Att bli äldre

[Voeux]

Men varför skulle du inte kunna göra det som äldre?

Det kan jag, men har skrivit en hel del i tråden om varför det är annorlunda nu än för några år sedan

 

[_Taggis_]

Jag har alltid tänkt att om jag hade velat ha barn så hade jag löst det på egen hand.
Det baseras trogen troligen på att jag har rätt få erfarenheter av män som faktiskt fullvärdiga föräldrar

Ja det är ju ett alternativ. Jag håller med dig om det andra, men kan inte undgå att tycka det är rätt sorgligt...

 

[bettysmatte]

Jag skämtade lite i VGV-tråden för ett par veckor sedan om man kunde bära ett visst klädesplagg som 34-årig morsa. Ni vet när det har varit vinter och det känns som att det plötsligt blev sommar, utan att det kom någon vår emellan. Så känns livet lite just nu. Jag reste, festade, hade små klänningar och ännu mindre väskor och sen POFF kom det en pandemi och plötsligt är jag 34 år och förälder. Jag ser mig i spegeln och ser annorlunda ut. Jag har fått en del rynkor. Kroppen är ny. Jag är någons mamma. Någons fru. Förhoppningsvis, inom kort, husägare. Det gick så fort alltihop att jag inte känner att jag hängt med riktigt. Det är synd att det inte finns något bättre ord än ålderskris för faktiskt så har jag ingen kris alls, jag älskar det här livet. Men jag känner att det är lite dimmigt att orientera mig i allt det nya. Att det tar lite tid att lära känna den här nya personen som tittar tillbaks på mig i spegeln. Vad vill hon?

Om du känner för att skriva att åldern bara är en siffra så kanske det här inte är tråden för dig. Jag vet redan allt det där. Jag vet också att jag fortfarande är ung, och jag känner mig relativt ung, livet är (förhoppningsvis) väldigt långt. Men för mig känns det ändå annorlunda. Inte sämre. Bara nytt, och jag ser fram emot att trampa upp nya stigar.

Har ni någon gång under livet upplevt att ni genomgått någon förändring med åldern? En insikt i att ni plötsligt inte gillar samma saker längre? Att ni mognat ifrån något? Fått en ålderskris? Eller ett lugn? Är lite nyfiken på hur andra upplever att åldras.

Utan att ha läst speciellt många andra inlägg så kan jag säga att för mig har åldrandet mest inneburit att jag har fått bättre självförtroende och vågat göra sådant som jag tidigare i livet bara har haft vaga drömmar om. Jag kan inte precis påstå att jag inte alls bryr mig om vad folk tycker längre, men jag har absolut vågat slänga mig ut i världen på ett helt annat vis nu än vad jag vågade när jag var yngre. Att våga skriva en bok, till exempel. Vem trodde det om den yngre mig.... ??

 

[DarkInNight]

Börjar närma med mig de fyrtio.
Har alltid tänkt mig någon slags karriär, att få känna mig riktigt bra på något och få en skaplig lön för ekonomisk trygghet.

Jag träffade min man och utbildade mig, sen följde år med barn, skador, sjukskrivning, föräldraledighet, utbrändhet och depression. Allt i ett enda stort suddigt minne.

Har mycket positivt i mitt liv och försöker hålla fasta på det. Har dock varken bra lön eller blivit sådär riktigt bra på något.

 

[Ramona]

Det kan jag, men har skrivit en hel del i tråden om varför det är annorlunda nu än för några år sedan

Jag är 44 år gammal nu och har inte alls samma erfarenheter som dig vad gäller att gå ut och festa/klubba/etc. Tycker fortfarande att det är bra drag ute och är ofta ute och festar. Visst kan man känna sig gammal om man hamnar på fel ställe men det är inte så ofta jag gör det. Jag är inte för gammal för Ibiza, Åre eller Marbella.

Jag känner inte alls igen mig i dina erfarenheter. Men jag är heller inte gift med barn, utan mer den stadiga partyprinsessan antar jag. Jag har aldrig slutat festa för att vara hemma med barn tex.

 

[Pilot]

Jag är 44 år gammal nu och har inte alls samma erfarenheter som dig vad gäller att gå ut och festa/klubba/etc. Tycker fortfarande att det är bra drag ute och är ofta ute och festar. Visst kan man känna sig gammal om man hamnar på fel ställe men det är inte så ofta jag gör det. Jag är inte för gammal för Ibiza, Åre eller Marbella.

Jag känner inte alls igen mig i dina erfarenheter. Men jag är heller inte gift med barn, utan mer den stadiga partyprinsessan antar jag. Jag har aldrig slutat festa för att vara hemma med barn tex.

Jag kände mig för gammal för Marbella efter att jag fyllt 22.


Däremot har jag sagt att när jag blir 60 ska jag sälja gård och djur, flytta till Paris och börja springa på utställningar.
Dricka vin en masse och börja röka igen.
Sitta i ett stort fönster med min katt och njuta.

 

[gulan]

Utan att ha läst speciellt många andra inlägg så kan jag säga att för mig har åldrandet mest inneburit att jag har fått bättre självförtroende och vågat göra sådant som jag tidigare i livet bara har haft vaga drömmar om. Jag kan inte precis påstå att jag inte alls bryr mig om vad folk tycker längre, men jag har absolut vågat slänga mig ut i världen på ett helt annat vis nu än vad jag vågade när jag var yngre. Att våga skriva en bok, till exempel. Vem trodde det om den yngre mig.... ??

Håller fullständigt med!! Jag är fyllda 53 och tycker att jag aldrig haft det så bra som nu. Stadig och god ekonomi, vuxna barn (inga barnbarn ännu) ny man sedan ett par åt tillbaka, har inga måsten -precis som i ungdomen fast extra allt. Klimakteriet är smolket i ögat, men å andra sidan får jag nu förkovra mig i något nytt och lära mig ännu mer om kropp, mat och hälsa.

 

[Snubbelfot]

Man har absolut olika preferenser kring fest och partaj, fast jag själv upplever inte att den biten påverkats nämnvärt av ålder utan det känns mer personbundet och kanske även geografiskt betingat. Finns det ingen klubb så blir man hemma...
I tonåren var det ofta förfest hemma hos någon och sedan utgång på klubb, och det mönstret hänger fortfarande kvar bland de av mina vänner som bor i eller nära tätort-med-dansgolv. Men jag gillade, och gillar fortfarande, förfesterna bäst och mina roligaste festkvällar är nog faktiskt de där det inte blev någon klubbutgång. Jag älskar att träffa nya människor och prata om högt och lågt, och har sällan upplevt att det funkat särskilt bra ute på [dans]lokal. Jag söker mig genomgående till "lagom stökiga" pubmiljöer (motsv) snarare än dans/klubb, just för snackmöjligheterna. De tristaste festkvällarna i min backspegel är de där vi varit ett stort kompisgäng på glad hemmaförfest och sedan gått ut, och gänget omgående splittrats efter man gått in på nån klubb där man 1) behövt köa, 2) behövt betala entre för att få lov att köpa deras apdyra sprit och 3) allt snack omintetgjorts av svinstark musik på hela stället...

 

[_Taggis_]

Man har absolut olika preferenser kring fest och partaj, fast jag själv upplever inte att den biten påverkats nämnvärt av ålder utan det känns mer personbundet och kanske även geografiskt betingat. Finns det ingen klubb så blir man hemma...
I tonåren var det ofta förfest hemma hos någon och sedan utgång på klubb, och det mönstret hänger fortfarande kvar bland de av mina vänner som bor i eller nära tätort-med-dansgolv. Men jag gillade, och gillar fortfarande, förfesterna bäst och mina roligaste festkvällar är nog faktiskt de där det inte blev någon klubbutgång. Jag älskar att träffa nya människor och prata om högt och lågt, och har sällan upplevt att det funkat särskilt bra ute på [dans]lokal. Jag söker mig genomgående till "lagom stökiga" pubmiljöer (motsv) snarare än dans/klubb, just för snackmöjligheterna. De tristaste festkvällarna i min backspegel är de där vi varit ett stort kompisgäng på glad hemmaförfest och sedan gått ut, och gänget omgående splittrats efter man gått in på nån klubb där man 1) behövt köa, 2) behövt betala entre för att få lov att köpa deras apdyra sprit och 3) allt snack omintetgjorts av svinstark musik på hela stället...

Åh exakt så. Vi har samma preferenser om utelivet Jag älskar att gå ut och träffa folk, snacka med främlingar eller i ett större kollegor-/kompisgäng i pubmiljö. Där musiken inte är så hög att det inte går att prata, eller där folk springer runt mellan dansgolv och sliter i en att följa med alt. dumpar sina väskor i ens knä. Jag är den eviga väskhållaren.

