Att föra en ensidig monolog med andra och vara nöjd med det.

[TinyWiny]

Om du ringer nån, frågar hur det är med dem av artighetsskäl och sen vill prata om ditt, är det inte du som är monologframföraren då?

Jag hatar att bli avbruten när jag gör saker för att nån vill ringa och prata av sig. Frågar man mig hur jag mår får man ett kort svar, sen frågar jag vad jag kan hjälpa till med. Börjar man då en lång utläggning om något som hade kunnat tas som en inre monolog så blir jag definitivt kort i tonen...

Men så gör jag självklart inte. Hur kan du ens tro det av alla långa förklaringar jag har skrivit? Om jag ringer så frågar jag först om hen har tid att prata. Ibland skickar jag meddelande först för att kolla om det är läge att ringa. Är det inte läge/jag inte får något svar utgår jag ifrån att hen inte har tid/lust/ork att prata och då ringer jag såklart inte. Jag har inga som helst problem med att respektera att någon inte har tid eller lust att prata med mig. Är det något väldigt viktigt kan jag skriva det men inte mer än så. Har hen tid och lust så frågar jag hur det är, hen berättar om något i säg en halvtimme. Om jag sedan berättar jag något eller om jag bara kommenterar något om det hen säger och det är mer än en mening så blir hen mer och mer irriterad, kort i tonen och tillslut fräser hen till och blir arg för något och vad hen blir arg över förstår jag inte och frågar jag så blir hen ännu argare eller så avslutar hen samtalet abrupt.

Det handlar alltså inte alls om att jag skulle vilja ringa och prata av mig. Prata av mig gör jag sällan och aldrig med den personen. Behöver jag prata av mig är jag alldeles för sårbar för att ringa till hen eftersom jag vet hur det blir. Det handlar om att hålla kontakten och vi kan prata om allt från hens senaste resa till vad hen ska göra/har gjort i helgen eller vad som händer på jobb eller vad som.

 

[Görel]

Jag hade en kompis som kunde ringa mig under arbetstid för att berätta evighetslånga, poänglösa historier med så många sidospår att det var så svårt att förstå att jag flera gånger fick fråga vad som var poängen. Och som när jag hade något som jag ville prata om sa att hon var för trött och inte orkade lyssna.

En nära anhörig höll i många år långa monologer, avbröt oss andra med hög röst, och verkade helt ointresserad av vad vi andra hade att säga. Jag brukade försöka byta samtalsämne och någon gång gick jag desperat därifrån. Jag lät min anhörige bara tala fritt på sin födelsedag... nu har den anhörige ändrat sig, gissar utifrån ändrade livsomständigheter, och det går bar att föra dialoger.

 

[manda]

Det låter som du försökt ta upp det flera gånger och att det inte landar väl. I det läget tror jag att jag skulle antingen försöka skriva, men skriva vänligt och väldigt tydligt kring mina positiva känslor gentemot personen och hur viktig relationen är samt att om de för dig smärtsamma bitarna medvetet välja väldigt oagressiva ord och formuleringar med fokus på vad interaktionen gör med mig, inte hur personen ”är”. Om det inte är ett alternativ så skulle jag välja att använda relationen som yta för ett ”inte experiment”. Hur funkar detta för mig om jag lyssnar med all min välvilja, all min kärlek och uppmärksamhet samt undersöka vad som händer med min upplevelse av interaktionen om jag helt tar bort alla förväntningar på hur kommunikationen bör se ut och all ömsesidighet. Jag skulle utforska i mig själv alla de hinder/känslor/tankar som står i vägen för att jag ska må bra av en kommunikation på den andres villkor. Jag skulle försöka förstå vilka av dem som faktiskt är viktiga för mig (i motsatts till inlärda eller normförväntade), relevanta och hör till denna situation, samt vilka som är gamla sår i mig, som lätt går upp och där jag kanske kan ge mig själv vad jag behöver när denna andra uppenbarligen inte kan det. Jag skulle också vara nyfiken på om detta påverkade interaktionen för den andra. Att fokusera på de känslor som gör att jag verkligen vill ha kvar relationen och se om jag har möjlighet att expandera dem med hjälp av att vara uppmärksam på dem (tränas gärna utan personen/ojämlikt samtal först). Om jag kan göra detta och känna att det gör mig friare och stärker mig i vår relation skulle jag låta det vara så. Om jag märker att jag själv inte kan hantera allt som den personens kommunikativa stil eller oförmåga väcker i mig, skulle jag definitivt behöva tänka ett varv till på hur jag ville gå vidare. För mig går gränsen vid att kunna hålla mig mentalt och emotionellt sund i en osund miljö. Kan jag det är jag beredd att stå kvar. Kan jag inte det vet jag att jag behöver lämna (på något vis).

