Kiwifrukt
Trådstartare
Ber om ursäkt redan från början om det här blir långt, krångligt och invecklat. Mitt självförtroende och självkänsla är för närvarande nere på minus, och jag inser att jag måste göra något för att vända den här negativa spiralen och börja klättra uppåt igen. Men jag vet inte hur, och ni brukar ha så många kloka idéer och lösningar.
Jag var en sån person som hade mitt glansområde i skolan. Inte bara grundskola/gymnasiet, utan även högskolenivå. Jag var duktig i skolan, och jag trivdes med själva skolarbetet. Däremot är jag hopplöst opraktisk, och efter att jag slutade skolan så har jag inga självklara områden som jag är bra på. Medel på en hel del saker, absolut, men inte riktigt bra på något. Jag blev klar med min utbildning 2013 och då var jag full av förväntningar och framtidsdrömmar, men det grusades eftersom det visade sig långt ifrån lätt att få ett jobb. Jag sökte, sökte och sökte, fortsatte plugga på distans och jobba på somrarna. 2016 tröttnade jag till slut och sökte ett okvalificerat jobb i en butik istället för att söka jobb inom mitt utbildningsområde. Jag hade egentligen inga större förväntningar på att få det, men tänkte att jag åtminstone kunde söka. Det fick jag faktiskt, och jobbade sen där i nästan ett och ett halvt år. Nu gick min projektanställning ut, och jag är åter arbetslös. Jag är ingen säljare. Jag har heller aldrig haft några ambitioner om att bli kvar där för resten av livet, snarare tvärtom. Till skillnad mot mina kollegor har jag inte alls förmågan att lura på vem som helst vilken produkt som helst. Jag har fram till nu inte tyckt att det har gjort så mycket, jag har sett det här jobbet som en mellanlandning och något som betalar hyran, inte mer. Jag vill inte stå i en affär resten av mitt liv, och jag hade förmodligen sagt upp mig förr eller senare även om jag så klart önskar att jag hade haft ett annat jobb istället.
Ni är kanske en del som läst mina andra trådar, och då vet ni att jag via arbetsförmedlingen hamnade hos ett bemanningsföretag. Handledaren och jag klickar inte alls, och nu senast gick hon till rena personangrepp mot mig. Det är egentligen där den lilla, lilla självkänsla jag hade raserades totalt. Bakgrunden är att handledaren sa att hon inte kan rekommendera en totalt osocial person till något jobb överhuvudtaget, och att i mitt fall var det viktigare att skaffa kompisar än ett jobb. Jag tycker inte att jag är osocial, och om hon verkligen var rädd för det hade jag haft möjlighet att ge henne kontaktuppgifter till minst tre kollegor och en chef som kan intyga hur jag fungerar i en arbetsgrupp, men jag har svårt för att få riktiga vänner. Inte ytliga bekanta, och jag tror innerst inne att kollegor uppfattar mig som glad, trevlig och positiv, men det där lilla sista för att verkligen bli vänner och umgås privat, det är där jag faller.
Det har inte alltid varit så. Jag hade också en bästa kompis när jag var barn. Däremot utvecklades mina barndomskompisar i en hiskelig fart, och jag var inte alls mogen för killar och fester i det läget, så vi kom ifrån varandra. De jag hängde med på gymnasiet har flyttat (långt). Jag var blyg och tillbakadragen som liten, och när jag var nio år berättade min dåvarande bästa kompis att hon inte ville leka med mig mer, för jag var så mesig och hennes mamma hade sagt att hon behövde leka med några som var tuffare. När jag var tolv fick jag inte komma på ett "kalas" (eller vad man nu ska kalla det när man är tolv, det är ju varken barnkalas eller fest egentligen) för att jag var "så mesig och det var bättre att den platsen gick till någon som var tuff och cool". Jag är inte världshistoriens mest långsinta människa, och jag kan inte säga att jag har gått och tänkt på det särskilt ofta sen dess (det är ju en livstid sen!), men när handledaren började kritisera mitt privata umgänge, eller snarare bristen på det, flöt de gamla minnena upp till ytan. Jag har aldrig berättat det här ens för mina föräldrar, för det kändes så himla, himla förnedrande redan när det hände. Och nu vaknade både nioåringen och tolvåringen inom mig, som med darrande underläpp fick höra att hon inte var välkommen, för att det var bättre att umgås med de där riktigt tuffa tjejerna i klassen (såna som tjuvrökte redan i trean och hade killar med körkort och bil i sexan).
