Bukefalos 26 år!

Att längta efter barnbarn (utbruten från Dejtingtråden 34)

Jag vet inte hur det ser ut rent statistiskt. Men jag vet att de som har frågat mig om barn har samtliga varit kvinnor. Jag vet inte om det varit den enda saken k deras liv som är viktig, och att de därför tror att detta gäller för alla andra också? Kvinnofälla och så?

Det är förstås alltid som det är, med egen empiri :) Den ena upplevelsen är inte nödvändigtvis mer rätt eller fel än den andra. Kvinnofällan och kvinnorollen är såklart en faktor i samhället och diskursen, precis som mansrollen… jag är glad att ha många så många normbrytare i min omgivning.
 
Min familj har inte sagt flaska till mig om att jag borde skaffa barn, fast de alla är väldigt barnkära. Jag är yngst och syskonen har skaffat barn förhållandevis tidigt i livet, så jag tror att jag sluppit undan en del potentiell press på det viset. De tycker att barn är meningen med livet, jag tycker inte det utan har nog med mig själv och några husdjur.

Vad gäller kvinnofällor osv tänkte jag skriva något om att min personliga upplevelse som livslång normbrytare är att kvinnor oftare agerar polis om att man ska passa in i könsrollen, men det gör mig väl en dålig feminist eller nåt så jag skippar det. Tycker att det blivit väldigt trist ton i många trådar på sistone, för känsliga ämnen kanske.
 
Min avdelning består av ca 50/50 män och kvinnor i blandade åldrar (24-65) och med kanske 50 % från diverse olika länder (vi har just nu ingen från Nordamerika eller Oceanien, vilket chefen nog är lite irriterad över ;) ). Jag tycker inte jag märker att det är mest kvinnor som pratar barn på mitt jobb, utan det känns som en blandning utifrån vilka har barn i vilka åldrar och vilka som allmänt är sociala och är med på fikat. Det är allt från att medelålders män pratar om sin tonåriga dotters Valborg/gymnasieval, till att hyfsat nyblivna pappor berättar att sonen nu lärt sig cykla - eller att 9-barns mormor pratar om sina semesterplaner med barnbarnen, eller att unga mamman pratar om skillnaden mellan sina två unga barn. Men barn är bara en sak som diskuteras - det kan verkligen diskuteras allt möjligt på fika och lunch. Fritidsaktiviteter, hästar, hundar, böcker, TV, semesterplaner, hur man gör för att lösa X problem i hemmet, finska första majfiranden, grekiska begravningsritualer, städers historiska utveckling, gamla svenska kungar, politiska läget i världen, vad ett visst ord betyder och har för ursprung och allt möjligt annat. Olika personer är lite olika, t.ex. kan X vara jättebra att fråga om man undrar över något i hemmet, Y kan allt om historia och samhället och geografi, och Z har lätt för att bli filosofisk och djup i samtalen.

Angående ursprungsfrågan har min pappa, som har barnbarn via sin nya frus barn, också sagt att det är perfekt - man får bara det roliga, kan lämna tillbaka barnen till föräldrarna när det blir jobbigt, och han har mer tid nu än när han kämpade sig upp för karriärstegen när jag och syskonen var små. Dock är det bara en person i min familj som tjatar om barnbarn - min mormor, hon vill gärna ha barnbarnsbarn. De andra skulle dock alla bli mer än glada om (när) någon av oss får barn.
 
Mina föräldrar nämnde barnbarn nån gång, att det vore kul. Men definitivt inget tjat. Sen visade det sig att det inte var så lätt för oss och vi behövde IVF och hade turen att det gick ganska fort genom det.
Det känns viktigare för mig att våra barn mår bra och är lyckliga, än att de har barn. Om de hittar nån de vill och lyckas bilda familj med - superkul med barnbarn. Vill de vara eremiter och inte skaffa barn, jag då är jag glad bara de är glada.
 
Var jobbar man om man pratar mycket om barn? Jag har nog aldrig varit på ett ställe där man pratar om sina barn med kollegor, eller kommenterar ev barnlöshet? Jag vet om vilka av mina kollegor som har barn, men jag har noll koll på vad de heter och har bara en ungefärlig ålder på dem.
 
Var jobbar man om man pratar mycket om barn? Jag har nog aldrig varit på ett ställe där man pratar om sina barn med kollegor, eller kommenterar ev barnlöshet? Jag vet om vilka av mina kollegor som har barn, men jag har noll koll på vad de heter och har bara en ungefärlig ålder på dem.
Pappersvändare på statlig myndighet, har haft några kollegor och en chef som bara pratade om sina barn när vi hade fika.
 
Jag har jobbat både mansdominerat och kvinnodominerat och har nog aldrig överväldigats av barnprat på arbetsplatsen, men det beror kanske delvis på att jag inte satt mig vid "det bordet" så att säga... mitt umgänge är inte särskilt barnfokuserat vare sig av eller på arbetplatsen helt enkelt. :)
Självklart har det blivit ett stort grattis om någon nyss fått barn/barnbarn precis som jag fick "Oooh, och Ahh" när jag visade bild på nya kattungen eller min senaste fancy trädgårdsplanta. Detsamma när ungdomarna skaffat sig körkort eller sin första bil till exempel, men det handlar ju bara om att se att något är viktigt för just den personen och det är kul, vi fokuserar inte på det resten av fikarasten.

