Att leva med ett självskadebeteende, ett sätt att döda ångesten

Jag vacklar mellan att vilja skada mig själv för att få bort det som gör ont och samtidigt äcklas jag av tanken på hur bladet skär genom huden. Det är rätt obehagligt om man tänker efter.

Hamnar då i ett läge att jag tar ut det onda genom att krångla med maten. Inte medvetet men jag har insett att jag liksom alltid måste vara dum mot mig själv på ett eller annat sätt. För att jag hanterar ångest, sorg och alla jobbiga känslor och tankar så. Så ja,mycket mat har det väl inte blivit.

Kvällen är snart slut men jag måste göra något nu direkt innan jag skadar mig igen för nu kryper det i kroppen och tankarna håller på att ta över. Jag ska hämta is nu, har fått det i uppgift att prova och nu kan jag inte skriva mer för jag måste hantera allt det här på något sätt.

 

[Ajaj]

Igår har jag klickade jag hem massor av träningskläder. För att springa ute. Sprang ju alltid ute förr men det var länge sen. Lite dåligt samvete för alla pengarna men jag skulle vilja komplettera löpbandet med ute joggning och ta ta med ynglingen ut och det har jag inte kläder för just nu. Men insåg idag att det ju är ett tecken på hypomani när dom här snabba svängarna ger idéer som spårar ur och jag överdriver. Jag har handlat för flera tusen kronor som jag egentligen inte har så nu måste det vara slut på det. Köpt massor av studiematerial för att bli flytande i spanska, köp tusen hundhalsband och täcken för att hitta optimala varianter och har väl runt 50-60 täcken och mängder med halsband. Eller att jag får för mig att jag ska bli lärare och planerar varje lektion i alla ämnen för barn från ettan till femman fast jag inte ens gillar barn.

Och ta hand om min ork. Ena hunden ville ut i natt men det positiva med det var att dom var trötta på morgonen så gamlingen hoppade upp till mig i sängen för morgongos och så låg vi där i en timme och jag gick upp 11.30 men hundarna ville ligga kvar mer men då fick dom snällt följa med.

Det är så jobbigt när jag har dom här svängningar att när jag är på topp får jag tusen idéer och handlar hem precis allt för att jag tänker att det ska ändra livet helt. Men det är dyrt och när jag kommer ur manin står jag där med en häst eller nu med 20 träningsjackor och massor träningskläder i olika kategorier. Och jag har inte ens plats för allt.

 

[kma]

Igår har jag klickade jag hem massor av träningskläder. För att springa ute. Sprang ju alltid ute förr men det var länge sen. Lite dåligt samvete för alla pengarna men jag skulle vilja komplettera löpbandet med ute joggning och ta ta med ynglingen ut och det har jag inte kläder för just nu. Men insåg idag att det ju är ett tecken på hypomani när dom här snabba svängarna ger idéer som spårar ur och jag överdriver. Jag har handlat för flera tusen kronor som jag egentligen inte har så nu måste det vara slut på det. Köpt massor av studiematerial för att bli flytande i spanska, köp tusen hundhalsband och täcken för att hitta optimala varianter och har väl runt 50-60 täcken och mängder med halsband. Eller att jag får för mig att jag ska bli lärare och planerar varje lektion i alla ämnen för barn från ettan till femman fast jag inte ens gillar barn.

Och ta hand om min ork. Ena hunden ville ut i natt men det positiva med det var att dom var trötta på morgonen så gamlingen hoppade upp till mig i sängen för morgongos och så låg vi där i en timme och jag gick upp 11.30 men hundarna ville ligga kvar mer men då fick dom snällt följa med.

Det är så jobbigt när jag har dom här svängningar att när jag är på topp får jag tusen idéer och handlar hem precis allt för att jag tänker att det ska ändra livet helt. Men det är dyrt och när jag kommer ur manin står jag där med en häst eller nu med 20 träningsjackor och massor träningskläder i olika kategorier. Och jag har inte ens plats för allt.

tufft när det svänger så extremt. Är det läge att prata med läkare om det maniska? Går det lätt över till psykotiskt när du är i denna svängiga dimma?

men jag tänker om det är kläder som fortfarande går att skicka tillbaka, kanske du inte behöver behålla allt?

Försök följa schemat ni satt upp så ofta du kan.

 

[Ajaj]

tufft när det svänger så extremt. Är det läge att prata med läkare om det maniska? Går det lätt över till psykotiskt när du är i denna svängiga dimma?

men jag tänker om det är kläder som fortfarande går att skicka tillbaka, kanske du inte behöver behålla allt?

Försök följa schemat ni satt upp så ofta du kan.

