Att ge för mycket av sig själv (utbruten från Dejtingtråden 25)

I sammanhanget kommer jag att tänka på Tinder-profiler där det står "tänker mera på andra än på min själv", med meningen att det är något positivt. För mig är det inget positivt. Man bör/får/ska (välj nyans) inte glömma sig själv. Det är ju man själv som är utgångspunkten och det viktigaste i ens liv.
Jag hade never ever swipat på nån som beskriver sig så...
 
Ok. Men då handlar det mer om att man investerar fel? Ge och ge men får ingen tillbaka. Varför fortsätter man? Och när inser ni att det inte är hållbart längre?

Rädsla för ensamhet kanske? Att man tror att man kommer att bli ensam om man ställer krav/sätter gränser.

Jag har jättemycket obehag mot konflikter och att sätta gränser/säga nej pga att jag fick skäll för negativa känsloyttringar under barndomen. Det var inte tillåtet att vara arg/ledsen/säga nej. Kände aldrig att jag dög, så jag försökte hela tiden vara till lags för att undvika skammande och skäll. Det sitter hårt.
 
Ok. Men då handlar det mer om att man investerar fel? Ge och ge men får ingen tillbaka. Varför fortsätter man? Och när inser ni att det inte är hållbart längre?
Jag tolkar mycket av detta som att det handlar om allt det som många kvinnor gör för att till varje pris få såväl samboskapet som andra relationer att fungera. Män går mer sällan in i den rollen.
 
Jag tror att detta med givare och tagare finns i alla typer av relationer och att man inte är det ena eller det andra statiskt utan det varierar i olika relationer och troligen också över tid.

Själv tycker jag det är en trevligare egenskap att spontant välja ja än nej.
 
Jag tror att detta med givare och tagare finns i alla typer av relationer och att man inte är det ena eller det andra statiskt utan det varierar i olika relationer och troligen också över tid.

Själv tycker jag det är en trevligare egenskap att spontant välja ja än nej.
Det optimala är ju att alla är lagom mycket givare, men den här tråden uppfattar jag att handlar om "riktiga givers" som bara ger och ger. ...med risk för att utplåna eller tappa bort sig sjäva.
 
Jag tänker att tråden handlar om de som ser sig själva som konstanta givare och där "givare" är en del av ens självbild. Man mår bra av att se sig själv som givare.
Fast läser du några "givares" inlägg i tråden så ser du att de inte nödvändigtvis mår bra av det.

Jag ser t.ex inte mig själv som en givare i den bemärkelsen. Jag gillar att ge. Ger gärna presenter, och jag hjälper gärna till, jag finns till hands för vänner osv. Jag vill göra människor glada, men jag säger också nej då jag tycker att det behövs för min egen del. Det jag ger är på inget sätt negativt för mig.
 
Det optimala är ju att alla är lagom mycket givare, men den här tråden uppfattar jag att handlar om "riktiga givers" som bara ger och ger. ...med risk för att utplåna eller tappa bort sig sjäva.

Ja och jag tänker att det inte behöver vara likdant för en givare i alla relationer (till sin omgivning alltså, dvs partner, syskon, barn, förälder, vänner etc) jag har svårt att tro att de som uppfattar sig som givare sätter den etiketten på alla relationer om de rannsakar lite. Kanske ett bra ställe att börja på om ens självbild är påverkad negativt.
 
När jag var yngre så var jag nog lite av en sådan person som gav alldeles för mycket av mig själv. För min egen del så handlade det nog mycket om att "ha mitt på det torra". Om jag hela tiden gav i överflöd så kunde åtminstone ingen anklaga mig för att vara en dålig flickvän, en dålig vän eller en dålig dotter. Det skulle inte finnas något ont att säga om mig, så generös och god som jag var. Så för mig var det nog lite av ett skydd, jag ville helt enkelt inte att någon skulle tycka illa om mig och mitt sätt att försäkra mig om att ingen skulle göra det var att statuera godheten själv. Med åren lärde jag mig dock att folk faktiskt inte generellt sett gick och tyckte illa om mig ändå, det fungerade att sätta gränser och se efter mig själv i första hand utan att någon ens la märke till det. Dessutom fick jag lära mig den hårda vägen att det är lätt att bli utnyttjad, och sånt är livet på tok för kort för.
 
Jag tolkar mycket av detta som att det handlar om allt det som många kvinnor gör för att till varje pris få såväl samboskapet som andra relationer att fungera. Män går mer sällan in i den rollen.
Och när jag såg den där texten så tyckte jag bara att det lät som allt annat martyrigt dravel man ser på Facebook ibland. Såna där saker som folk som alltid har en massa pågående drama postar.

KL

Impopulär åsikt: Jag tror att det är väldigt lätt när relationer inte funkar att man hamnar i lite self pity mode och tycker att problemet var att man alltid är den som ger och ger och alla andra bara tar och tar och därför funkar det inte. Men det kanske bara är ett sätt att bortse från andra saker man kanske fuckar upp i relationer? Kanske skulle de andra personerna, som det inte funkat med, se det på helt andra sätt? Jag vet själv att jag har lätt att hamna just där, att jag tycker att jag är så altruistisk och den som alltid ger mest men jag vet ju innerst inne att det ju bara är min, såklart väldigt skeva, bild av det som hänt.

Jag tror att man ska akta sig för att måla upp nån romantisk bild av sig själv där man är den som ger så himla mycket för man är så himla fin, så pass att man glorifierar en väldigt självdestruktiv egenskap. Känns som det är lätt att hamna i ett martyrigt "jag är så bra, alla andra är så själviska"-tänk.
 
Jag är också en som hade svårt att koppla på, ge vadå?

Jag tänker att som en obetänksam och ofokuserad person som inte har värsta fingertoppskänslan så blir det extremt mycket ansvar lagt på en att vara uppmärksam på mycket små tecken. Dvs om ens vän alltid föreslår det som den tror att du tycker om så kommer man ju tro att den personen gillar just det. (jag lyckades då aldrig tex förstå att om farmor reste sig upp med den minen betydde det att man hade disktjänst. Det krävdes att hon sa det till hennes oerhörda irritation.)

Om ens vän alltid diskuterar det den tror du gillar så kommer man ju tro att hen tycker om att diskutera just det. Om hen bara frågar om dig hela tiden så känner sig kanske personen som blir frågad trängd och stressad till slut, man kanske inte tycker om att bli utfrågad. Om ens vän alltid säger att den tycker om det den tror att du tycker om så kommer man ju tro att den tycker om just det.

Då kommer man själv alltid föreslå den typen av aktiviteter, diskussionsämnen, presenter tillbaka. Inte helt osannolikt är ju att personen man umgås med helt missat vad man gillar egentligen och bara fått för sig att man är obeskrivligt förtjust i X eller Y (tycker jämt det händer att någon av någon outgrundlig orsak tror man gillar det ena eller det andra.).

I slutänden riskerar man år ut och år in sitta och äta fel del av kycklingen eller prata feminism trots att båda är helt ointresserade av ämnet. Eller dricka Afternoon tea när båda skulle föredragit att gå till puben.

Tanken är att den där elaka dryga personen som bara tar, hen kanske också ger hela tiden, efter bästa förmåga. Men är inte så finkänslig att hen lyckas inse att hens vän egentligen avskyr allt det vännen säger att hen tycker om.
 
Senast ändrad:
Jag och och kompisar och sambo diskuterade det här nyss.
Jag omger mig gärna med folk som är givare. Men för mig är det inte ekvivalent med att de utplånar sig själva. Jag ser mig också som en givare. Men jag ger inte mer än jag orkar, inte på min egen bekostnad etc. Jag tycker det är jätteroligt och givande att ge till de jag älskar.
Jag tycker också att man oftast får igen det faktiskt.
Det är ingen som känner mig som ser mig som någon man kör med.
Jag förstår att man om man mår dåligt, är osäker i relationer etc kan ge på ett osunt sätt, destruktivt. Och jag förstår också att man kan identifiera sig med att alltid ge och inte få åter, bli bitter etc. Lite som vi förut på forumet snackat om "snälla killar" som ser sig som snälla och därför blir förorättade när deras "snällhet" inte gör att de får en relation etc trots att de i sin bitterhet etc kan vara riktigt jävla osnälla.
Men det finns ju faktiskt gott om givare som mår bra, har sunda relationer och ger utan att göra det destruktivt.

