Att göra upp med sina föräldrar

Sen säger väl den moderna forskningen att det inte är så lätt med ”ledarhäst” osv i hästflockar heller längre, utan snarare att alla i flockarna har olika roller och att det är mycket mer komplicerat än bara en rangordning?
Ja, så har jag också förstått det, men jag har inte nördat ner mig så mycket i det att jag vågar uttala mig. Men eftersom hästar och människor är två skilda arter som är väldigt olika varandra tycker jag oavsett inte det finns några sanningar om människor att hämta i hur hästar förhåller sig till varandra.
 
Ja, så har jag också förstått det, men jag har inte nördat ner mig så mycket i det att jag vågar uttala mig. Men eftersom hästar och människor är två skilda arter som är väldigt olika varandra tycker jag oavsett inte det finns några sanningar om människor att hämta i hur hästar förhåller sig till varandra.
Helt sant. Vi har ju gjort mycket skada i vår djurhantering genom att själva försöka bete oss som "ledardjur". Jag tänker att det är lika bakvänt att försöka vara ledarhäst i en människofamilj som att försöka vara ledarmänniska i en hästfamilj.
 
Ja, så har jag också förstått det, men jag har inte nördat ner mig så mycket i det att jag vågar uttala mig. Men eftersom hästar och människor är två skilda arter som är väldigt olika varandra tycker jag oavsett inte det finns några sanningar om människor att hämta i hur hästar förhåller sig till varandra.
Det håller jag fullt med dig om! Tycker det känns bakvänt både i stallet och i hemmet :)
 

miumiu

Trådstartare
Till er som undrar, jag har gått jättemycket i terapi (min morsa är ju som sagt psykolog 😜). Både KBT och psykodynamisk. Jag tycker att jag har väldigt bra insikt om hur jag fungerar, vilka mina styrkor är och vad jag sas behöver jobba mer med. Jag är dock inte någon naturligt auktoritär person, jag gillar inte att ”vara boss” även om jag såklart tvingas till det i olika sammanhang, bland annat i min roll som förälder. Men det är inget som kommer naturligt för mig och det kräver mycket energi.
 
Till er som undrar, jag har gått jättemycket i terapi (min morsa är ju som sagt psykolog 😜). Både KBT och psykodynamisk. Jag tycker att jag har väldigt bra insikt om hur jag fungerar, vilka mina styrkor är och vad jag sas behöver jobba mer med. Jag är dock inte någon naturligt auktoritär person, jag gillar inte att ”vara boss” även om jag såklart tvingas till det i olika sammanhang, bland annat i min roll som förälder. Men det är inget som kommer naturligt för mig och det kräver mycket energi.
Men det handlar inte om att vara auktoritär, boss eller liknande. Det handlar om att du sätter gränser runt dig som ingen har rätt att trampa över. Jag vet att endel tror att man då menar att man är hård, sträng, auktoritär , kräver lydnad osv men det handlar inte alls om det. Det handlar om att vara vänlig, snäll, trevlig, tydlig och lätt att förstå eftersom man är tydlig med sig själv. Det handlar inte om att kräva en massa, det handlar inte om att andra ska rätta sig efter en, det handlar inte om att man ska bestämma allt utan enbart att man är tydlig med sina gränser. Att man tillåter sig själv att finnas och tar ansvar för sig själv och sina behov. Genom att göra det ger man också andra chansen att se sina behov, gränser och ansvar över sig själva och vad de gör. Det handlar om respekt för varandra och då menar jag inte rädsla som endel tror är respekt utan just respekt.
 
Jag tänker nog främst att barnet behöver prata med någon neutral för att bena ut och hitta strategier.

Finns det inget privat alternativ? Har inte skolan någon psykolog?
 
Ja alltså nu när jag läser era svar här i tråden så inser jag ju att sonens problematik och min egen är väldigt lika. Han beskriver också att han har svårt att sätta gränser kring sig själv, med kompisar osv. Jag är lite likadan, får gärna energi-iglar efter mig som jag sedan är alldeles för dålig att sätta gränser för. Och sen går jag, precis som sonen direkt till självanklagelse när saker går fel. Så jag har väl inte varit den bästa förebilden. "Barn gör inte som du säger" osv. Det är väl just det som jag upplever som så himla svårt, och svårare ju äldre han blir. Ett skådespel genomskådas mycket lättare nu än när han var, säg 5.

