Alexandra_W
Trådstartare
Vi har gård, med egen mark. En stor del av marken är utlånad till ena grannbonden, detta skedde innan jag flyttade hit, och var en win - win situation. Marken blev avbetad, grannen plogar åt oss.
Det är inget arrendeavtal utan ett löfte om lån tillsvidare, sålänge mamma (gårdsägare) inte behöver den. Just för att inte fastna i arrende och besittningsrätts/brukningsrätt/vad det nu heter, utan det har sedan dag ett varit klart att marken kan tas tillbaka när det är behov av den, och båda har accepterat det.
2001 flyttade jag hit, och vi fick tillbaka en del mark, den som egentligen saknade odlingsvärde. Det var lite diskussioner om när jag behövde utöka betet men gick ganska smärtfritt.
Sen så har jag för några år sen egentligen mest snällt tagit upp att jag skulle behöva mer mark för att kunna skifta ffa vinterhagar så den nuvarande får vila, och att jag om det passade grannen bättre, kunde 'ta' mark som var hans om det passade honom bättre. Det vann dock inget gehör, för han hade ju 'svårt med bete till korna'. Och mamma ville inte att jag skulle pressa, så jag avstod.
Det där med 'svårt med bete till korna' är ju en sanning med modifikation. För jo det har han, men bara för att han låter kossmubusarna gå ute till typ oktober, eller iaf så länge det någonsin går. Slutet av säsongen slås i princip all mark som går av igen, inklusive vägkanter etc, och han kör ut det slagna gräset direkt till korna. Det är ju kul att korna kan gå ute, men jag anser den där betesbristen är skapad. Och jag har ju inte en suck att erbjuda mina höstbete t ex, inte för jag ansett det är ett krav, men jag blir lite trött när det med ovan nämnda som realitet mumlas om 'dåligt med bete till korna'.
Bonden lyfter EU-stöd för vår mark också, eftersom han brukar den. Jag råkar veta att han lyfter stöd för marken jag brukar med, om det är i sin ordning eller ej vet jag inte, men jag vet att han har stöd på den då vi disuterade när det slogs ett år, och jag tyckte det var för tidigt att putsa det, och han konstaterade att han måste putsa innan datum XX pga stödregler.
Hursom, nu MÅSTE jag ha tillbaka mark i vår. Det finns inga alternativ. Förra vintern var ju en blöt, snöfattig historia och jag tvingades ha mina på betet för att ge dem en dräglig närmiljö. Betet tog stryk av det givetvis, och i år kom en sällan skådad ogräsexplosion. 40% av betet var egentligen oätliga ogräs.
Den här sk vintern blev ännu värre, och betet är söndertrampat bortom räddning. Utan mer mark till våren står jag helt utan bete i sommar.
Så här nu under vintern måste jag se till att på ett - helt trevligt och konfliktfritt vis - se till att bonden lämnar tillbaka mark som är vår.
Jag är beredd att ta den sämsta marken. Det är två åkrar bredvid varandra, som dessutom ligger tväravigt till för bonden då det är omringar av mina hagstängsel och han får ägna sig åt diverse avancerat trixande och omflyttande av hästar och grindöppnande för att ta sig dit. Jag vet inte om båda åkerplättarna är likadana, men den närmast stängslet har länge varit i spannmålsproduktion, men låg förra året i träda, och det växte bara kvickrot där, av 'misstag'. Bonden slet sitt hår och ägnade en försvarlig del av säsongen med att försöka ta kål på kvickroten genom att , plöja, gödsla (med min gödsel bla) harva, välta, så om och så vidare i all oändlighet. Iaf i höstas var det utan större framgång. Nu om man kikar så kommer det upp klöver, men frågan är om det är i minoritet eller ej. Det är iaf den marken jag siktat in mig på, dels för att han då inte förlorar någon direkt produktion, den är sämst, och den ligger avigast till för honom (men bra för mig). Det finns nackdelar för mig med den med, t ex saknar den skog, och den är såpass 'nyfixad' att det ju inte finns någon bärande grässvål.
Om/när jag fått tillbaka den så har han fortfarande ganska stor areal lånad mark kvar, som han har lätt direktacess till, som var prima betesvall tills för några år sedan då han plöjde upp och sådde om med spannmål. Vad han tänkt göra med den i vår vet jag inte, just nu är den plöjd. Den anslutar direkt tills hans övriga hagar/mark med, och han brukar varje år låta korna beta där.
Men hur lägger man fram det och med vilka argument, för att försöka få till en ömsesisig uppgörelse där alla har förståelse och känner sig nöjda, och det inte blir sas ett 'tvångsåtertagande'. Det kan ju sluta så ändå, men jag måste ju försöka.
Jag tror att en del av bondens inställning sitter i att han ser sina kor som nyttodjur (det är de väl rent tekniskt också, han & frun är dock pensionärer sen många år, och djuren är kvar mest för det är trivsamt, men ger ju en biinkomst iom de ungdjur som skickas till slakt varje höst, ca 4 - 5 stycken, de är av mjölkkoras förresten), och hästar det är väl trevliga djur, men det är ju ingen nytta med dem inte.. :smirk:
Det är inget arrendeavtal utan ett löfte om lån tillsvidare, sålänge mamma (gårdsägare) inte behöver den. Just för att inte fastna i arrende och besittningsrätts/brukningsrätt/vad det nu heter, utan det har sedan dag ett varit klart att marken kan tas tillbaka när det är behov av den, och båda har accepterat det.
2001 flyttade jag hit, och vi fick tillbaka en del mark, den som egentligen saknade odlingsvärde. Det var lite diskussioner om när jag behövde utöka betet men gick ganska smärtfritt.
Sen så har jag för några år sen egentligen mest snällt tagit upp att jag skulle behöva mer mark för att kunna skifta ffa vinterhagar så den nuvarande får vila, och att jag om det passade grannen bättre, kunde 'ta' mark som var hans om det passade honom bättre. Det vann dock inget gehör, för han hade ju 'svårt med bete till korna'. Och mamma ville inte att jag skulle pressa, så jag avstod.
Det där med 'svårt med bete till korna' är ju en sanning med modifikation. För jo det har han, men bara för att han låter kossmubusarna gå ute till typ oktober, eller iaf så länge det någonsin går. Slutet av säsongen slås i princip all mark som går av igen, inklusive vägkanter etc, och han kör ut det slagna gräset direkt till korna. Det är ju kul att korna kan gå ute, men jag anser den där betesbristen är skapad. Och jag har ju inte en suck att erbjuda mina höstbete t ex, inte för jag ansett det är ett krav, men jag blir lite trött när det med ovan nämnda som realitet mumlas om 'dåligt med bete till korna'.
Bonden lyfter EU-stöd för vår mark också, eftersom han brukar den. Jag råkar veta att han lyfter stöd för marken jag brukar med, om det är i sin ordning eller ej vet jag inte, men jag vet att han har stöd på den då vi disuterade när det slogs ett år, och jag tyckte det var för tidigt att putsa det, och han konstaterade att han måste putsa innan datum XX pga stödregler.
Hursom, nu MÅSTE jag ha tillbaka mark i vår. Det finns inga alternativ. Förra vintern var ju en blöt, snöfattig historia och jag tvingades ha mina på betet för att ge dem en dräglig närmiljö. Betet tog stryk av det givetvis, och i år kom en sällan skådad ogräsexplosion. 40% av betet var egentligen oätliga ogräs.
Den här sk vintern blev ännu värre, och betet är söndertrampat bortom räddning. Utan mer mark till våren står jag helt utan bete i sommar.
Så här nu under vintern måste jag se till att på ett - helt trevligt och konfliktfritt vis - se till att bonden lämnar tillbaka mark som är vår.
Jag är beredd att ta den sämsta marken. Det är två åkrar bredvid varandra, som dessutom ligger tväravigt till för bonden då det är omringar av mina hagstängsel och han får ägna sig åt diverse avancerat trixande och omflyttande av hästar och grindöppnande för att ta sig dit. Jag vet inte om båda åkerplättarna är likadana, men den närmast stängslet har länge varit i spannmålsproduktion, men låg förra året i träda, och det växte bara kvickrot där, av 'misstag'. Bonden slet sitt hår och ägnade en försvarlig del av säsongen med att försöka ta kål på kvickroten genom att , plöja, gödsla (med min gödsel bla) harva, välta, så om och så vidare i all oändlighet. Iaf i höstas var det utan större framgång. Nu om man kikar så kommer det upp klöver, men frågan är om det är i minoritet eller ej. Det är iaf den marken jag siktat in mig på, dels för att han då inte förlorar någon direkt produktion, den är sämst, och den ligger avigast till för honom (men bra för mig). Det finns nackdelar för mig med den med, t ex saknar den skog, och den är såpass 'nyfixad' att det ju inte finns någon bärande grässvål.
Om/när jag fått tillbaka den så har han fortfarande ganska stor areal lånad mark kvar, som han har lätt direktacess till, som var prima betesvall tills för några år sedan då han plöjde upp och sådde om med spannmål. Vad han tänkt göra med den i vår vet jag inte, just nu är den plöjd. Den anslutar direkt tills hans övriga hagar/mark med, och han brukar varje år låta korna beta där.
Men hur lägger man fram det och med vilka argument, för att försöka få till en ömsesisig uppgörelse där alla har förståelse och känner sig nöjda, och det inte blir sas ett 'tvångsåtertagande'. Det kan ju sluta så ändå, men jag måste ju försöka.
Jag tror att en del av bondens inställning sitter i att han ser sina kor som nyttodjur (det är de väl rent tekniskt också, han & frun är dock pensionärer sen många år, och djuren är kvar mest för det är trivsamt, men ger ju en biinkomst iom de ungdjur som skickas till slakt varje höst, ca 4 - 5 stycken, de är av mjölkkoras förresten), och hästar det är väl trevliga djur, men det är ju ingen nytta med dem inte.. :smirk:
