Jag är inte riktigt i din situation men ändå där jag måste fatta någon form av beslut om min hästframtid. Har haft häst i 40 år och miste helt nyligen min tredje, den vackre på min profilbild. Har haft alla sedan de var ett eller två år gamla, ridit in de senaste två själv och aldrig sålt någon så det är lätt att säga att det är en livsstil. Jag bor också redan på en gård och min kvarvarande häst nr 4 som nu är 13 år hoppas jag få behålla många år till.
Jag noterar att det är mycket pengar och ganska mycket tid OCH en skaderisk - OCH en för djävlig sorg när det är dags att ta adjö. Men som sagt - vem är jag utan hästarna och djuren vid min sida? Det är en helt omöjlig tanke för mig. Så i mitt fall kommer det garanterat att bli en häst nr 5 också, i sinom tid.
Jag har inte alls haft så trista ridolyckor som du och det är definitivt en parameter att tänka på. Det jag tidigare har tänkt är att jag kanske börjar bli så ringrostig, och kroppen lite mindre tålig med stigande ålder, att jag allvarligt borde tänka på att riskreducera och skaffa en inriden häst och/eller en stabilare individ än hur mycket av halvblodsaveln har utvecklats.
I min fantasi har jag sett mig själv på en stabil större connemara eller welsh cob eller kanske islandshäst som pensionär, men dit är det ju ännu några år. Hade jag haft 10 hjärnskakningar eller andra svåra kroppsskador så är det mycket möjligt att det ändå hade vägt över redan nu. Men i hjärtat är jag också fast vid det svenska halvblodet, hur svenskt det nu är. Men den för mig ultimata ridhästmodellen i alla fall.
Och samtidigt, när jag nu står här och försöker känna efter så säger precis allting annat i mig att jag vill, jag vill, jag VILL ha en unghäst till att få forma från början, för att det är en sådan fantastisk tid och blir ett sådant band. Jag har ju gjort det förut och de där första åren är lite blandad glädje och rädsla bara för att hästen är ung och oerfaren, men samtidigt en sådan galen känsla och kick som inget annat kan ge. Det kan ju hända olyckor med alla hästar, och det går ju att lämna bort på inridning för de första uppsittningarna. Och det kan vara sista chansen för mig att skaffa en häst att träna till en någorlunda nivå inom dressyren igen.
Men jag ska låta det ta sin tid med funderandet, det är stora och långsiktiga beslut och det är nyttigt - om än tråkigt - att påminnas om vilka risker man spelar med för sin egen säkerhet. Och kanske dyker det plötsligt bara upp en häst som vill bli min och så löser det sig då.
