Att inte kunna ta beröm

[TheRedLightning]

Jag har grunnat på det här sen min ridlektion i lördags. Det hela började med att jag fick rida en häst jag ridit tidigare när jag red där. Hästen hade då hängt på bettet vad jag kom ihåg från den tiden, men nu när jag red samma häst upplevde jag inte alls att hästen hängde på bettet, nämnde det för en annan i gruppen när vi var på väg upp till stallet.
Varpå hon sa att det troligen är för att jag rider så bra, här svarar jag något i stil med att jag inte alls rider så bra och något ödmjukt svar.

Det jag gått och grunnat lite på nu i efterhand är varför jag inte kunde ta till mig berömmet utan istället typ slår ifrån mig det.
Jag vet egentligen att jag rider bättre än det svar jag gav.
Någon mer som känner igen sig? Hur är det för er?
Jag misstänker att jag inte är ensam om det här.

Finns det något man kan göra åt det eller ska man bara låta det vara? Vad är era tankar kring det? Bra eller dåligt?

 

[Hoarfrost]

Jag har svårt att ta beröm. Jag kan till och med bli arg när jag får beröm
Har dock blivit lite bättre på det sedan en kompis sade ifrån på skarpen när han en gång gav mig beröm, och jag svarade lite irriterat.
De gånger jag faktiskt lyckas ta beröm på rätt sätt är en ganska bra känsla, som ger självförtroende, glädje och öppnar upp för diskussion och eftertanke. Jag rekommenderar att försöka lära sig ta beröm

 

[Lumos_Nox]

Jag har svårt att ta beröm oavsett vad det gäller. Speciellt när det gäller ridningen för jag anser att jag rider så illa att dt mesta jag gör inte är bra. Hänger självklart ihop med självförtroendet.
Kommer på mig själv med att nästan himla med ögonen och tänka att tränaren ljuger när jag får beröm. Ingen bra egenskap och jag försöker jobba bort det.

 

[nightcrawler]

Jag kan inte heller ta emot beröm. Försöker alltid bortförklara att det inte är så bra som andra vill få det till. Ofta så är det att jag inte är nöjd själv. Jag nöjer mej endast med perfektion, knappt det. Anser hela tiden att jag kunde gjort bättre och annorlunda. Nu har jag kommit så långt att jag kan säga tack efter lite knorrande. Men jag har ändå svårt att ta till mej. När det kommer till ridningen så kan jag bara ta beröm om jag själv tycker att det känns riktigt bra.

 

[Tassetass]

Jag fick ett råd för en himla massa år sedan som har hjälpt mig jättemycket just när det gäller att kunna ta emot beröm. Nästa gång du får beröm; stäng munnen, dra ett andetag genom näsan och på utandningen säger du "Tack". Inget mer, bara "tack". Att göra det istället för att säga emot eller slå ifrån på annat sätt gör att den första reaktionen på berömmet inte blir negativ, vilket gör att när du vid något tillfälle tänker på det där berömmet kanske inte första tanken du kopplar ihop det med är det du sa för att "snacka ner" berömmet, utan att du faktiskt bara tog emot det. Du kanske fortfarande tycker att berömmet är oförtjänt, men det spelar ingen roll, huvudsaken är att du inte skickar tillbaka dem på volley.

(Nästa del i det hela är att börja säga "Tack, det kändes bra/vad roligt att du säger så/kul att det märks skillnad, jag har jobbat med det här/vad glad jag blir" eller någon annan positiv påbyggnad, just för att driva hem det positiva budskapet hos en själv.)

 

[Shaggy]

Jag har börjat göra som @Tassetass men med en annan tanke bakom. Om jag tex hjälper någon med något och får beröm för att jag gjort det bra och då förminskar min insats så förminskar jag ju även den jag hjälpte. Att förminska sin egen insats blir i det läget att tala om att den som bad om hjälp är idiot som inte kan det jag kan.
Samma tankemönster går även att använda när det gäller beröm för tex god ridning. Om jag talar om att det jag gjort inte var någon speciellt så talar jag återigen om att den andra är mindre vetande.

