Att längta efter barnbarn (utbruten från Dejtingtråden 34)

[Roheryn]

Men fy fasen alltså! Ibland har trott folk driver/överdriver när de pratar om barntjat för det är så otroligt främmande för mig. Jag har 3 barn nära din ålder och noll barnbarn. Jag kommer älska ett ev barnbarn men jag längtar inte ett dugg.

Jag har aldrig förstått varför man skulle längta efter barnbarn? Min dotter är 21, fyller 22 i år, och jag hoppas (för hennes skull) att det dröjer läääänge innan hon får barn!

 

[cirkus]

Jag har aldrig förstått varför man skulle längta efter barnbarn? Min dotter är 21, fyller 22 i år, och jag hoppas (för hennes skull) att det dröjer läääänge innan hon får barn!

Inte jag heller. Mina kompisar börjar fråga MIG om jag inte längtar och om jag inte snart ska ha barnbarn...jag ba' nejtack jag längtar inte ett skit och hoppas verkligen att det inte är några såna på gång. Mina är 31, 31 och 26. Jag var rätt tidig i mitt gäng att få barn så jag led inte av det som brukar kiunna bli - dvs tjat och att folk blir som förbytta när de blir föräldrar - det verkar ha kommit nu istället.

 

[Kiwifrukt]

Jag har aldrig förstått varför man skulle längta efter barnbarn? Min dotter är 21, fyller 22 i år, och jag hoppas (för hennes skull) att det dröjer läääänge innan hon får barn!

Ska väl också säga att mina föräldrar aldrig tjatat om barnbarn, på sätt och vis har de redan två eftersom min moster är så mycket yngre än min mamma och mina föräldrar blivit lite i morföräldrars ställe för hennes barn. När min syster gnällde om detta med kollegan som frågat (herregud, att hon frågade var väl verkligen inte konstigt!) sa mamma ”men vi har ju X och X” som är mina hästar. Tror innerst inne att mina föräldrar är jävligt tacksamma att de slipper barnbarn just nu och att alla runt omkring är hyfsat vuxna ett tag (kusinerna fyller tolv i år). De har funnits småbarn i vår familj i stort sett hela tiden sen början på 60-talet, det kan vara skönt med några ”vuxna” år utan barnskrik och blöjor.

 

[Ramona]

Jag har aldrig förstått varför man skulle längta efter barnbarn?

Jag tror ärligt att det är folk som inte ha så mycket till egna liv som längtar efter barnbarn. De som gjorde sina egna barn till hela sitt liv och som "glömde bort sig själva". Min ex-svärmor är sådan. Hon har ingenting utanför sina egna barn, så när hennes egna barn blev stora blev det mycket tomt. När det sen kom barnbarn blev de barnen hela hennes allt. Nu när de barnbarnen är i tonåren och hellre vill hänga med polare än med farmor så går hon igenom någon form av livskris. Jag hittar gärna på grejer med henne, men det är ju bara så många gånger på en månad min ekonomi håller för att åka till Gekås eller åka och shoppa någon annanstans.

 

[_Taggis_]

Ska väl också säga att mina föräldrar aldrig tjatat om barnbarn, på sätt och vis har de redan två eftersom min moster är så mycket yngre än min mamma och mina föräldrar blivit lite i morföräldrars ställe för hennes barn. När min syster gnällde om detta med kollegan som frågat (herregud, att hon frågade var väl verkligen inte konstigt!) sa mamma ”men vi har ju X och X” som är mina hästar. Tror innerst inne att mina föräldrar är jävligt tacksamma att de slipper barnbarn just nu och att alla runt omkring är hyfsat vuxna ett tag (kusinerna fyller tolv i år). De har funnits småbarn i vår familj i stort sett hela tiden sen början på 60-talet, det kan vara skönt med några ”vuxna” år utan barnskrik och blöjor.

Så skönt. Samma är det för mig. Mina föräldrar svarar samma, de har de fyrbenta barnbarnen Dessutom älskar de min hund så ja, det är nästan samma sak för dem Min syster har två barn så de är iaf inte utan, dock bor min syster också långt från dem så det blir inte vardagsbasis att de ses.

 

[AraSlei]

Mina föräldrar vill gärna ha barnbarn, men om de skulle börja tjata hade jag blivit tokig.
Tills vidare får de nöja sig med fyra hundar och 13 hönor som ”barnbarn”

Min ömma moder frågade sig själv lite försynt en gång, om hönsen kanske är det närmsta hon kommer tvåbenta barnbarn

 

[Blimblom]

Jag tror ärligt att det är folk som inte ha så mycket till egna liv som längtar efter barnbarn. De som gjorde sina egna barn till hela sitt liv och som "glömde bort sig själva". Min ex-svärmor är sådan. Hon har ingenting utanför sina egna barn, så när hennes egna barn blev stora blev det mycket tomt. När det sen kom barnbarn blev de barnen hela hennes allt. Nu när de barnbarnen är i tonåren och hellre vill hänga med polare än med farmor så går hon igenom någon form av livskris. Jag hittar gärna på grejer med henne, men det är ju bara så många gånger på en månad min ekonomi håller för att åka till Gekås eller åka och shoppa någon annanstans.

Nä, det tror inte jag alls behöver vara fallet, känns mest som en generalisering. Tror folk kan längta efter barnbarn oavsett

Min mamma längtar mycket efter barnbarn (utan att tjata, det har hon aldrig gjort) och hon gjorde verkligen inte mig och min bror till "hela sitt liv",

 

[Snubbelfot]

Min sambos föräldrar hade ställt in sig på, och förlikat sig väl med, att det inte skulle bli några barnbarn. Inga hangups eller tjat alls kring det, de var och är glada så länge deras barn är glada. Men nu när det, av allt att döma, blir barnbarn ändå så har de snabbt och effektivt ställt om till ett betydligt mer förväntansfullt och barnbarnsfokuserat mindset.

 

[Kiwifrukt]

Sen måste man nog skilja lite på det här med "vilja har barnbarn" och att "tjata om barnbarn". Att vilja ha barnbarn är givetvis inte fel eller fult. Men att tjata om det är fel. Liksom att överlag tjata på någon om att skaffa barn. Man vet aldrig vad någon annan går igenom, ens om det är en familjemedlem. En del vill inte. En del kan inte. Det måste omgivningen ha förståelse för. Om man dessutom inte ens har någon partner blir det ännu svårare, och skulle man då till och med vilja ha barn så blir det förstås väldigt känsligt.

Om man drar det till sin spets så tror jag det är det som spökar för min syster också. Hon är så dödligt rädd att hon inte ska kunna få barn själv, hon har pratat om det sen högstadiet, skräcken för att inte kunna få barn. När hon då ser sin åtta år äldre storasyster bara i hennes ögon utmana ödet och skita i det och inte skaffa några fast åren går, det provocerar skiten ur henne. Hon är lite som de där som tar ett föl på en treåring bara för att "ha det gjort" och inte känna panik för det sen, men vi är så sjukt olika i det här att det blir fel även om hon nog egentligen menar väl och att det bara blir så fel för att det inte är mig det handlar om egentligen utan henne själv.

 

[Eurydome]

Jag har aldrig förstått varför man skulle längta efter barnbarn? Min dotter är 21, fyller 22 i år, och jag hoppas (för hennes skull) att det dröjer läääänge innan hon får barn!

Det finns iofs ingen motsättning mellan att a) se fram emot att få barnbarn och b) hoppas för ens barns skull att det dröjer ett antal år innan det händer.

 

[Milosari]

Jag tror ärligt att det är folk som inte ha så mycket till egna liv som längtar efter barnbarn. De som gjorde sina egna barn till hela sitt liv och som "glömde bort sig själva". Min ex-svärmor är sådan. Hon har ingenting utanför sina egna barn, så när hennes egna barn blev stora blev det mycket tomt. När det sen kom barnbarn blev de barnen hela hennes allt. Nu när de barnbarnen är i tonåren och hellre vill hänga med polare än med farmor så går hon igenom någon form av livskris. Jag hittar gärna på grejer med henne, men det är ju bara så många gånger på en månad min ekonomi håller för att åka till Gekås eller åka och shoppa någon annanstans.

Min pappa meddelande redan när jag var 17 år att han ville ha barnbarn. Han har massor i sitt liv, är väldigt social och tror inte han förstår konceptet tomhet i livet. Han gillar bara små barn väldigt mycket.

Han hade dock inga problem med att jag länge sa att jag inte ville, men blev gladast av alla när sonen kom och är världens bästa morfar nu. Han håller också kontakt med sonens pappa och ser till att umgås med dem också.

 

[Roheryn]

Det finns iofs ingen motsättning mellan att a) se fram emot att få barnbarn och b) hoppas för ens barns skull att det dröjer ett antal år innan det händer.

Nej, såklart behöver det inte vara någon motsättning mellan de två. Personligen har jag dock extremt svårt att förstå det där med att längta efter eller se fram emot barnbarn. Det är så passivt, liksom, helt beroende av någon annans livsval (mitt barns i detta fallet). Och jag känner inte att det är något jag har minsta rätt att varken ta för givet eller ha några som helst synpunkter på.

 

[Eurydome]

Nej, såklart behöver det inte vara någon motsättning mellan de två. Personligen har jag dock extremt svårt att förstå det där med att längta efter eller se fram emot barnbarn. Det är så passivt, liksom, helt beroende av någon annans livsval (mitt barns i detta fallet). Och jag känner inte att det är något jag har minsta rätt att varken ta för givet eller ha några som helst synpunkter på.

Jag har inte alls svårt att förstå att man längtar till en ännu större familj, till fler att älska och ha relationer till. För mig är det helt självklart. Med det menar jag naturligtvis inte att man har rätt att ha synpunkter eller ta något för givet när det gäller ens barns livsval eller att uttrycka några förväntningar kring att att de ska skaffa barn.

 

[Roheryn]

Jag har inte alls svårt att förstå att man längtar till en ännu större familj, till fler att älska och ha relationer till. För mig är det helt självklart. Med det menar jag naturligtvis inte att man har rätt att ha synpunkter eller ta något för givet när det gäller ens barns livsval eller att uttrycka några förväntningar kring att att de ska skaffa barn.

Okej, vi är helt olika på den punkten. Men jag längtade inte ens aktivt efter egna barn, så det är kanske jag som är mest udda här.

 

[Eurydome]

Okej, vi är helt olika på den punkten. Men jag längtade inte ens aktivt efter egna barn, så det är kanske jag som är mest udda här.

Jag tror inte att någon av oss är udda. Folk är olika helt enkelt.

 

[Roheryn]

Jag tror inte att någon av oss är udda. Folk är olika helt enkelt.

Ja, så är det väl.

 

[sthu]

Mitt ex mamma började tjata om att hon ville ha barnbarn när vi varit 20-årsåldern. Sjukt jobbigt! Det lugnade ner sig lite med åren men inte mycket.

Mina egna föräldrar har aldrig kommenterat barnfrågan. De vet att jag inte vill, och accepterar det fullt ut. Nu har visserligen min syster barn, så barnbarn finns det i familjen ändå.

 

[tanten]

Jag har definitivt inte tjatat. Avkomman har deklarerat att de inte vill ha barn. Jag är inte speciellt barnkär men är lite sorgsen över att mitt släktträd slutar. Inte speciellt logiskt men inget jag ältar

 

[Ainon]

Alltså mina barn är drygt 1 år och drygt 4 år och jag kan tänka på att jag hoppas jag får barnbarn och att det verkar så trevligt
Och att jag hoppas att mina barn får kusiner så jag har syskonbarn att umgås med

Men skulle såklart aldrig prata inför mitt/mannens syskon om sådant och inte senare med mina egna barn när de är vuxna.

Men tycker det verkar vara så härligt att vara farmor/mormor/moster/faster Lite skulle man kunna säga att jag längtar men framförallt hoppas

Är väll inget fel med det och behöver inte betyda att man lever tomma liv.
Svärfar och svärmor är mycket engagerade i sina barn/barnbarn men de har massa annat i livet också. Sen är det väll inget fel att prioritera familj och släkt som prio 1 För mig blir det snarare sorgligt när man jagar så mycket annat att man nästan aldrig träffar sina barn/barnbarn, men det handlar ju om den personens prioriteringar.

 

[miumiu]

Jag kan absolut förstå att man längtar efter barnbarn. Inte så att man hänger upp hela sin tillvaro på detta, men jag tänker att det på sätt och vis skänker ytterligare en dimension till livet. Precis som det gör att få barn.