Att känna sig ensam fast man inte är själv...

[Twihard]

Varnar ifall det blir luddigt, vill ventilera lite.

Är det fler än jag som kan känna sig så otroligt ensamma, speciellt under högtider, fastän man har fullt om folk omkring sig? Ensamma för man inte har någon speciellt person...

Jag har en underbar familj med syskon, föräldrar osv. Flera vänner. Men just denna midsommar har jag mått så otroligt dåligt, jag har känt mig så otroligt ensam. Jag har haft en av mina närmsta vänner här över midsommar, som är en familjevän med nuförtiden. Eller hon tillhör familjen känns det som. Och mina syskon med sina respektive har varit här. Och så är det jag... Men det är inget konstigt. Det brukar vara så. Men i år är ena systern nykär, min närmsta vän och hon har bondat mycket över sitt dejtande. Min vän är den typen som dock har massa KK och inte vill ha relationer. Men att se alla i min familj, mina vänner så nöjda, lyckliga och kära.
Och så är det jag...

Är det fler än jag som är singlar som liksom under högtider kan känna sig så otroligt ensamma? Det är just vid dessa tillfällen min längtan och sorg över att vara ensam gör sig mest påmind. Även om vi spelar spel, har roligt och jag är glad; inte ensam en sekund knappt... Så är jag fylld av så mycket ensamhet. Midsommarnatten gick jag och min vän och plockade 7 sorters blommor. Det gör vi varje år. Men även där är kontrasten lite komiska. Hon finner alltid underbart vackra blommor, får till fina buketter av sju sorter... Och så är det jag, med mina hundkex och liknande.

Jag tänkte den natten om det är att jag är avundsjuk? Och hur det är fult att vara avundsjuk. Jag vill ha det mina systrar har, mina bröder och mina vänner. Jag vill bara "ha någon". Och jag vet att det enda som stoppar mig är jag själv. Jag har ingen självkänsla eller självförtroende, jag har utseendet emot mig. Men om jag någon gång vill träffa någon måste jag acceptera mig själv. Men efter 30 år och många försök ger man ju upp. Och så är man ändå avundsjuk?

Min gudmor sa en gång till mig att avundas någon är inte samma sak som att vara avundsjuk. Att jag får avundas andra och önska mig mer. Men hur mycket orkar man se på andras lycka och veta att man ingen har själv? Jag har inte ens tid egentligen för relationer just nu, men vill ändå ha. Men är rädd att binda mig efter alla gånger det gått åt skogen... Och jag kanske har lite mer "alternativ" smak/läggning/whatever vad gäller kärlek, något jag och min vän delar; som jag också avundas när hon så lätt finner det vi båda vill ha. Detta kanske i sin tur gör det svårt för mig att hitta det jag söker, så att säga (De som är insatta; jag vill ha en d/s-dynamik).

Nu svävar jag kanske iväg lite. Det är mest att jag känner mig så ensam vid tillfällen som dessa, trots att jag inte är själv. Finns det de som är glada singlar som också kan känna såhär ibland? För jag är väl nöjd annars, accepterat läget liksom.

 

[nightcrawler]

Jag är lycklig singel men kan ibland känna av det du skriver. Jag trivs förbaskat bra själv men ibland suger det. Det var från början inte självvalt men har blivit det dom sista 9åren. Det finns bara en som jag kan tänka mig/vill leva med. Blir det inte så så får det vara. Jag kan inte se mej med någon annan. Bara tanken på att leva med en annan människa får mej att sätta mej på tvären. Samtidigt så kan det vara jobbigt på fester och sammankomster med mera. För då sticker man ut. Folk tycker man är udda och tycker synd om en. Samt att man känner ibland lite ensam. Jag önskar jag hade kunnat känna annorlunda. Att jag ville träffa nån. Men jag vill inte. Det tar emot i hela mej. Samtidigt som jag får ensamhetskänslan vid dessa tillfällen.

 

[Nahar]

Jag är glad singel och får liknande känslor. Jag tänker att det är helt naturligt att längta efter och avundas - fast jag tänker på det mer som saknad än avund. För mig kommer det starkare när jag är glad, till exempel vid högtider, eftersom jag vill dela min glädje med någon, på ett starkare sätt än vad jag redan gör med mina vänner/familj.

Så jag skulle inte säga att jag känner mig ensam direkt, jag har ju mina vänner och familj nära. Däremot finns det plats i mitt liv för kärlek och det är lite sorgligt att jag inte funnit den - men jag letar inte. Det kommer när/om det kommer. Men det är inte fult att längta efter att dela sitt liv med någon. Du blir ju inte missunnsam. Men det är nog bra att hitta sätt att hålla sig från att bli bitter.

Sen tror jag att faktumet att jag har så väldigt nära relationer med min bästa vän och mina syskon "skyddar" mig en del. I min värld är det inte så hårdragna linjer mellan olika typer av relationer. Jag och min bästa vän bor inte ihop och vi har inte sex, men i övrigt är det inte så stor skillnad. Så min tanke är väl att närhet och djup kärlek inte är avhängigt romantik eller parrelation.

Är det den faktiska närheten du längtar efter, eller en idé om vad en parrelation är/ska vara?

 

[Trott]

Känner igen känslan, och i perioder är den väldigt mycket starkare än annars.
Samtidigt som jag inte vill bli sambo, så vill jag ändå vara viktig för någon, på ett annat sätt än man är viktig för föräldrar/syskon/vänner.
Har också en lite mer alternativ smak/läggning precis som dig, så förstår vad du menar även om just en ren d/s inte är vad jag söker men något jag vill ha ibland.
Just nu är jag inne i en sån där ensamhet period, mycket för att den som jag ser som min primära "lekkamrat/partner" har för mycket kring sig vilket gör att jag känner mig oviktig/inte prioriterad och två andra lekkamrater "dumpat" mig för dom börjat dejta seriöst, och jag blir bara att känna "men jag då? När ska nån välja mig i första hand?".
Har absolut inga råd att komma med, tyvärr. Mer än att jag förstår helt vad du menar.

 

[Lilla]

Inte just för att jag är singel men jag kan ofta känna mig ensam även när jag är bland folk.

 

[Twihard]

Jag är glad singel och får liknande känslor. Jag tänker att det är helt naturligt att längta efter och avundas - fast jag tänker på det mer som saknad än avund. För mig kommer det starkare när jag är glad, till exempel vid högtider, eftersom jag vill dela min glädje med någon, på ett starkare sätt än vad jag redan gör med mina vänner/familj.

Så jag skulle inte säga att jag känner mig ensam direkt, jag har ju mina vänner och familj nära. Däremot finns det plats i mitt liv för kärlek och det är lite sorgligt att jag inte funnit den - men jag letar inte. Det kommer när/om det kommer. Men det är inte fult att längta efter att dela sitt liv med någon. Du blir ju inte missunnsam. Men det är nog bra att hitta sätt att hålla sig från att bli bitter.

Sen tror jag att faktumet att jag har så väldigt nära relationer med min bästa vän och mina syskon "skyddar" mig en del. I min värld är det inte så hårdragna linjer mellan olika typer av relationer. Jag och min bästa vän bor inte ihop och vi har inte sex, men i övrigt är det inte så stor skillnad. Så min tanke är väl att närhet och djup kärlek inte är avhängigt romantik eller parrelation.

Är det den faktiska närheten du längtar efter, eller en idé om vad en parrelation är/ska vara?

Känner igen känslan, och i perioder är den väldigt mycket starkare än annars.
Samtidigt som jag inte vill bli sambo, så vill jag ändå vara viktig för någon, på ett annat sätt än man är viktig för föräldrar/syskon/vänner.
Har också en lite mer alternativ smak/läggning precis som dig, så förstår vad du menar även om just en ren d/s inte är vad jag söker men något jag vill ha ibland.
Just nu är jag inne i en sån där ensamhet period, mycket för att den som jag ser som min primära "lekkamrat/partner" har för mycket kring sig vilket gör att jag känner mig oviktig/inte prioriterad och två andra lekkamrater "dumpat" mig för dom börjat dejta seriöst, och jag blir bara att känna "men jag då? När ska nån välja mig i första hand?".
Har absolut inga råd att komma med, tyvärr. Mer än att jag förstår helt vad du menar.

Jag tror jag vill ha närheten och det som Trott beskriver, att "vara viktig för någon". Jag är oerhört nära mina vänner och familj. Vi är tajta och min bästa vän och jag har varit som sambos till och från sedan 2016 i olika perioder från flera år till veckor, men utan det sexuella/romantiska. Jag tror jag saknar den delen och den trygghet jag vill ha genom den dynamik jag föredrar. Så tror mest det är det :/

 

[Nahar]

Jag tror jag vill ha närheten och det som Trott beskriver, att "vara viktig för någon". Jag är oerhört nära mina vänner och familj. Vi är tajta och min bästa vän och jag har varit som sambos till och från sedan 2016 i olika perioder från flera år till veckor, men utan det sexuella/romantiska. Jag tror jag saknar den delen och den trygghet jag vill ha genom den dynamik jag föredrar. Så tror mest det är det :/

Känns ändå helt naturligt att känna den saknaden. Inte för att jag har någon lösning på det, men jag tror vi är måååånga som känner så

 

[Trasten]

Citerar Göran Tunström:

Ensamheten är världens största gemenskap

 

[Efwa]

Jag tänker på avunden.
Den kan man ju ha hur mycket som helst och jag tycker inte den är dålig om man inte blir bitter eller inte unnar sina vänner det man är avundsjuk på.
Det är ju väldigt stor skillnad på de sakerna, tänker jag. Man har rätt att känna avund och erkänna den också. Det är vad man gör med den som är skillnaden. Jobbar man med sig själv eller går den ut över andra? Det är nog mer frågan.

Tanken jag har är väl att är man bitter har man fört över sin mentala tyngd på att tycka andra är löjliga, högtider är löjliga eller pikar andra och det är ju aldrig snyggt.
Det kan jag uppleva med några människor i min omgivning där jag dessutom vet att det är snarare ensamheten som står till grund för vissa värderingar och sätt att vara.

 

[Twihard]

Jag tänker på avunden.
Den kan man ju ha hur mycket som helst och jag tycker inte den är dålig om man inte blir bitter eller inte unnar sina vänner det man är avundsjuk på.
Det är ju väldigt stor skillnad på de sakerna, tänker jag. Man har rätt att känna avund och erkänna den också. Det är vad man gör med den som är skillnaden. Jobbar man med sig själv eller går den ut över andra? Det är nog mer frågan.

Tanken jag har är väl att är man bitter har man fört över sin mentala tyngd på att tycka andra är löjliga, högtider är löjliga eller pikar andra och det är ju aldrig snyggt.
Det kan jag uppleva med några människor i min omgivning där jag dessutom vet att det är snarare ensamheten som står till grund för vissa värderingar och sätt att vara.

Precis. Jag skulle aldrig låta mina känslor drabba mina närmaste utan jag glädjer mig för dem och peppar dem.

 

[Efwa]

Precis. Jag skulle aldrig låta mina känslor drabba mina närmaste utan jag glädjer mig för dem och peppar dem.

Exakt, det var precis det jag läste ut av ditt inlägg; att du inte är bitter utan ser och vill ha samma utan att döma och utan att göra dem obekväma i sin samvaro. Det är starkt och visar på både empati och stor kärlek.

 

[karamelldrottningen]

Jag kände mig ibland som ensammast när jag var mitt ibland folk. Väldigt märkligt att det blir så. Ju fler människor desto mer ensam.
Har varit i förhållande där jag känner mig så ensam med mina känslor och behov. Det om något är värre än att vara själv. Har inga problem med att vara själv. Känner mig inte så ofta ensam. Men att känna sig ensam mitt bland nära och kära. Det är sorgligt. Och kan komma och gå lite beroende på situation och ja vet knappt ens anledningen.

Nu har jag träffat mig själsfrände. Kan fortfarande inte riktigt fatta det och får påminna mig själv att nu är jag faktiskt inte vare sig själv eller ensam längre. En person som förstår mig och älskar om mig massor utan och innan och som jag som tycker om precis lika mycket.
Det är lite sjukt att det ändå blev så

 

[Twihard]

Exakt, det var precis det jag läste ut av ditt inlägg; att du inte är bitter utan ser och vill ha samma utan att döma och utan att göra dem obekväma i sin samvaro. Det är starkt och visar på både empati och stor kärlek.

Tack så mycket. Så fint att få höra de orden

 

[TheRedLightning]

Jodå jag kände mig under flera år väldigt ensam. Vännerna gav sig av. Blev ständigt påmind vid varje träff med familjen vid högtider att jag var den enda som inte hade någon partner och i med att jag bodde långt bort kände jag mig även utanför när de berättade om något de gjort ihop i familjen som jag inte varit med på.

Det var tufft, var några gånger som jag bröt ihop och blev jätteledsen. Det blev extra tufft en gång när mamma inte såg ”problemet” och tyckte jag var larvig/töntig som grät. Då ville jag bara åka hem å förbli en enstöring.

När jag var hemma å inte hade någon kontakt med familjen kändes det ändå rätt ok. Blev inland påmind om ensamheten via sociala medier men försökte att inte låta det påverka mig vilket var lättare sagt än gjort.

 

[tanten]

Känns ändå helt naturligt att känna den saknaden. Inte för att jag har någon lösning på det, men jag tror vi är måååånga som känner så

Jag lever ensam, har ingen familj utöver min avkomma. Inget socialt liv i bemärkelsen att träffas regelbundet, äta ihop, fika ihop.

Har nära vänner men vi träffas oftast i samband med arrangemang och event och för att bara prata.

Det jag saknar mest är hud. Att få ha hudkontakt med någon, att sova tillsammans. Min hudhunger känns starkast.
Plus att ha nån att ventilera småsaker med på daglig basis. Buke fyller en del av pratbehovet.

 

[Nahar]

Jag lever ensam, har ingen familj utöver min avkomma. Inget socialt liv i bemärkelsen att träffas regelbundet, äta ihop, fika ihop.

Har nära vänner men vi träffas oftast i samband med arrangemang och event och för att bara prata.

Det jag saknar mest är hud. Att få ha hudkontakt med någon, att sova tillsammans. Min hudhunger känns starkast.
Plus att ha nån att ventilera småsaker med på daglig basis. Buke fyller en del av pratbehovet.

Ja, fysisk kontakt är så viktigt! Tack och lov har jag en kramgo familj och nära vänner, men vi träffas inte så ofta på grund av avstånd (den närmaste bor 90 minuter bort). Hade inte mått bra alls om jag inte hade katten och hästarna att gosa med, även om det inte är riktigt samma sak som mänsklig kontakt.

Stör mig över lag på att fysisk kontakt mellan vänner är så ovanligt/tabu i Sverige. Alltså att inte få sitta och gosa i en soffa en stund med en kompis typ.

 

[Twihard]

Jodå jag kände mig under flera år väldigt ensam. Vännerna gav sig av. Blev ständigt påmind vid varje träff med familjen vid högtider att jag var den enda som inte hade någon partner och i med att jag bodde långt bort kände jag mig även utanför när de berättade om något de gjort ihop i familjen som jag inte varit med på.

Det var tufft, var några gånger som jag bröt ihop och blev jätteledsen. Det blev extra tufft en gång när mamma inte såg ”problemet” och tyckte jag var larvig/töntig som grät. Då ville jag bara åka hem å förbli en enstöring.

När jag var hemma å inte hade någon kontakt med familjen kändes det ändå rätt ok. Blev inland påmind om ensamheten via sociala medier men försökte att inte låta det påverka mig vilket var lättare sagt än gjort.

Jag förstår din smärta till viss del med Har släktingar som säger till mig "När ska du gifta dig då?" eller "När ska du ha barn och ta tag i livet?", eller ännu bättre; "Det är ju bara att få tag i en karl." Nej det är det inte, för jag är oattraktiv och ingen vill ha mig och det är ju inte bara att haffa första bästa. För även om man som jag har dålig självkänsla kan man ju ändå få ha "krav" (ex en man som gillar djur).

Min familj är snälla och de fryser inte ut, men vissa ser inte hur alla inte har det lika lätt.

 

[Twihard]

Jag lever ensam, har ingen familj utöver min avkomma. Inget socialt liv i bemärkelsen att träffas regelbundet, äta ihop, fika ihop.

Har nära vänner men vi träffas oftast i samband med arrangemang och event och för att bara prata.

Det jag saknar mest är hud. Att få ha hudkontakt med någon, att sova tillsammans. Min hudhunger känns starkast.
Plus att ha nån att ventilera småsaker med på daglig basis. Buke fyller en del av pratbehovet.

Har inte tänkt på uttrycket med hudkontakt, men det är lite det jag också saknar.

 

[TheRedLightning]

Jag förstår din smärta till viss del med Har släktingar som säger till mig "När ska du gifta dig då?" eller "När ska du ha barn och ta tag i livet?", eller ännu bättre; "Det är ju bara att få tag i en karl." Nej det är det inte, för jag är oattraktiv och ingen vill ha mig och det är ju inte bara att haffa första bästa. För även om man som jag har dålig självkänsla kan man ju ändå få ha "krav" (ex en man som gillar djur).

Min familj är snälla och de fryser inte ut, men vissa ser inte hur alla inte har det lika lätt.

Jag hade börjat lära mig acceptera singellivet och att jag skulle förbli singel livet ut, men ödet ville annorlunda trots att jag inte aktivt letade och hade gett upp. Det fick mig att inse att man aldrig ska säga aldrig, allt kan hända även om det kan kännas långt bort.