Att föra en ensidig monolog med andra och vara nöjd med det.

[Sleepy]

Typ så. Hen tycker inte att hen ska behöva lyssna på sådant hen inte finner intressant på sin fritid.

Så fullkomligt egoistiskt och nonchalant. Låt inte hen utnyttja dig så.

 

[manda]

Det är precis så det känns! Hen kan inte bättre men vill ändå att jag ska säga till om hen sårar mig och när jag gör det blir det som en käftsmäll för hen för hen kan ju inte bättre och det är här jag behöver strategier för hur jag ska kunna hjälpa, hur jag ska bete mig osv. för att vi trots det ska kunna ha en relation. En relation som är önskad från båda sidor.

Jag har en nära relation som på grund av åldrande(/begynnande demens?) ibland blir ensidig. Den stora fördelen att min person har en stor önskan att se bortom och kunna förändra mönster, att inte bli så arg som hen blir. Vet inte om detsamma funkar om det inte är så, men det finns en grej har funkat någotsånär för oss/mig gällande att säga till när saker sårar. Då har jag sagt typ "det här är en sådan situation när jag lätt kan känna mig sårad. Jag har nära till att tolka situationen såhär [xxx]. Kan du hjälpa mig med en annan tolkning av vad som händer just nu mellan oss?"

Jag fattar att det kräver en hel del mentalisering och annan förmåga, men för oss har det varit en nyckel.

 

[Lingon]

Typ så. Hen tycker inte att hen ska behöva lyssna på sådant hen inte finner intressant på sin fritid.

Jag har en närstående (äldre person). När vi pratar så är det hen som pratar mest. Hen vill mest veta att vi har det bra och sen pratar hen om sitt (oftast samma saker varje gång för det händer liksom inte så mycket mer i hens liv än läkarbesök och krämpor). Jag accepterar det pga hens ålder och har inga förväntningar på att hen ska utgöra nån form av stöd för mig. Därför funkar det. Hade det varit en person jag skulle vilja ha en djupare relation till hade det inte fungerat då det hade sårat mig för mycket.

 

[TinyWiny]

Så fullkomligt egoistiskt och nonchalant. Låt inte hen utnyttja dig så.

Det är ju just det. Jag tror inte det handlar egoism utan något annat.

 

[TinyWiny]

Jag har en nära relation som på grund av åldrande(/begynnande demens?) ibland blir ensidig. Den stora fördelen att min person har en stor önskan att se bortom och kunna förändra mönster, att inte bli så arg som hen blir. Vet inte om detsamma funkar om det inte är så, men det finns en grej har funkat någotsånär för oss/mig gällande att säga till när saker sårar. Då har jag sagt typ "det här är en sådan situation när jag lätt kan känna mig sårad. Jag har nära till att tolka situationen såhär [xxx]. Kan du hjälpa mig med en annan tolkning av vad som händer just nu mellan oss?"

Jag fattar att det kräver en hel del mentalisering och annan förmåga, men för oss har det varit en nyckel.

Där kommer mina egna problem in. Jag har hjärntrötthet och har ofta svårt att hitta de rätta orden i helt vanliga samtal och när det blir känslomässigt blir det än värre. Jag tystnar ofta i sådana situationer och när jag har hämtat andan är tillfället förbi. Förr när min hjärna var frisk eller när jag har riktigt bra dagar, sådär så jag känner igen mig själv så kunde/kan jag säga så men jag tystnar ofta för att jag blir så ledsen. I andra situationer och med andra människor hade inte de orden/ilskan bekommit mig så utan då hade jag kunnat säga ifrån men inte i relation till den här personen. Inte i ögonblicket.

Det som också kan vara bra att förstå är den extrema förändring som har varit runt min person. Jag har varit sjuk och var fruktansvärt sjuk under så lång tid. Under så lång tid att hen med all säkerhet inte minns hur jag var förut. Min partner minns det inte ens, och vi bor ju ändå ihop. Jag var rädd då när jag började bli bättre, kunde börja gå och prata igen och inte längre var döende att min partner inte skulle ens gilla den jag är. Så blev det inte men det blev så med den här personen istället.

 

[TygerTyger]

Vild spekulation så ta det för vad det är. Kan personen vara överbelastad i sitt jobb?

Jag jobbar som projektledare och i hektiska perioder så blir jag orimligt irriterad på personer i privatlivet som vill att jag ska (vara med och) planera saker. Det är äntligen kväll/helg men så kommer det ytterligare diskussioner om datum och tider och uppgifter som jag ska utföra och sen när något är bestämt och jag har tänkt att det kan sorteras bort från mitt mentala skrivbord så kommer det tillbaka med ett ändringsförslag.

Att planera en gemensam semesterresa där vi ska komma överens om samåkning och boenden i olika konstellationer är ett exempel som jag tror att flera kan känna igen sig i, men nu menar jag att det kan bli så extremt att jag inte ens kan hantera diskussioner som den nedan utan att känna hur pulsen går upp och pupillerna vidgas:
"Vad snällt att du vill vakta hunden i helgen! Är det bra om vi kommer klockan 10?"
"Javisst inga problem. När vill du ha tillbaka henne sen?"
"Runt 19 borde jag vara klar så då kan jag komma 19:30."
"Okej, perfekt! Ses då"
30 min senare:
"Hade det varit bättre om jag hämtar henne på söndag morgon istället? Så dyker jag inte upp mitt i middagen."
"Det spelar ingen roll, vilket som"
"Förresten skulle jag kunna flytta hela ärendet till söndag om ni vill göra annat på lördag?"
"JAG SKITER I VILKEN DAG DET BLIR OCH HUNDEN ÄR ALLTID JÄTTEROLIG ATT HÄNGA MED SÅ BARA SÄG NÄR VI SKA HA DEN" säger jag, inte. Men jag tänker det i alla fall. Och det är ju helgalet och har ingenting med hundens ägare att göra utan bara mitt jobb.

 

[TinyWiny]

Vild spekulation så ta det för vad det är. Kan personen vara överbelastad i sitt jobb?

Jag jobbar som projektledare och i hektiska perioder så blir jag orimligt irriterad på personer i privatlivet som vill att jag ska (vara med och) planera saker. Det är äntligen kväll/helg men så kommer det ytterligare diskussioner om datum och tider och uppgifter som jag ska utföra och sen när något är bestämt och jag har tänkt att det kan sorteras bort från mitt mentala skrivbord så kommer det tillbaka med ett ändringsförslag.

Att planera en gemensam semesterresa där vi ska komma överens om samåkning och boenden i olika konstellationer är ett exempel som jag tror att flera kan känna igen sig i, men nu menar jag att det kan bli så extremt att jag inte ens kan hantera diskussioner som den nedan utan att känna hur pulsen går upp och pupillerna vidgas:
"Vad snällt att du vill vakta hunden i helgen! Är det bra om vi kommer klockan 10?"
"Javisst inga problem. När vill du ha tillbaka henne sen?"
"Runt 19 borde jag vara klar så då kan jag komma 19:30."
"Okej, perfekt! Ses då"
30 min senare:
"Hade det varit bättre om jag hämtar henne på söndag morgon istället? Så dyker jag inte upp mitt i middagen."
"Det spelar ingen roll, vilket som"
"Förresten skulle jag kunna flytta hela ärendet till söndag om ni vill göra annat på lördag?"
"JAG SKITER I VILKEN DAG DET BLIR OCH HUNDEN ÄR ALLTID JÄTTEROLIG ATT HÄNGA MED SÅ BARA SÄG NÄR VI SKA HA DEN" säger jag, inte. Men jag tänker det i alla fall. Och det är ju helgalet och har ingenting med hundens ägare att göra utan bara mitt jobb.

Ja jag misstänker det eller kanske någon form av psykisk ohälsa. Det är precis exakt så det är med den skillnaden att hen säger det vilket ju du inte gör. Jag försöker vara "snäll" och få det som hen vill ha det om vi ska göra något tillsammans och hen kan säga "jag skiter i vilket!" när jag lägger fram olika förslag.

Vill du hjälpa mig att bli bättre på bemötandet om hen nu känner som du? Är det kanske bättre om jag säger, "vi gör såhär" (då känner jag mig som en överkörande drummel) eller är det bättre att hen får bestämma hur vi ska göra? (Vilket då kan ställa till det för mig eftersom jag inte har så mycket energi, 4 timmars vakentid vanligtvis och en bra dag 7 timmar med vila emellan, och behöver utföra den träning jag gör varje dag för att inte bli sämre igen vilket tar drygt hälften av min vakna tid och sedan ska jag äta och fixa hygienen och ja...) Det är här jag tror att det krockar. Jag vill så gärna ha det där vi hade förr men varken jag eller hen är ju samma personer idag. Jag har mängder av grejer som behöver tas hänsyn till för att jag ska fungera men samtidigt håller jag tyst om det för att jag inte anser att andra ska behöva bära det vilket då blir fel för att jag tar slut och då får hen dåligt samvate. Är jag tydlig så blir det också fel och tja... He, vad göra?!

 

[TygerTyger]

Ja jag misstänker det eller kanske någon form av psykisk ohälsa. Det är precis exakt så det är med den skillnaden att hen säger det vilket ju du inte gör. Jag försöker vara "snäll" och få det som hen vill ha det om vi ska göra något tillsammans och hen kan säga "jag skiter i vilket!" när jag lägger fram olika förslag.

Vill du hjälpa mig att bli bättre på bemötandet om hen nu känner som du? Är det kanske bättre om jag säger, "vi gör såhär" (då känner jag mig som en överkörande drummel) eller är det bättre att hen får bestämma hur vi ska göra? (Vilket då kan ställa till det för mig eftersom jag inte har så mycket energi, 4 timmars vakentid vanligtvis och en bra dag 7 timmar med vila emellan, och behöver utföra den träning jag gör varje dag för att inte bli sämre igen vilket tar drygt hälften av min vakna tid och sedan ska jag äta och fixa hygienen och ja...) Det är här jag tror att det krockar. Jag vill så gärna ha det där vi hade förr men varken jag eller hen är ju samma personer idag. Jag har mängder av grejer som behöver tas hänsyn till för att jag ska fungera men samtidigt håller jag tyst om det för att jag inte anser att andra ska behöva bära det vilket då blir fel för att jag tar slut och då får hen dåligt samvate. Är jag tydlig så blir det också fel och tja... He, vad göra?!

Jag vill gärna hjälpa men har funderat på det under eftermiddagen och jag tror att det kan behöva vara annorlunda för din person än för din mig.

För mig är det planerande och särskilt omplanerande som är problemet, så för mig fungerar det att få ett enda, väldigt specifikt förslag. T.ex. "Vill du äta middag tillsammans på restaurangen i centrum på tisdag klockan 19? Vi kan mötas utanför tunnelbanan fem i." Men med öppning för motförslag om det inte skulle råka passa. Lämpligen kommunicerat i skrift och utan press om snabbt svar, så att jag kan fundera när jag har tid. När det väl är spikat så finns det ett väldigt stort egenvärde i att låta planen förbli som den är, även om en annan restaurang visar sig ha extrapriser och även om kompisen kunde sluta en timme tidigare.

För din person låter det för mig mera som om det är empatin som tar slut och det vet jag inte hur man kan komma runt. Det allra bästa vore så klart om varken hen eller jag hade jobb som gjorde att vi inte kan bete oss som folk på fritiden, men att man borde byta jobb mitt i allt har jag svårt att se att det skulle kunna landa väl oavsett hur det uttrycks.

 

[TinyWiny]

Jag vill gärna hjälpa men har funderat på det under eftermiddagen och jag tror att det kan behöva vara annorlunda för din person än för din mig.

För mig är det planerande och särskilt omplanerande som är problemet, så för mig fungerar det att få ett enda, väldigt specifikt förslag. T.ex. "Vill du äta middag tillsammans på restaurangen i centrum på tisdag klockan 19? Vi kan mötas utanför tunnelbanan fem i." Men med öppning för motförslag om det inte skulle råka passa. Lämpligen kommunicerat i skrift och utan press om snabbt svar, så att jag kan fundera när jag har tid. När det väl är spikat så finns det ett väldigt stort egenvärde i att låta planen förbli som den är, även om en annan restaurang visar sig ha extrapriser och även om kompisen kunde sluta en timme tidigare.

För din person låter det för mig mera som om det är empatin som tar slut och det vet jag inte hur man kan komma runt. Det allra bästa vore så klart om varken hen eller jag hade jobb som gjorde att vi inte kan bete oss som folk på fritiden, men att man borde byta jobb mitt i allt har jag svårt att se att det skulle kunna landa väl oavsett hur det uttrycks.

Tack för handfasta förslag som jag inte ens har tänkt på!

Jag tror egentligen inte att empatin tar slut utan orken så kanske känner ni lite lika fast du håller det inom dig.

Så är det ju men det är såklart inget jag kommer lägga mig. Jag vill bara ha en fungerande relation.

 

[Lingon]

Tack för handfasta förslag som jag inte ens har tänkt på!

Jag tror egentligen inte att empatin tar slut utan orken så kanske känner ni lite lika fast du håller det inom dig.

Så är det ju men det är såklart inget jag kommer lägga mig. Jag vill bara ha en fungerande relation.

Jag tror inte att en fungerande och sund relation är möjlig om den ena parten inte vill lyssna på den andra. Men jag önskar dig all lycka till!