Att "bara" skaffa ett barn.

[Cyllene]

Vad säger ni om att bara ha ett barn och inte planera för syskon? Någon som bara har ett och/eller planerar för det?

Här känns det som om det bara kommer bli ett barn med tanke på olika omständigheter, och det ger mig stor ångest. (Mestadels pga fysiska orsaker som mina graviditetskrämpor och min ålder.) Jag är själv "storasyster" till fyra år yngre bror och min lillebror är och har varit min bästa vän i alla tider. Vi har alltid haft jättekul tillsammans och lekte väldigt mycket när vi var små.

Jag vill inte att mitt barn ska vara utan den känslan och allt vad det innebär utvecklingsmässigt som att lära sig dela på saker och människor, alltid ha lekkamrat, att ta ansvar för varandra osv!

Dessutom så "råkade jag" för ett par år sedan intervjua 150 tonåringar om vad de tycker om sin placering i barnaskara. Äldst, yngst, mellanbarn eller ensambarn osv, och de som var ensambarn var helt eniga i att de velat ha syskon. De kände större press från sina föräldrar, de känder sig hårdare hållna med fler regler än vad de kompisar som hade syskon hade osv. Jag bestämde mig då för att aldrig skaffa bara ett barn om jag kunde skaffa fler.

Och ändå står jag här nu (gravid) och känner att det blir inte fler. Nu vet jag ju att många ändrar sig, och det kanske jag också gör, men jag vill ändå bolla tanken.

 

[Modett]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Jag känner att ett är tillräckligt. Men vem vet, när han tittar ut kanske jag (som många andra) svänger om och vill ha fler. Den vanligaste reaktionen hos omgivningen när jag säger att ett barn räcker är "nää, ensambarn blir så bortskämda och/eller knepiga".

Jag vet inte, ska det verkligen vara så fel att "bara" skaffa ett barn? Gör man barnet en sådan förskräcklig otjänst?

 

[mino]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Min filosofi är att man vet inte vad som händer och att man måste utgå från de fakta/känslor man har nu när man bestämmer hur man vill göra med sin familj. Det kan ju lika väl bli så att syskonen blir ovänner så in i bomben eller att man får ett barn som kräver extra resurser eller vad som helst. Det går ju inte att spekulera i framtiden på nåt hanterbart sätt. Och man kan ju mycket väl omge sig med andra barn, tex kusiner, som barnet får en nära relation till.

 

[maiagull]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Jag är väl lite i samma sits som du. Har en flicka på 3,5 år som inte kommer att få syskon. Jag är egentligen helt nöjd med det. Magkänslan i mig säger att det är så det måste bli. (Hon är barnet som varken jag eller sambon trodde att vi nånsin skulle få) Men samtidigt så har jag ju själv syskon och vet hur viktiga dom är för mig. Så självklart tänker jag på det ibland. Men å andra sidan så finns det inga garantier för att syskon tycker om varann eller kommer överens. Och hon kan inte sakna nåt hon aldrig har haft.
Det viktiga för mig är att kunna ge henne ett bra nätverk i övrigt. Mostrar och kusiner att stå nära.
Jag tror att det finns nån mening med allt. Och hos oss är meningen att det ska vara ett barn.

Kram

 

[Cyllene]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Förklaring till varför jag intervjuade så många tonåringar kanske? Jag är lärare i engelska och ett år så var det temat på det muntliga nationella provet, så jag satt och lyssnade på hur 150 st 17-åringar resonerade om sin plats i familjen.

Generellt sett såg det ut så här:

-Storasyskon är de som får ta ansvar och alltid får skulden för allt, "du som är äldre borde veta bättre osv". Ganska mycket regler och lite hårdare hållna.

-Mittenbarn kunde oftast varken säge bu eller bä, en del kände lite som storasyskon och en del som de minsta. Många kände att de "försvann" i mängde.

- Yngsta barnet var helt medvetet om att de hade det lite lättare. Den äldre tog alltid hand om dem som små och som tonåringar så har de färre regler än sina syskon. Föräldrarna har insett att de äldre klarat sig och då gör nog den minsta det också. Mycket mera frihet samt lite bortskämda.

- Ensambarnen hade ofta varit avundsjuka på sina kompisars syskon när de var mindre. Nu som tonåringar så tyckte de att de hade mer press på sig än vad kompisarna med syskon hade. Oftast inte uttalad press, men just det att det bara är de som kan lyckas misslyckas med sakerna de tar sig för tyckte de var jobbigt. Både inom sport och skola, de kände att de var så viktiga för sina föräldrar att det ibland blev lite tungt.

Nu är ju det här helt hårddraget från vad jag fick höra av lite gnälliga trött tonåringar, och hade man frågat dem i ett annat skede i livet kanske de svarat annorlunda, men med tanke på hur många jag pratade med så hade de oftast samma åsikter!

 

[Cyllene]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Min filosofi är att man vet inte vad som händer och att man måste utgå från de fakta/känslor man har nu när man bestämmer hur man vill göra med sin familj. Det kan ju lika väl bli så att syskonen blir ovänner så in i bomben eller att man får ett barn som kräver extra resurser eller vad som helst. Det går ju inte att spekulera i framtiden på nåt hanterbart sätt. Och man kan ju mycket väl omge sig med andra barn, tex kusiner, som barnet får en nära relation till.

Klokt!

1010101010

 

[tabac]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Hej jag har bara ett barn han fyller 18 i oktober...Jag tycker att jag gjort rätt och vi har pratat om detta med syskon..och han har inte tyckt att det varit något han saknat...jag kan inte påstå att jag varit strängare mot honom för att han är ensam.där emot tycker jag att vi har en väldigt öppen och ärlig relation vi kan prata om allt även om jag vet att jag inte får höra allt...men viktiga frågor angående sex relationer sprit och vid ev frågor om livet tycker jag att vi kan prata om,min sons kusin hoppade framför tåget för några år sen och då fick vi verkligen ett prov på våran relation och bearbetning av denna händelse och man är som förälder tvungen att ibland "tvinga" sina barn till en dialog. jag vet idag att min son kommer till mig när det är problem frågor mm...han har själv sagt att han tycker att det är bra att han kan komma och prata för vi blir inte arga utan tar problemen som dom kommer...för problem kommer alltid så jag tycker att jag gjort rätt som bara skaffat ett barn. anser inta att jag skulle haft tid med flera då jag har mitt hästintresse som jag tycker är viktigt att ha kvar.. det var min åsikt det kram tabac

 

[cl78]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

För mig är det självklart att det bara blir ett barn, när jag ser familjer som har flera barn så är min uppfattning att gud vad JOBBIGT dom verkar ha det. Dom hinner varken med sig själva eller barn/man. Deras liv verkar bara vara så stressigt. Ser bara fördelar med att ha ett barn. Du hinner med barnet ordentligt, och allt annat som ska göras i vardagen utan att få stressatacker, det är ju oxå billigare med en unge, du har råd att lägga all krut på den. Det där med att man ska skaffa en till för ungens skull fattar jag inte heller, jag kommer inte överens med mitt syskon, vi träffas nästan aldrig, så det behöver inte vara så att syskon har sååå roligt i hop, tvärs om.
Ser på mina vänner som har ett barn, dom har ett harmoniskt liv,hinner vara sig själva osv. Medans dom som har fler är helt slut på krafft och ork, samt att dom klagar hela tiden på hur jobbigt allt är.
Måste man vara som alla andra och ha två barn ?

 

[Cyllene]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

anser inta att jag skulle haft tid med flera då jag har mitt hästintresse som jag tycker är viktigt att ha kvar.. det var min åsikt det kram tabac

Det där stämmer också för min del, men jag vågade knappt skriva det.

 

[voltis]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Jag har alltid sagt att jag "bara" vill ha ett barn, sambon är ungefär på samma linje. Nu vart vi ju föräldrar för bara 5 mån sedan, och man ska aldrig säga aldrig.
Men som vi känner just nu så vill vi ägna all vår tid och kärlek till denna lilla varelse. Jag tror det "passar" oss och våra personligheter att bara ha ett barn faktiskt.

Jag är själv ensambarn, och känner inte att jag saknar syskon. Hade en fantastisk uppväxt och mina föräldrar såg alltid till att jag hade lekkamrater, bla var vi hos mina kusiner väldigt ofta.
Sambon har två syskon, men känner inte att det är ett måste för vårat barn.

 

[tabac]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Folk kan nog uppfatta det som att man är egoistisk men jag anser att man som vuxen/förälder måste ha en hobby för att få lite egentid...tycker själv att jag varit en bättre mamma när jag fått göra sånt som jag tycker om och varför ska man sluta med något man tycker om bara för att man skaffar barn..jag har ändå hunnit med att låta min son prova på olika saker och ställt upp att köra till och från hockeymatcher och träningar

 

[Snurrfian]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Jättesvårt ämne, jag tror att de flesta uppskattar sin syskon när de har dem, säkert inte alla och inte hela livet men på det stora hela.
Sen tror jag även att om man är ensambarn så kan man ändå hitta andra som fungerar som syskon. Min mamma var ensambarn men hon är uppvuxen med sina kusiner och som hon säger själv så saknar hon någon att prata med om sin familj men att hon i det mesta kan göra det med sina kusiner och att de har kommit varandra närmare igen nu när de börjar bli äldre.

Jag har tyckt att min lillsyster var hur jobbig som helst som tonåring och att vi inte hade något gemensamt, medans vi idag kan prata i flera timmar om allt möjligt och har hur trevligt som helst när vi träffas.

Jag ville ha två barn, det var jag rätt övertygad om redan jag ens blev gravid med första, även om hennes förlossning fick mig en aning avskräckt en tid, men inte särskilt länge. Men jag tror inte att man ska "skaffa" ett syskon för sitt första barns skull, det blir nog bara fel om man själv egentligen inte vill.