Jag vet att när min pappa skulle börja dejta efter skilsmässa så pratade vi om vad han och andra sökte. Han sa just att han sökte en givare då. Och det är vad jag ser honom som också.
Han är inte åsiktslös, tror inte folk ska välja bort honom om han inte ger etc. Utan han vill umgås med andra som anstränger sig för att andra ska må bra, som han också gör. Aldrig att det skulle vara någon självömkan eller krav på att andra ska ge tillbaks etc. Men ger för att man vill ge och inte för att man vill ha ngt. Så är i stort sett hela släkten på hans sida. Och det är så jag är uppfostrad. Ingen är sån som utplånar sin egen personlighet utan tvärtom är de rätt framåt, tuffa etc. Och de får ju också igen vid behov.
 
Jag och och kompisar och sambo diskuterade det här nyss.
Jag omger mig gärna med folk som är givare. Men för mig är det inte ekvivalent med att de utplånar sig själva. Jag ser mig också som en givare. Men jag ger inte mer än jag orkar, inte på min egen bekostnad etc. Jag tycker det är jätteroligt och givande att ge till de jag älskar.
Jag tycker också att man oftast får igen det faktiskt.
Det är ingen som känner mig som ser mig som någon man kör med.
Jag förstår att man om man mår dåligt, är osäker i relationer etc kan ge på ett osunt sätt, destruktivt. Och jag förstår också att man kan identifiera sig med att alltid ge och inte få åter, bli bitter etc. Lite som vi förut på forumet snackat om "snälla killar" som ser sig som snälla och därför blir förorättade när deras "snällhet" inte gör att de får en relation etc trots att de i sin bitterhet etc kan vara riktigt jävla osnälla.
Men det finns ju faktiskt gott om givare som mår bra, har sunda relationer och ger utan att göra det destruktivt.

Jag vet att när min pappa skulle börja dejta efter skilsmässa så pratade vi om vad han och andra sökte. Han sa just att han sökte en givare då. Och det är vad jag ser honom som också.
Han är inte åsiktslös, tror inte folk ska välja bort honom om han inte ger etc. Utan han vill umgås med andra som anstränger sig för att andra ska må bra, som han också gör. Aldrig att det skulle vara någon självömkan eller krav på att andra ska ge tillbaks etc. Men ger för att man vill ge och inte för att man vill ha ngt. Så är i stort sett hela släkten på hans sida. Och det är så jag är uppfostrad. Ingen är sån som utplånar sin egen personlighet utan tvärtom är de rätt framåt, tuffa etc. Och de får ju också igen vid behov.
Men det är något annat än det som flera berättar om här? Ditt sätt låter sunt och även ganska vettigt och vanligt. Jag vet flera som ger mycket men de har också mycket, får mycket tillbaka.
 

Liknande trådar

Relationer Jag jobbar på kontor och en av mina närmaste kollegor sedan 15 år tillbaka ska sluta. Vi umgås inte privat men har haft väldigt kul ihop...
Svar
10
· Visningar
1 178
Relationer Min man fyller 40 om en månad ungefär. Jag har ingen aning om vad jag ska ge honom! Han gillar modellflyg, flygplan. Har inte så...
2
Svar
25
· Visningar
1 846
Senast: BernT
·
Hemmet Jag funderar på att ge upp tanken på att släpa in gran i år. Kanske skulle saker och ting vara lite smidigare om vi bara har en gran på...
Svar
16
· Visningar
715
Senast: Linn-Nora
·
Trädgård & Växter Fick en/ett prickblad av min mamma som inte mått så bra. Min gissning, baserat på hennes övriga växters status, är att hon vattnat den...
Svar
2
· Visningar
367
Senast: Gnist
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp