Samhälle Att hälsa på främlingar (utbruten från Störiga saker vi stör oss på, del 15)

Det är just aspekten med kontroll jag är lite obekväm med. Upplever att det finns ett maktspel lite i det här med hälsningar, åtminstone längs med landsvägen jag bor. Det är ju en sak att vara snäll och trevlig och ha kontakt med sina grannar när en bor ensligt, en annan sak om det direkt börjar komma sneda blickar för att en visst susade förbi lite väl fort på cykeln, eller inte stannade just den där gången när en hade bråttom. Och att de äldre får vara kinkiga och otrevliga men vi unga eller nyinflyttade får minsann aldrig ha en dålig dag utan att blir socialt straffade senare med att inte bli hälsad på tillbaka, bli baktalad och så vidare. Men det kanske bara är jag som har otur med mina grannar :)
Kontroll innebär också:
  • Att man inser när gamla tanten i grannhuset inte gör sin promenad som hon brukar, och kanske kan vidta en åtgärd
  • Att ovälkomna med tvivelaktiga planer förstår att de är sedda. Kan minska risken för inbrott och skadegörelse t ex. I områden där alla hälsar så blir det ett allmänt budskap att det inte går att "smyga omkring". Jag tror att det är ytterligare en orsak till att många hälsar på okända i t ex bostadsrättsföreningar
  • Att man lättare minns de man mött, även okända personer, om man hälsat. Kan vara värdefullt om det skulle hända något
Mindre samhällen med hård sociala kontroll kan upplevas som tuffa spec av yngre (men uppskattas ofta av deras föräldrar), men det är ju inte riktigt samma sak.
 
Sitter jag till häst hälsar jag oftast för att få den andra att prata så min häst hör och ser personen, det liksom avdramatiserar det hela lite. Oftast så hälsar jag nog om jag möter någon om jag är ute på någon väg i skogen så där och promenerar. Men inte i samhället om det inte är någon jag känner. Jag är uppväxt i Stockholm och när jag flyttade ned hit till småland så var det lite tillvänjning på att träffa på folk man faktiskt känner ute på stan. Jag var så van vid att kapsla in mig i min bubbla och marschera på, så de fick liksom skrika eller hoppa ut framför och veva med armarna för att jag skulle reflektera över att det var någon som faktiskt kommunicerade med mig. Om någon jag inte känner hälsar på mig hälsar jag givetvis tillbaka av artighet, om jag inte är fast i någon tankeloop som förhindrar hjärnan att skicka ut signaler om hälsning i tid.
 
Det är trevligt. På landet upplever jag dessutom att man i större utsträckning än i tätort behöver hjälp av grannarna ibland, alltså ett enkelt sätt att underhålla relationen. Det är trevligt att känna sig sedd av NÅGON även om det bara är en vink när man möts i bilen, många i området jag bor är hemma mest hela dagarna och uppskattar det sociala utbytet hälsningen ger. Det kostar mig inget så jag hälsar på alla, alltid.
Ok, så nu ska du bestämma att alla SKA tycka att det är trevligt. Det finns ju flera i tråden som tycker att det är trevligare att slippa.
 
Jag blir närmast lite munter om jag möter nån på en enslig skogsväg eller så och den inte hälsar. Jag blir fnissig, det känns så komiskt.
Människan måste vara det enda djur som kan passera en artfrände så nära och bete sig som om man inte har sett den andre.
För att vara helt ärlig så tror jag det är få arter där individerna tycker att det är speciellt trevligt att träffa helt okända individer. Förutom om det är dags för parning. Jag tror knappast att två vargflockar generellt tycker att det är så trevligt att träffas. Det typiska i naturen är att man håller sig till sin flock/grupp med undantag för speciella händelser som när fåglarna flyttar söderut och vid parningstid.
 
Kontroll innebär också:
  • Att man inser när gamla tanten i grannhuset inte gör sin promenad som hon brukar, och kanske kan vidta en åtgärd
  • Att ovälkomna med tvivelaktiga planer förstår att de är sedda. Kan minska risken för inbrott och skadegörelse t ex. I områden där alla hälsar så blir det ett allmänt budskap att det inte går att "smyga omkring". Jag tror att det är ytterligare en orsak till att många hälsar på okända i t ex bostadsrättsföreningar
  • Att man lättare minns de man mött, även okända personer, om man hälsat. Kan vara värdefullt om det skulle hända något
Mindre samhällen med hård sociala kontroll kan upplevas som tuffa spec av yngre (men uppskattas ofta av deras föräldrar), men det är ju inte riktigt samma sak.
Fast det var ju inte den typen av kontroll jg pratade om alls i mitt inlägg. Jag pratar om makt och kontroll byinvånarna emellan, där vissa anser sig ha rätten att diktera hur saker ska göras/hur saker ska vara/vem som är trevlig eller otrevlig utifrån hur konforma de är till hälsningskultur eller hur nya de är i byn.
 
Jag hälsar typ aldrig på människor jag möter fast jag bor på liten ort där "alla känner alla". Det är inte någon utstuderad dryghet från min sida utan helt enkelt så att precis all form av social kontakt, oavsett hur kortvarig, tar energi från mig, så jag vill spara på krafterna i den mån det går. Nu kanske några tycker att jag överdriver, men det är faktiskt så att även något så kort som att heja är en hel procedur för mig. Osynligt handikapp är ett sattyg i såna här situationer, eftersom det förutsätts en himla massa bara för att jag inte "ser autistisk ut".

