Att bli för arg på sitt barn

[Skugga]

Mitt äldsta barn är 3,5 år. Jag har överlag ett nära tänk i mitt föräldraskap, tror på respekt och kärlek, är tillåtande och nyfiken. MEN - jag blir också jättearg i vissa situationer och vet inte hur jag ska komma från det

Exempelvis när barnet sparkar mig så det gör ont. Puttar sitt syskon så det slår sig. Illvrålar fast jag upprepade gånger ber hen slura/gå nån annan stans. Jag har kontroll, är lugn och pedagogisk - tills jag plötsligt inte är det längre. Jag tar hårt i barnet. Puttar bort från mig (i de fall hen gör mig illa). Lyfter bort från syskonet alltför hårdhänt. Skriker ibland.

Framförallt är det det att jag blir fysiskt arg som skrämmer mig.

Hur är det för andra? Hur skruvar man ner sin spärr, så man inte gör barnet illa?

Är så ledsen och frustrerad över detta men hamnar ändå där om igen

 

[Energi]

Jag känner typ igen mig, förutom den fysiska biten. Mitt barn har en npf-diagnos och hamnar ibland i fruktansvärd affekt. Det händer inte längre lika ofta men å andra sidan blir det värre för mig med hens stigande ålder, det gör ONT att bli slagen och sparkad.

Mitt första råd är att be om hjälp! Bvc, bup, förskola, anhöriga. Be om all hjälp du kan få. Det är så jävla lätt att hamna i en ond spiral när tålamodet aldrig hinner återhämta sig.

Man FÅR bli arg, men du får ALDRIG bli fysisk mot ditt barn. Det är något du måste måste måste nöta in. Du får aldrig bli fysisk, punkt. Är det på väg åt det hållet så bryt. Säg "nu är jag för arg" och lämna situationen direkt.

Jag förstår verkligen hur du känner, jag får impulser att putta hårt eller till och med slå bort, just för att hens slag gör så ont på mig. Det är min kropps impulser, för att få bort det som gör ont. Jag försöker att inte döma mig själv för det, eller för mina affekttankar om "ibland förstår jag fan föräldrar som lappar till sina barn". För att det hjälper inte att du dömer dig själv, det är bara ännu en sak som tryter på ditt tålamod.

Alla har det inte så lätt som man kan få för sig, du är inte ensam. Du är inte konstig som blir sådär otroligt arg, vi är jättemånga som blir det. Öppna upp för andra föräldrar i din närhet och du kommer märka att var och varannan person blir för arga ibland.

Ta hjälp, nöt in att du aldrig får bli fysisk och döm inte dig själv eller ditt barn för hårt.

 

[Kilauea]

Mitt äldsta barn är 3,5 år. Jag har överlag ett nära tänk i mitt föräldraskap, tror på respekt och kärlek, är tillåtande och nyfiken. MEN - jag blir också jättearg i vissa situationer och vet inte hur jag ska komma från det

Exempelvis när barnet sparkar mig så det gör ont. Puttar sitt syskon så det slår sig. Illvrålar fast jag upprepade gånger ber hen slura/gå nån annan stans. Jag har kontroll, är lugn och pedagogisk - tills jag plötsligt inte är det längre. Jag tar hårt i barnet. Puttar bort från mig (i de fall hen gör mig illa). Lyfter bort från syskonet alltför hårdhänt. Skriker ibland.

Framförallt är det det att jag blir fysiskt arg som skrämmer mig.

Hur är det för andra? Hur skruvar man ner sin spärr, så man inte gör barnet illa?

Är så ledsen och frustrerad över detta men hamnar ändå där om igen

Rent spontant känner jag, har du pratat med nån om det? BVC? Kan det hjälpa med samtal hos kurator för att du ska få rätt verktyg att hantera dina känslor innan det går för långt?

 

[lil-sis]

Jag skapar fysisk distans mellan mig och barnet genom att själv lämna situationen (och förklara varför).

Men jag har inga syskon att ta hänsyn till vilket ger både mig och barnet större spelrum.

Som ovan, ta kontakt med vården så du får stöd i ditt föräldraskap.

 

[Monkie]

Vad modigt och brb att du vågade skriva detta inlägget tycker jag!

Förutom det som redan sagts är mitt konkreta tips att när du känner att du känner att du kommer agera, ta istället två steg tillbaka. Ta en paus, lämna situationen.

 

[Energi]

Måste också lägga till - p r a t a med barnet efteråt. Diskutera, varför blev det såhär, hur kan VI ändra det, vad kan DU göra när du blir arg och hur kan JAG hjälpa dig? Hur kan vi tillsammans fixa det här?

Barn är så jäkla smarta och du behöver hjälpa hen att få igång tankar om det här. Prata prata prata, utan att döma eller göra det till världens allvarligaste grej. Pressa in så mycket kärlek i ungen du bara kan och hitta saker att berömma hen för.

Det har gjort mest skillnad för mig och mitt barn, alltid hittar jag något i hens agerande UNDER bråket som jag kan berömma för, hur knäppt det än känns.
"Jag märkte att du försökte att inte skrika det högsta du kunde"
"Jag såg att du ville slå/kasta/sparka men att du inte gjorde det"

Idag till exempel hamnade hen i total låsning och jag blev väldigt arg, efter några dagar där hens humör har varit dåligt. Jag skrek "men SLUTA nu!" och hen kunde svara "JAG FÖRSÖÖÖÖKEEEEER!"
Det fick mig att stanna upp och berömma, "jag märker det!" och först då kunde hen andas lugnt och vi kunde bli sams.

 

[Soapbubble]

Se om det finns en föräldrakurs på öppna förskolan eller BVC som du kan delta i till hösten för att få verktyg i ditt föräldraskap. Se om du kan läsa en bok inom ämnet t.ex. det explosiva barnet. Någon här borde komma med fler boktips.

Jag har gått två kurser på öppna förskolan, en mer allmän och en ABC-kurs. På den allmänna kursen sa de att ingen blir man så ilsk på som på sina barn. Känslorna blir så stora runt barnen både positiva och negativa.

På ABC-kursen sa de att det är viktigt att det som delades av föräldrarna i gruppen stannade i gruppen samtidigt sa de att de var skyldiga att göra orosanmälan till socialen om man delade något som var skadligt för föräldrarna i gruppens barn. Så sök hjälp, men tänk på vad du säger.

 

[Monkie]

PS. I min kommun har socialtjänsten föräldrakurser. Jag har aldrig deltagit själv men träffat kursledare och fått information, det verkade jättebra!! Här behöver man inte vara föremål för utredning för att delta utan alla kan anmäla sig.

 

[lil-sis]

Så sök hjälp, men tänk på vad du säger.

Om det inte finns något att oroa sig för så leder inte en anmälan till något. Finns det skäl till oro kan det t ex leda till frivilliga insatser som föräldrastöd i olika former.

 

[Araminta]

På ABC-kursen sa de att det är viktigt att det som delades av föräldrarna i gruppen stannade i gruppen samtidigt sa de att de var skyldiga att göra orosanmälan till socialen om man delade något som var skadligt för föräldrarna i gruppens barn. Så sök hjälp, men tänk på vad du säger.

Jag tänker helt tvärtom. Var ärlig och öppen med vårdpersonal! Ta emot den hjälp som erbjuds. En orosanmälan är en signal att "här behövs hjälp" och det var väl precis det TS ville ha. Jag har kollegor inom vården som gjort anmälningar tillsammans med familjen i fråga.

 

[eldunarí]

Om det inte finns något att oroa sig för så leder inte en anmälan till något. Finns det skäl till oro kan det t ex leda till frivilliga insatser som föräldrastöd i olika former.

Man kan också ansöka om föräldrastöd hos socialtjänsten. Vi träffar många familjer och beviljar stöd just kring hur de ska hantera konflikter med sina barn utan att det eskalerar till fysiska inslag eller åt andra icke önskvärda håll. Ofta går det också att få stöd till exempel från familjecentral eller BVC innan. Men vill förtydliga att socialtjänsten inte är en hemsk fruktansvärd myndighet som bara vill straffa föräldrar. Syftet är att hjälpa och det går ofta att få stöd, oavsett om det grundar sig i orosanmälan eller ansökan.

 

[Lobelia]

Vad hos dig triggas i dessa situationer? Jag gissar att det kommer någonstans ifrån. Någon upplevelse från din uppväxt till exempel.

Man kan försöka leta efter grundorsalen eller som många här föreslår, att hitta ett sätt att hantera situationen och trycka undan känslorna.

 

[Magnum]

Boken 'barn som bråkar' tycker jag är väl värd att läsa.

Ny handlar den väl främst om barn och konflikthantering, men tycker absolut den är applicerbar ändå.

Det som sagts här med fysisk distans är ett sätt att inte trigga konflikten och låta ilskan gå över gränsen.
Mycket handlar även om att inte ens hamna nära den gränsen. Konkreta tips och 'fallstudier'.

Så jag tycker den ger bra input överlag oavsett om man har problem eller ej.

 

[Skugga]

Tack för era svar! Det är väldigt svårt för mig att erkänna det här ens för mig själv, för det är så långt från min självbild. Jag är analytisk, lugn, pedagogisk, påläst. Jag blir liksom inte ens arg normalt, och att få känna att det här ligger så nära under ytan i vissa situationer... Vill dock klargöra att jag inte gör barnet illa, även om det lät så i första inlägget. Många föräldrar skulle inte höja på ögonbrynen. Men det känns otäckt, för att jag är nära att tappa kontrollen

Har funderat på att söka nån typ av samtalskontakt, inte för att jag tycker jag generellt mår dåligt, men för att jag vill utvecklas som person och förälder. Har inte hittat rätt än. Då jag bor på mkt liten ort, vet jag precis vilka personer som finns att tillgå via olika samhällsstöd, och har tyvärr inte förtroende för varken deras personlighet eller kompetens. Ex är tystnadsplikt, som nämndes i tråden, lite mer liberalt behandlad Nån som har tips på liknande stöd/kurser online?

Jag har läst mängder med litteratur kopplat till nära föräldraskap. Bla Känsla för barns självkänsla, flera titlar av Jesper Juul mfl. Jag har hittat mkt redskap och förhållningssätt, och tycker generellt att vår kommunikation funkar bra i nästan alla lägen.

Jag har analyserat under en längre tid och det är i princip uteslutande i situationer där jag behöver freda/skydda syskon eller mig själv som jag blir för arg. Dvs då jag omedelbart måste reagera = hinner inte tänka, där jag fysiskt är tvungen att ta i barnet i någon mån, och där jag inte kan gå ifrån barnet/en. Men det är ju också situationer som är väldigt svåra för mig att förändra? Eller har nån bra idéer?

Jag och barnet pratar mycket även om våra konflikter. Barnet är klokt och verbalt och vi når många lösningar tillsammans.

 

[TinyWiny]

Kan du och barnet lära in ett stoppord? Ett ord som oavsett vad betyder att hen bara slutar med det hen gör. Jag gjorde det med mina barn. Jag sa, nu är det bra, (inte så jättepedagogiskt ord men det var vad som blev) med en en röst jag enbart använde just då och då visste de att då hade gränsen passerats såpass att det verkligen var allvar på riktigt och det var dags att gå till sina ringhörnor och lugna ner sig. Inte skamvrå eller sån skit utan bara att nu fick de sluta med vad de nu gjorde (och öka avståndet till varandra). Upprörda fick de såklart fortfarande vara, arga och ledsna eller vad som nu var men de fick inte fortsätta med vad de gjorde (typ slåss). Jag har (nästan) alltid varit ensam med mina barn så att lämna rummet eller liknande var aldrig aktuellt.

 

[lil-sis]

Vad hos dig triggas i dessa situationer? Jag gissar att det kommer någonstans ifrån. Någon upplevelse från din uppväxt till exempel.

Man kan försöka leta efter grundorsalen eller som många här föreslår, att hitta ett sätt att hantera situationen och trycka undan känslorna.

Trycka undan känslorna är nog inte rätt väg att gå men däremot lära sig att stoppa impulsen att höja rösten, ta tag fysiskt osv.

 

[Skugga]

Kan du och barnet lära in ett stoppord? Ett ord som oavsett vad betyder att hen bara slutar med det hen gör. Jag gjorde det med mina barn. Jag sa, nu är det bra, (inte så jättepedagogiskt ord men det var vad som blev) med en en röst jag enbart använde just då och då visste de att då hade gränsen passerats såpass att det verkligen var allvar på riktigt och det var dags att gå till sina ringhörnor och lugna ner sig. Inte skamvrå eller sån skit utan bara att nu fick de sluta med vad de nu gjorde (och öka avståndet till varandra). Upprörda fick de såklart fortfarande vara, arga och ledsna eller vad som nu var men de fick inte fortsätta med vad de gjorde (typ slåss). Jag har (nästan) alltid varit ensam med mina barn så att lämna rummet eller liknande var aldrig aktuellt.

Hade varit guld, men hur lär man in det?

 

[Lobelia]

Trycka undan känslorna är nog inte rätt väg att gå men däremot lära sig att stoppa impulsen att höja rösten, ta tag fysiskt osv.

Det kanske är lite semantik men om man tar hand om känslorna bakom, grundorsaken till att man blir triggad, så blir man inte triggad och behöver inte stoppa sig själv.

 

[TinyWiny]

Hade varit guld, men hur lär man in det?

Man diskuterar det med sitt barn när allt är lugnt. Barn vill ju göra rätt, de vill vara till lags men ibland blir det dumt ändå och barnet kan omöjligt göra rätt. Att då ta en time out och börja om från början och reda ut känslorna kan vara en väg. Jag upplevde att för mina barn var det ungefär som en väckarklocka. Något oförutsett hände och de fick det andetag de behövde för att börja tänka igen. De var så inne i det de gjorde att de liksom varken tänkte, hörde eller insåg vad de gjorde. Det var ju inte själva ordet i sig utan skärpan i rösten som gjorde att de faktiskt lyssnade i det läget men inte om jag använde min vanliga röst. För självklart sa jag till som vanligt i första läget men när det inte hjälpte så skärpte jag till rösten och den skärpta rösten var enbart till för sådana tillfällen.

Att jag skulle göra illa mina barn var en rädsla jag på allvar bar på. Jag hade läst/hört så enormt mycket om att man gör som man själv blev behandlad som barn i krislägen och skulle jag gjort det så hade jag inte orkat leva med mig själv. För mig var det endel av överlevnadsinstinkten som gick in. Den skärpta rösten var min barriär mot allt det våld jag själv blev utsatt för. Den jag tänkte om som att det var den som förhindrade mig att gå över gränsen. Jag insåg vad det led att det inte alls var så att jag tog till våld vid kriser men när barnen var små var det en faktisk rädsla jag bar på.

 

[em-pirre]

Orkar du hemma? Känner du att du har för mycket ansvar? Hur fungerar vardagen med dig och barnen med barnens pappa (om en sådan finns)?