Jag ha haft samma inställning från det att jag var 18 tills nu när jag är 38.

 

[Fjordfrälst]

Jag skämtade lite i VGV-tråden för ett par veckor sedan om man kunde bära ett visst klädesplagg som 34-årig morsa. Ni vet när det har varit vinter och det känns som att det plötsligt blev sommar, utan att det kom någon vår emellan. Så känns livet lite just nu. Jag reste, festade, hade små klänningar och ännu mindre väskor och sen POFF kom det en pandemi och plötsligt är jag 34 år och förälder. Jag ser mig i spegeln och ser annorlunda ut. Jag har fått en del rynkor. Kroppen är ny. Jag är någons mamma. Någons fru. Förhoppningsvis, inom kort, husägare. Det gick så fort alltihop att jag inte känner att jag hängt med riktigt. Det är synd att det inte finns något bättre ord än ålderskris för faktiskt så har jag ingen kris alls, jag älskar det här livet. Men jag känner att det är lite dimmigt att orientera mig i allt det nya. Att det tar lite tid att lära känna den här nya personen som tittar tillbaks på mig i spegeln. Vad vill hon?

Om du känner för att skriva att åldern bara är en siffra så kanske det här inte är tråden för dig. Jag vet redan allt det där. Jag vet också att jag fortfarande är ung, och jag känner mig relativt ung, livet är (förhoppningsvis) väldigt långt. Men för mig känns det ändå annorlunda. Inte sämre. Bara nytt, och jag ser fram emot att trampa upp nya stigar.

Har ni någon gång under livet upplevt att ni genomgått någon förändring med åldern? En insikt i att ni plötsligt inte gillar samma saker längre? Att ni mognat ifrån något? Fått en ålderskris? Eller ett lugn? Är lite nyfiken på hur andra upplever att åldras.

Spännande tråd och reflektioner tycker jag! Mest jobbigt tycker jag är väl att alla åldras och försvinner och att allt förändras...Det är inte som det en gång varit- men är ju så livet är: det är under ständig förändring, det bara är så vare sig man vill eller ej. Men typ så. Tyckte det var lite jobbigt att fylla 25 och framförallt 30, innan jag skulle fylla det. Sån rejäl ångest över att åldras och dö, typ existentiell ångest och vilka "planer" jag haft eller trott mig gjort, ungefär som att 30 vore en milstolpe. Men jag har lärt mig av livet att allt inte blir så som man tänkt; vissa saker har inte blivit- andra som jag aldrig hade räknat med har hänt; så som att jag kunde dött i bilolyckan jag var med om som också gett mig värdefulla lärdomar ❤.
Men eftersom jag strax före 30 jobbade på palliativ vårdavdelning en period och tragiskt nog vårdade unga (yngre än mig) döende i cancer så fick jag insikt i att vara tacksam för att jag fick uppleva min 30 årsdag! Det fick inte de...Och får tragiskt nog inte alla göra. Borde vara så självklart. Istället för att ha ångest för att man för varje år närmar sig det slutgiltiga är jag Istället tacksam för att få vara med! Så jobba med döende är inget för mig i längden men det gav perspektiv ❤.
Fyller 35 inom några dagar och ja åren har verkligen gott fort; var ju inte längesen jag var under 30 och plötsligt tickar tiden på om det ska bli barn osv, lägger ju annars mycket tid på min häst; hästar och ridning (körning är med kul) som jag brinner för sedan barndomen; att ha egen häst är en livsstil som jag inte växt ifrån ❤.

Aldrig varit någon som festat och supit skallen av mig i yngre dagar; var nästan rädd för alkohol men nu i vuxen ålder uppskattar jag att dricka gott då och då.

Pratade med en barndomsvän häromdagen som är lite yngre än mig, 31, och jag kan lixom inte begripa att hennes halvsyskon blivit 17 och 24; hur gick det till ?!? "Ja men vi är ju gamla ". Jaså ja jo smått stel när man suttit för länge förvisso men va faen gammal . Har för övrigt fortfarande lite svårt att hitta min ålder; ibland känner jag mig som en omogen trotsig tonåring (bevare mig väl från tonårstiden ändå!!) Och ibland som en tråkig och övermogen tråkkärring på 50+ men ja där emellan är jag ju .