 

[Kiwifrukt]

Den person jag tänker på kan lyssna i skola/jobbsituationer och är en omtyckt chef och medarbetare. Det är på fritiden hen inte tycker att hen ska behöva lyssna på andra utan menar att det räcker att hen lyssnar i skol/jobbsituationer. Hen kan alltså visa sig intresserad i jobbsituationer utan några problem men ser ingen anledning till att hen ska göra det även annars. Hen uppskattar/ser det som självklart när andra människor visar intresse för vad hen säger/gör och kan bli väldigt irriterad om någon inte gör det. Det är det här som blir så märkligt för mig. Jag fattar verkligen inte. Jag har tagit upp exempel hur många gånger som helst med den här personen på när hen blir lyssnad på trots att personen som lyssnar inte alls är intresserad av hens senaste resa t ex. Hen kan beklaga sig över att hen har varit någonstans ingen annan som hen känner har varit på och att hen då inte känner att andra fattar. Hen kan klaga på att hen aldrig får veta något men vill ju inte heller veta, dvs. lyssna på andra. Hen kan anklaga andra för att göra något, utnyttja eller liknande som gör hen ledsen men kan göra precis samma sak själv men förstår inte alternativt bryr sig inte om att det gör andra ledsna.

Nej jag förstår inte heller. Det ironiska är att den här personen flera gånger ringt mig för att klaga om att hen håller på att gå i väggen för att, nu citerar jag, "hen bryr sig alldeles för mycket om andra människor och fokuserar inte på sig själv." Nu kanske människan bara är så egocentrisk när hen pratar med mig, det vet ju så klart inte jag, men i våra konversationer är jaget i fokus hela tiden och hen blir som du säger riktigt arg om hen inte får prata om sig själv eller om jag inte jublande hyllar alternativt stryker medhårs om det är något negativt personen pratar om. Jag har en kusin som är autistisk, men till och med han är mer villig att låta andra prata än denna människa, i alla fall nu som vuxen.

Jag fattar inte riktigt vilken självbild dessa människor har? Hör de inte ens vad det är som kommer ut ur deras mun?

 

[Pilot]

Nu ser jag detta lite varstans och inte bara menat åt dig @Kiwifrukt men det här med "till och med autister". De flesta inom npf spektret är super på det sociala samspelet. Det finns lika många "avvikelser" där som det finns hos gemeneman.

 

[Raderad medlem 120709]

Nu ser jag detta lite varstans och inte bara menat åt dig @Kiwifrukt men det här med "till och med autister". De flesta inom npf spektret är super på det sociala samspelet. Det finns lika många "avvikelser" där som det finns hos gemeneman.

Tack! Det gör så ont att bli använd som någon slags värstingexempel, och jag tror inte ens att de som drar den här typen av liknelser tänker på att vi som är autister faktiskt finns mitt ibland dem och både ser och hör. Extra tråkigt när man ser det komma från användare som annars brukar skriva väldigt vettiga inlägg. Ingen går fri från internaliserad funkofobi, det är tydligt.

 

[TinyWiny]

Det låter som du försökt ta upp det flera gånger och att det inte landar väl. I det läget tror jag att jag skulle antingen försöka skriva, men skriva vänligt och väldigt tydligt kring mina positiva känslor gentemot personen och hur viktig relationen är samt att om de för dig smärtsamma bitarna medvetet välja väldigt oagressiva ord och formuleringar med fokus på vad interaktionen gör med mig, inte hur personen ”är”. Om det inte är ett alternativ så skulle jag välja att använda relationen som yta för ett ”inte experiment”. Hur funkar detta för mig om jag lyssnar med all min välvilja, all min kärlek och uppmärksamhet samt undersöka vad som händer med min upplevelse av interaktionen om jag helt tar bort alla förväntningar på hur kommunikationen bör se ut och all ömsesidighet. Jag skulle utforska i mig själv alla de hinder/känslor/tankar som står i vägen för att jag ska må bra av en kommunikation på den andres villkor. Jag skulle försöka förstå vilka av dem som faktiskt är viktiga för mig (i motsatts till inlärda eller normförväntade), relevanta och hör till denna situation, samt vilka som är gamla sår i mig, som lätt går upp och där jag kanske kan ge mig själv vad jag behöver när denna andra uppenbarligen inte kan det. Jag skulle också vara nyfiken på om detta påverkade interaktionen för den andra. Att fokusera på de känslor som gör att jag verkligen vill ha kvar relationen och se om jag har möjlighet att expandera dem med hjälp av att vara uppmärksam på dem (tränas gärna utan personen/ojämlikt samtal först). Om jag kan göra detta och känna att det gör mig friare och stärker mig i vår relation skulle jag låta det vara så. Om jag märker att jag själv inte kan hantera allt som den personens kommunikativa stil eller oförmåga väcker i mig, skulle jag definitivt behöva tänka ett varv till på hur jag ville gå vidare. För mig går gränsen vid att kunna hålla mig mentalt och emotionellt sund i en osund miljö. Kan jag det är jag beredd att stå kvar. Kan jag inte det vet jag att jag behöver lämna (på något vis).

Tack för ett långt inlägg men "tyvärr" är det precis så jag har gjort i många omgångar under många år och det är där vi nu har landat i att hen säger rakt ut att hen inte anser sig behöva lyssna på andra på sin fritid och jag vet i och med det nu varför hen blir arg.

Att bryta kontakten med den här personen kommer inte att hända. Det är inget alternativ. Det är det som gör det hela till ett problem som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag vill förstå mekanismerna bakom och jag vill förstå hur jag ska kunna bemöta hen på ett sätt som varken sårar hen eller mig.

 

[Lingon]

Tack för ett långt inlägg men "tyvärr" är det precis så jag har gjort i många omgångar under många år och det är där vi nu har landat i att hen säger rakt ut att hen inte anser sig behöva lyssna på andra på sin fritid och jag vet i och med det nu varför hen blir arg.

Att bryta kontakten med den här personen kommer inte att hända. Det är inget alternativ. Det är det som gör det hela till ett problem som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag vill förstå mekanismerna bakom och jag vill förstå hur jag ska kunna bemöta hen på ett sätt som varken sårar hen eller mig.

Jag hade antingen tagit personen för den hen är. Vilket för mig hade lett till att jag enbart hade haft en ytterst ytlig relation. Jag hade också vägrat lyssna på personens problem. D.v.s. om personen inte vill lyssna på mig så vill jag inte lyssna på hen. Det får gå åt båda hållen. Då får vi ha en relation där man pratar om vädret.

Eller så hade jag brutit. med personen.

 

[Kiwifrukt]

Nu ser jag detta lite varstans och inte bara menat åt dig @Kiwifrukt men det här med "till och med autister". De flesta inom npf spektret är super på det sociala samspelet. Det finns lika många "avvikelser" där som det finns hos gemeneman.

Oj, jag menade inte alls så, just min kusin har stora sociala problem och det var därför jag drog liknelsen att "till och med han" är bättre på sociala samspelet än den här personen. (Jag hade förmodligen klassats som autistisk själv om någon verkligen gjort en utredning.) Ber väldigt mycket om ursäkt om någon tog illa vid sig av min kommentar, det var inte alls menat så, utan att jag har en person i min närhet som har stora problem socialt och som ändå är mer villig att lyssna på andra än den person jag nämnde.

 

[sjoberga]

Tack för ett långt inlägg men "tyvärr" är det precis så jag har gjort i många omgångar under många år och det är där vi nu har landat i att hen säger rakt ut att hen inte anser sig behöva lyssna på andra på sin fritid och jag vet i och med det nu varför hen blir arg.

Att bryta kontakten med den här personen kommer inte att hända. Det är inget alternativ. Det är det som gör det hela till ett problem som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag vill förstå mekanismerna bakom och jag vill förstå hur jag ska kunna bemöta hen på ett sätt som varken sårar hen eller mig.

Men du ska göra det på din fritid? Kan hen tänka sig att betala dig då för att lyssna så kan du också slippa kalla det fritid?

Om du förklarar hur du känner att det är jobbigt att ha en så obalanserad relation, att antingen måste det bli mer lyssnande från andra sidan eller mindre malande om det egna? Att du blir ledsen? Att annars känner du att relationen, om än inte tar slut, måste minska i volym för att du inte orkar?

Vad säger hen om du säger exakt samma sak, idag orkar jag inte lyssna?

 

[Sleepy]

Problemet för mig är att en av dessa är någon som verkligen har en enorm plats i mitt hjärta och det är ingen jag varken vill eller kan klippa kontakten med men det gör mig sorgsen att hen inte alls vill höra något om mitt liv utan att det är en helt ensidig monolog. Därför vill jag förstå varför det blir så för att på något sätt kunna förlika mig med faktum.

Har bara snabbläst tråden, så kan ha missförstått något. Men iaf; det är möjligen så att behovet av relationen inte är ömsesidig, inte på samma sätt. En del kan vara sååå trevliga och lyssnande emot vissa, men har andra relationer mer ensidigt, där rollen för den andre bara är tänkt att lyssna. Intresset finns inte, möjligen för att den andre tas för given eller för att de kan få ut något de behöver av de relationer där de lyssnar, så därför gör de det där. Låt dig inte bli utnyttjad bara.

 

[manda]

Tack för ett långt inlägg men "tyvärr" är det precis så jag har gjort i många omgångar under många år och det är där vi nu har landat i att hen säger rakt ut att hen inte anser sig behöva lyssna på andra på sin fritid och jag vet i och med det nu varför hen blir arg.

Att bryta kontakten med den här personen kommer inte att hända. Det är inget alternativ. Det är det som gör det hela till ett problem som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag vill förstå mekanismerna bakom och jag vill förstå hur jag ska kunna bemöta hen på ett sätt som varken sårar hen eller mig.

Anade det. Har du provat det är nog det tråkiga svaret att det inte går, men det behöver ju ändå inte betyda dumpa.

För mig kan det bli en fälla det där att vilja förstå. Förstå mekanismerna, förstå och välja bemötande. Det kan typ dra åt medberoende. Som att ”bara jag x så y”. Det håller en engagerad i dynamiken ur ett intellektuellt perspektiv, medan det tunga är det känslomässiga (som kanske också uttrycker sig via kroppen) i hur hen styr relationen efter bara de egna behoven.

 

[TinyWiny]

Anade det. Har du provat det är nog det tråkiga svaret att det inte går, men det behöver ju ändå inte betyda dumpa.

För mig kan det bli en fälla det där att vilja förstå. Förstå mekanismerna, förstå och välja bemötande. Det kan typ dra åt medberoende. Som att ”bara jag x så y”. Det håller en engagerad i dynamiken ur ett intellektuellt perspektiv, medan det tunga är det känslomässiga (som kanske också uttrycker sig via kroppen) i hur hen styr relationen efter bara de egna behoven.

Nu vet jag ju varför och när hen blir arg så jag kommer nog iallafall ett tag bara låta hen hållas tills jag hittar en strategi jag tror på.

 

[TinyWiny]

Har bara snabbläst tråden, så kan ha missförstått något. Men iaf; det är möjligen så att behovet av relationen inte är ömsesidig, inte på samma sätt. En del kan vara sååå trevliga och lyssnande emot vissa, men har andra relationer mer ensidigt, där rollen för den andre bara är tänkt att lyssna. Intresset finns inte, möjligen för att den andre tas för given eller för att de kan få ut något de behöver av de relationer där de lyssnar, så därför gör de det där. Låt dig inte bli utnyttjad bara.

Så trodde jag länge att det var och det gjorde mig väldigt ledsen för jag la skulden på mig själv men nu vet jag att hen helt enkelt inte tycker att hen ska behöva lyssna på andra på sin fritid. Nej utnyttjandet är det slut med men jag vågar knappt tänka på hur hen kommer reagera på det....

 

[TinyWiny]

Men du ska göra det på din fritid? Kan hen tänka sig att betala dig då för att lyssna så kan du också slippa kalla det fritid?

Om du förklarar hur du känner att det är jobbigt att ha en så obalanserad relation, att antingen måste det bli mer lyssnande från andra sidan eller mindre malande om det egna? Att du blir ledsen? Att annars känner du att relationen, om än inte tar slut, måste minska i volym för att du inte orkar?

Vad säger hen om du säger exakt samma sak, idag orkar jag inte lyssna?

Nej gå ner på så låg nivå är inget jag gör.

Det här har ju pågått länge och jag har sagt det där. Att hen sårar mig, att jag blir ledsen osv. och hen säger då att jag måste säga till direkt för sådan vill hen inte vara och när jag då säger till så blir hen arg/irriterad/ledsen och anklagar mig för diverse, typ att jag överreagerar, gör en stor grej av det eller liknande.

Jag känner ju inte så så det kan jag ju inte säga heller. Jag vill ha en högst levande sprudlande relation som vi en gång hade.

Jag skulle inte ens säga så till min värste ovän om hen ringde och behövde prata på en tid jag är talbar. Hen säger ju inte att hen inte orkar lyssna och det är inte så att jag ringer hen för att prata om mig heller för jag vet ju att hen inte är intresserad utan för att jag vill ha en relation med hen. Att enbart hen pratar om sig och sitt gör mig inte så mycket om hen bara kunde låta bli att bli arg när jag säger något som är mer än ja och nej. Jag glömmer liksom bort mig ibland och börjar prata som i ett vanligt samtal, att man tar turer, byts om, utvecklar sitt svar osv. och då blir det fel.

 

[TinyWiny]

Jag hade antingen tagit personen för den hen är. Vilket för mig hade lett till att jag enbart hade haft en ytterst ytlig relation. Jag hade också vägrat lyssna på personens problem. D.v.s. om personen inte vill lyssna på mig så vill jag inte lyssna på hen. Det får gå åt båda hållen. Då får vi ha en relation där man pratar om vädret.

Eller så hade jag brutit. med personen.

Det är inget alternativ för mig. Jag vill ha den här personen i mitt liv. Jag vill ha en djup ärlig relation med hen också.

 

[marsve]

De här diskussionen får mig att tänka på det gamla "alla talar om sig, det är bara jag som talar om mig"...

 

[Kiwifrukt]

De här diskussionen får mig att tänka på det gamla "alla talar om sig, det är bara jag som talar om mig"...

Fast det finns ju oändligt mycket samtalsämnen mellan att bara prata om den personen och att bara prata om sig själv? Om jag har en vänskapsrelation så förutsätter jag att vi ska kunna prata om det mesta med varandra, inte bara om den personen? En person som liksom inte ens kan prata om vädret eller om ett tv-program utan att lyckas koppla detta till sig själv, är för mig en extremt självcentrerad person. Jag kräver inte att andra ska lyssna när jag babblar på om mig och mitt, men jag pratar gärna om mer allmänna saker än att bara en person maler på om sig själv konstant.

 

[Jamtland]

Det är inget alternativ för mig. Jag vill ha den här personen i mitt liv. Jag vill ha en djup ärlig relation med hen också.

Men varför? Förlåt om det är ett sidospår och en nyfiken fråga, men varför vill du ha kvar den här personen i ditt liv?

 

[Lingon]

Det är inget alternativ för mig. Jag vill ha den här personen i mitt liv. Jag vill ha en djup ärlig relation med hen också.

Men om personen inte är kapabel till det eller inte vill det?