Mina föräldrar har sedan jag var mycket ung varit ganska förlikade med att det inte blir några barnbarn här och de har aldrig sagt någonting (Jag är nog ändå inget att avla på. :p ) men jag tror de blivit lite ledsna om det inte blivit några alls i familjen faktiskt. Nu har ju brorsan en trillion ungar så det är inga problem, men särskilt pappa som jobbade borta halva vår uppväxt tycker så himla mycket om att ta hand om dem nu när han Kan.
Bakgrunden på hans telefon är å andra sidan mina hundar, inte brorsans ungar. :heart
 
Senast ändrad:
Var jobbar man om man pratar mycket om barn? Jag har nog aldrig varit på ett ställe där man pratar om sina barn med kollegor, eller kommenterar ev barnlöshet? Jag vet om vilka av mina kollegor som har barn, men jag har noll koll på vad de heter och har bara en ungefärlig ålder på dem.
Jobbet där det var som värst var inom psykiatrin. De äldre kvinnorna levde för sina barn och barnbarn. De yngre var gravida mest hela tiden. Männen var klassiska gubbar som låtsades att de brydde sin noll om sina barn. De gillade gubbiga saker
 
Det sjuka i det hela är att jag tror verkligen inte att mina nuvarande kollegor gör detta för att jag ska må dåligt, utan de tjatar för att de verkligen 1) tror att jag missar meningen med livet annars, 2) att de tror att jag inte har insett detta själv än och 3) lite för att om jag också hade barn hade alla haft det på avdelningen utom en man, och då hade det varit lättare att dra med mig också i gemenskapen. Det var en tjej som jobbat länge med oss men bytte avdelning som nyligen blev gravid, när hon och jag pratade så sa hon att mina kollegor nästan blev gladare än hennes närstående och det hade verkligen varit ”oh vad härligt, nu kommer du äntligen med i gemenskapen”. De gör det typ omedvetet och därför står jag ut med det.

Vad som så fall är betydligt värre är min förra avdelning där de istället skyr barn som pesten och typ idiotförklarar folk som skaffar barn. Man kan ju tänka att där borde jag passat in betydligt mer, men där är man idiot och borde kastas framför tåget om man inte aktivt dejtar. Så mycket skit som jag fick där för att jag inte 1) provade tinder som en normal människa eller 2) sänkte mina krav och insåg att jag inte var tillräckligt snygg för den typen av killar jag ”tydligen” ville ha, har jag aldrig fått någon annanstans. Jag hade aldrig med ett enda ord sagt något om killar och dejting, de kollade typ upp mig på ratsit. De var hundra gånger värre än barnmaffian. Barnmaffian är liksom trevliga att jobba med, det är bara när de snöar in på barn (och gärna äckliga detaljer när folk ska äta) som jag önskar att de hade ett lite bredare fält av samtalsämnen.
 
Var jobbar man om man pratar mycket om barn? Jag har nog aldrig varit på ett ställe där man pratar om sina barn med kollegor, eller kommenterar ev barnlöshet? Jag vet om vilka av mina kollegor som har barn, men jag har noll koll på vad de heter och har bara en ungefärlig ålder på dem.
Hemtjänsten på en liten ort, det var barn, barnbarn och kommentarer om vad konstig man var om man inte ville skaffa barn i 20-årsåldern samt att någon vabbade för mycket, någon hade för många barn och med för många pappor. Och hur konstig man är om man inte skaffar barn alls. Varenda. Jäkla. Rast. 🙄
 
Det är så jäkla skönt att jobba i en grupp med bara män.
Slippa tjat och prat om barn, någon frågade i början om jag har barn, svarade nej och att jag inte vill ha några, sen var det bra med det.
Så länge man har en partner :cautious: jobbade i en liten grupp med bara män ett tag och de frågade/retades lite om det. Men det hände åtminstone bara ett par gånger 😅
 
Hemtjänsten på en liten ort, det var barn, barnbarn och kommentarer om vad konstig man var om man inte ville skaffa barn i 20-årsåldern samt att någon vabbade för mycket, någon hade för många barn och med för många pappor. Och hur konstig man är om man inte skaffar barn alls. Varenda. Jäkla. Rast. 🙄
Är det kanske mer skillnad mellan stad och landsbygd än mellan yrken? Det är väl vanligare att man väntar eller är frivilligt barnlös i städer, så gissningsvis är det mer accepterat där?
 
Jadu, tjat om barnbarn har varit hela livet från min mamma, vilket i sig är rätt jäkla otroligt eftersom hon lyckades vara en rätt kass mamma. Hon verkar ha någon helt annan verklighetsbild av hur det faktiskt vore och hur många gånger hon har failat som föräldrar - mycket. Vår relation idag är därefter, inte direkt blivit bättre. Min pappa är typ inte närvarande heller, vilket är lugnt för min del. Har inget direkt behov av att ha en nära relation med någon av dom, efter dom betet sig så som dom har. Men blir ändå förvånad över hur hon har tjötat om detta sen jag vore teenager, med tanke på hur urusel hon har varit i vår relation.
 

Liknande trådar

Gravid - 1år Hej! Skriver under anonymt nick. Jag och sambon är i princip helt inställda på att vi vill ha barn, problemet är det där att tiden...
3 4 5
Svar
82
· Visningar
7 198

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Skällande/larmande i lägenhet, vad göra?
  • Valp 2021 - del 2

Hästrelaterat

  • Inavelsgrad
  • Sälja häst med misstänkt headshaking syndrom

Omröstningar

Upp