Folk får gärna tycka att jag är en ouppfostrad bitch för att jag inte hälsar, det är jag ändå van vid eftersom jag aldrig lyckas bete mig enligt andras förväntningar. Men men, det är ganska fascinerande att se hur mycket, i mina ögon totalt meningslösa, ritualer som ingår i det andra kallar "vett och etikett" och hur många slutsatser som dras om de som inte deltar i dem.
 
På hälsningstemat: det var någon här som skrev att de stött på sådana som blivit sura för att den andra inte hälsat först, men hur vet man vem som "ska" hälsa först? Finns det någon gammal vett- och etikettregel för det?
(Personligen bryr jag mig inte det minsta vem som hälsar först, men undrar bara)
 
På hälsningstemat: det var någon här som skrev att de stött på sådana som blivit sura för att den andra inte hälsat först, men hur vet man vem som "ska" hälsa först? Finns det någon gammal vett- och etikettregel för det?
(Personligen bryr jag mig inte det minsta vem som hälsar först, men undrar bara)
Yngre ska nog hälsa först. Och sen fanns det ju rang i samhällena som var synlig eller känd. Herrgårdsfolk, prästen, rik bonde osv.
 
Jag tycker nog att hälsa i bil är överkurs oavsett var man befinner sig (om man inte typ stannat på en smal bilväg för att en ryttare ska ta sig förbi) men annars håller jag med den som skrev tidigare att det känns naturligt att hälsa (Le, möta ögon, nicka eller liknande) när man är två isolerade människor i en sådan situation att den andres närvaro känns påtaglig. Annars blir det mer socialt påfrestande att låta bli, tycker jag. :D
Jag hälsar generellt vid möte som är uppenbart mellan två personer, typ på en skogsstig med hundarna, men inte vid promenad på gata om det inte är någon jag känner eller man får annan anledning - behöver gå ur vägen för varandra eller så. Detsamma i staden eller på landet. Är uppvuxen på landet och hejar inte bara 'för att' om jag inte känner mig lite extra pigg och glad och vill göra det.
Skulle aldrig drömma om att hälsa på folk jag inte känner som är ute i trädgården, det tycker jag är ett övertramp från min sida.

Hälsar någon annan besvarar jag självklart hälsningen på något vis!
 
Yngre ska nog hälsa först. Och sen fanns det ju rang i samhällena som var synlig eller känd. Herrgårdsfolk, prästen, rik bonde osv.
Okej, då var det lite som jag tänkte då. Jag antar att det är detta som de som blivit sura gått efter då.
Men hur gör man i de fall där det inte är uppenbart vem som är äldre då?
 
Jag bor på mindre ort (ca 850 invånare inkl "förorterna"). Vi hälsar på de flesta när vi är ute och går. En del ser man hur de anstränger sig för att låtsas som att det regnar, de hälsar vi inte på för de vill helt uppenbart inte. Men de flesta här är äldre och blir glada när man möts. En del möter vi ofta och då händer det att man kommenterar vädret eller nåt allmänt om vad som hänt på orten.

Min upplevelse här är att de flesta ändå vill hälsa. En nick, ett svag Hej, ett leende. Det är oftast inte mer än så.
Inne i centralorten (ca 10 000 invånare) hälsar vi inte, om man inte är bekant med den man möter.
 
Yngre ska nog hälsa först. Och sen fanns det ju rang i samhällena som var synlig eller känd. Herrgårdsfolk, prästen, rik bonde osv.
Sån inställning hade jag stört mig på och jag skulle kunna låta bli att hälsa på en person som tydligt visar att hen tycker att jag ska hälsa först för att hen anser sig vara "högre i rang" än jag. Som tur är har jag aldrig stött på folk som jag uppfattat sån inställning hos.

Förutom hos damen som fixade i sin trädgård när jag gick förbi (på gångvägen utanför trädgården i ett område jag aldrig är i i vanliga fall) och surt sa att jag kunde iaf hälsat. En sur kommentar kunde hon lägga men hon kunde visst inte tänka sig att hälsa. Skit i det, känner jag då. Hade hon hälsat hade jag naturligtvis hälsat tillbaka. Men för mig personligen vill jag ju inte att folk jag inte känner håller på och hälsar på mig stup kvarten bara för att jag är i min trädgård. Jag känner många som vill vara ifred i sina trädgårdar.
 
Okej, då var det lite som jag tänkte då. Jag antar att det är detta som de som blivit sura gått efter då.
Men hur gör man i de fall där det inte är uppenbart vem som är äldre då?
Det där är ju historia. Men självklart finns det någon överklasstant som blir sur om du inte hälsar först. Fast har du synliga tatueringar så kanske hon låtsas att hon inte ens ser dig.😁
 

Hästfolk, Häst, Avel, Grenar

  • Hög ljudsignal

Allmänt, Fritid, Barn

  • Vi som pluggar, del VI

Hund, Katt, Andra Djur

  • Rörben till liten hund

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Upp