Jag ska prova kläderna när dom kommer, det blir nog nästa vecka som allt kommer. Blir ett tufft jobb att prova allt och bestämma vad jag ska ha.är alltid stressad när jag väntar på paket och nu är det nog 8-9 paket bara till nästa vecka.

Det brukar krävas lite mer innan jag hamnar i psykos men jag fick ju det mitt i den svåra depressionen nyligen men den var utlöst av en medicin. Det är jag rätt säker på.

Just nu är det bara så att jag går in för mycket i grejer, blir besatt och kan hålla på med något extremt intensivt och kan inte slappna av. Och att jag inte kan fokusera på annat än där mitt intresse ligger. Har tidningar jag vill läsa, serier jag vill se men jag bara flummar runt hela dagarna. Samtidigt som jag har självmordstankar och inte ser någon mening med livet och har en inre svart klump som får mig att se allt från det värsta. Det finns en gigantisk trötthet inför livet och att det bara fortsätter. Ibland kanske livet är värt att kämpa för men just nu är jag osäker på om det är det.

Nu har jag skadat mig väldigt mycket ett tag, mängder av sår, blod som rinner nerför hela armarna så jag har fått torka hela tiden samtidigt som jag skär mig för att jag inte kan se huden där jag ska skära för att allt blod täcker armen och döljer allt.

Jag ska ha en ”Jag dag” imorgon, gå en långpromenad med hundarna, yoga, äta min gröt, klippa i mitt projekt, försöka läsa något eller se något och ta det lugnt. Och jag ska verkligen anstränga mig för att inte skada mig. För imorgon är jag snäll.

 

[kma]

Jag ska prova kläderna när dom kommer, det blir nog nästa vecka som allt kommer. Blir ett tufft jobb att prova allt och bestämma vad jag ska ha.är alltid stressad när jag väntar på paket och nu är det nog 8-9 paket bara till nästa vecka.

Det brukar krävas lite mer innan jag hamnar i psykos men jag fick ju det mitt i den svåra depressionen nyligen men den var utlöst av en medicin. Det är jag rätt säker på.

Just nu är det bara så att jag går in för mycket i grejer, blir besatt och kan hålla på med något extremt intensivt och kan inte slappna av. Och att jag inte kan fokusera på annat än där mitt intresse ligger. Har tidningar jag vill läsa, serier jag vill se men jag bara flummar runt hela dagarna. Samtidigt som jag har självmordstankar och inte ser någon mening med livet och har en inre svart klump som får mig att se allt från det värsta. Det finns en gigantisk trötthet inför livet och att det bara fortsätter. Ibland kanske livet är värt att kämpa för men just nu är jag osäker på om det är det.

Nu har jag skadat mig väldigt mycket ett tag, mängder av sår, blod som rinner nerför hela armarna så jag har fått torka hela tiden samtidigt som jag skär mig för att jag inte kan se huden där jag ska skära för att allt blod täcker armen och döljer allt.

Jag ska ha en ”Jag dag” imorgon, gå en långpromenad med hundarna, yoga, äta min gröt, klippa i mitt projekt, försöka läsa något eller se något och ta det lugnt. Och jag ska verkligen anstränga mig för att inte skada mig. För imorgon är jag snäll.

Ja det blir mycket att prova, men bra att bestämma redan innan att man inte ska behålla allt

Jag hoppas det svängiga lägger sig lite och blir ett bättre mellanting, för att vara både att gå inför mycket, åt det hypomaniska hållet och att fundera på om det är värt att leva, blir väldigt tufft och tar så mycket energi. En dag hoppas jag du kan känna en framtid som inte innebär konstant extremt kämpande och smärta. Lite måste man kämpa ibland men inte på långa vägar såhär mycket. Du är värd att få ett lugnare och gladare liv.

Det är ledsamt att det skadandet blivit ännu värre. Att inte rösterna kan låta dig va någon dag.

En ”jag dag” låter bra!
Du är snäll varje dag, men dina röster är inte det. Jag önskar verkligen imorgon kan få bli en lugnare dag

 

[Ajaj]

Dagen började vid 2 i natt, jag kunde inte somna om så jag gick upp och yogade. Lät hundarna sova några timmar till för dom behövde ju inte vara uppe med mig. Sen gick vi en otroligt kall promenad, hundarna ville bara hem.

Men jag tog vara på tiden och har varit extremt produktiv, fått mer gjort än på väldigt länge, känner mig lite nöjd faktiskt. Jag har bara 3 punkter kvar fröknen lista med 10 saker jag behöver göra. Nu ska vi strax ut på promenad, tanken var en långpromenad men jag får se vad hundarna säger, det är mycket varmare nu och jag ska ta på dom ett extra täcke under vintertäcket plus skor.

Jag ska ju ha en snäll dag idag, det är svårt. Jag har så mycket dumma tankar om att skära mig. Men jag ska försöka distrahera mig som jag gjort hela dagen.

En motivation är enkla saker som blir krångliga. Jag hade rensat bland mina jackor och behövde gå ner till källaren. Jag hade mjukisbyxor och t-shirt på mig. Bara då att jag blev väldigt kroppsmedveten. Armarna är ju täckta av färska sår och bandage. Hur förklarar man det? Rent praktiskt alltså, har någon något tips på vad man kan säga om någon skulle råka se mig? Hur ska jag lösa det här i vår och sommar? Hur mycket behöver man säga, vad får folk att sluta fråga? Hur förklarar man allt det här? Kommer försöka ha långärmat men ibland typ när man bara ska till källaren eller tvättstugan så kanske man missar det.

 

[Ajaj]

Ja det blir mycket att prova, men bra att bestämma redan innan att man inte ska behålla allt

Jag hoppas det svängiga lägger sig lite och blir ett bättre mellanting, för att vara både att gå inför mycket, åt det hypomaniska hållet och att fundera på om det är värt att leva, blir väldigt tufft och tar så mycket energi. En dag hoppas jag du kan känna en framtid som inte innebär konstant extremt kämpande och smärta. Lite måste man kämpa ibland men inte på långa vägar såhär mycket. Du är värd att få ett lugnare och gladare liv.

Det är ledsamt att det skadandet blivit ännu värre. Att inte rösterna kan låta dig va någon dag.

En ”jag dag” låter bra!
Du är snäll varje dag, men dina röster är inte det. Jag önskar verkligen imorgon kan få bli en lugnare dag

Jag börjar acceptera lite att när man är bipolär kan man inte med bara ren vilja vända och ta en annan väg. Det kommer inte gå över ens om alla förutsättningar vore på ens sida. Det är kemiskt och jag hoppas att Latuda kan hjälpa för från och med i torsdags dubblade vi dosen. Min läkare vill att jag ska ta Litiumprov igen imorgon fast det är mindre än två veckor sen. Tror han funderar på om det går att höja den, är lite tveksam till det eftersom det blivit så fel flera gånger men jag orkar inte bara vänta utan att ens försöka något som kan hjälpa. Jag vet också att Litium är bäst men skulle kanske föredra att öka Lamotrigin. Eller båda. Eller Latuda. Något bara, någon förändring.

Men jag tänker att jag inte ska oroa mig förrän om 3 veckor när vi ska prata. Läkaren är ju den som kan så jag får lita på honom. Jag har kontrollbehov och litar inte på någon i vården fullt ut så jag vill veta så mycket som möjligt om alternativen.

 

[Ajaj]

Det blev inte en ”jag dag”. Jag har haft fullt upp hela dagen och varit ledsen och kunde jag gråta skulle jag gjort det. Lyckades stå emot självskadandet i 17 timmar med den där rösten som då skrikit hela dagen inuti mig vann. Det som är skönt är att jag tog tag i saker jag behövt länge så det är ju ett plus. Träningen med ynglingen var mysig, smart pojke.

Jag kämpar på med att komma in i min nya rutin som min kurator har gjort åt mig. Det innehåller mycket mer vila än vad jag själv väljer. När jag är väldigt nere gör jag ju nästan inget annat än att ligga i soffan men är det en uppeperiod vilar jag inte alls. Så nu ska jag på något sätt följa mitt dagsschema som innehåller både vila och aktiviteter för att jag alltid bränner ut mig annars och någon sorts aktivet när man är nere kan behövas och framförallt både i uppe och nere distrahera mig från skärandet. Jag har klippt ut runt 130 små lappar med förslag vad man kan göra så då kan jag dra en lapp på måfå och få förslag. Blev klar för 2 timmar sen och är för trött nu men imorgon ska jag prova.

Får lite panik över all vila men det är skönt för hon förstår hur otroligt trött jag är egentligen och att hon planerat in sömn på dagen och flera vilopauser. Men kommer behöva töja lite på det om jag ska hinna saker som att städa eller gå på möten och handla så det här är grunden att följa så gott det går. Men schemat är gjort för när jag är i det hon kallar krisläge och att jag ska skala bort sådant som inte är absolut nödvändigt. En frisk person som jobbar eller går i skolan skulle aldrig kunna fortsätta med det för förutom promenader finns det totalt bara 2 timmar till aktiviteter uppdelat på 2 gånger. I kris får jag stjäla några vilominuter tänker jag. Och ta igen det senare.

 

[kma]

Dagen började vid 2 i natt, jag kunde inte somna om så jag gick upp och yogade. Lät hundarna sova några timmar till för dom behövde ju inte vara uppe med mig. Sen gick vi en otroligt kall promenad, hundarna ville bara hem.

Men jag tog vara på tiden och har varit extremt produktiv, fått mer gjort än på väldigt länge, känner mig lite nöjd faktiskt. Jag har bara 3 punkter kvar fröknen lista med 10 saker jag behöver göra. Nu ska vi strax ut på promenad, tanken var en långpromenad men jag får se vad hundarna säger, det är mycket varmare nu och jag ska ta på dom ett extra täcke under vintertäcket plus skor.

Jag ska ju ha en snäll dag idag, det är svårt. Jag har så mycket dumma tankar om att skära mig. Men jag ska försöka distrahera mig som jag gjort hela dagen.

En motivation är enkla saker som blir krångliga. Jag hade rensat bland mina jackor och behövde gå ner till källaren. Jag hade mjukisbyxor och t-shirt på mig. Bara då att jag blev väldigt kroppsmedveten. Armarna är ju täckta av färska sår och bandage. Hur förklarar man det? Rent praktiskt alltså, har någon något tips på vad man kan säga om någon skulle råka se mig? Hur ska jag lösa det här i vår och sommar? Hur mycket behöver man säga, vad får folk att sluta fråga? Hur förklarar man allt det här? Kommer försöka ha långärmat men ibland typ när man bara ska till källaren eller tvättstugan så kanske man missar det.

Åh jag vet inte hur du ska tänka eller hur mycket man behöver säga. Jag själv tycker inte man behöver säga något överhuvudtaget egentligen. Det är så svårt att förklara varför man mår så dåligt så att man gör illa sig själv. Vissa verkar inte riktigt ha förmågan att kunna ta in det, även om de i grunden bryr sig.

Jag börjar acceptera lite att när man är bipolär kan man inte med bara ren vilja vända och ta en annan väg. Det kommer inte gå över ens om alla förutsättningar vore på ens sida. Det är kemiskt och jag hoppas att Latuda kan hjälpa för från och med i torsdags dubblade vi dosen. Min läkare vill att jag ska ta Litiumprov igen imorgon fast det är mindre än två veckor sen. Tror han funderar på om det går att höja den, är lite tveksam till det eftersom det blivit så fel flera gånger men jag orkar inte bara vänta utan att ens försöka något som kan hjälpa. Jag vet också att Litium är bäst men skulle kanske föredra att öka Lamotrigin. Eller båda. Eller Latuda. Något bara, någon förändring.

Men jag tänker att jag inte ska oroa mig förrän om 3 veckor när vi ska prata. Läkaren är ju den som kan så jag får lita på honom. Jag har kontrollbehov och litar inte på någon i vården fullt ut så jag vill veta så mycket som möjligt om alternativen.

acceptans är bra att jobba med. Själv tycker jag det är svårt, ska jag acceptera att må att behöva ha det såhär.
Efter allt du varit med om är det inte konstigt du inte litar på vården fullt ut. Det gör inte jag heller. Men med tanke på alla olika mediciner du tar så blir det svårt att själv veta vad som är bäst att göra.

Det blev inte en ”jag dag”. Jag har haft fullt upp hela dagen och varit ledsen och kunde jag gråta skulle jag gjort det. Lyckades stå emot självskadandet i 17 timmar med den där rösten som då skrikit hela dagen inuti mig vann. Det som är skönt är att jag tog tag i saker jag behövt länge så det är ju ett plus. Träningen med ynglingen var mysig, smart pojke.

Jag kämpar på med att komma in i min nya rutin som min kurator har gjort åt mig. Det innehåller mycket mer vila än vad jag själv väljer. När jag är väldigt nere gör jag ju nästan inget annat än att ligga i soffan men är det en uppeperiod vilar jag inte alls. Så nu ska jag på något sätt följa mitt dagsschema som innehåller både vila och aktiviteter för att jag alltid bränner ut mig annars och någon sorts aktivet när man är nere kan behövas och framförallt både i uppe och nere distrahera mig från skärandet. Jag har klippt ut runt 130 små lappar med förslag vad man kan göra så då kan jag dra en lapp på måfå och få förslag. Blev klar för 2 timmar sen och är för trött nu men imorgon ska jag prova.

Får lite panik över all vila men det är skönt för hon förstår hur otroligt trött jag är egentligen och att hon planerat in sömn på dagen och flera vilopauser. Men kommer behöva töja lite på det om jag ska hinna saker som att städa eller gå på möten och handla så det här är grunden att följa så gott det går. Men schemat är gjort för när jag är i det hon kallar krisläge och att jag ska skala bort sådant som inte är absolut nödvändigt. En frisk person som jobbar eller går i skolan skulle aldrig kunna fortsätta med det för förutom promenader finns det totalt bara 2 timmar till aktiviteter uppdelat på 2 gånger. I kris får jag stjäla några vilominuter tänker jag. Och ta igen det senare.

17 timmar är bra jobbat! Nästa gång kanske du klarar 18 eller 19. Alla timmar är bra!

Det är svårt att komma in i rutinen bara sådär på några dagar, men förhoppningsvis blir det lättare att följa. Bra att kunna dra upp kort med förslag

Du behöver vila och att det är inplanerat är bra, då kanske det är lite lättare att få till.

 

[Ajaj]

Åh jag vet inte hur du ska tänka eller hur mycket man behöver säga. Jag själv tycker inte man behöver säga något överhuvudtaget egentligen. Det är så svårt att förklara varför man mår så dåligt så att man gör illa sig själv. Vissa verkar inte riktigt ha förmågan att kunna ta in det, även om de i grunden bryr sig.

acceptans är bra att jobba med. Själv tycker jag det är svårt, ska jag acceptera att må att behöva ha det såhär.
Efter allt du varit med om är det inte konstigt du inte litar på vården fullt ut. Det gör inte jag heller. Men med tanke på alla olika mediciner du tar så blir det svårt att själv veta vad som är bäst att göra.


17 timmar är bra jobbat! Nästa gång kanske du klarar 18 eller 19. Alla timmar är bra!

Det är svårt att komma in i rutinen bara sådär på några dagar, men förhoppningsvis blir det lättare att följa. Bra att kunna dra upp kort med förslag
Du behöver vila och att det är inplanerat är bra, då kanske det är lite lättare att få till.

I en drömvärld skulle folk inte bry sig eller inte döma men jag vet många som kommer att kommentera och det här vet jag inte om det är en sak på riktigt men det känns som att folk tar en på mindre allvar. Ibland känns det som att jag låtsas vara vuxen och vanlig. Jag går kurs och tävlar med hundarna och jag är vän med många grannar, jag har en ”normal” familj, äger min lägenhet och är med i styrelsen för Bostadsrättsföreningen.

Men samtidigt har jag min autism, anorexi och bipoläritet som ställer till det. Jag är rädd att någon ser ner på mig eller tycker jag är löjlig eller tycker synd om mig på ett nedlåtande sätt.

Vila är rätt skönt, jag tog blodprov och sen sprang jag och handlade. Kom hem, duschade och jag har kokat risgrynsgröt i min crock pot. Har sovit i en och halv timme också.

Det regnar väldigt mycket här så någon långpromenad har det inte blivit för det går inte att få ut hundarna i regn utom om man puffar och föser ur dom och ibland vägrar dom gå och jag brukar tvinga dom på någon runda. Men jag ser ingen mening med att tvinga dom när inte jag heller vill gå ut och har feber. Så efter att ha tränat har det varit soffläge.

Jag har en övervakningskamera här hemma och nu har jag koll på hundarna. Jag har spelat in flera gånger den senaste tiden och dom är helt tysta nu. Inget skällande eller ylande. Bara när ynglingen är själv.

 

[Ajaj]

Känner mig ledsen, känns som att jag inte gjort något alls och att jag är så slö och lat och jag är trött och har ont i huvudet och ont i hela kroppen. Men jag har gjort saker ju, tagit blodprov, sprungit på gymmet, duschat, handlat lite på närbutiken, kokat risgrynsgröt,borstat hundarna, tränat med båda hundarna och planerat och satt ihop den ultimata löpningsmusiklistan som jag ska provköra på torsdag.

Idag var skadandet rent tvångsmässigt. Den enda platsen utan sår var på ärrvävnad och jag fick kämpa mig igenom den. Det känns så konstigt att skär i ärrvävnad, det händer liksom inget när man gör som på mjuk och vanlig hud. Man får ta i så mycket mer. Det blev inga djupa sår men jag tror dom kommer bli fula ärr för jag skar mig gång på gång på samma ställen för att få mer och mer blod så dom blev rätt breda liksom.

Är så svårt att hitta ställen att skära på nu och i min ångest blir det panik. Vet inte vad jag ska göra nu. Vad ska jag göra när det knappt finns plats för mer?

Nu är det ett halvår jag hållit på så här, att så mycket av mitt liv handlar om sår och ärr och att fixa perfekta rakbladen, linda bandage och skämmas.

 

[Ajaj]

Är så irriterad på vården, jag har haft benskörhet sen jag var 20 år. Jag ville få göra en ny undersökning igen förra året eftersom jag för 15 år sedan hade bentäthet som en 90 åring. Vill knappt tänka på hur illa det är nu. Svaret blev att det var för dyrt med en undersökning och att någon i min ålder inte ska ställas på starkare medicin mot benskörhet ön vad jag har nu.

Tittade på 1177 på mina provresultat där det står klart och tydligt att jag inte har nog d-vitamin för att behålla den bentätheten jag har nu. Kroppen bara fortsätter bryta ner sig själv. Ändå vägrar dom undersöka mig med förklaringen att det är dyrt och jag är för ung. Men jag vill verkligen stoppa urkalkningen av skelettet, det jag har kvar.

Tänk vad mycket i kroppen som skadas vid anorexi och ibland går det att läka och ibland blir det kroniskt.

 

[kma]

Blev så trött så orkar inte skriva nu ikväll, men läst och blir berörd, du har så mycket att kämpa med och sen tycker vården det är för dyrt, de borde ju kolla för att hjälpa dig ha det så bra du kan.

Kramar om och hoppas du kan få lite sömn nu inatt

 

[Ajaj]

Det är jobbigt för jag kan inte ha några av mina kläder. Jag har lufsat runt sen september i träningskläder och mjuka saker för att nu upptäcka att alla kilon jag vetat att jag har gått upp också har höjt mig två klädstorlekar i allt och det har redan blivit väldigt mycket utgifter och jag behöver kjolar till sommaren. Vill bara sjunka genom marken och aldrig mer äta. Men jag är så inlärd i att äta efter all behandling att det sitter i ryggmärgen att äta även om det är jätte jobbigt.

Ibland tar ångesten över och jag hoppar över saker och jag vet att jag äter för lite vilket gör det läskigt när jag går upp i vikt och jag vet att jag äter väldigt ensidigt. I och med autismen blir det mycket rutiner och ritualer så jag har ätit samma middag varje dag i 4 år. Och jag tröttnar inte.

Men att se det så tydligt på alla kläder är väldigt jobbigt, jag trodde jag hade gått upp många fler kilon sen sist så när jag vägde mig imorse och jag inte hade gått upp ett hekto blev jag chockad. Bra att det inte blivit värre men hade hoppats på ett annat resultat.

Men oron inför just vikten gjorde gårdagens självskadande extra starkt för att jag var så arg och rädd och förtvivlad över matsituationen. Tog i extra mycket och kände mig punkterad på energi för att jag inte orkar ha det så här.

Jag hatar att anorexin och skärandet går in så mycket i varandra. Det gör allt så mycket krångligare och svårare och gör att jag mår dubbelt så dåligt.

En sak som slog mig nyss var att när anorexin började för 18 år sedan gick det stegvis neråt innan jag kraschade, och det var flera år då ingen annan visste något. Att det var min hemlighet. Jag vågade ta upp det med vården en gång efter ett par år och då fick jag höra från kuratorn att han hade träffat tjejer med riktiga problem och jag var inte en av dom. 1,5 år senare hade samma kurator panik för att jag var så dålig att det inte fanns tid för att stå i kö till psykiatrin.

Jag är 35 år och har varit sjuk sen jag var 16 även om tankarna började när jag var 6 år och började bli riktigt besvärliga och påverka mitt liv från att jag var 10 år och inte åt i skolan för jag skämdes för att någon skulle se mig äta och var tvungen att sitta med en lärare varje dag under hela fjärdeklass för annars åt jag inget och dom ringde hem till mina föräldrar och pappa blev arg. Det är större delen av mitt liv som jag kämpat med det här.

Och det som oroar mig nu är ifall självskadandet ska arta sig på samma sätt, att det smyger på, jag döljer allt, det blir värre och att det går lite upp och ner och att det till slut blir riktigt illa. Och ännu mer skräcken att det kommer fortsätta vara så här kämpigt med skadandet så länge som anorexin. Jag vill ju sluta nu. Så varför gör jag det bara inte. B säger att det är omöjligt att bli frisk själv när det gått till en viss punkt och den har jag passerat för ett bra tag sen. Jag hoppas jag får träffa psykologen snart så vi kan börja jobba med det. Men kanske fixar jag det själv innan dess. Jag försöker varje dag

 

[kma]

Det är så ledsamt att du inte kan få må bra en enda dag och jag kan verkligen tänka mig att anorexia och skadandet går in i varandra och så blir ännu svårare att komma ur något av det.

Du borde vara högprioriterad till att få hjälp av psykolog. Du har stora svårigheter och det borde inte få eskalera mer innan du får hjälp.

 

[Ajaj]

Inte skrivit på några dagar, har inte haft ork. Det är så sjukt att vissa dagar när jag haft stark ångest eller mår dåligt så har stunden med rakbladet blivit till en av dom mest avslappnande stunderna jag har under dagen. Men inte nu, alla bra ställen är täckta så det blir svårare nu. Jag har försökt göra lite vardagssaker och haft en del svängningar men mest har jag varit trött och ledsen. Jag har planerat och skrivit listor och matscheman att förhålla mig till. Organiserat.

Hade gjort en lista över saker att göra idag men jag orkar bara inte. Behöll två, långpromenad med hundarna och att borsta hundarna. Det andra suddades bort.

Måste hålla i med träningen för den hjälper verkligen. Löpning imorgon igen. Blir nervös för jag har så höga krav och inte vill misslyckas men det är ju egentligen ingen tävling och inget betyg inblandat.

 

[Ajaj]

Nu är autismen i mig nöjd. Nu har jag skrivit listor på röda och gröna aktiviteter, röda tar energi och gröna ger energi. Men man kan behöva göra röda ibland ändå, balans, prioritera, situationen. Jag har gjort två dagsscheman/rutiner för hur jag ska lägga upp mina dagar med väldig noggrannhet och petighet. Fick mallen från kuratorn och sen har jag gjort ett energi batteri där jag kan se på vilken skala jag befinner mig och vad som är rimligt att klara av och vad som är dåligt för mig. Rätt noggrann förklaring för varje nivå och exakt vad jag ska förhålla mig till.

Så nu har jag koll på läget tror jag. Imorgon blir första gången med rutin 2 som jag skrivit själv. Får se om det går att följa.

Det kryper i mig av ångest just nu. Ångrar mig om en sak som inte går att göra ogjord och jag känner mig liksom smutsig och äcklig. Vet att jag måste äta kvällsmellis men ångesten gör mig så illamående.

Jag hittade plats att skära mig på, vred runt armarna tills jag hittade lite ytor jag inte skurit i. Men huden där var konstig för rakbladen ville inte glida genom den, tänkte att jag klippt till dåliga blad men jag provade med 5 stycken och inget blev bra. Blev irriterad så jag karvade på om och om igen på samma ställe för en reaktion. Till slut gav det ju med sig men det var en kamp på båda armarna. Kände mig helt förtvivlad när jag testade rakblad efter rakblad och ångesten drev mig och inget hände. Kände paniken komma. Innan har det varit en period där det varit så lätt att skada, så mycket rinnande blod, så lätt genom huden. Så när det inte gick nu blev jag så rädd för den största ångestdämpande saken i mitt liv har varit att skära mig och se blodet rinna nerför armarna.

Vad ska jag göra nu då? Precis allt annat kanske. Jobba med distraktioner när jag får ångest. Låta mina stackars,stackars armar vila och läka. Det ser helt galet ut nu, som kassler med det där mönstret när jag skurit åt flera håll och oläkta sår, torkat blod och under finns nog ärren men dom kan man inte se nu för mina nya röda sår täcker allt.

Önskar jag inte brydde mig så jag kunde skära mig i underarmarna för att bli av med ångesten men jag vill inte ha helt långärmat hela sommaren för då skulle det insin tur ge ångest. Och det är bra att jag inte litar på den önskan för den ger bara problem. Jag är värd så mycket mer.

 

[Ajaj]

Jag hade planerat att träna idag men jag är så trött idag men jag försökte verkligen. Tog på mig träningskläder till och med. Vaknade kvart i nio men slumrade till kvart i elva när jag tvingade mig upp för hundarnas skull. Ynglingen sov fortfarande men gamlingen var vaken och jag ville inte låta honom vänta ifall det är så att han har svårare att hålla sig nu. Men han sov gott ändå ämda fram till då. Så skönt när hundarna är på samma energinivå som en själv.

Ynglingen tyckte kvart i elva var för tidigt eftersom det regnade, vi kom ut vid elva men han var inte intresserad av att varken kissa eller bajsa så vi vandrade runt ett tag.

Jag lyckades aldrig ta mig till träningen, har bara lämnat hemmet för att handla lite smått och gå det minimala med hundarna. Jag har städat lite smått och trimmat ena hunden och pratat med en kompis i två timmar men det känns inte som att jag gjort något. Enligt dagsschemat jag fått från kuratorn ”får” jag promenera 120 -150 minuter per dag. Hon har bantat ner promenadtiden mycket och det tycker jag är jobbigt förutom dagar som idag då jag hittills bara orkat få ihop 60 och säkert kommer sluta på 75-80minuter. Då känner jag mig så lat. Jag har verkligen knappt rört en fena.

Jag tittade på rakbladen och önskade att jag skulle stå emot dom idag, ville inte för jag är så trött, men jag orkade istället inte ens försöka stå emot längre än dom minutrarna jag stod där och stirrade. När bladet inte kom genom huden först för att det bara är ärrvävnad nu gav jag inte upp utan tog bara i ännu mer. Jag tog i mer och mer. Först gjorde det ont, då skällde jag ut mig själv i huvudet, sedan försvann det onda när blodet kom och jag kände mig lugn. Då kunde jag fortsätta skära och det kändes bra.