Jag har träffat mycket folk under de åren jag har pluggat på distans också, inte minst i stallet, men det är få jag har klickat med. Det har väl varit några stycken, men en har flyttat hem till sin hemstad (vi har faktiskt fortfarande lite kontakt eftersom hon är min hovslagare fortfarande), men det är för långt avstånd för att det ska bli mer kontakt än så. Och den andra tjejen är världens snällaste, men hon har redan ett stort socialt liv (och ett extremt tidskrävande jobb!) som gör att jag inte precis blir prioriterad att umgås med. Jag upplever lite att folk jag lär känna som vuxen har redan fungerande sociala liv med partners, familjer, släkt och vänner, och de är inte intresserade av mer. Killar blir heller aldrig någonsin intresserade av mig, mer än att jag har lättare för att bli kompis med killar än med tjejer. Tyvärr är de (få) killar jag träffat och velat umgås med (som kompis!) tillsammans med tjejer som inte tål att deras pojkvän umgås med mig och därför har det varit omöjligt, så det har inte blivit några privata vänskapsrelationer där heller. Jag är dock inte alls den där snygga och attraktiva typen, så jag förstår ointresset för mer än vänskap, och det är egentligen inte det jag vill ha, utan vänskap.
Egentligen är detta inget jag lider av. När jag jobbade hann jag inte med mycket mer än att jobba, vara i stallet och umgås med de närmaste (familjen och släkten), och det var fine med mig. Men kombinationen att handledaren råsågade mig som person, de där gamla minnena av att inte duga och inte vara bra nog och att jag har så svårt att få jobb (och som handledaren egentligen ska hjälpa mig med, men inte verkar ett dugg intresserad av!) gjorde att jag rasade ner på botten och bara känner att allting är helt hopplöst. Plus då erfarenheten av att ha ett jobb som jag egentligen varken trivts på eller varit bra på. Just nu känner jag mig som nioåringen som får se sin bästa kompis resa sig och springa iväg med sin nya coola bästis när jag närmade mig, och som får stå och kämpa med gråten för att inte fröken ska se det och konfrontera kompisen = göra allting ännu värre.
Så. Summan av kardemumman är, hur gör man för att bättra på sitt rejält tillstukade självförtroende? Det jag kommer på själv, och som egentligen är grunden i det hela, är ju givetvis att få ett jobb men det går trögt, det är beroende av andra aktörer och framför allt är det alldeles för beroende av den här handledaren som lite är roten till det onda. Utan jobb, och därmed kollegor, känns det dessutom svårt att lära känna nya människor, eftersom de jag träffat tidigare inte alls verkar intresserade av att umgås med mig. Men så här fungerar det inte att fortsätta, för just nu känns allt, och precis allt, värdelöst.
Jag tackar för om någon ens orkade läsa igenom det, för det blev långt, och inte precis någon munter läsning.
Jag var en sån person som hade mitt glansområde i skolan. Inte bara grundskola/gymnasiet, utan även högskolenivå. Jag var duktig i skolan, och jag trivdes med själva skolarbetet. Däremot är jag hopplöst opraktisk, och efter att jag slutade skolan så har jag inga självklara områden som jag är bra på. Medel på en hel del saker, absolut, men inte riktigt bra på något. Jag blev klar med min utbildning 2013 och då var jag full av förväntningar och framtidsdrömmar, men det grusades eftersom det visade sig långt ifrån lätt att få ett jobb. Jag sökte, sökte och sökte, fortsatte plugga på distans och jobba på somrarna. 2016 tröttnade jag till slut och sökte ett okvalificerat jobb i en butik istället för att söka jobb inom mitt utbildningsområde. Jag hade egentligen inga större förväntningar på att få det, men tänkte att jag åtminstone kunde söka. Det fick jag faktiskt, och jobbade sen där i nästan ett och ett halvt år. Nu gick min projektanställning ut, och jag är åter arbetslös. Jag är ingen säljare. Jag har heller aldrig haft några ambitioner om att bli kvar där för resten av livet, snarare tvärtom. Till skillnad mot mina kollegor har jag inte alls förmågan att lura på vem som helst vilken produkt som helst. Jag har fram till nu inte tyckt att det har gjort så mycket, jag har sett det här jobbet som en mellanlandning och något som betalar hyran, inte mer. Jag vill inte stå i en affär resten av mitt liv, och jag hade förmodligen sagt upp mig förr eller senare även om jag så klart önskar att jag hade haft ett annat jobb istället.
Ni är kanske en del som läst mina andra trådar, och då vet ni att jag via arbetsförmedlingen hamnade hos ett bemanningsföretag. Handledaren och jag klickar inte alls, och nu senast gick hon till rena personangrepp mot mig. Det är egentligen där den lilla, lilla självkänsla jag hade raserades totalt. Bakgrunden är att handledaren sa att hon inte kan rekommendera en totalt osocial person till något jobb överhuvudtaget, och att i mitt fall var det viktigare att skaffa kompisar än ett jobb. Jag tycker inte att jag är osocial, och om hon verkligen var rädd för det hade jag haft möjlighet att ge henne kontaktuppgifter till minst tre kollegor och en chef som kan intyga hur jag fungerar i en arbetsgrupp, men jag har svårt för att få riktiga vänner. Inte ytliga bekanta, och jag tror innerst inne att kollegor uppfattar mig som glad, trevlig och positiv, men det där lilla sista för att verkligen bli vänner och umgås privat, det är där jag faller.
Det har inte alltid varit så. Jag hade också en bästa kompis när jag var barn. Däremot utvecklades mina barndomskompisar i en hiskelig fart, och jag var inte alls mogen för killar och fester i det läget, så vi kom ifrån varandra. De jag hängde med på gymnasiet har flyttat (långt). Jag var blyg och tillbakadragen som liten, och när jag var nio år berättade min dåvarande bästa kompis att hon inte ville leka med mig mer, för jag var så mesig och hennes mamma hade sagt att hon behövde leka med några som var tuffare. När jag var tolv fick jag inte komma på ett "kalas" (eller vad man nu ska kalla det när man är tolv, det är ju varken barnkalas eller fest egentligen) för att jag var "så mesig och det var bättre att den platsen gick till någon som var tuff och cool". Jag är inte världshistoriens mest långsinta människa, och jag kan inte säga att jag har gått och tänkt på det särskilt ofta sen dess (det är ju en livstid sen!), men när handledaren började kritisera mitt privata umgänge, eller snarare bristen på det, flöt de gamla minnena upp till ytan. Jag har aldrig berättat det här ens för mina föräldrar, för det kändes så himla, himla förnedrande redan när det hände. Och nu vaknade både nioåringen och tolvåringen inom mig, som med darrande underläpp fick höra att hon inte var välkommen, för att det var bättre att umgås med de där riktigt tuffa tjejerna i klassen (såna som tjuvrökte redan i trean och hade killar med körkort och bil i sexan).
Jag har träffat mycket folk under de åren jag har pluggat på distans också, inte minst i stallet, men det är få jag har klickat med. Det har väl varit några stycken, men en har flyttat hem till sin hemstad (vi har faktiskt fortfarande lite kontakt eftersom hon är min hovslagare fortfarande), men det är för långt avstånd för att det ska bli mer kontakt än så. Och den andra tjejen är världens snällaste, men hon har redan ett stort socialt liv (och ett extremt tidskrävande jobb!) som gör att jag inte precis blir prioriterad att umgås med. Jag upplever lite att folk jag lär känna som vuxen har redan fungerande sociala liv med partners, familjer, släkt och vänner, och de är inte intresserade av mer. Killar blir heller aldrig någonsin intresserade av mig, mer än att jag har lättare för att bli kompis med killar än med tjejer. Tyvärr är de (få) killar jag träffat och velat umgås med (som kompis!) tillsammans med tjejer som inte tål att deras pojkvän umgås med mig och därför har det varit omöjligt, så det har inte blivit några privata vänskapsrelationer där heller. Jag är dock inte alls den där snygga och attraktiva typen, så jag förstår ointresset för mer än vänskap, och det är egentligen inte det jag vill ha, utan vänskap.
Egentligen är detta inget jag lider av. När jag jobbade hann jag inte med mycket mer än att jobba, vara i stallet och umgås med de närmaste (familjen och släkten), och det var fine med mig. Men kombinationen att handledaren råsågade mig som person, de där gamla minnena av att inte duga och inte vara bra nog och att jag har så svårt att få jobb (och som handledaren egentligen ska hjälpa mig med, men inte verkar ett dugg intresserad av!) gjorde att jag rasade ner på botten och bara känner att allting är helt hopplöst. Plus då erfarenheten av att ha ett jobb som jag egentligen varken trivts på eller varit bra på. Just nu känner jag mig som nioåringen som får se sin bästa kompis resa sig och springa iväg med sin nya coola bästis när jag närmade mig, och som får stå och kämpa med gråten för att inte fröken ska se det och konfrontera kompisen = göra allting ännu värre.
Så. Summan av kardemumman är, hur gör man för att bättra på sitt rejält tillstukade självförtroende? Det jag kommer på själv, och som egentligen är grunden i det hela, är ju givetvis att få ett jobb men det går trögt, det är beroende av andra aktörer och framför allt är det alldeles för beroende av den här handledaren som lite är roten till det onda. Utan jobb, och därmed kollegor, känns det dessutom svårt att lära känna nya människor, eftersom de jag träffat tidigare inte alls verkar intresserade av att umgås med mig. Men så här fungerar det inte att fortsätta, för just nu känns allt, och precis allt, värdelöst.
Jag tackar för om någon ens orkade läsa igenom det, för det blev långt, och inte precis någon munter läsning.