 

[TheRedLightning]

Jag har svårt att ta beröm oavsett vad det gäller. Speciellt när det gäller ridningen för jag anser att jag rider så illa att dt mesta jag gör inte är bra. Hänger självklart ihop med självförtroendet.
Kommer på mig själv med att nästan himla med ögonen och tänka att tränaren ljuger när jag får beröm. Ingen bra egenskap och jag försöker jobba bort det.

Självförtroendet spelar nog in, nu när jag tänker efter tidigare i min ridkarriär tyckte jag att jag var världssämst på att rida och alla andra red bättre än vad jag gjorde osv, vilket med facit i hand inte var sant men jag var för hård mot mig själv.

Det kvarstår dock varför det är svårt att ta beröm.

Det där med himla med ögonen fick mig osökt att tänka på en bild på mig och min häst från 2017 när vi red dressyr, jag kommer inte ihåg själva lektionen. Jag skrattar varje gång jag ser bilden, för det var så vi. Tror det var något ridläraren sa.

Ögonblicksbilder när de är som bäst.

 

[TheRedLightning]

Jag har svårt att ta beröm. Jag kan till och med bli arg när jag får beröm
Har dock blivit lite bättre på det sedan en kompis sade ifrån på skarpen när han en gång gav mig beröm, och jag svarade lite irriterat.
De gånger jag faktiskt lyckas ta beröm på rätt sätt är en ganska bra känsla, som ger självförtroende, glädje och öppnar upp för diskussion och eftertanke. Jag rekommenderar att försöka lära sig ta beröm

Oj, arg tror jag inte att jag blivit möjligen irriterad, men ej säker.
Det som är lite knepigt är att jag kan ta beröm i andra situationer, t ex på jobbet, men ridningen...nja ibland, ibland inte. Undra vad det är som gör den skillnaden månne?

Jag får en känsla när jag utgår från mig själv att jag troligen inte vill framstå som bättre än någon annan kanske, för är man bättre än andra hamnar man i rampljuset och i rampljuset får man uppmärksamhet, uppmärksamhet som kan leda till avundsjuka, avundsjuka som leder till mobbning. Spånar lite.

Hur gör du för att försöka lära dig ta beröm?

 

[TheRedLightning]

Jag kan inte heller ta emot beröm. Försöker alltid bortförklara att det inte är så bra som andra vill få det till. Ofta så är det att jag inte är nöjd själv. Jag nöjer mej endast med perfektion, knappt det. Anser hela tiden att jag kunde gjort bättre och annorlunda. Nu har jag kommit så långt att jag kan säga tack efter lite knorrande. Men jag har ändå svårt att ta till mej. När det kommer till ridningen så kan jag bara ta beröm om jag själv tycker att det känns riktigt bra.

Ah! Bortförklara, det ordet letade jag efter när jag skrev ursprungsinlägget, kunde inte komma på det. Känner definitivt igen den biten.

Jag var/är också en sådan person som strävar efter perfektion och blir väldigt nedstämd/hård mot mig själv om jag inte uppnår det.
När jag tog lastbilskortet hade jag en bra körlärare som på något sätt lärde mig se att jag visst kunde även om det inte var perfekt. Han fick mig att inse att även om jag strävar efter det där perfekta så går det bra med godkänt tills jag når dit.
Red även för en tränare under tiden jag hade min häst som även där fortsatte mitt tänkande att inte vara så hård mot mig själv. Det visade sig att när jag kände att ridningen gick kasst, då var jag på väg upp i utvecklingen och därför det stretade emot, så även där fick jag lära mig att även om det gick kasst och inte alls som jag såg för mitt inre öga, kunde jag rida bättre än vad själv gav mig cred för.
Däremot strävar jag fortfarande att nå det där perfekta målet någon gång.

