Att hitta tillbaka- vilken känsla!

Filifjonkan_

Trådstartare
Har hållit på med hästar i snart sexton år. Har alltid varit hästtjej by heart, men det här med att tävla och träna "seriöst" har aldrig blivit min grej. Förstod aldrig vad tränaren menade med "gå på tygeln" och de gånger jag berömdes för min ridning satt jag mest och hängde med ett järngrepp om tyglarna bara ett fåtal "hack" från där tygeln mötte bettet, med en häst som mest stretade emot (skyller inget på den stackars hästen). Ridit ett par dressyrprogram för domare (LC upp til LB:2) med hyfsade procent, men känslan fanns aldrig. Hoppade klubb upp till en meter, på ridskolehästar som mest var glada över att få skena i full galopp över hinder, kändes det som. Alltså fanns alltid känslan av att det är inte MIN teknik eller kunskap som spelar in här, utan mest hästens förmåga och vilja. Jag hängde liksom bara med. Fick beröm av tränare för de här enmeters-rundorna, som jag mest upplevde hade gått slarvigt till i alldeles för högt tempo, med mig hängandes i tyglarna efter.

Testade lite western och fick prova NH, fick vid ett tillfälle sitta upp på en AR-riden camarguehäst som bara flöööt fram under mig, och tänkte att det nog var detta jag borde göra. Kom aldrig någonstans ändå, hade ett par travare som mina egna som jag mest miljötränade- mycket skog och mark och jobba fram en slags känsla hos hästen att "Det är ju roligt att bli riden!". Kul, tills tiden inte fanns längre. En "försvann", akutsåldes av ägaren och hördes aldrig av mer, en blev en trygg hobbyridhäst till en kompis mamma.

Flyttade till Göteborg, började rida på ridskola parallellt med att jag hjälpte en kompis med hennes WE-ridna kallblodsvalack. Efter avslutade studier flyttade hon och häst, jag letade vidare i medryttardjungeln, som är väldigt annorlunda från det ställe på landsbygden i mellansverige jag kommer från.

Hittade ett par hästar att rida, betalade massor på vissa ställen, och mindre på andra (mest där bussförbindelser inte finns). Mötte på trassel och meningsskiljaktigheter, slutade av en eller annan anledning. Skrev ett långt, ledset inlägg på buke om hur jag inte kunde hitta tillbaka till allt det där som var roligt med hästarna, att få tillbringa många, långa timmar i stallet med pyssel och sällskap, ridning som en bonus liksom. Vara hos någon som kan förmedla mig något, lära mig något nytt.

Fick svar av Polly_Mulle, och fick komma ut och hälsa på, stallet bara ett stenkast från var jag är bosatt. Hittade en oas, med hennes ridtravare, så lugna, trygga och ostressade hästar, jag vet inte allt. Lärt mig så oerhört mycket på detta 1,5 året, och jag har verkligen hittat rätt. Någon som kan visa mig hur man gör rätt, och rida på "riktigt"! Inga hårda händer, inga övertydliga skänklar.

För tre månader sen lärde jag mig äntligen veta hur jag sitter på sittbenen när jag rider, och vågade äntligen släppa innertygeln. Resultatet?
10364034_10152107271287314_8168213959838449650_n.jpg

Här är Nils, som är under utbildning och gärna viker näsan lite för mycket inåt. Jag sitter med för korta läder (vi skulle skutta hinder egentligen) och jag hamnar dumt till i sadeln, men han är med, hästen, och jag är med! Så glad över hur långt jag kommit, I get by with a little help from my friends! :heart
 
Har hållit på med hästar i snart sexton år. Har alltid varit hästtjej by heart, men det här med att tävla och träna "seriöst" har aldrig blivit min grej. Förstod aldrig vad tränaren menade med "gå på tygeln" och de gånger jag berömdes för min ridning satt jag mest och hängde med ett järngrepp om tyglarna bara ett fåtal "hack" från där tygeln mötte bettet, med en häst som mest stretade emot (skyller inget på den stackars hästen). Ridit ett par dressyrprogram för domare (LC upp til LB:2) med hyfsade procent, men känslan fanns aldrig. Hoppade klubb upp till en meter, på ridskolehästar som mest var glada över att få skena i full galopp över hinder, kändes det som. Alltså fanns alltid känslan av att det är inte MIN teknik eller kunskap som spelar in här, utan mest hästens förmåga och vilja. Jag hängde liksom bara med. Fick beröm av tränare för de här enmeters-rundorna, som jag mest upplevde hade gått slarvigt till i alldeles för högt tempo, med mig hängandes i tyglarna efter.

