C
C_L
Här kommer artikeln, hoppas det är ok att jag lägger in den? Frågan låg ute så jag avvaktade men fick inget nej, så här kommer den! Håll till godo, :-)
En annan syn på saken.
Damsadel.
Text: Carola Lind
Alltså, jag fattar inte hur man kan hålla sig kvar! Har ni också undrat? Vad är det som gör att man helt enkelt inte ramlar i backen, jag menar, det är ju illa nog för vissa (Läs artikelförfattaren inkluderat) att sitta kvar grensle.
Och går inte hästen som en banan? Man trycker ju undan den ena sidan med sin kroppsvikt! Eller?
Och hur i hela friden skänklar man den andra sidan?
Nej, något sådant skulle jag då aldrig ge mig in på. Trams. För överklassen och andra belevade. För sådana med pengar! Ja just det. Så måste det vara.
Och hur mkt skulle jag inte få och göra som Häst-terapeut om alla började flänga runt i damsadel! Kan ni tänka er vilka problem hästarna skulle uppvisa om de kontinuerligt fick asa runt på sin redan överbelastande ryttare, på en sida!
Ja jisses, var det bättre förr egentligen?
Och en annan mkt viktig fråga. Rider män i damsadel? Existerar det?
Som ni förstår bubblade mitt huvud av allvarliga frågor och som vanligt i mitt lite lätt tokiga liv ledde det ena missödet till det andra. Eller varför inte kalla det för fullkomligt ofattbar tur.
För att vara helt ärlig brukar jag inte skämmas. Inte för något alls. Det finns ett fåtal stunder som jag numera…..kan räkna på pekfingret. Följande story beskriver denna gång någorlunda bra.
Desmond O´Brien klev in i min bekantskapskrets sisådär runt 2003.
Jag var i full färd med att massakrera en snedstoppad skitsadel med min ena knytnäve.
Ägarinnan som inte förstod svenska svordomar trodde förmodligen att jag i höga ordalag berömde dess kvalitet.
En bit längre bort stod det en man med ett följe på flera stycken personer och iakttog mig. Efter jag hade lämnat tillbaka den i alla fall nu mindre snedstoppade sadeln kom mannen med följe fram och presenterade sig. Hello, my name is Desmond O´Brien, i´m the saddlemaker at the Spanish Riding School in Wienna.
Har ni någongång hört en LP skiva krasa när nålen går snett över hela ytan? Jag har. I alla fall i den sekunden.
Med sig hade han Uli Deuber, även han numera en god vän. Uli gör bla de populära Star-Trekksadlarna. Men det är en annan historia. Inte mindre intressant.
Med sig hade han också en väldigt vacker kvinna, sin fru Silvia Grundner
Detta ledde till många intressanta möten och diskussioner. Det visade sig att Desmond och inte minst Silvia är väldigt engagerade i Damsadelridning. Se! Nu skulle alla mina frågor bli besvarade!
Men vägen dit var inte helt utlagd. Det fanns lite först att utröna.
Desmond tyckte först och främst att jag borde lära mig om sadlar och dess uppbyggnad, grund och historia så han inviterade mig som privat elev för detta ändamål.
Gissa om jag tänkte på vårt första möte, sadelhistorien, ”han tycker säkert att jag är så hopplös att han känner ett tvång att ta mig som privat elev” tänkte jag…och sa förstås.
Efter några rundor till denna fantastiskt vackra stad Wien, så var det då dags.
Jag har träffat Desmonds och Silvias hästar tidigare i flera omgångar så jag känner ganska väl till dem, men jag är en fegisryttare och känner egentligen inte alls för att sitta på någon annan häst, definitivt inte med båda benen på vänster sida i alla fall!
Kunde jag inte bara få ställa lite frågor och knycka lite fotomaterial av vår gemensamme vän fotografen? I mitt stilla sinne trodde jag faktiskt på det! Några sekunder i alla fall.
Över en bit mat efter 12 timmars arbetsdag lades deras illvilliga plan fram för mig. JAG skulle få en lektion i damsadelridning.
Stopp och belägg! Jag satte Tsatzikin i vrångstrupen.
Men! Jag skulle ju först få rida sitslektion! Vanlig alltså!
Jag kände mig som en trulig tonåring som fått indragen veckopeng, snälla Desmond! Jag kommer att dö! Jag lovar!
Av hans min att döma brydde han sig inte särskilt så det var bara att acceptera fakta. Jag hade ju dock i ett svagt ögonblick sagt ja till att bli privatelev så lite får man ju ställa upp.
Idag är det Torsdagen den 10 Februari år 2005. Kanske sitter jag här med dig, min kära älskade dator för sista gången i mitt liv. Om någon läser detta så vet ni vad som hänt med mig. Jag sparar det en gång extra under mappen ” Öde” så kanske det hittas under utredningen för vad som egentligen hände den där Carola Lind.
Idag ska det ske. Solen skiner. Kaffet smakade inte ok i morse. I alla fall inte efter 25 koppar.
(BILD2)
Man blir glad av att befinna sig i stallet där Desmond och Silvia huserar, det andas värme och tillit, hästkärlek och trygghet. Hästarna är en blandning av varmblod, Criollo, P.R.E, Frieser, mm. Och så har vi Olga. Den vackraste av de vackra. Olga och jag är lika gula i pälsen. Kanske känner jag en sorts systerkärlek? Vi ska båda vara med på omslaget till en bok och här utröntes likheterna när vi båda hamnade bredvid varandra. Kanske ändå inte konstigt att folk visslar och ropar ”hej du ryskan” efter mig?
Det enda problemet med Olga är att hon är så stor så jag skulle aldrig våga rida henne. Sen har vi Overo. Stallets härskare tillika Clown. Han kan allt och det han inte kan gör han ändå.
Overo har en mer passande storlek. Det bästa med honom är att han kan ligga ner på kommando. Perfekt när man är så vig som jag. (Läs inte)
Alla de seriösa frågorna liksom bara försvann ut genom öronen, kvar lämnades det oändliga svammel av funderingar som jag har över allt. Jag som hade en så bra plan! Och lista med frågor!
Har du inget läppstift på dig? Desmond frågar försynt om jag ska se till och kleta lite färg i mitt vinterbleka fejs så att jag kan se något ut på bilderna.
Vilka bilder? Vadå? Näe…detta är en kupp!
Ut ur sadelkammaren väller hela Teamet, människor som jag håller av så mycket men i denna stund skulle kunna putta ut från vilken liten skitklippa som helst. Sist kommer vår gemensamme vän fotografen med ett flin påklistrat. Förrädare! ropar jag.
Jag blir inkallad i sadelkammaren där det radats upp ett antal olika damsadlar. Först lektion alltså.
Forts...
En annan syn på saken.
Damsadel.
Text: Carola Lind
Alltså, jag fattar inte hur man kan hålla sig kvar! Har ni också undrat? Vad är det som gör att man helt enkelt inte ramlar i backen, jag menar, det är ju illa nog för vissa (Läs artikelförfattaren inkluderat) att sitta kvar grensle.
Och går inte hästen som en banan? Man trycker ju undan den ena sidan med sin kroppsvikt! Eller?
Och hur i hela friden skänklar man den andra sidan?
Nej, något sådant skulle jag då aldrig ge mig in på. Trams. För överklassen och andra belevade. För sådana med pengar! Ja just det. Så måste det vara.
Och hur mkt skulle jag inte få och göra som Häst-terapeut om alla började flänga runt i damsadel! Kan ni tänka er vilka problem hästarna skulle uppvisa om de kontinuerligt fick asa runt på sin redan överbelastande ryttare, på en sida!
Ja jisses, var det bättre förr egentligen?
Och en annan mkt viktig fråga. Rider män i damsadel? Existerar det?
Som ni förstår bubblade mitt huvud av allvarliga frågor och som vanligt i mitt lite lätt tokiga liv ledde det ena missödet till det andra. Eller varför inte kalla det för fullkomligt ofattbar tur.
För att vara helt ärlig brukar jag inte skämmas. Inte för något alls. Det finns ett fåtal stunder som jag numera…..kan räkna på pekfingret. Följande story beskriver denna gång någorlunda bra.
Desmond O´Brien klev in i min bekantskapskrets sisådär runt 2003.
Jag var i full färd med att massakrera en snedstoppad skitsadel med min ena knytnäve.
Ägarinnan som inte förstod svenska svordomar trodde förmodligen att jag i höga ordalag berömde dess kvalitet.
En bit längre bort stod det en man med ett följe på flera stycken personer och iakttog mig. Efter jag hade lämnat tillbaka den i alla fall nu mindre snedstoppade sadeln kom mannen med följe fram och presenterade sig. Hello, my name is Desmond O´Brien, i´m the saddlemaker at the Spanish Riding School in Wienna.
