Att komma på fötter igen

Anndante

Trådstartare
För 11år sedan flyttade jag hemifrån, alldeles förtidigt men ändå i sista stund. Min mamma var iskall och ständigt på jobbet, hade aldrig fått en kram, en klapp, ett uppmuntrande ord av henne. Min styvfar var elak, riktigt elak, aldrig när hon såg men alltid när hon var borta. Han slog mig nästan aldrig men fördrev mina kompisar, sålde mina saker och var där med sina ständigt kritiska kommentarer. Allting var fel, ingenting var rätt.

Jag flyttade i alla fall - fick inackorderingstillägg för att kunna studera i en annan stad, långt bort, börja om på nytt. Jag och min häst flyttade, jag fick hjälp av en vän som också skulle börja plugga, men på universitetet. Han hyrde en bil, ett hästsläp och hjälpte mig med flytten. Vi flyttade ihop under studietiden, jag, han och en till. Det var otroligt skönt att vara hemifrån, jag växte som människa, fick många vänner och mådde allmänt gott. Jobbade extra på kväller och helger för att kunna försörja mig.

Efter studietiden slut var jag tvungen att flytta ifrån kollektivlägenheten där jag bott och levt under tre hela år. Jobb hade jag, ett fast jobb och träffade lägligt nog en kille precis då. Han erbjöd mig att flytta in hos honom, det var bostadsbrist och därför tackade jag ja. Vi flyttade ihop, han var fantastiskt snäll och charmig men rätt så snart kom utbrotten och kontrollbehovet. Jag förstod direkt vad han var för typ, han ville ha fullständigt kontroll över mig, precis jämt. Tre gånger slog han mig sen var det bra. Jag bestämde mig för att flytta vilket jag också gjorde.

Jag fick hyra en liten lägenhet i andra hand av en tidigare vän. Lägenheten var bra, den var möblerad och allt fanns. Tyvärr även minnena. Jag var väldigt ensam, saknade mina tidigare vänner och saknade helt ett vuxenstöd. Mina föräldrar hörde av sig per telefon någon gång per månad, men besökte mig aldrig. Jag sökte därför psykologhjälp, resurser fanns inte men däremot läkemedel...

Jag fick benson utskrivet, ångestdämpande, vanebildande, jag fick starkare och starkare benson och sedan även sömnmedel ända tills jag tillslut fick en psykos. En psykos som jag senare fick bekräftat var utlöst av läkemedel. Tyvärr träffade jag helt fel läkare när jag lades in på den psykiatriska avdelningen. Hon sa att jag var schitzofren och tvångsmedicinerade mig med starka antipsykotiska läkemedel och gav mig injektioner av haldol. Vid det här laget skrek kroppen av ångest, jag hörde röster och hallucinerade.

Efter 1år tvångsinlagd på avdelningen fick jag byta läkare. Han såg att behandlingen var fel och anmälde även det hela till myndigheterna. Jag fick tillgång till ett ombud. 6månader tog det att fasa ut medicinerna ur kroppen. Därefter blev jag helt frisk och kunde tänka normalt igen, som en vanlig tjej. Det var en lång process men den första läkaren hade gjort fel och jag fick ut en stor summa pengar för svedan och värken. 350 000kr.

Jag flyttade nu tillbaka till lägenheten, återgick till mitt gamla jobb men ingenting var som förut. Precis varenda vän hade lämnat mig, livrädda för att jag legat inne på en avdelning. Trots att jag aldrig var sjuk, allting var medicinerna. Jag fick papper på det och även pengar, men mitt gamla liv det fick jag inte tillbaka. Bitterheten och ensamheten var enorm.

Jag sov nu, jobbade, åt, red men satt alltid ensam varje fredag, lördag och söndag. För hur lätt är det att skicka efter vänner på postorder? Då hörde en gammal kurskamrat av sig från jobbet, vi fikade, promenerade, hade riktigt, riktigt roligt.. han fick mig att skratta igen!

