Det här blir eventuellt en lite spretig trådstart men jag ska göra mitt bästa...
Jag bor i UK och hamnade i en diskussion med en vän häromdagen som jag har haft svårt att släppa. Diskussionen kom sig av att vännen i förbifarten sa något i stil med att det är viktigt att lära barn att kunna försvara sig fysiskt (läs: slåss, men enbart i försvarssyfte) när de börjar skolan så att de kan sätta sig upp mot potentiella mobbare. Jag sa något om att det kanske inte riktigt var att angripa problemet från helt rätt håll och att jag aldrig slagit någon i hela mitt liv - eller blivit slagen för den delen - och att jag inte heller kunde minnas att jag nånsin bevittnade faktiskt våld i skolan. Min vän blev jätteförvånad över det här sistnämnda och menade på att jag måste ha haft en väldigt skyddad uppväxt om jag aldrig behövt slåss, medan jag menade på att det är helt normalt där jag kommer ifrån.
Jag förstår att det här till mångt och mycket bottnar i kulturella skillnader och kan tänka mig att jag från min väns perspektiv framstod lite som en sådan där tröttsam, skenhelig svensk som minsann aaaldrig gör något fel, men jag har verkligen jättesvårt att förhålla mig till konceptet att lära barn våld - oavsett vad motivet är. För min vän är det dock en självklarhet att våld förekommer både i och utanför skolan och att barn, såväl flickor som pojkar, därför behöver lära sig hur de ska hantera det rent fysiskt.
Nu funderar jag på om jag "missat" något under min uppväxt, om den kanske var lite skyddad trots allt (växte upp i typisk medelklass och gick på "bra" skolor), eller om det helt enkelt är annorlunda i Sverige jämfört med UK.
Min frågeställning är väl egentligen:
1) Har du någonsin på riktigt slagit någon, eller blivit slagen? Var det något som förekom när du gick i skolan eller under uppväxten överlag?
2) Ni som har barn idag, hur tänker ni kring detta? Hur pratar man med barn om det här med fysisk mobbning och hur man kan försvara sig mot det? Och hur pass normaliserat upplever ni att våld är i skolan?
Jag bor i UK och hamnade i en diskussion med en vän häromdagen som jag har haft svårt att släppa. Diskussionen kom sig av att vännen i förbifarten sa något i stil med att det är viktigt att lära barn att kunna försvara sig fysiskt (läs: slåss, men enbart i försvarssyfte) när de börjar skolan så att de kan sätta sig upp mot potentiella mobbare. Jag sa något om att det kanske inte riktigt var att angripa problemet från helt rätt håll och att jag aldrig slagit någon i hela mitt liv - eller blivit slagen för den delen - och att jag inte heller kunde minnas att jag nånsin bevittnade faktiskt våld i skolan. Min vän blev jätteförvånad över det här sistnämnda och menade på att jag måste ha haft en väldigt skyddad uppväxt om jag aldrig behövt slåss, medan jag menade på att det är helt normalt där jag kommer ifrån.
Jag förstår att det här till mångt och mycket bottnar i kulturella skillnader och kan tänka mig att jag från min väns perspektiv framstod lite som en sådan där tröttsam, skenhelig svensk som minsann aaaldrig gör något fel, men jag har verkligen jättesvårt att förhålla mig till konceptet att lära barn våld - oavsett vad motivet är. För min vän är det dock en självklarhet att våld förekommer både i och utanför skolan och att barn, såväl flickor som pojkar, därför behöver lära sig hur de ska hantera det rent fysiskt.
Nu funderar jag på om jag "missat" något under min uppväxt, om den kanske var lite skyddad trots allt (växte upp i typisk medelklass och gick på "bra" skolor), eller om det helt enkelt är annorlunda i Sverige jämfört med UK.
Min frågeställning är väl egentligen:
1) Har du någonsin på riktigt slagit någon, eller blivit slagen? Var det något som förekom när du gick i skolan eller under uppväxten överlag?
2) Ni som har barn idag, hur tänker ni kring detta? Hur pratar man med barn om det här med fysisk mobbning och hur man kan försvara sig mot det? Och hur pass normaliserat upplever ni att våld är i skolan?
recept för succée..lr kanske inte.
