Att bli för arg på sitt barn

[Badger]

PS. I min kommun har socialtjänsten föräldrakurser. Jag har aldrig deltagit själv men träffat kursledare och fått information, det verkade jättebra!! Här behöver man inte vara föremål för utredning för att delta utan alla kan anmäla sig.

Jag tror de är jättesmarta, nästan alla kommuner har föräldrakurser och när man forskat på dem har de varit fruktansvärt effektiva i att hjälpa barn och föräldrar till lugnare tillvaro. Tydligen har en enda kurs haft effekt i många år framåt på barnets sociala interaktioner. (och lugn hemma.)

Jag tror det nästan är bättre än att prata med någon på BVC som väl inte är rakt av utbildad för att aktivt kunna hjälpa en förälder aktivt i många veckor med tips och idéer och diskussioner, så som en av kursledarna är. De har ju kurserna för just att hjälpa. Tex i vår kommun var det en 60+ förskolepedagog som hade kurserna. (Jag gillar ju att få info så jag gick ett par gånger trots att jag inte tyckte att jag hade några problem. Alltid roligt att kunna mer än mindre. Mycket bra. Satt lappar uppe på förskolan, bara att dyka upp utan anmälan, men tror man kan söka på nätet föräldrakurs-kommun, tex föräldrakurs Lövstad, de heter cope eller abc eller sådant. typ https://helsingborg.se/forskola-och...hogaborg/foraldrautbildning-trygghetscirkeln/)

 

[Krystalline]

Lånar tråden lite med en fråga.
Det här med att man aldrig får bli fysisk, var går den gränsen?
Mina barn slåss en del. Den stora slår den lilla när hen blir arg, oavsett varför hen är arg. Jag kan säga till om något, och så får småsyskonet en smocka. Eller blir nedknuffad från en stol. Eller inputtad i väggen. (Den lilla är bara ett och ett halvt, så hen tar bara till nävarna när hen blir överbusig eller på annat sätt hamnar utanför en sinnesstämning hen lärt sig att hantera.)

"Det var inte jag som slog, det var min hand!" är ett vanligt svar.
Om jag är inom räckhåll när jag ser ett slag vara på väg, tar jag absolut tag i barnets arm och stoppar det. Det händer att jag plockar upp en av dem och går för att bryta situationen. Har jag en i knät och den andra blir för på, så håller jag undan hen för att hindra skador. Ibland får jag hålla i en arm eller ett ben för att hindra att de sparkar eller slår. Det är klart att det kan göra ont på barnet om det drar allt vad det kan för att komma loss, men jag kan ju inte bara låta det hända? Hur gör man??

____

Jag kan också bli helt vansinnig ibland, och vara rädd att jag ska göra något jag inte vill, i affekt. Till exempel när de skriker så att det skär i öronen, eller när jag varit ensam med dem en hel dag och helt enkelt inte orkar mer när kvällens alla måsten kommer.

Jag har npf och har fattat så här i efterhand att jag nog inte skulle ha blivit förälder, men nu måste jag göra det bästa av situationen. Jag älskar ju dem, men blir så ofantligt trött.

 

[TinyWiny]

Lånar tråden lite med en fråga.
Det här med att man aldrig får bli fysisk, var går den gränsen?
Mina barn slåss en del. Den stora slår den lilla när hen blir arg, oavsett varför hen är arg. Jag kan säga till om något, och så får småsyskonet en smocka. Eller blir nedknuffad från en stol. Eller inputtad i väggen. (Den lilla är bara ett och ett halvt, så hen tar bara till nävarna när hen blir överbusig eller på annat sätt hamnar utanför en sinnesstämning hen lärt sig att hantera.)

"Det var inte jag som slog, det var min hand!" är ett vanligt svar.
Om jag är inom räckhåll när jag ser ett slag vara på väg, tar jag absolut tag i barnets arm och stoppar det. Det händer att jag plockar upp en av dem och går för att bryta situationen. Har jag en i knät och den andra blir för på, så håller jag undan hen för att hindra skador. Ibland får jag hålla i en arm eller ett ben för att hindra att de sparkar eller slår. Det är klart att det kan göra ont på barnet om det drar allt vad det kan för att komma loss, men jag kan ju inte bara låta det hända? Hur gör man??

____

Jag kan också bli helt vansinnig ibland, och vara rädd att jag ska göra något jag inte vill, i affekt. Till exempel när de skriker så att det skär i öronen, eller när jag varit ensam med dem en hel dag och helt enkelt inte orkar mer när kvällens alla måsten kommer.

Jag har npf och har fattat så här i efterhand att jag nog inte skulle ha blivit förälder, men nu måste jag göra det bästa av situationen. Jag älskar ju dem, men blir så ofantligt trött.

Självklart måste man ibland hindra barnet fysiskt genom att hålla i arm/ben om barnet sparkar eller slår. Det är varken fel eller konstigt men därifrån till att ta i hårdare än man måste eller slå till är det enormt långt. Universum emellan.

 

[Amk]

Mitt äldsta barn är 3,5 år. Jag har överlag ett nära tänk i mitt föräldraskap, tror på respekt och kärlek, är tillåtande och nyfiken. MEN - jag blir också jättearg i vissa situationer och vet inte hur jag ska komma från det

Exempelvis när barnet sparkar mig så det gör ont. Puttar sitt syskon så det slår sig. Illvrålar fast jag upprepade gånger ber hen slura/gå nån annan stans. Jag har kontroll, är lugn och pedagogisk - tills jag plötsligt inte är det längre. Jag tar hårt i barnet. Puttar bort från mig (i de fall hen gör mig illa). Lyfter bort från syskonet alltför hårdhänt. Skriker ibland.

Framförallt är det det att jag blir fysiskt arg som skrämmer mig.

Hur är det för andra? Hur skruvar man ner sin spärr, så man inte gör barnet illa?

Är så ledsen och frustrerad över detta men hamnar ändå där om igen

Jag känner igen mig i mycket av det du beskriver. Jag kan inte säga att jag har kommit på någon enkel lösning, men jag har några saker som jag tror hjälper mig att undvika att hamna i total ilska.
1. Det är att inte bli för trött- vet jag att jag ska ha barnen en hel dag och en hel kväll ser jag till att vila en liten stund under dagen om det går, även om det innebär att de får använda en skärm dagtid vilket i vanliga fall inte tillåts
2. Att se till att mitt blodsocker är på okej nivå- jag vet att jag har sämre talang när jag är utsvulten och ser till att äta oftare de dagar jag är hemma med barnen.
3. Märker jag att barnen håller på att spåra ur försöker jag hitta en lugnande aktivitet där de kan slappna av. För våra barn är det att åka vagn i naturen, åka cykelvagn i naturen eller att åka bil. Vår treåring kan också läsa med oss, men det fungerar inte så bra när syskonet på ett år är med tyvärr.


Om det trots ovanstående strategier brakar lös, försöker jag att avlägsna mig från barnen när jag blir tvärilsk och helt enkelt ta några andetag för mig själv, äta en chokladbit och sedan gå tillbaka och be om ursäkt för att jag höjt rösten på ett otrevligt sätt.