Att leva med ett självskadebeteende, ett sätt att döda ångesten

Jag vacklar mellan att vilja skada mig själv för att få bort det som gör ont och samtidigt äcklas jag av tanken på hur bladet skär genom huden. Det är rätt obehagligt om man tänker efter.

Hamnar då i ett läge att jag tar ut det onda genom att krångla med maten. Inte medvetet men jag har insett att jag liksom alltid måste vara dum mot mig själv på ett eller annat sätt. För att jag hanterar ångest, sorg och alla jobbiga känslor och tankar så. Så ja,mycket mat har det väl inte blivit.

Kvällen är snart slut men jag måste göra något nu direkt innan jag skadar mig igen för nu kryper det i kroppen och tankarna håller på att ta över. Jag ska hämta is nu, har fått det i uppgift att prova och nu kan jag inte skriva mer för jag måste hantera allt det här på något sätt.

 

[Ajaj]

Jag tog mig igenom det värsta, gjorde inget dumt. Men det här låter konstigt men jag liksom letar efter ställen där det finns plats. Gör det automatiskt nu när jag mår dåligt. Men idag var ytterligare en dag utan skador. Bara att jag rev lite i sårskorporna. Så det innebär 2 hela dagar som jag inte skadat mig.

Imorgon kommer min terapeut, så väldigt välbehövligt. Behöver reda runt i det här.

 

[SaraXX]

Hoppas att du har fått sova bra inatt och att det blir givande med terapeuten.

 

[Ajaj]

Jag fick veta att terapeuten satt in 2 timmars besök idag, vi brukar ha runt 1,5 timmar. Ibland lite mer men vi hinner inte riktigt då och nu när det varit extra tungt känns det jätte skönt att vi har tid på oss. Har aldrig längtat så mycket efter att hen ska komma.

Hen kommer sen många år tillbaka alltid hem till mig på hembesök istället för att jag ska gå till mottagningen. Det är rätt skönt faktiskt. Det går lättare då också, mina hundar kan användas både som något att prata om, dom lugnar mig och ligger hos mig, vi gosar med dom och nu för tiden tror jag nästan terapeuten kommer hit mer för att få träffa hundarna än att jag ska komma till hen för då skulle hen ju inte få träffa dom

Det är en sak jag verkligen gillar och det är att vi alltid avslutar med massag på axlarna och ryggen. Jag ligger på min yogamatta och det är ingen vanlig massage utan tryckmassage för att få mig att landa, komma ner i varv, lugna nervsystemet. Och med alla kläder på så klart, hen bara trycker. För mig med min problematik hjälper det.

 

[Ajaj]

Jag pratade med terapeuten A om hur jag ska förklara det här för mina föräldrar och anhöriga. A sa att jag inte behöver dra hela lasset själv. Om dom inte förstår när jag förklarat så mycket jag kan eller vill och det kanske ändå inte blir bra så kan dom läsa på om självskadebeteende på internet eller böcker eller hitta information själva. A säger att jag inte är ansvarig för mina anhörigas känslor kring mina problem. Jag känner nämligen så, att jag sviker dom, att jag gör dom ledsna, att jag inte kan ge dom det dom vill med att bara sluta så som debatten gick kring anorexin i början, att jag skäms, jag hatar att göra så mot dom. Dom kommer inte förstå. Men A kanske har rätt? Att jag kan berätta hur det är för just mig men inte ta ansvar för deras reaktion,ilska, ledsenhet, oro osv. Men det känns alltid som att jag bär allas börda på mina axlar.

 

[Lyan]

Vad bra att du lyckades hålla dig ifrån att skada dig!

En sak som jag hade rejäla problem med var att jag ville skära mig för att ”straffa” mig själv. Att jag skriver straffa inom ”” är för att det var egentligen inte straffet som var den drivande delen till slut utan det var beroendet och sökandet efter den där kicken om att jag var så duktig som skar tillräckligt djupt. Så egentligen blev skärandet beröm för att jag var duktig istället är straff. Det är mycket därför självskadande är så allvarligt, för man belönar sig genom att skada sig själv och få den där adrenalinkicken. Kroppen förstår inte att kicken kommer från självförvållade skador så därför skickar den ut lika mycket adrenalin som vid oplanerade skador, kanske till och med ännu mer eftersom man förbereder sig. Sedan är det en massa andra ännu mer komplicerade tankar i huvudet också förutom adrenalinkicken. Jag skulle gissa att även endorfiner och annat är inblandat men min kropp verkar inte kunna bilda ”må brahormoner” så det kan jag inte säga så mycket om

 

[Ajaj]

Jag lyckades inte stå emot idag, jag försökte då när A var här att få ur mig lite. Jag blev så utmattad att jag somnade när A gick och sen inte vaknade på flera timmar, sov mig igenom lunchen och kom bara upp för att gå ut med hundarna.

När jag var ute och gick började det byggas på med ångesten jag hade stängt av innan. Jag kände att jag skulle skada mig om jag gick hem så jag la hela tiden till extra rundor på promenaden för att jag visste att jag inte kunde stå emot men till slut insåg jag att jag inte skulle kunna promenera bort smärtan idag.

Någon tog tag i mig bakifrån och jag fick panik. Det var en granne som ville hälsa (inte hemma alltså) och hen pratade med mig men jag var ju i min ångest och jag kunde knappt förstå att hen var där och frågor och svar var rena gissningar. Sa dom där gamla vanliga sakerna. Hen sa att vi kunde gå tillsammans för vi var så nära hem men jag sa att jag inte skulle gå hem utan gå vidare för det sista jag ville var att vara social.

Jag har känt det som att jag är i sirap idag. Jag har gjort två bra saker om jag ska vara lite snäll, jag har som alltid borstat hundarna och tränat med dom. Ynglingen blev rejält trött i huvudet, mycket att ta in men han tycker det är så roligt så nu är han nöjd här. Gamlingen var helvild som vanligt så det ledde faktiskt till flera riktiga skratt. Enda gången jag kan känna något som liknar riktig glädje är med hundarna.

 

[Ajaj]

Vad bra att du lyckades hålla dig ifrån att skada dig!

En sak som jag hade rejäla problem med var att jag ville skära mig för att ”straffa” mig själv. Att jag skriver straffa inom ”” är för att det var egentligen inte straffet som var den drivande delen till slut utan det var beroendet och sökandet efter den där kicken om att jag var så duktig som skar tillräckligt djupt. Så egentligen blev skärandet beröm för att jag var duktig istället är straff. Det är mycket därför självskadande är så allvarligt, för man belönar sig genom att skada sig själv och få den där adrenalinkicken. Kroppen förstår inte att kicken kommer från självförvållade skador så därför skickar den ut lika mycket adrenalin som vid oplanerade skador, kanske till och med ännu mer eftersom man förbereder sig. Sedan är det en massa andra ännu mer komplicerade tankar i huvudet också förutom adrenalinkicken. Jag skulle gissa att även endorfiner och annat är inblandat men min kropp verkar inte kunna bilda ”må brahormoner” så det kan jag inte säga så mycket om

Det gick inte alls bra idag. Verkar inte vara så som jag tänkt att jag bara slutar från en dag till en annan och inga bakslag.

Jag visste faktiskt inte allt det där med hormonerna. Mycket intressant! Det ska jag läsa på om. Jag har inte tänkt på det alls.

Men jag har reflekterat över hur smärtan går i vågor, ibland känns det inte alls i början och man kan känna sig nöjd och att man gjort något riktigt bra för att man ju mår bättre snabbt. Tvättar bort blodet och torkar och undrar varför det inte gör ont. Antagligen adrenalin som du skriver förstår jag ju nu när jag läser. Men sen kommer ju smärtan ändå, det går ju inte att fly hur länge som helst.

Tankeväckande då att fundera på om den där första adrenalinkicken verkligen är värd så mycket långvarig smärta. Det är den inte.

Jag tänker också på det som straff, eller det var ju så det började.

 

[Ajaj]

Jag pratade med en vän idag, 3,5 timmar blev det. Jag vet att vännen hade en kort period när vi var små när hen skadade sig och efter 3 timmar så vågade jag ta upp frågan och prata om hur hen gjorde för att komma ur självskadandet och det var så skönt att prata med hen. Jag blev nervös och skämdes massor trots att hen var så otroligt fin och klok, den man skäms minst inför, en så fantastisk vän. Känner mig lite klokare på mig själv nu. Och att prata med någon jag känner utanför vården var stort och hjälpsamt.

Vi kom fram till att jag ska hitta något att se fram emot, att kämpa för. Det enda som håller mig på banan nu är att jag vill dölja det så mycket som möjligt. Jag kan inte se det där en del säger att man skadar sig för att få uppmärksamhet. Jag har inte nämnt det för någon eller visat något på 4 månader och är livrädd att inte hinna få bort såren till våren. Jag vill definitivt inte att någon ska se.

Jag har bestämt att fokusera extra på rallykursen i slutet av mars. Gå igenom och lära oss alla moment perfekt i dom två första klasserna och finslipa momenten från dom högre klasserna så mycket som vi hinner och orkar innan kursen börjar så jag kan fokusera på att vara i kursmiljö utan att bryta ihop. Det kommer underlätta att vi redan kan sakerna. Det mesta sitter sen länge men vill få det perfekt. Kommer gå en klass under min för det kom ingen på min nivå här i området. Men det kanske är bra med lägre press och stress för jag tar det så seriöst och pushar mig själv med orimliga krav. Inte på hunden utan mig. Kanske låter onödigt att gå kurs på något man redan kan men allt kan bli bättre och min mentala hälsa behöver få känna att den är bra på något och klarar något.

 

[Ajaj]

Igår när ångesten smög på på kvällen kom ena hunden och helt enkelt la sig raklång i princip under mig för båda hundarna förstår när jag mår dåligt så jag la mitt huvud på hans mage som en kudde och fokuserade på hans andning, hur bröstkorgen höjdes och sänktes och andningsljudet. Plötsligt insåg jag hur trött jag var och kunde slappna av lite mer. Blir så tacksam över mina hundar. Fantastiska. Han stannade kvar tills jag var lugnare innan han flyttade sig så jag fick låna hans lilla mage länge.

 

[Lyan]

Tankeväckande då att fundera på om den där första adrenalinkicken verkligen är värd så mycket långvarig smärta. Det är den inte.

Förlåt att jag inte svarar på hela inlägget. Får inte riktigt hjärnan att funka

Det är såhär jag brukar tänka för att inte falla tillbaka. Är det verkligen värt smärtan och sedan den extrema klådan när det börjar läka och att behöva byta bandage hela tiden i en månad för att sedan få ännu ett ärr i samlingen som tar tre år på sig att blekna och sluta klia? Nej, det är inte värt det! Jag har fått mindre återfall men eftersom jag inte längre kan skära lika djupt så gör det ingen som helst ”nytta” utan blir bara onödigt och frustrerande

 

[Ajaj]

Förlåt att jag inte svarar på hela inlägget. Får inte riktigt hjärnan att funka

Det är såhär jag brukar tänka för att inte falla tillbaka. Är det verkligen värt smärtan och sedan den extrema klådan när det börjar läka och att behöva byta bandage hela tiden i en månad för att sedan få ännu ett ärr i samlingen som tar tre år på sig att blekna och sluta klia? Nej, det är inte värt det! Jag har fått mindre återfall men eftersom jag inte längre kan skära lika djupt så gör det ingen som helst ”nytta” utan blir bara onödigt och frustrerande

Precis, jag kan efteråt känna som att ”Jaha nu då?”. Det hjälpte just då och ett tag efteråt men sen kommer tankarna på hur lång tid det tar att läka och ärr som du skriver. Jag har nog inga ärr som tar 3 år att läka för jag har inte sytt någon gång och planerar att aldrig behöva göra det heller men jag vet inte hur lång tid det tar för det har aldrig varit så här mycket förut. Jag vet inte hur lång tid det tar innan dom försvinner helt eller om dom aldrig gör det utan bara bleknar och det är mest mitt eget fel att jag inte vet för att jag aldrig låter det vara ifred utan så fort det börjat läka eller jag får sårskorpor så är jag där igen.

Färgen kanske faktiskt kan ta så lång tid som 3 år innan den bleknar och innan det här satte igång tänkte jag att sår läker snabbt och när jag läste att du skrev 3 år i något tidigare svar fick jag lite panik, 3 år är jätte länge. Men jag tycker mina tar lång tid på sig om man jämför med vad jag trodde. Men ändå hoppas jag liksom att jag är något undantag som inte kommer få några ärr. Men jag vet att jag bara lurar mig själv, att det är den destruktiva delen som använder den som vapen för att lura mig att saker bara blir bättre om jag skär mig och inget negativt.

 

[Ajaj]

Jag vill så gärna bara skada mig och jag har hållit mig hela dagen, jag hade en kompis här på kaffe och te och det var mysigt och jag har varit ute mycket med hundarna. Städade hela natten för att jag inte kunde sova.

Nu är det skit jobbigt, verkligen jobbigt. Vet knappt hur jag ska hantera det, jag ska tvätta imorgon så jag tänker att jag får försöka distrahera mig med olika saker och börja med att sortera tvätt och fortsätta distrahera hela kvällen.

 

[Ajaj]

Det gick åt helvete om man använder fula ord, det tog inte lång tid efter att jag skrev till att jag stod där igen. Inte nöjd förrän den dumma delen i mig fått vad den ville ha. Den dumma var inte nöjd först så jag fick göra om allt men sen visade det sig att det redan innan blivit mer än jag trodde för det syns ju inte lika bra först som det blir efter en liten stund vilket jag får påminna mig om varje gång för att inte pressa för mycket men det går inte in helt så då stod jag där igen med mer än jag hade tänkt att jag får göra nu när jag håller på att trappa ut eländet. Helst inget alls så klart men nu blev det ju liksom en bestraffning för att jag hade ångest och sen en bestraffning för att jag inte skadat mig tillräckligt första gången så dubbelt upp. Jag är så KORKAD.

 

[Ajaj]

ALLT ÄR FEL, FEL, FEL NU!!!!

Jag funderar på en sak, jag blev medveten om självskadebeteende när jag var 12 år. Min bästa kompis skar sig ibland och jag var den enda som fick veta. Jag fick inte berätta för mina eller hennes föräldrar. Jag vet att jag var rädd att hon skulle dö så jag sov över hos henne varje helg och hon var med mig hemma och i stallet hela veckorna. Jag kände det som att jag bar hela hennes liv på mina axlar, att det skulle vara mitt fel om hon dog. Jag visste inte att man inte dör direkt av en skada om man inte har otur för jag var ju liten. Men jag visste att det var allvarligt.

En vän jag träffade i tonåren/ung vuxen som har extrema, extrema problem fick mig att se hur illa det kan bli. Jag har aldrig hört talas om något liknande och då vet jag ändå inte allt. Tyvärr har det gjort att jag inte kan ta mig själv på allvar. För att jag inte håller på att dö och sy varje dag och inte skurit sönder hela min kropp från tå till hals och kapat nerver. Jag är ju liksom inte så.

Mina största problem ligger ju egentligen i maten. Det här självskadebeteendet är ju relativt nytt om man tänker att jag haft anorexi i mer än halva mitt liv, 19 år. Men det började också i smyg, lite trevande och ingen som tog mig på allvar när jag väl vågade ta upp det med min kurator. Jag var 16 år och fick höra att han hade jobbat med tjejer som har riktiga problem och jag var inte en av dom. När jag sen var 19 var jag nära döden och samma kurator ringde runt i panik för att dom inte kunde hjälpa mig på vårdcentralen (borde fått komma till bup) och försökte få en akuttid inom psykiatrin. Jag hann knappt hälsa och berätta lite, jag vägrade åka dit för vid det laget hade jag tagit åt mig av alla som berömde min viktnedgång,hur mycket jag tränade, hur nyttigt jag åt och när det sen övergick till oro från folk tog jag det inte till mig så mina föräldrar körde mig till Psyk och sa att om jag inte berättade skulle dom göra det.

Det gick fort, under mitt första läkarbesök fick jag diagnosen anorexi och blev skickad för en massa fysiska kontroller.

Därifrån gick det snabbt utåt, 10 gånger dagvård, 12 gånger inlagd på slutenvård mestadels med lpt och bott på behandlingshem 3 gånger.

Det är väl just det som skrämmer mig nu, att skärandet ska bli värre så som anorexin blev. Och just nu krånglar även maten. Det går liksom inte att få till det. Jag vet inte varför det är så svårt med allt just nu. Jag måste hålla koll på mig själv att inte skada mig och försöka att inte hoppa över måltider eller dra ner på dom. Det går också sämre och sämre. Bara senaste veckorna har det förvärrats massor. Jag fattar verkligen inte vad som är fel på mig just nu.

VAD ÄR FEL?!?!?!?!?

NÅGOT ÄR FEL!!!!!!!

 

[Ajaj]

Förlåt att jag inte svarar på hela inlägget. Får inte riktigt hjärnan att funka

Det är såhär jag brukar tänka för att inte falla tillbaka. Är det verkligen värt smärtan och sedan den extrema klådan när det börjar läka och att behöva byta bandage hela tiden i en månad för att sedan få ännu ett ärr i samlingen som tar tre år på sig att blekna och sluta klia? Nej, det är inte värt det! Jag har fått mindre återfall men eftersom jag inte längre kan skära lika djupt så gör det ingen som helst ”nytta” utan blir bara onödigt och frustrerande

Du verkar veta mycket så jag hoppas du inte tar illa upp om jag frågar. Under mina sår från ikväll så ser det ut som jag fått blåmärken under huden. Det ser konstigt ut. Kan det bli blåmärken eller vet du om det kan bli missfärgningar i huden eller något?

 

[Ajaj]

Hmm, jag spammar visst min egen dagbok med helt ointressanta saker för alla andra. Vet inte varför men det måste liksom ut. Jag skriver dagbok vanligt också men den är helt annorlunda.

 

[Lyan]

Du verkar veta mycket så jag hoppas du inte tar illa upp om jag frågar. Under mina sår från ikväll så ser det ut som jag fått blåmärken under huden. Det ser konstigt ut. Kan det bli blåmärken eller vet du om det kan bli missfärgningar i huden eller något?

Vad jobbigt du har det Önskar jag kunde hjälpa dig att sluta skära och må bättre!

Jag har fått så några gånger och gissar att det är någon form av blåmärke men jag vet inte säkert för jag har aldrig sökt vård för mina skador. Jag körde med maskeringstejp och pappersnäsdukar för vettiga sårgrejer blev för dyrt och jag orkade inte åka in varje gång jag skar mig. Detta är inget jag rekommenderar! Vill du få så små ärr som möjligt så bör du få det sytt eller limmat

 

[Shaggy]

Hmm, jag spammar visst min egen dagbok med helt ointressanta saker för alla andra. Vet inte varför men det måste liksom ut. Jag skriver dagbok vanligt också men den är helt annorlunda.

Det är din dagbok som du skriver för dig. Spamma på. Att få svarar är nog för att man är rädd att göra det värre.
Ta hand om dig

 

[Lyan]

Hmm, jag spammar visst min egen dagbok med helt ointressanta saker för alla andra. Vet inte varför men det måste liksom ut. Jag skriver dagbok vanligt också men den är helt annorlunda.

Jag tror inte att det är för att folk är ointresserade utan för att det är ett jobbigt ämne för många som har skurit sig och för att de som inte har skurit sig har svårt att sätta sig in i situationen och vet inte hur de ska hjälpa.
Det är svårt för mig också för jag vill så gärna hjälpa dig men jag är rädd att jag ska råka trigga dig att skära ännu mer. Var inte rädd för att fråga, men var beredd på att jag kanske inte kan svara