Jag har såklart anklagat mig själv för att han mår såhär också. Och det är ju inte som att han mår konstant dåligt, han har dagar när det mesta är toppen också. Men nu på sista tiden har det varit mycket konflikter hemma, och jag upplever att han söker dom medvetet för att liksom kunna distansera sig från oss. Typ "vi är dumma och det är så synd om honom". Jag låter ju honom tycka det såklart, men när man fått höra att man är hatad av sin egen avkomma fler dagar i rad än vad jag kan räkna till så blir man ju till slut lite ledsen. För jag försöker faktiskt, jag jobbar jättemycket med mitt eget föräldraskap, har gått online-utbildningar och läst böcker osv. Jag försöker vara duktig, och ändå får jag all skit känns det som :(

Får han den frihet och förtroende som han behöver? En tanke bara då du skriver att han distanserar sig från er. Han kanske behöver få göra det? Med det menar jag om han får göra saker på egen hand för att han nu är äldre än han var innan. Som exempel: Vid en viss ålder fick min dotter gå över gatan till den lilla mataffären själv och handla. Jag tror att hon var 6 år gammal då. Liten väg med god sikt och förståndigt och försiktigt barn. När hon var 10 år fick hon cykla till centrum själv och gå i affärer/på biblioteket. Osv. Att man ger ett barn (speciellt ett ängsligt och försiktigt barn) det förtroendet kan göra att de växer och mognar. Min dotter är också rätt försiktig av sig. Därför har vi vågat ge henne såna förtroenden och friheter rätt tidigt för vi vet att hon inte kommer hitta på nåt dumdristigt som ett mer framåt och oförsiktigt barn skulle kunna göra. Jag tror att det var bra för henne att få den friheten och förtroendet.

Sen är det ju så med simning: Man måste kunna simma. Och är han 8 år så går han ju i tvåan och då går man väl och simmar med klassen? Låt de ta hand om det. Ibland är det enklare att låta lärare/simlärare ta såna saker för barnet diskuterar inte lika mycket med dem. Om ni går på simskola så gör klart för honom att ni är där men att ni inte kommer lägga er i simundervisningen. Det tycker jag att ni ska låta simläraren sköta. Var tydliga med att ni är i simhallen och tittar på honom hela tiden men ni kommer inte att lägga er i. Sen kan ni gå och bada tillsammans nån annan dag och bara ha roligt i vattnet. Kanske leka fram lite simning om det går?
 
Ni har bestämt att det är viktigt att lära sig simma nu. Har din mamma möjlighet att ta honom till simskolan åtminstone de första gångerna? Det verkar ju som han ”skärper” till sig när hon är där. (Jag säger inte att det är bra att han ”skärper” till sig med mormor, men ibland helgar ändamålet medlena.)

Eller ska så väntar ni med simskolan. I trean borde barnen simtestas i skolan och få undervisning via skolan om de misslyckas med kunskapskravet - 10 meter bröstsim.

10 meter bröstsim? När min dotter gick i tvåan skulle de klara 200 m simning varav en del skulle vara ryggsim. Inte förrän då räknades det som att de kunde simma.
 
Som ett litet tillägg till simningen så är det få skolor som har möjlighet att ge så pass mkt undervisning i simning som egentligen skulle krävas. Eleverna på mitt jobb får tre tillfällen per termin att simma på (beslut över mitt huvud). Jag vet faktiskt inte vad som skulle hända om någon kommer och inte kan simma själv, än har vi bara haft elever som redan gör det.
 
Som ett litet tillägg till simningen så är det få skolor som har möjlighet att ge så pass mkt undervisning i simning som egentligen skulle krävas. Eleverna på mitt jobb får tre tillfällen per termin att simma på (beslut över mitt huvud). Jag vet faktiskt inte vad som skulle hända om någon kommer och inte kan simma själv, än har vi bara haft elever som redan gör det.

Oj! 😲 På min dotters skola gick de och simmade en hel termin i andra klass (en gång i veckan) och de som fortfarande inte kunde simma fick gå och simma i trean (med de som då gick i andra klass). Sen efter det har de simmat en gång per läsår och har man missat det får man gå till badhuset en annan dag i privat regi och simma och få intyg av personal där att man kan simma.
 
Som ett litet tillägg till simningen så är det få skolor som har möjlighet att ge så pass mkt undervisning i simning som egentligen skulle krävas. Eleverna på mitt jobb får tre tillfällen per termin att simma på (beslut över mitt huvud). Jag vet faktiskt inte vad som skulle hända om någon kommer och inte kan simma själv, än har vi bara haft elever som redan gör det.
Här har kommunen simskola i förskoleklass varje vecka. De som inte lärt sig fortsätter sedan till de lärt sig. Sedan har de 3 ggr /termin.
 

miumiu

Trådstartare
Angående detta med simskola, jag tog upp detta mest som ett exempel på sonens personlighetstyp. Han är för övrigt inte åtta än utan fyller åtta i år, och går därmed i ettan. Men allting som är nytt är liksom en kamp, det är inte så att han vill göra grejer själv. Helst av allt är han liksom hemma med oss föräldrar, eller leker hemma hos oss med sin bästis. Vill inte leka ensam hemma hos kompisar, vill inte gå på kalas om inte någon utav oss föräldrar är med. Är 100% trygg med mor och farföräldrar, i skola, på fritids osv men alla sociala sammanhang som är nya är jättejobbiga. Vi flyttade hästen till nytt stall nu i helgen tex och det tycker sonen är jättejobbigt.

Han har ett extremt kontrollbehov och kan inte bli lämnad 5 minuter själv hemma utan måste följa med om vi slänger skräp, går till tvättstugan osv. Att han blir arg på oss tror jag delvis kan bero på att han egentligen inte vill vara så beroende av oss, men han vet liksom inte hur han ska frigöra sig? Och jag tror att han skäms över att inte våga leka själv hos kompisar exempelvis, han vet ju att andra barn i hans klass gör sånt och han vill inte avvika från normen.

Vi har såklart testat allt möjligt för att få honom mera trygg i obekanta miljöer. Nu går det tex bra om jag är med en liten stund på kalas hos bästa kompisen och sen avlägsnar mig när han sas blivit lite varm i kläderna. Så det är ju inte som att vi inte jobbar aktivt med dom här problemen som uppstår i vardagen.

Angående mitt eget mående så nej jag mår väl inte toppen just nu, men jag lider inte av någon psykisk ohälsa utan det handlar om min hjärntrötthet som jag kämpat med i 5 år nu (utlöst av en hjärnskakning) samt allmän utmattning. Skulle jag få bukt med dom här problemen skulle jag säkert vara en kick ass-morsa, men just nu orkar jag inte riktigt hela vägen alla gånger. Jag är medveten om att jag skulle behöva vara mer konsekvent i vissa situationer men ibland så orkar jag helt enkelt inte.
 
Angående detta med simskola, jag tog upp detta mest som ett exempel på sonens personlighetstyp. Han är för övrigt inte åtta än utan fyller åtta i år, och går därmed i ettan. Men allting som är nytt är liksom en kamp, det är inte så att han vill göra grejer själv. Helst av allt är han liksom hemma med oss föräldrar, eller leker hemma hos oss med sin bästis. Vill inte leka ensam hemma hos kompisar, vill inte gå på kalas om inte någon utav oss föräldrar är med. Är 100% trygg med mor och farföräldrar, i skola, på fritids osv men alla sociala sammanhang som är nya är jättejobbiga. Vi flyttade hästen till nytt stall nu i helgen tex och det tycker sonen är jättejobbigt.

Han har ett extremt kontrollbehov och kan inte bli lämnad 5 minuter själv hemma utan måste följa med om vi slänger skräp, går till tvättstugan osv. Att han blir arg på oss tror jag delvis kan bero på att han egentligen inte vill vara så beroende av oss, men han vet liksom inte hur han ska frigöra sig? Och jag tror att han skäms över att inte våga leka själv hos kompisar exempelvis, han vet ju att andra barn i hans klass gör sånt och han vill inte avvika från normen.

Vi har såklart testat allt möjligt för att få honom mera trygg i obekanta miljöer. Nu går det tex bra om jag är med en liten stund på kalas hos bästa kompisen och sen avlägsnar mig när han sas blivit lite varm i kläderna. Så det är ju inte som att vi inte jobbar aktivt med dom här problemen som uppstår i vardagen.

Angående mitt eget mående så nej jag mår väl inte toppen just nu, men jag lider inte av någon psykisk ohälsa utan det handlar om min hjärntrötthet som jag kämpat med i 5 år nu (utlöst av en hjärnskakning) samt allmän utmattning. Skulle jag få bukt med dom här problemen skulle jag säkert vara en kick ass-morsa, men just nu orkar jag inte riktigt hela vägen alla gånger. Jag är medveten om att jag skulle behöva vara mer konsekvent i vissa situationer men ibland så orkar jag helt enkelt inte.

När ni går och slänger skräp/till tvättstugan: Finns det en telefon hemma så han kan ringa er om han skulle behöva/vilja?
 

miumiu

Trådstartare
När ni går och slänger skräp/till tvättstugan: Finns det en telefon hemma så han kan ringa er om han skulle behöva/vilja?
Jodå, det har erbjudits men inte accepterats. Någon gång tror jag att sonens pappa har fått gå iväg så, men det var inte någon trygg situation för sonen och han vägrar testa igen.
 
Håller med. Ibland hade man väl gjort något man inte fick, ätit en extra kaka eller vad som. Behöver ju inte vara något extremt bakom.

Hade tänkt skriva något liknande som @Luff gjorde bättre.
Samma här på båda. (dvs både kände skam som 8 åring och hade förmåga att känna ångest (kanske inte den typ av intensiv panikångest eller något dock) och tycker @Luff uttryckte sig väl)
 
Det tog vår minste 2 säsonger i barnbassängen innan han simmade på riktigt. Ville ju absolut inte bli våt i ansiktet. Adhd/och på spektrat. Men simläraren tog det coolt och till slut så funkade det. Kändes ju sådär att han gick omkring i bassängen medans dom andra plaskade och lärde sig simma på halva första säsongen. Men han fick ta det i sitt tempo. Och jepp, hårtvätt var inte populärt det heller. En droppe åt fel håll och ungen skulle ur badkaret med håret fullt av schampoo. Ett steg i taget.
 
Jodå, det har erbjudits men inte accepterats. Någon gång tror jag att sonens pappa har fått gå iväg så, men det var inte någon trygg situation för sonen och han vägrar testa igen.
Jag tänker på det där med simskola, vad händer när ni förklarar att han om något år kommer att simma tillsammans med klassen och att det vore bra att ha lärt sig litegrann innan dess?
Det låter jobbigt för honom, och er, att han inte vill/kan vara själv ens en liten stund hemma eller kan leka själv hemma hos kompisar. Du skrev att han har en bästis, funkar det för honom att leka själv där? Känner han bästisens föräldrar? Kan han vara utan er hos mormor?
Jag tänker att man behöver göra saker i myrsteg för att öka hans känsla av trygghet och hans självförtroende :heart
 

Liknande trådar

Relationer OBS! vet att svaret på frågan i rubriken är nej, men hela min situation känns så absurd. Pepp önskas. OBS 2! Skriver anonymt då jag ej...
2 3
Svar
53
· Visningar
3 424
Senast: Angel
·
Småbarn Jag vet inte riktigt vad mitt syfte med tråden är, kanske mest söka stöd, höra om andra med liknande barn, få veta hur utvecklingen ser...
2 3 4
Svar
68
· Visningar
9 391
Senast: Emtherlia
·
Juridik & Ekonomi Är det ens möjligt att stämma/få skadestånd från myndighet? Jag ska försöka berätta så bra det går utan att avslöja för mycket, vill...
Svar
4
· Visningar
2 776
Senast: Grazing
·
  • Artikel
Dagbok Idag har varit en till ganska jobbig dag men inte sååå dålig som några har varit nu. Men inte bra heller. Men iallafall så läkaren har...
Svar
11
· Visningar
1 196
Senast: Luff
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Uppvärmning av hus & vqtten
Upp