Jag tror jag kommer reflektera mer på det här med beröm mina kommande lektioner, jag tror lite av det där med svårt att ta beröm lever kvar.

Känns på ett sätt skönt att veta att jag inte är ensam om det här.

 

[TheRedLightning]

Jag har börjat göra som @Tassetass men med en annan tanke bakom. Om jag tex hjälper någon med något och får beröm för att jag gjort det bra och då förminskar min insats så förminskar jag ju även den jag hjälpte. Att förminska sin egen insats blir i det läget att tala om att den som bad om hjälp är idiot som inte kan det jag kan.
Samma tankemönster går även att använda när det gäller beröm för tex god ridning. Om jag talar om att det jag gjort inte var någon speciellt så talar jag återigen om att den andra är mindre vetande.

Är det så? Nu känner jag mig nästan som en skurk som svarade som jag gjorde till den där tjejen.
Hade faktiskt ingen tanke på att det kan uppfattas så.

 

[Shaggy]

Är det så? Nu känner jag mig nästan som en skurk som svarade som jag gjorde till den där tjejen.
Hade faktiskt ingen tanke på att det kan uppfattas så.

Det är min tolkning. Jag får fortfarande flera år efter att jag kom att tänka på de här jobba på att bara säga Tack. Det sitter så djupt rotat att man ska förminska.

 

[TheRedLightning]

Det är min tolkning. Jag får fortfarande flera år efter att jag kom att tänka på de här jobba på att bara säga Tack. Det sitter så djupt rotat att man ska förminska.

Även om det är din tolkning så känns det som det ändå ligger något i det. Är det en svensk grej att förminska sig själv eller är det något annat? Vad beror det på?
Många funderingar här nu.

 

[karamelldrottningen]

Ska man vara på absoluta toppen jämt med exakt varenda häst och i varenda sammanhang ja då lär ju ingen få nått beröm alls.
Så ja även om inte allt var perfekt hela tiden så tycker jag absolut man kan ge sig själv en klapp (och hästen såklart). Sen är ju FRAMSTEGEN de som räknas. Att man gör sitt bästa på den nivån man befinner sig på. Och ja både hästar och människor har även sina dagar.
Ibland funkar allt klockrent och man känner att det lossna knappar och andra dagar får man vara glad att grunderna känns ok.

Så ta åt er av beröm ni får! Bortförklara er inte utan ta åt er!

 

[karamelldrottningen]

Även om det är din tolkning så känns det som det ändå ligger något i det. Är det en svensk grej att förminska sig själv eller är det något annat? Vad beror det på?
Många funderingar här nu.

Ja jag tror att det är väldigt mycket en typiskt svensk grej och framförallt som många kvinnor/tjejer tänker/känner så vilket är jäkligt trist.

 

[Araminta]

Jag har för det mesta inga problem med att ta till mig beröm; kan bli helt spattigt glad av en komplimang i rätt läge. Däremot är jag alltid osäker på vad jag ska svara. Försöker komma bort ifrån bortförklaringarna och nu blir det ofta ett tack. Idag lyckades jag hänga på ett "det är kul att höra".

På samma tema så har jag nästan ännu svårare att ta emot tacksamhet. Har lagt mig till med repliken "det var så lite så" men det fungerar inte i alla situationer. Ibland har jag ju faktiskt ansträngt mig rätt rejält för att hjälpa någon. "Tack själv" är ännu mer begränsat och "varsågod" riskerar att låta självgodt. Någon som har en bra allround replik?

 

[TheRedLightning]

Ja jag tror att det är väldigt mycket en typiskt svensk grej och framförallt som många kvinnor/tjejer tänker/känner så vilket är jäkligt trist.

Hur kommer detta sig och är det något vi kan försöka ändra på och i så fall hur?

 

[TheRedLightning]

Jag har för det mesta inga problem med att ta till mig beröm; kan bli helt spattigt glad av en komplimang i rätt läge. Däremot är jag alltid osäker på vad jag ska svara. Försöker komma bort ifrån bortförklaringarna och nu blir det ofta ett tack. Idag lyckades jag hänga på ett "det är kul att höra".

På samma tema så har jag nästan ännu svårare att ta emot tacksamhet. Har lagt mig till med repliken "det var så lite så" men det fungerar inte i alla situationer. Ibland har jag ju faktiskt ansträngt mig rätt rejält för att hjälpa någon. "Tack själv" är ännu mer begränsat och "varsågod" riskerar att låta självgodt. Någon som har en bra allround replik?

Angående tacksamheten, jag brukar nog säga "ingen orsak" eller något liknande engelskans "you're welcome".

 

[Tassetass]

På samma tema så har jag nästan ännu svårare att ta emot tacksamhet. Har lagt mig till med repliken "det var så lite så" men det fungerar inte i alla situationer. Ibland har jag ju faktiskt ansträngt mig rätt rejält för att hjälpa någon. "Tack själv" är ännu mer begränsat och "varsågod" riskerar att låta självgodt. Någon som har en bra allround replik?

Just "Det var så lite" tog en kund ur mig för en massa år sedan när hen sa något i stil med "Nä, det var inte lite, du har fan räddat mitt liv" (rent bokstavligt talat hade jag inte det, men rent bildligt upplevde kunden det verkligen så).

Beroende på situation så har jag lite olika repliker jag försöker använda:
- "Det var ett nöje" kan jag säga om jag verkligen tycker det.
- "Varsågod" tycker jag fungerar förvånansvärt ofta när man lärt sig av med tanken att man låter självgod, för det gör man inte.
- "Jag är bara glad att jag kunde hjälpa till" eller liknande är också rätt användbar.

 

[Problematisk]

Jag gör som @Tassetass är inne på och säger oftast "bara" Tack. Alternativt "Tack, vad kul"/"Tack, jag tyckte också hon kändes fin idag" eller vad som passar. Men även jag har (av nån konstig anledning) fått jobba med att säga TACK och inte "Äsch, det var inget, jag är inte så duktig, bla bla bla bortförklaringar i all evighet".

 

[Hoarfrost]

Oj, arg tror jag inte att jag blivit möjligen irriterad, men ej säker.
Det som är lite knepigt är att jag kan ta beröm i andra situationer, t ex på jobbet, men ridningen...nja ibland, ibland inte. Undra vad det är som gör den skillnaden månne?

Jag får en känsla när jag utgår från mig själv att jag troligen inte vill framstå som bättre än någon annan kanske, för är man bättre än andra hamnar man i rampljuset och i rampljuset får man uppmärksamhet, uppmärksamhet som kan leda till avundsjuka, avundsjuka som leder till mobbning. Spånar lite.

Hur gör du för att försöka lära dig ta beröm?

Ja alltså, det är så himla orimligt att bli arg och irriterad när någon försöker vara snäll och berömma Vet inte alls varför jag blir det men det har varit första känslan som poppar upp av någon anledning.

Hmm hur gör jag? Tog det nog i små steg. Jag tror jag började med att inte snäsa ifrån om jag blev arg/irriterad. Sedan slutade jag bortförklara mig med att "ja men det är ju bara för att... jag är inte så himla bra egentligen..." och sade i stället Tack. Efter något år var tack det naturliga svaret och jag kunde på något sätt faktiskt känna mig tacksam över berömmet.

Jag tänker lite så här nu mera.
En människa har iakttagit något hos mig eller något jag gör som hen gillar så mycket att hen berömmer mig. Hen vill förmodligen uppmärksamma mig på att jag gör något bra/är bra och hens syfte är förmodligen att ge mig extra självförtroende/ge glädje. Det är faktiskt värt en hel del att få en sådan "gåva", och att vifta bort den gåvan är inte bara oförskämt utan elakt mot mig själv.