 

[Cyllene]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Tack alla för input. Jag tycker ofta att jag (som tabac) känner mig lite påhoppad om jag nämner att det nog bara blir ett barn. Just lite egoistiskt... Framförallt så är det sambons mamma som får spelet fullständigt när jag säger att det bara blir ett barn, men det är ju helt enkelt hennes problem.

 

[tgd]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

För mig blev det bara ett barn också. Blev ensamstående mamma när sonen var tre år och vill inte ha barn med olika pappor. Kände mig också för gammal att börja om i det läget. Hade ju gjort allt redan en vända (träffa mannen i sitt liv, förlova sig, köpa hus, få barn osv). Har blivit så att jag fortsatt att leva själv och varannan vecka när sonen är hos mig finns verkligen tid och utrymme att lägga på honom. Han har själv flera gånger sagt att han inte vill ha yngre syskon men däremot gärna en storebror.. (Vilket i och för sig säkert enkelt kan ordnas med nät-dejtande ) Pappan har inte heller flera barn. Både jag och pappan har tre syskon vardera och alltså uppvuxna i stora familjer.

Sonen har en ett år äldre kusin som han varit mycket med under hela sin uppväxt. Kusinen har två mycket äldre syskon så han och min son har haft och har mycket glädje av varandra. De är ofta tillsammans efter skolan hela veckorna sonen är hos mig.Och så har dom alltid varandra på alla släktsammankomster, vilka är många, är en stor släkt. De går också i samma skola.

Läste en gång något väldigt klokt. "Det nästbästa du kan ge ditt barn är syskon. Det bästa du kan ge ditt barn är föräldrar som orkar med."

Vad det gäller bortskämdhet, inte kunna dela med sig osv som brukar sägas om ensambarn tror jag det mera hänger på barnets personlighet än antal syskon. Min son är av den snälla lugna typen och har aldrig haft svårt att dela med sig utan tvärtom, snarare varit och är för generös istället. Han har allid också varit väldigt lättsam att ha att göra med och inte skrikig och uppmärksamhetssökande för uppmärksamhet och vuxentid har han ju alltid fått tillräckligt av. Dagens barn går ju oftast också i dagis från tidig ålder och blir ju där vana vid att interagera med andra barn, även om dom inte har syskon hemma.

 

[rubytoo]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Jag är så kluven i denna fråga

Jag är lite i samma sits som du, en jättejobbig grav och har åldern emot mig. Dock så kommer tankarna på syskon ändå och nu är det ju 7månader sedan min lilla pojke tittade ut

Vi har över lag varit dåliga på att föröka oss i vår släkt så mitt barn känner jag kommer att vara ganska ensam när vi väl försvinner och det känns inte helt ok.

Men just allt annat som säger att ett barn räcker för mig.

Ja jag vet inte alls.

 

[Cyllene]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Läste en gång något väldigt klokt. "Det nästbästa du kan ge ditt barn är syskon. Det bästa du kan ge ditt barn är föräldrar som orkar med."

Tack!

 

[Cyllene]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Jag är så kluven i denna fråga

Jag är lite i samma sits som du, en jättejobbig grav och har åldern emot mig. Dock så kommer tankarna på syskon ändå och nu är det ju 7månader sedan min lilla pojke tittade ut

Vi har över lag varit dåliga på att föröka oss i vår släkt så mitt barn känner jag kommer att vara ganska ensam när vi väl försvinner och det känns inte helt ok.

Men just allt annat som säger att ett barn räcker för mig.

Ja jag vet inte alls.

Då känner vi precis likadant. Just som du säger att barnet kommer bli ensamt när vi försvinner fick mig att tänka på en av mina bästa vänner som är enda barnet. Hon är själ gravid med sitt fjärde barn nu, det tycker jag säger en del...

 

[tabac]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Tycker att du ska stå på dig.Vill du bara ha ett barn så ska man inte skaffa flera..sen är det väl så att det är väl inte din svärmor som ska ha barnen...nej tycker att man ska kunna välja själv.om jag vill lägga all min tid på ett barn och känna att jag gör det bra så gör jag det.sen får folk tycka vad dom vill.Jag är stolt över att jag valt att föda ett barn och inte gjort som man måste för att vara en "svensson" i alla andras ögon (2 barn villa och volvo och en vovve)

 

[Lamborghini]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Känns som att ett barn räcker för tillfället. Är lite för ego för att orka med två Måste få leva lite mellan varven så får vi se om några år hur jag känner då.

 

[Kattennizze]

Sv: Att "bara" skaffa ett barn.

Mycket intressant ämne, då jag också funderar på det. Jag är ju 37 år och min son kom till genom IVF. Jag vill gärna ha syskon till honom, men jag har bestämt mig för att bara genomgå behandlingen en gång till (jag kan inte få barn på naturlig väg så det är enda chansen). Lyckas inte behandlingen så blir det bara ett barn för oss, och det känns helt rätt. Hade jag varit yngre känns det som en annan sak, jag börjar känna mig för gammal helt enkelt. Och precis som ni säger, jag vill inte fastna i behandlingar som tar all tid och ekonomi när man har så mycket annat att lägga pengar på som t ex sadlar etc...!