Har ni någongång hört en LP skiva krasa när nålen går snett över hela ytan? Jag har. I alla fall i den sekunden.
Med sig hade han Uli Deuber, även han numera en god vän. Uli gör bla de populära Star-Trekksadlarna. Men det är en annan historia. Inte mindre intressant.
Med sig hade han också en väldigt vacker kvinna, sin fru Silvia Grundner
Detta ledde till många intressanta möten och diskussioner. Det visade sig att Desmond och inte minst Silvia är väldigt engagerade i Damsadelridning. Se! Nu skulle alla mina frågor bli besvarade!
Men vägen dit var inte helt utlagd. Det fanns lite först att utröna.
Desmond tyckte först och främst att jag borde lära mig om sadlar och dess uppbyggnad, grund och historia så han inviterade mig som privat elev för detta ändamål.
Gissa om jag tänkte på vårt första möte, sadelhistorien, ”han tycker säkert att jag är så hopplös att han känner ett tvång att ta mig som privat elev” tänkte jag…och sa förstås.
Efter några rundor till denna fantastiskt vackra stad Wien, så var det då dags.
Jag har träffat Desmonds och Silvias hästar tidigare i flera omgångar så jag känner ganska väl till dem, men jag är en fegisryttare och känner egentligen inte alls för att sitta på någon annan häst, definitivt inte med båda benen på vänster sida i alla fall!
Kunde jag inte bara få ställa lite frågor och knycka lite fotomaterial av vår gemensamme vän fotografen? I mitt stilla sinne trodde jag faktiskt på det! Några sekunder i alla fall.
Över en bit mat efter 12 timmars arbetsdag lades deras illvilliga plan fram för mig. JAG skulle få en lektion i damsadelridning.
Stopp och belägg! Jag satte Tsatzikin i vrångstrupen.
Men! Jag skulle ju först få rida sitslektion! Vanlig alltså!
Jag kände mig som en trulig tonåring som fått indragen veckopeng, snälla Desmond! Jag kommer att dö! Jag lovar!
Av hans min att döma brydde han sig inte särskilt så det var bara att acceptera fakta. Jag hade ju dock i ett svagt ögonblick sagt ja till att bli privatelev så lite får man ju ställa upp.
Idag är det Torsdagen den 10 Februari år 2005. Kanske sitter jag här med dig, min kära älskade dator för sista gången i mitt liv. Om någon läser detta så vet ni vad som hänt med mig. Jag sparar det en gång extra under mappen ” Öde” så kanske det hittas under utredningen för vad som egentligen hände den där Carola Lind.
Idag ska det ske. Solen skiner. Kaffet smakade inte ok i morse. I alla fall inte efter 25 koppar.
(BILD2)
Man blir glad av att befinna sig i stallet där Desmond och Silvia huserar, det andas värme och tillit, hästkärlek och trygghet. Hästarna är en blandning av varmblod, Criollo, P.R.E, Frieser, mm. Och så har vi Olga. Den vackraste av de vackra. Olga och jag är lika gula i pälsen. Kanske känner jag en sorts systerkärlek? Vi ska båda vara med på omslaget till en bok och här utröntes likheterna när vi båda hamnade bredvid varandra. Kanske ändå inte konstigt att folk visslar och ropar ”hej du ryskan” efter mig?
Det enda problemet med Olga är att hon är så stor så jag skulle aldrig våga rida henne. Sen har vi Overo. Stallets härskare tillika Clown. Han kan allt och det han inte kan gör han ändå.
Overo har en mer passande storlek. Det bästa med honom är att han kan ligga ner på kommando. Perfekt när man är så vig som jag. (Läs inte)
Alla de seriösa frågorna liksom bara försvann ut genom öronen, kvar lämnades det oändliga svammel av funderingar som jag har över allt. Jag som hade en så bra plan! Och lista med frågor!
Har du inget läppstift på dig? Desmond frågar försynt om jag ska se till och kleta lite färg i mitt vinterbleka fejs så att jag kan se något ut på bilderna.
Vilka bilder? Vadå? Näe…detta är en kupp!
Ut ur sadelkammaren väller hela Teamet, människor som jag håller av så mycket men i denna stund skulle kunna putta ut från vilken liten skitklippa som helst. Sist kommer vår gemensamme vän fotografen med ett flin påklistrat. Förrädare! ropar jag.
Jag blir inkallad i sadelkammaren där det radats upp ett antal olika damsadlar. Först lektion alltså.
Forts...
Senast ändrad av en moderator:
