Att försöka tänka positivt

Ju längre tiden går, desto mer fastnar jag i depressionen. Dessutom har jag börjat få en ökad ångest. Jag borde egentligen ha bett om att få något lugnande utskrivet, men har inte kommit till skott med det. Så jag får helt enkelt klara mig med de andningstekniker jag kan. Det går väl sådär...

Nästa vecka börjar depressionsskolan. Det är totalt 5 gånger som man går dit. Skolan är ingen behandling och jag tror väl egentligen inte att jag lär mig något nytt där. Men jag går dit i alla fall. Efter det är det meningen att jag ska få prata med någon men det är lång kö och enligt uppgift jag fått så kommer jag få vänta till efter sommaren. Då har det hunnit gå 2 år sedan jag blev sjuk.

Dessvärre känns det som om jag hela tiden sjunker djupare och att vänta till efter sommaren känns rätt olidligt. Jag måste nog hitta en annan väg.

Ska jag försöka affirmera dagligen kanske? Kanske skulle det hjälpa att dagligen skriva ner sånt som är bra? Eller ska jag prova Mindler igen?

I övrigt så försöker jag åtminstone låtsas att jag har ett normalt liv. Jag odlar och jag rider. Och så jobbar jag. Och jag försöker tänka framåt.

 

[Alexandra_W]

Vilket bästa sättet är för dig vet jag inte - men bara det här inlägget andas mycket med positivt tänkande än tidigare så jag tror absolut du är på rätt väg. Heja!

 

[Magiana]

Vilket bästa sättet är för dig vet jag inte - men bara det här inlägget andas mycket med positivt tänkande än tidigare så jag tror absolut du är på rätt väg. Heja!

Det finns inte mer positivt tänkande nu än vad det funnits tidigare, men jag har liksom insett att hjälpen blir riktigt jävla sen (och känns utebliven) och jag orkar liksom inte med det här längre. Kroppen är full med gråt som aldrig kommer ut. Jag kan inte gråta känns det som. Det är plågsamt att ständigt gå i det här låga läget och jag frågar mig hur länge det ska hålla. När är det dags att ge upp? Det känns som om jag försöker och försöker, men inget blir bättre så något måste ändras. Och lyckas jag inte ändra något så går det utför.

 

[Alexandra_W]

Det finns inte mer positivt tänkande nu än vad det funnits tidigare, men jag har liksom insett att hjälpen blir riktigt jävla sen (och känns utebliven) och jag orkar liksom inte med det här längre. Kroppen är full med gråt som aldrig kommer ut. Jag kan inte gråta känns det som. Det är plågsamt att ständigt gå i det här låga läget och jag frågar mig hur länge det ska hålla. När är det dags att ge upp? Det känns som om jag försöker och försöker, men inget blir bättre så något måste ändras. Och lyckas jag inte ändra något så går det utför.

Jag tror det faktiskt blivit liiiite bättre men det är än inte så mycket att det känns.

Men kanske ska du fundera igen på privat psykolog om det känns outhärdligt att vänta till hösten?

 

[Magiana]

Jag tror det faktiskt blivit liiiite bättre men det är än inte så mycket att det känns.

Men kanske ska du fundera igen på privat psykolog om det känns outhärdligt att vänta till hösten?

Med tanke på min ökade ångest och att jag alltför frekvent känner gråten i halsen och hopplöshet, så tolkar jag väl inte själv att det blivit bättre.

Om jag tar privat psykolog, Mindler eller annat, återstår att se.

 

[Alexandra_W]

Med tanke på min ökade ångest och att jag alltför frekvent känner gråten i halsen och hopplöshet, så tolkar jag väl inte själv att det blivit bättre.

Om jag tar privat psykolog, Mindler eller annat, återstår att se.

Jag säger inte det är så för dig, för det vet jag inte. Men generellt så blir det sämre när det börjar röra på sig. Dvs strax innan det blir bättre. Förhoppningsvis kan det vara den processen även för dig. Och jag hoppas du kommer fram till en lösning som du känner hjälper tills insatsen via landstingsvården kan komma igång.

 

[mandalaki]

Vad jag tycker mig se i ditt inlägg är att du lyckas göra sådant du gillar TROTS depressionen. För mig ser det ut som ett steg framåt.

 

[Magiana]

Vad jag tycker mig se i ditt inlägg är att du lyckas göra sådant du gillar TROTS depressionen. För mig ser det ut som ett steg framåt.

Jag gör saker för att må bättre. Jag tvingar mig till det. Det är liksom en överlevnadsstrategi.

 

[em-pirre]

Jag gör saker för att må bättre. Jag tvingar mig till det. Det är liksom en överlevnadsstrategi.

Klar förbättring ändå. Nu börjar du må såpass mycket bättre att du kan börja jobba för att bli frisk. Du märker det inte själv, eftersom känslan är densamma eller sämre rentav. Men det att du kommer igång och gör saker är ett tecken på förbättring. Även om du ser det som något annat.

 

[EmmaBovary]

Ju längre tiden går, desto mer fastnar jag i depressionen. Dessutom har jag börjat få en ökad ångest. Jag borde egentligen ha bett om att få något lugnande utskrivet, men har inte kommit till skott med det. Så jag får helt enkelt klara mig med de andningstekniker jag kan. Det går väl sådär...

Nästa vecka börjar depressionsskolan. Det är totalt 5 gånger som man går dit. Skolan är ingen behandling och jag tror väl egentligen inte att jag lär mig något nytt där. Men jag går dit i alla fall. Efter det är det meningen att jag ska få prata med någon men det är lång kö och enligt uppgift jag fått så kommer jag få vänta till efter sommaren. Då har det hunnit gå 2 år sedan jag blev sjuk.

Dessvärre känns det som om jag hela tiden sjunker djupare och att vänta till efter sommaren känns rätt olidligt. Jag måste nog hitta en annan väg.

Ska jag försöka affirmera dagligen kanske? Kanske skulle det hjälpa att dagligen skriva ner sånt som är bra? Eller ska jag prova Mindler igen?

I övrigt så försöker jag åtminstone låtsas att jag har ett normalt liv. Jag odlar och jag rider. Och så jobbar jag. Och jag försöker tänka framåt.

Tycker det låter vettigt att be om lugnande, som en del i att försöka bryta ångestmönstret.

 

[mandalaki]

Jag gör saker för att må bättre. Jag tvingar mig till det. Det är liksom en överlevnadsstrategi.

Ja, och överlevnadsstrategier behöver man när man är sjuk! (Kan du skicka hit en? )

 

[Magiana]

Ja, och överlevnadsstrategier behöver man när man är sjuk! (Kan du skicka hit en? )

Jag önskar jag kunde det men vet inte vad det skulle vara.

 

[tuaphua]

Om du känner att du egentligen skulle behöva gråta men har en låsning där och inte kan så kanske det kan vara bra att glo på en supersorglig film och försöka grina ur sig lite?

Det gjorde jag när jag förut inte kunde gråta för egen del.

Jag tror ju på att sorgen och gråten måste ut. Sen om man blir låst, som iaf jag blev, så kanske man iaf kan grina över annat. Och det är bättre än inget.
Depression är ju oftast pga nedtryckta känslor(depressed från engelskans trycka ner). Nu trycker du förmodligen inte ner medvetet alltid. Men det finns nog en hel del nedtryckt som måste ut.

Skulle det funka?
Jag kan tipsa och gråtfilmer om det känns som ngt du vill testa. Säkert andra med!

 

[mandalaki]

Jag önskar jag kunde det men vet inte vad det skulle vara.

Nej, det är svårt. Blommor är ju inte min grej (kan ta död på eterneller) och rida är jag för klen för.

Om jag skulle skicka någon överlevnadsstrategi till dig skulle det vara att åka till Grekland. Men jag misstänker att det skulle vara ungefär lika välkommet som om jag fick eterneller.

 

[Magiana]

Om du känner att du egentligen skulle behöva gråta men har en låsning där och inte kan så kanske det kan vara bra att glo på en supersorglig film och försöka grina ur sig lite?

Det gjorde jag när jag förut inte kunde gråta för egen del.

Jag tror ju på att sorgen och gråten måste ut. Sen om man blir låst, som iaf jag blev, så kanske man iaf kan grina över annat. Och det är bättre än inget.
Depression är ju oftast pga nedtryckta känslor(depressed från engelskans trycka ner). Nu trycker du förmodligen inte ner medvetet alltid. Men det finns nog en hel del nedtryckt som måste ut.

Skulle det funka?
Jag kan tipsa och gråtfilmer om det känns som ngt du vill testa. Säkert andra med!

Jag har nog inte sett en film sedan jag var tonåring. Jag vet inte ens var man får tag i filmer numera. Videobutiker där man hyr en VHS är ju historia. Jag tycker det är rätt jobbigt att se på film. Dels kräver det koncentration och efteråt får jag inte filmen ur huvudet. Jag vet ju inte om det skulle funka. Det vet jag inte förrän efteråt, men det är ju en liten tröskel att komma över för att titta på film.

Men ja, jag har nog tryckt undan en hel del.

Nej, det är svårt. Blommor är ju inte min grej (kan ta död på eterneller) och rida är jag för klen för.

Om jag skulle skicka någon överlevnadsstrategi till dig skulle det vara att åka till Grekland. Men jag misstänker att det skulle vara ungefär lika välkommet som om jag fick eterneller.

Om det inte är en för varm årstid och det finns något att göra så kan jag tänka mig att åka till Grekland.

 

[tuaphua]

Jag har nog inte sett en film sedan jag var tonåring. Jag vet inte ens var man får tag i filmer numera. Videobutiker där man hyr en VHS är ju historia. Jag tycker det är rätt jobbigt att se på film. Dels kräver det koncentration och efteråt får jag inte filmen ur huvudet. Jag vet ju inte om det skulle funka. Det vet jag inte förrän efteråt, men det är ju en liten tröskel att komma över för att titta på film.

Men ja, jag har nog tryckt undan en hel del.


Om det inte är en för varm årstid och det finns något att göra så kan jag tänka mig att åka till Grekland.

Om du vill se finns ju möjlighet att se på datorn. Antingen via Netflix, SF anytime eller liknande.
Någon annan kanske har mer koll på gratissajter.

För egen del vet jag ju att saker kan kännas lättare även om jag grinat för andras skull sas.

Jag kan få samma effekt genom att bli rörd över folks pissiga livsöden i text, som bok eller tex Magda Gads rapporteringar från Afghanistan tex.

Jag vet inte om ngt av det passar dig.
För mig kunde sånt göra att jag lyfte locket på känslorna sas och gjorde det lättare för mig att komma i kontakt med det skit jag tryckt ner och inte kunde nå riktigt.
Alla chanser till att känna var ett steg på vägen till mina egna känslors låsningar.

Vet inte om det är något för dig. Men det kan vara en tanke att smaka på iaf.

 

[Egen]

Men visst kan man har depression utan anledning eller nedtryckta känslor.......kemisk obalans.

 

[svea]

Ju längre tiden går, desto mer fastnar jag i depressionen. Dessutom har jag börjat få en ökad ångest. Jag borde egentligen ha bett om att få något lugnande utskrivet, men har inte kommit till skott med det. Så jag får helt enkelt klara mig med de andningstekniker jag kan. Det går väl sådär...

Nästa vecka börjar depressionsskolan. Det är totalt 5 gånger som man går dit. Skolan är ingen behandling och jag tror väl egentligen inte att jag lär mig något nytt där. Men jag går dit i alla fall. Efter det är det meningen att jag ska få prata med någon men det är lång kö och enligt uppgift jag fått så kommer jag få vänta till efter sommaren. Då har det hunnit gå 2 år sedan jag blev sjuk.

Dessvärre känns det som om jag hela tiden sjunker djupare och att vänta till efter sommaren känns rätt olidligt. Jag måste nog hitta en annan väg.

Ska jag försöka affirmera dagligen kanske? Kanske skulle det hjälpa att dagligen skriva ner sånt som är bra? Eller ska jag prova Mindler igen?

I övrigt så försöker jag åtminstone låtsas att jag har ett normalt liv. Jag odlar och jag rider. Och så jobbar jag. Och jag försöker tänka framåt.

Magiana

Det är inte konstigt om du mår skit och att ångesten sticker upp sin fula näsa. Du har suttit fast så länge i depressionen utan att känna att du kommer någonstans. Du har mognat, fått många insikter och säkert kommit en längre väg än du anar, det ser vi. Men det är klen tröst för dig om du känner dig låg.

Jag tänker inte ge några hurtiga råd. Dels för att jag bara har vaga begrepp om hur det är att ha ångest, dels för att det sista du behöver är pressen att behöva prestera dig ur det här.

Lite fiktion i livet rekommenderas dock. Tove Jansson, Sent i november och Det osynliga barnet. Kapitlet där Filifjonkan går bananas i synnerhet (nej, du är inte en filifjonka). Finns gratis på svenska YLE tror jag.

 

[Magiana]

Magiana ❤

Det är inte konstigt om du mår skit och att ångesten sticker upp sin fula näsa. Du har suttit fast så länge i depressionen utan att känna att du kommer någonstans. Du har mognat, fått många insikter och säkert kommit en längre väg än du anar, det ser vi. Men det är klen tröst för dig om du känner dig låg.

Jag tänker inte ge några hurtiga råd. Dels för att jag bara har vaga begrepp om hur det är att ha ångest, dels för att det sista du behöver är pressen att behöva prestera dig ur det här.

Lite fiktion i livet rekommenderas dock. Tove Jansson, Sent i november och Det osynliga barnet. Kapitlet där Filifjonkan går bananas i synnerhet (nej, du är inte en filifjonka). Finns gratis på svenska YLE tror jag.

Jag har numera fått medicin mot ångesten. Förra veckan åkte jag in till akutpsyk när jag inte orkade hantera min ångest. Jag vet ju att den inte är farlig och att den går över, men jag orkade inte stå ut längre.

 

[svea]

Jag har numera fått medicin mot ångesten. Förra veckan åkte jag in till akutpsyk när jag inte orkade hantera min ångest. Jag vet ju att den inte är farlig och att den går över, men jag orkade inte stå ut längre.

Jag vet, jag tycker att det är skitstarkt att du tog steget att ta dig dit trots att du har varit så stolt över att du klarat att övervinna din panikångest på egen hand tidigare.