Testade lite western och fick prova NH, fick vid ett tillfälle sitta upp på en AR-riden camarguehäst som bara flöööt fram under mig, och tänkte att det nog var detta jag borde göra. Kom aldrig någonstans ändå, hade ett par travare som mina egna som jag mest miljötränade- mycket skog och mark och jobba fram en slags känsla hos hästen att "Det är ju roligt att bli riden!". Kul, tills tiden inte fanns längre. En "försvann", akutsåldes av ägaren och hördes aldrig av mer, en blev en trygg hobbyridhäst till en kompis mamma.

Flyttade till Göteborg, började rida på ridskola parallellt med att jag hjälpte en kompis med hennes WE-ridna kallblodsvalack. Efter avslutade studier flyttade hon och häst, jag letade vidare i medryttardjungeln, som är väldigt annorlunda från det ställe på landsbygden i mellansverige jag kommer från.

Hittade ett par hästar att rida, betalade massor på vissa ställen, och mindre på andra (mest där bussförbindelser inte finns). Mötte på trassel och meningsskiljaktigheter, slutade av en eller annan anledning. Skrev ett långt, ledset inlägg på buke om hur jag inte kunde hitta tillbaka till allt det där som var roligt med hästarna, att få tillbringa många, långa timmar i stallet med pyssel och sällskap, ridning som en bonus liksom. Vara hos någon som kan förmedla mig något, lära mig något nytt.

Fick svar av Polly_Mulle, och fick komma ut och hälsa på, stallet bara ett stenkast från var jag är bosatt. Hittade en oas, med hennes ridtravare, så lugna, trygga och ostressade hästar, jag vet inte allt. Lärt mig så oerhört mycket på detta 1,5 året, och jag har verkligen hittat rätt. Någon som kan visa mig hur man gör rätt, och rida på "riktigt"! Inga hårda händer, inga övertydliga skänklar.

Det är dessa ögonblick som är värt mödan! Grattis.

För tre månader sen lärde jag mig äntligen veta hur jag sitter på sittbenen när jag rider, och vågade äntligen släppa innertygeln. Resultatet?
10364034_10152107271287314_8168213959838449650_n.jpg

Här är Nils, som är under utbildning och gärna viker näsan lite för mycket inåt. Jag sitter med för korta läder (vi skulle skutta hinder egentligen) och jag hamnar dumt till i sadeln, men han är med, hästen, och jag är med! Så glad över hur långt jag kommit, I get by with a little help from my friends! :heart
 
Det låter helt fantastiskt!!! Just det där med sittben och innertygel (stenhårt) och yttertygel (vad hettedensaru?) jobbar jag stenhårt med just nu. Och ytterskänkel!
 
Det låter helt fantastiskt!!! Just det där med sittben och innertygel (stenhårt) och yttertygel (vad hettedensaru?) jobbar jag stenhårt med just nu. Och ytterskänkel!
Det ÄR det! Det riktigt kliar i fingrarna att komma igång nu efter sommaren (Sommarlata hästar plus typ lika sommarlata ryttare egentligen, det har inte med något annat att göra ;) )! Ska be hästarnas ägare att drilla mig lite extra. Yttertygel ja, vilket djävla gissel! Och inner!! Man VILL ju! Men får inte. Känns som om hästen borde rinna iväg om man släpper. Men nej! Man lär så länge man lever. Hittat rent fruktansvärda ridbilder på mig själv från att jag var typ 15, tyckte hästen gick i en härlig fri form, och skenade runt med mig på bygden i fruktansvärda hastigheter... Första egna hästen överlevde dock och blev en fullt ridbar tanthäst, måste ha berott på all tlc hon fick... Haha! :D
 
Åh vilken underbar historia! Dit hoppas jag komma en dag också, men tills jag känner mig redo mentalt för att byta spår helt så drömmer jag mig bort :) Men det här var inspirerande att läsa!!
 

Liknande trådar

Träning Detta blir långt, men jag försöker få med så mycket som möjligt av historien. Jag köpte min häst 2015. Hon var då 10 år och hade kommit...
2
Svar
24
· Visningar
3 227
Senast: Fiorano
·
Ridning Viss rambling-varning bör nog utfärdas. 😆 Har, efter snart 2 år i ett nytt land, hittat ett mindre stall nära där jag bor som jag har...
Svar
4
· Visningar
1 279
Hästmänniskan Har legat vaken i minst 1,5 timme i sängen. Min son på 7 månader har vaknat till några gånger och sökt närhet. Ammar fortfarande lite...
Svar
5
· Visningar
1 360
Senast: Hedinn
·
Ridning Jag är rädd varje gång jag rider min häst. Sitter hela tiden med en känsla av att han kommer att bocka och sticka iväg. Ska dra...
Svar
8
· Visningar
3 040
Senast: AbCdE
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 29
  • Lös i magen
  • Ännu en tråd om hundfoder

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp