundersam blev jag nog först trots allt. Ägrim kan vara lite stark och bufflig och ibland hänga sig på i tygeln, och med min vänsterarm som är vek som en kokt spaghetti så funderade jag på hur det skulle gå. Men tänkte att ja ja, vi får väl rejsa runt hej vilt i total oform i värsta fall. Han är ju väldigt go och rolig och skön att sitta på om inget annat. Och faktiskt så hade jag vid styrketräningen av min arm kunnat lägga på ytterligare en vikt på gymmet dagen innan – min skadade arm har alltså blivit starkare! Yey!! 
Kraftiga svartbruna Ägrim är verkligen speciell med en färgstark personlighet och en hel del åsikter som han gärna visar tydligt. Vissa människor är han hemsk mot, och jag vet att det är en del ridskoleelever som vägrar göra iordning honom i boxen för att dom tycker att han är så obehaglig. Det är som att han testar att skrämmas först, och om han tycker att han får fel respons på det så blir han typ som en man som heter Ove och blir jätteirriterad och ”skäller och gormar” och härjar med dom stackarna... Men sen kan han vara så som jag oftast upplever honom – go och trevlig, lös i boxen och hur mysig som helst. Inte utan åsikter – han kan ”gorma” lite på mig också ibland – men jag upplever honom inte alls som respektlös eller otrevlig.
I mina ögon har han en enorm charm, och han har ju sin dedikerade fanclub i stallet. Men egentligen är det lite konstigt att jag gillar Ägrim, för jag skulle nog inte säga att han är ”min typ”. I jämförelse med dom andra som jag vet gillar honom känns det som att jag är en väldigt atypisk Ägrim-beundrare. Dom andra som jag känner till som gillar honom verkar i övrigt ha en samstämmig typ av hästsmak, som är raka motsatsen till den typ av hästar som jag gillar... Och det tycker jag är lite underligt. Jag har en kompis som jag lärde känna på en ridskola för ca 25 år sen, som alltid har haft precis tvärtom hästsmak mot mig. Om hon har gillat en häst så har det verkligen inte varit en häst i min smak, och vice versa. Vi började faktiskt rida tillsammans på den ridskola jag rider på nu (för snart 10 år sen – herregud vad tiden går...) och då hände någonting som aldrig har hänt förr eller senare: vi blev bägge två förtjusta i samma häst!!
Och den hästen var Ägrim.
Mycket märkligt. Han måste verkligen vara speciell.
Nåja – tillbaks till ridlektionen...
När jag började rida så hamnade jag i en förvåning som höll i sig hela lektionen – det gick verkligen långt över förväntan. För jag märkte inte ens av att min ena arm skulle vara sämre på något vis! Jag försöker rida Ägrim med så mycket säte och magmuskler som möjligt, och bara jag höll mig koncentrerad på att fånga upp honom med dom så behövdes knappt armarna den här lektionen. Finaste hästen! Han hade ett lätt och reglerbart sug in i handen på mig, alldeles lagom vad jag orkade med, tuggade sig skummig runt munnen och hade en superhärlig rund kompakt reglerbar form, trots bra fart och framåtanda. Jag behövde bara krama tygeln med fingrarna för kommunikation, så armen behövde egentligen bara hållas på plats. Alltså den hästen, han är så himla underbart härlig!! Goaste lakritstrollet! Vilken ridlycka! Jag svävade på små moln hem sen!
Varför har jag blivit sånhär?
När jag skulle åka till veckans ridlektion så var det konstigt nog med ett väldigt motstånd. Jag hade inte den minsta lust att åka till stallet, och jag förundrades över den motvilja jag kände, för rent logiskt så kunde jag konstatera att jag skulle göra något som var både roligt och nyttigt. Men inombords så kändes det bara som ”neeeej jag vill inte, orkar inte, har ingen lust – låt mig vara!!...” Men jag tvingade iväg mig till stallet, och direkt när jag klev ur bilen och bara kände doften så blev jag alldeles lugn och nöjd inombords igen. Mycket märkligt.
Och resten av kvällen satt ju som ett riktigt uppåttjack. Man kan säga att jag blev mer än nöjd när jag såg att jag stod uppskriven på stallets bästa Ägrim!
Fast lite fundersam blev jag nog först trots allt. Ägrim kan vara lite stark och bufflig och ibland hänga sig på i tygeln, och med min vänsterarm som är vek som en kokt spaghetti så funderade jag på hur det skulle gå. Men tänkte att ja ja, vi får väl rejsa runt hej vilt i total oform i värsta fall. Han är ju väldigt go och rolig och skön att sitta på om inget annat. Och faktiskt så hade jag vid styrketräningen av min arm kunnat lägga på ytterligare en vikt på gymmet dagen innan – min skadade arm har alltså blivit starkare! Yey!! Kraftiga svartbruna Ägrim är verkligen speciell med en färgstark personlighet och en hel del åsikter som han gärna visar tydligt. Vissa människor är han hemsk mot, och jag vet att det är en del ridskoleelever som vägrar göra iordning honom i boxen för att dom tycker att han är så obehaglig. Det är som att han testar att skrämmas först, och om han tycker att han får fel respons på det så blir han typ som en man som heter Ove och blir jätteirriterad och ”skäller och gormar” och härjar med dom stackarna...
Men sen kan han vara så som jag oftast upplever honom – go och trevlig, lös i boxen och hur mysig som helst. Inte utan åsikter – han kan ”gorma” lite på mig också ibland – men jag upplever honom inte alls som respektlös eller otrevlig.I mina ögon har han en enorm charm, och han har ju sin dedikerade fanclub i stallet. Men egentligen är det lite konstigt att jag gillar Ägrim, för jag skulle nog inte säga att han är ”min typ”. I jämförelse med dom andra som jag vet gillar honom känns det som att jag är en väldigt atypisk Ägrim-beundrare. Dom andra som jag känner till som gillar honom verkar i övrigt ha en samstämmig typ av hästsmak, som är raka motsatsen till den typ av hästar som jag gillar... Och det tycker jag är lite underligt. Jag har en kompis som jag lärde känna på en ridskola för ca 25 år sen, som alltid har haft precis tvärtom hästsmak mot mig. Om hon har gillat en häst så har det verkligen inte varit en häst i min smak, och vice versa. Vi började faktiskt rida tillsammans på den ridskola jag rider på nu (för snart 10 år sen – herregud vad tiden går...) och då hände någonting som aldrig har hänt förr eller senare: vi blev bägge två förtjusta i samma häst!!
Och den hästen var Ägrim.
Mycket märkligt. Han måste verkligen vara speciell.
Nåja – tillbaks till ridlektionen...
När jag började rida så hamnade jag i en förvåning som höll i sig hela lektionen – det gick verkligen långt över förväntan. För jag märkte inte ens av att min ena arm skulle vara sämre på något vis! Jag försöker rida Ägrim med så mycket säte och magmuskler som möjligt, och bara jag höll mig koncentrerad på att fånga upp honom med dom så behövdes knappt armarna den här lektionen. Finaste hästen! Han hade ett lätt och reglerbart sug in i handen på mig, alldeles lagom vad jag orkade med, tuggade sig skummig runt munnen och hade en superhärlig rund kompakt reglerbar form, trots bra fart och framåtanda. Jag behövde bara krama tygeln med fingrarna för kommunikation, så armen behövde egentligen bara hållas på plats. Alltså den hästen, han är så himla underbart härlig!! Goaste lakritstrollet! Vilken ridlycka! Jag svävade på små moln hem sen!