Vi är idag sambos, har bott ihop i 5år men vännerna? Jag saknar det något enormt, jag har många bekanta men inga nära vänner som känner till min historia, jag saknar det något otroligt. Jag har blivit rädd för att öppna upp mig, rädd för vad folk ska tycka, även fast jag vet att det inte är något psykiskt fel på mig. Jag har "bara" råkat ut för ett misstag på sjukhuset, som jag teoretiskt sätt fått upprättelse för.

Men hur kommer jag på fötter igen? Hur går jag vidare?
 
Senast ändrad:
Du får nog inte tillbaka ditt gamla liv. Du har ju andra erfarenheter nu. Försök att se framåt istället. Du är stark som tagit dig ur all medicinering. Har väl inga direkta tips att komma med annars, men hoppas det går bra för dig :)

Det är kanske bättre att försöka skaffa nya vänner. Det är ju inte gjort bara sådär utan det får ta tid.

Och du, man har rätt att vara bitter ibland. Men för sin egen skull är det bra om man inte fastnar i det.
 
Tack Sassiball för ditt inlägg. Bitterheten har släppt helt och jag blickar framåt. Tyvärr kvarstår faktum att jag är väldigt ensam och det är betydligt svårare att skaffa nya vänner i vuxen ålder. Jag är i grund och botten en väldigt social människa som trivs med mycket folk omkring mig. Det gör mig ont att sitta själv i min ensamhet, önskar ofta att läget var annorlunda.
 
Vart bor du?

När jag vill träffa nya människor brukar jag gå någon kurs eller gå med i någon förening ... Kanske hittar jag någon trevlig jag vill umgås med även på fritiden.
 
Var bor du? Som någon tidigare skrev finns det ju Bukefalister över hela Sverige, en buketräff kanske vore på sin plats?

För övrigt, väldigt stark berättelse. Jag är glad över att du fick ordentlig hjälp tillslut.
 
Kära du vad du har varit med om! Men jag blir så OTROLIGT imponerad av din styrka! :bow:
Jag är precis som du gällande umgänge.
Många bekanta, några kompisar och så de jag faktiskt kallar vänner (för mig är det en viss skillnad) men inget direkt umgänge.
Ingen som frågar om vi ska ses eller föreslår något (så har det alltid varit) men jag vet att många (99% av dem är faktiskt bukefalister! :) ) ställer upp direkt om det krisar.
I somras var jag med om det (för mig) värsta tänkbara - och då insåg jag hur enormt stort bukenätverket var!
Jag kommer alltid, alltid vara dessa fina, underbara människor evigt tacksam! :love:
Så ja, även jag undrar vart du bor! - min erfarenhet säger att det verkligen finns minst en bukefalist bakom varje hörn, så det finns alldeles säkert någon bukefalist nära dig :)
I uppsala finns (bl.a) jag :)
Jag finns såklart här om du vill/behöver prata också. Bara att pm:a :)
 
Väldigt stark berättelse.

Att skaffa nya vänner i vuxen ålder verkar för många vara ett större projekt än när man var liten.

Jag bor i en väldigt liten Stad Sedan ett år, och är social som person och skulle gärna ha fler vänner. Det går sakta men genom att jag är med på olika aktiviteter som att jag gått med i klätterklubben är med på frivilligarbete på idrottsarrangemang och vågat mig på att bjuda hem ytligt bekanta på middagar så börjar bekantskapskretsen sakta växa.

Jag upplever också att jag periodvis i livet tappat en del gamla vänner, men när jag väl tagit upp kontakten brukar det inte vara omöjligt att hitta tillbaka.

Ibland har det jag uppfattat som ett avståndstagande inte varit annat än att "livet" kommit emellan.

Har du provat att föreslå att ses med någon av de vänner du saknar? Jag hade nog varit ganska rakt på sak och sagt att "jag saknar att hänga med dig/ nu var det längesedan vi sågs, skall vi ta en fika på torsdag efter jobbet?" Eller något annat konkret.

Med tiden vågar du förhoppningsvis öppna upp dig. Jag har i vuxen ålder fått nya nära vänner som jag kan dela även jobbiga "knäppa" tankar med.

Och det hade jag inte trott för några år sedan att jag skulle lyckas med.

Jag förstår att du känner dig isolerad, men hoppas att du klarar att ta dig ur det. Sedan jag blev vuxen har jag upptäckt att det inte bara är jag som vill vidga bekantskapskretsen många blir väldigt glada när jag tar initiativ och vill vara med dem.
 
Och du, man har rätt att vara bitter ibland. Men för sin egen skull är det bra om man inte fastnar i det.
Jag tycker inte TS verkar bitter alls. Snarare ledsen att de gamla vännerna har försvunnit.

@Anndante När jag läser ditt inlägg undrar jag om det är så att du sörjer? Sörjer de förlorade vännerna?
 
Jag har även lärt mig att våga vara "pådrivande". Jag kände mig ofta sorgsen förr över att ingen ringde och ville hitta på något, eller tog andra initiativ. Men blev medveten om att jag gjorde likadant. Jag ringde inte heller och föreslog något och tog noll initiativ. Men för mig betydde det varken att jag inte ville höras eller att jag tog avstånd.

När jag ser läget från den sidan känns det enklare att vara initiativtagaren. Jag struntar i om det är jag som periodvis är den enda som håller kontakten vid liv så länge vi har trevligt när vi väl hörs.
 
De andra bukefalisterna har sagt så mycket klokt, och jag undrar också vart du bor?
Vi är nog en del som sitter i samma sits, och även om inte alla gör det så är jag säker på att det är många som inte skulle dra sig för att få en ny vän, oavsett vad de har i bagaget! Inklusive jag! :)
 
Det är inte så konstigt att sörja sitt gamla liv och gamla vänner. Jag tror man måste kunna släppa taget dock så man kan gå vidare. Lev inte bakåt, det är borta och kommer inte tillbaka. Nu får du jobba framåt. Att skaffa vänner som vuxen är skitsvårt. Jag förlorade min närmsta vän och sitter ensam numer.
Men tips på ställen att leta på kan ju vara förening/klubb för hästar. Man är alltid uppskattad som funktionär, vara med på kurser och liknande. Kanske träna eller ta någon kvällskurs. Då träffar man ju vänner med samma intresse. Att hitta folk via nätet går ju också, inte bara dejting.

Jag hoppas du kommer gå vidare till något bättre!
 
Stark och tragisk historia men ändå en fin vändning. Det jag tror att du upplever är att du har missat ut- och infasningarna i det sociala livet, vilket gör det hela så mycket mer påtagligt. Jag umgås inte heller längre med samma människor som när jag var yngre men dom har fasats ut ur mitt liv lite långsamt, någon då och då, och under tiden har någon annan fasats in lite långsamt, vilket gjort att det har varit ganska konstant ändå.

Har en mindre klunga vänner som troligtvis aldrig kommer fasas ut men dom lärde jag känna först i tjugoårsåldern och uppåt och det var nog där någonstans jag själv kom till ro med vem jag var och vart jag var på väg och det samma gäller dom vännerna. När man är under större förändringar växer man ofta isär. Det är en naturlig del av livet, men när man bryter så tvärt som i ditt fall, känns det nog inte så naturligt.

Tänker ändå att nu är ju dom tråkiga utfasningarna avklarade och du har bara en massa sköna infasningar att se fram emot! Du har insikten om att skulden för din situation inte är din och ditt inlägg tycker jag pekar mot att du är redo att släppa spärren och ta emot ny vänskap. Jag tror du har mycket att se fram emot och bara här på buke finns ju en mängd goa människor med öppna armar. Det är säkert inte alla som klickar men troligtvis någon eller några. Kör så det ryker! :D
 

Liknande trådar

Relationer Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek? Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd...
5 6 7
Svar
132
· Visningar
12 654
Senast: Ramona
·
L
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 967
Senast: LiviaFilippa
·
Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 402
Senast: Nixehen
·
Hemmet Lägenheten ovanför mig har fått nya boende. Vet att jag tidigare har skrivit om mitt lyhörda hus och att det hörs särskilt mycket från...
12 13 14
Svar
272
· Visningar
22 603

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp