Att bli äldre

[Voeux]

Jag skämtade lite i VGV-tråden för ett par veckor sedan om man kunde bära ett visst klädesplagg som 34-årig morsa. Ni vet när det har varit vinter och det känns som att det plötsligt blev sommar, utan att det kom någon vår emellan. Så känns livet lite just nu. Jag reste, festade, hade små klänningar och ännu mindre väskor och sen POFF kom det en pandemi och plötsligt är jag 34 år och förälder. Jag ser mig i spegeln och ser annorlunda ut. Jag har fått en del rynkor. Kroppen är ny. Jag är någons mamma. Någons fru. Förhoppningsvis, inom kort, husägare. Det gick så fort alltihop att jag inte känner att jag hängt med riktigt. Det är synd att det inte finns något bättre ord än ålderskris för faktiskt så har jag ingen kris alls, jag älskar det här livet. Men jag känner att det är lite dimmigt att orientera mig i allt det nya. Att det tar lite tid att lära känna den här nya personen som tittar tillbaks på mig i spegeln. Vad vill hon?

Om du känner för att skriva att åldern bara är en siffra så kanske det här inte är tråden för dig. Jag vet redan allt det där. Jag vet också att jag fortfarande är ung, och jag känner mig relativt ung, livet är (förhoppningsvis) väldigt långt. Men för mig känns det ändå annorlunda. Inte sämre. Bara nytt, och jag ser fram emot att trampa upp nya stigar.

Har ni någon gång under livet upplevt att ni genomgått någon förändring med åldern? En insikt i att ni plötsligt inte gillar samma saker längre? Att ni mognat ifrån något? Fått en ålderskris? Eller ett lugn? Är lite nyfiken på hur andra upplever att åldras.

 

[tanten]

Nä, tror inte det. Det har skett gradvis.
Känns på något sätt tryggt att inte vara densamma..
Island president Vigdis Finnbogadottir klagade en gång på att folk sa att hon var sig lik trots att hon blivit president - någon liten utveckling måste det väl ändå vara

Så känner jag också. Någon liten utveckling har det väl blivit iom alla år.

 

[Fille]

Jag kan se tillbaka ibland på mig själv, där jag var i runt 20-års åldern och några år framåt. Och sakna det. Vilda fester, festivaler, massa roliga minnen från Power meet och liknande. Men idag, som 32-åring och nybliven trebarnsmorsa, känner jag mig ändå rätt säker på att jag inte vill tillbaka dit. Det var kul då, det är en annan tid nu!

 

[athena_arabians]

Jag skämtade lite i VGV-tråden för ett par veckor sedan om man kunde bära ett visst klädesplagg som 34-årig morsa. Ni vet när det har varit vinter och det känns som att det plötsligt blev sommar, utan att det kom någon vår emellan. Så känns livet lite just nu. Jag reste, festade, hade små klänningar och ännu mindre väskor och sen POFF kom det en pandemi och plötsligt är jag 34 år och förälder. Jag ser mig i spegeln och ser annorlunda ut. Jag har fått en del rynkor. Kroppen är ny. Jag är någons mamma. Någons fru. Förhoppningsvis, inom kort, husägare. Det gick så fort alltihop att jag inte känner att jag hängt med riktigt. Det är synd att det inte finns något bättre ord än ålderskris för faktiskt så har jag ingen kris alls, jag älskar det här livet. Men jag känner att det är lite dimmigt att orientera mig i allt det nya. Att det tar lite tid att lära känna den här nya personen som tittar tillbaks på mig i spegeln. Vad vill hon?

Om du känner för att skriva att åldern bara är en siffra så kanske det här inte är tråden för dig. Jag vet redan allt det där. Jag vet också att jag fortfarande är ung, och jag känner mig relativt ung, livet är (förhoppningsvis) väldigt långt. Men för mig känns det ändå annorlunda. Inte sämre. Bara nytt, och jag ser fram emot att trampa upp nya stigar.

Har ni någon gång under livet upplevt att ni genomgått någon förändring med åldern? En insikt i att ni plötsligt inte gillar samma saker längre? Att ni mognat ifrån något? Fått en ålderskris? Eller ett lugn? Är lite nyfiken på hur andra upplever att åldras.

Jag är inte vän med rynkorna som börjat visa sig... men det är ju bara att tugga i sig, de är ofrånkomliga.

Jag är också rätt nöjd med att ha klarat av det galna festandet och den eviga partnerjakten... oavsett om det var kort (natt) eller långt (typ riktigt förhållande) perspektiv

Samtidigt känner jag att jag har nog en bit kvar till traditionell "tant" om jag ens blir det. Jag kommer inte att ändra musiksmak och plötsligt inte lyssna på metal eller klä mig som kanske förväntas... jag gillar mina hoodies och camokläder. Sedan har jag naturligtvis mognat och vissa saker som kändes avlägsna som 25-åring är inget konstigt nu.

 

[BernT]

Jag insåg att jag är gammal nu när jag blev exalterad av att ropa hem saker på Bukowskis. Gärna svindyra saker också och ju konstigare desto bättre. 23-åriga jag la hellre tex 7000 på ett par Parlanti-chaps liksom

 

[Sofie.S]

Jag är 29 år och har barn som är sex år och en som fyller åtta år i höst. Ibland känner jag att livet är på ”låstas”, att jag inte är en mamma. Nästan som att min egna mamma skulle vara mamma till mina barn. Svår känsla att förklara. Men ibland undrar jag över när jag ska bli vuxen

 

[BernT]

Jag är 29 år och har barn som är sex år och en som fyller åtta år i höst. Ibland känner jag att livet är på ”låstas”, att jag inte är en mamma. Nästan som att min egna mamma skulle vara mamma till mina barn. Svår känsla att förklara. Men ibland undrar jag över när jag ska bli vuxen

Så kan jag med känna min dotter kallar mig ofta dessutom för sin syster haha, vet inte riktigt vad det säger om min parenting style

 

[BernT]

Insåg också att jag var gammal när jag + en kollega var ute med några mycket yngre kollegor och gjorde en grej. Allt höll på att gå fel och jag + kollegan satt i vår bil och jag sa ”varför är det ingen vuxen med” varpå vi typ i mun på varandra sa ”herregud det är ju VI som är de vuxna nu” men vi styrde upp allt och ingen annan märkte att det höll på att bli galet. Men när typ alla kollegor är 50+ känner man sig som deras barn ofta (på ett bra sätt).

 

[soom]

Jag minns att jag som ung (tidiga tonåren?) funderade över var jag skulle handla kläder som gammal (=30+). Dom affärer jag handlade i då var ju bara för unga, men det fanns ju bara töntiga kläder i vuxenaffärerna. Inte hade jag då förstått att inget varar för evigt och att det där ickeproblemet inte var nåt att oroa sig för.

Minns tydligt när huden liksom tappade lite spänst (33).

Känner mig precis som @Sofie.S som en bluff ibland. Är jag verkligen någons mamma? Hur gick det till? Hur kan jag vara närmre medelåldern än studenten? Var tog tiden vägen?

Trots allt så gillar jag att bli äldre, framförallt för att jag är mycket tryggare i mig själv. Livet är bättre som 36 än som 26. 26 var bättre än 16. Ser fram emot 46!

 

[tanten]

Hänger inte en del ihop med att man förväntar sig att personer i viss ålder beter sig på ett visst sätt, klär sig på ett visst sätt etc?

Jag är sedan länge en "tant" men min klädstil är inte så förfärligt olik den jag hade för 10, 20, 30 år sen. Kanske ser jag töntig ut? Vad vet jag.
Klart att jag ser annorlunda på livet än för 30 år sedan - allt annat vore underligt. Jag har ju varit med om så mycket mer.

Att kroppen förändrats stör mig inte så mycket. Jag har aldrig varit "snygg" snarare tvärtom. Kanske skulle jag tänka annorlunda om jag varit vacker som ung?

Livet innebär 100-procentig mortalitet. För alla

 

[Snowball]

Min ena höft verkar väldigt gammal med jämna mellanrum har faktiskt ont och svårt att gå ibland
Det oroar mig jag har inte passerat 50 men har redan jobbigt att gå ibland nu är det bättre när jag haft semester men hur ska jag kunna jobba nästan 20 år till när höften redan krånglar tillsammans med fötterna och ett knä

 

[Bapelsin]

Jag är 29 år och har barn som är sex år och en som fyller åtta år i höst. Ibland känner jag att livet är på ”låstas”, att jag inte är en mamma. Nästan som att min egna mamma skulle vara mamma till mina barn. Svår känsla att förklara. Men ibland undrar jag över när jag ska bli vuxen

Känner prick samma!
Är 40 år och har en 18-åring och en 11-åring och två bonusar på 9 år och 12 år

 

[Voeux]

Hänger inte en del ihop med att man förväntar sig att personer i viss ålder beter sig på ett visst sätt, klär sig på ett visst sätt etc?

Jag är sedan länge en "tant" men min klädstil är inte så förfärligt olik den jag hade för 10, 20, 30 år sen. Kanske ser jag töntig ut? Vad vet jag.
Klart att jag ser annorlunda på livet än för 30 år sedan - allt annat vore underligt. Jag har ju varit med om så mycket mer.

Att kroppen förändrats stör mig inte så mycket. Jag har aldrig varit "snygg" snarare tvärtom. Kanske skulle jag tänka annorlunda om jag varit vacker som ung?

Livet innebär 100-procentig mortalitet. För alla

Jag tror mycket handlar om att det är så mycket som cirkulerar kring människor i en viss ålder. Slutet av 20-års åldern kanske, början av 30. När jag lyssnar på musik märker jag att nästan allt handlar om ny kärlek, dejting, fester. Inget om kärleken som gift. Ska jag köpa kläder på nätet är alla modeller unga. Samma klädesplagg ser annorlunda ut på mig. Många filmer och serier handlar om unga. Det är lätt att känna sig ”gammal” då, oavsett om man är det eller inte. Men jag upplever att mycket cirkulerar kring yngre och att livet ska ha sin ”peak” då. Sen ska allting liksom gå utför, trots att man lär ha 50 år kvar. Och visst går fysiken utför, kroppen åldras vare sig en vill eller inte. Men att det på något annat sätt skulle bli sämre anser jag nog är livets största myt. Jag önskar att mer kunde handla om livet efter ung vuxen. Tyckte det var så skönt att en nätbutik hade modeller kring 40-50. Önskar mer musik om kärlek som kanske inte är ny längre osv. Jag tror att om man kunde spräcka hål på den där myten om att livet är bäst som ung så kanske folk inte skulle känna sig gamla så fort de fyller 30.

Sen tror jag också det handlar en del om att man som barn och tonåringen trodde att ”vuxen” skulle vara ett helt annat state of mind. Som att man plötsligt är en helt annan person. Så när man sen inser att man är exakt samma människa så är det nog lätt att få dom där ”bluff” känslorna. Är jag verkligen mamma? Är jag verkligen chef? När ska någon komma på mig? För man tror att mamma eller chef är någon annan form av människa. En vuxen. Men våra mödrar var ju också barn en gång, och visste säkert inte alltid hur de skulle vara mammor de heller. Min pappa säger att han fortfarande väntar på att han plötsligt ska känna sig vuxen en dag. Trots att han är både pappa, morfar, farfar, chef och fasen snart i pensionsålder.

 

[karamelldrottningen]

Känner nog mer att jag passar bättre in i min verkliga ålder nu än då jag var yngre. Har nog alltid varit lite lillgammal
Så känner mig mer trygg om mer jag i den rollen där jag tar mycket ansvar och roddar med flera uppgifter än då jag var ”lilla karamelldrottningen” och inte riktigt hade samma pondus eller livserfarenhet som nu

 

[Habina]

Jag har inte riktigt hängt med i att jag fyllt 40. Jag undrar fortfarande när jag ska ”växa upp”, sluta bo inhyrd med mina hästar och göra förnuftiga saker istället. Även om barn inte är intressant för mig.

Häromdagen såg jag en ny serie där huvudrollsinnehavaren spelade 45 år och jag tyckte hon såg så mycket äldre ut än mig. Herregud, hann jag tänka, ska jag bli sådär om fem år? Sen läste jag på om personen och hon var egentligen 50 år. Så då kändes det lugnare.

Min enda åldersnoja är att kroppen ska börja göra ont. Att jag inte ska kunna göra allt som jag gör just nu.

 

[FengurLaugar]

Jag är 29 år och har barn som är sex år och en som fyller åtta år i höst. Ibland känner jag att livet är på ”låstas”, att jag inte är en mamma. Nästan som att min egna mamma skulle vara mamma till mina barn. Svår känsla att förklara. Men ibland undrar jag över när jag ska bli vuxen

Så här känner jag också! Jag är 33 år och har en dotter på 10 år och en dotter på 7 år. Hur hände det liksom? Känns alltid som jag kommit fel när det är föräldramöten och liknande

 

[Ray]

Jag skämtade lite i VGV-tråden för ett par veckor sedan om man kunde bära ett visst klädesplagg som 34-årig morsa. Ni vet när det har varit vinter och det känns som att det plötsligt blev sommar, utan att det kom någon vår emellan. Så känns livet lite just nu. Jag reste, festade, hade små klänningar och ännu mindre väskor och sen POFF kom det en pandemi och plötsligt är jag 34 år och förälder. Jag ser mig i spegeln och ser annorlunda ut. Jag har fått en del rynkor. Kroppen är ny. Jag är någons mamma. Någons fru. Förhoppningsvis, inom kort, husägare. Det gick så fort alltihop att jag inte känner att jag hängt med riktigt. Det är synd att det inte finns något bättre ord än ålderskris för faktiskt så har jag ingen kris alls, jag älskar det här livet. Men jag känner att det är lite dimmigt att orientera mig i allt det nya. Att det tar lite tid att lära känna den här nya personen som tittar tillbaks på mig i spegeln. Vad vill hon?

Om du känner för att skriva att åldern bara är en siffra så kanske det här inte är tråden för dig. Jag vet redan allt det där. Jag vet också att jag fortfarande är ung, och jag känner mig relativt ung, livet är (förhoppningsvis) väldigt långt. Men för mig känns det ändå annorlunda. Inte sämre. Bara nytt, och jag ser fram emot att trampa upp nya stigar.

Har ni någon gång under livet upplevt att ni genomgått någon förändring med åldern? En insikt i att ni plötsligt inte gillar samma saker längre? Att ni mognat ifrån något? Fått en ålderskris? Eller ett lugn? Är lite nyfiken på hur andra upplever att åldras.

Jäpp.
Flera gånger.
Ofta i tioårsintervall. Men oftare nu vilket beror på att jag lite rasat fortare på sistone.
Från att man ser början på förändringar till att det liksom tydligt rutchar nerför backen i lite högre fart.
Jag har lite svårt att hitta saker jag gillar vilket skulle kunna vara nåt hormonellt- men i så fall har jag haft det länge...
Jag gillar inte att åldras. Det drabbar ju alla och alternativet är absolut sämre. Men det är i mina ögon inget positivt alls. Erfarenhet är bra såklart men så mycket klokare är jag ändå inte att det väger upp det negativa.
Så tummen ner för att åldras från mig!

 

[mysboll]

Jag har ofta ångest inför jobbhelgerna för det är ingen vuxen som jobbar. Men JAG jobbar ju och jag är äldre än chefen..

 

[Luff]

Jag tror mycket handlar om att det är så mycket som cirkulerar kring människor i en viss ålder. Slutet av 20-års åldern kanske, början av 30. När jag lyssnar på musik märker jag att nästan allt handlar om ny kärlek, dejting, fester. Inget om kärleken som gift. Ska jag köpa kläder på nätet är alla modeller unga. Samma klädesplagg ser annorlunda ut på mig. Många filmer och serier handlar om unga. Det är lätt att känna sig ”gammal” då, oavsett om man är det eller inte. Men jag upplever att mycket cirkulerar kring yngre och att livet ska ha sin ”peak” då. Sen ska allting liksom gå utför, trots att man lär ha 50 år kvar. Och visst går fysiken utför, kroppen åldras vare sig en vill eller inte. Men att det på något annat sätt skulle bli sämre anser jag nog är livets största myt. Jag önskar att mer kunde handla om livet efter ung vuxen. Tyckte det var så skönt att en nätbutik hade modeller kring 40-50. Önskar mer musik om kärlek som kanske inte är ny längre osv. Jag tror att om man kunde spräcka hål på den där myten om att livet är bäst som ung så kanske folk inte skulle känna sig gamla så fort de fyller 30.

Sen tror jag också det handlar en del om att man som barn och tonåringen trodde att ”vuxen” skulle vara ett helt annat state of mind. Som att man plötsligt är en helt annan person. Så när man sen inser att man är exakt samma människa så är det nog lätt att få dom där ”bluff” känslorna. Är jag verkligen mamma? Är jag verkligen chef? När ska någon komma på mig? För man tror att mamma eller chef är någon annan form av människa. En vuxen. Men våra mödrar var ju också barn en gång, och visste säkert inte alltid hur de skulle vara mammor de heller. Min pappa säger att han fortfarande väntar på att han plötsligt ska känna sig vuxen en dag. Trots att han är både pappa, morfar, farfar, chef och fasen snart i pensionsålder.

Du får börja lyssna på country. Där finns ju låttexter om hela långa livet.

 

[BernT]

Du får börja lyssna på country. Där finns ju låttexter om hela långa livet.

Såg nån tiktok om att country antingen handlar om unga tjejer i korta shorts (sjunget av obehagligt mycket äldre män) eller att kvinnan mördar sin taskiga man med stekpannan