Jag hade otroligt svårt att sluta idag, tog flera avbrott men det gick inte för ångesten fick mig att gå tillbaka och skära mig gång på gång. Kan se redan nu att det här är sår som kommer ge tydliga och synliga ärr. Jag har verkligen hamnat i så dumma sjukdomar för att hantera ångest utan att någon ser och utan att vilja ha uppmärksamhet, jag hade en anorektisk kropp som väckte allas uppmärksamhet i många år och nu är armarna fulla av sår. Å andra sidan är det yttre lagret ingenting mot vad jag lidit alla år innan och hur det är nu. Min kropp speglar bara någon procent av allt.

 

[kma]

Du behövde nog en dag utan för mycket träning och promenader. Du har ändå gjort en hel del, sånt man ser först när man räknar upp det. Inte lat på något sätt, en del dagar blir det inte lika mycket gjort som andra. Och att få in återhämtning är viktigt. Sen är det otroligt jobbigt när tiden för återhämtning istället blir till ångest.

Blir så berörd över att du har sån extrem ångest och röster som gör att du måste ta i så hårt och rejält, att det inte räcker med en rispa eller ett skär utan det måste komma rinnande blod. Det är ledsamt att det blir värre.

Önskar verkligen det fanns någon magisk medicin som bara tog bort det så du kan få en lugn period. Du måste få vila från all ångest. Har du någon medicinuppföljning snart? Har något blivit bättre på ”totalen” sen ni ändrade om i mediciner?

 

[Ajaj]

Du behövde nog en dag utan för mycket träning och promenader. Du har ändå gjort en hel del, sånt man ser först när man räknar upp det. Inte lat på något sätt, en del dagar blir det inte lika mycket gjort som andra. Och att få in återhämtning är viktigt. Sen är det otroligt jobbigt när tiden för återhämtning istället blir till ångest.

Blir så berörd över att du har sån extrem ångest och röster som gör att du måste ta i så hårt och rejält, att det inte räcker med en rispa eller ett skär utan det måste komma rinnande blod. Det är ledsamt att det blir värre.

Önskar verkligen det fanns någon magisk medicin som bara tog bort det så du kan få en lugn period. Du måste få vila från all ångest. Har du någon medicinuppföljning snart? Har något blivit bättre på ”totalen” sen ni ändrade om i mediciner?

Jag vet inte hur jag känner kring medicinerna och vad som är vad. Dom två första veckorna när vi bytte morgonmedicin från Zyprexa till Latuda var det stirrigt, jag svängde upp och ner och jag var rädd för mig själv och mitt mående och vad jag gjorde. I mina hypomana/manisk perioder köpte jag saker för mellan 10 000- 15 000 kr. Kanske upp mot 20 000 kronor. Pengar jag fick ta från sparkontot för till sist hade jag inte råd med mat ens för att jag spridit all min energi utåt så jag till sist var totalt utmattad och helt barskrapad på pengar och stod i affären med mat för 200 kr och kollar i mobilen och ser att jag bara har 48 kronor. Inte roligt när det är en månad kvar till nästa gång jag får pengar.

Jag har växlat mellan att isolera mig och vilja träffa någon till att prata sönder folk. Och det svänger fort. Jag tänker börja skriva dagbok om måendet under dagen och hur det svänger eller inte så jag har mer konkret svar till läkaren.

Skulle dock säga att svängningar sen vi höjde Latuda är lite mildare, bara det att jag då fastnat i det depressiva. Orkar inget och vill inget men jag måste hålla ihop för samhällets skull. Jag behöver gå med hundarna, borsta dom varje dag och ge medicin och vatten och mat. Prio ett. Prio två är mat och ta hand om mig själv, sen är det saker jag måste göra men inte vill. Som imorgon ska jag hämta mediciner och gå till tandläkaren. Jag hatar det. Jag tar verkligen hand om mina tänder men ändå får man ju en föreläsning om allt man gör fel fast det inte är fel på tänderna och jag gör allt dom säger.

Ikväll ska jag spela ”normal” på styrelsemötet. Vi ska inspektera hela byggnaderna med 90 lägenheter, dubbelt så många förråd, biutrymmen, tvättstugor, cykelrum osv och efter det ha ett vanligt möte. Känns mastigt. Kommer ta lång tid. Vill inte lämna hundarna för länge så jag tänker att jag kan vara med 2,5-3 timmar för på kvällen är dom inte vana att vara ensamma och min hjärnförmåga håller inte så länge. Men det är roligt med mötena också.

Igår och idag har jag fått ta mediciner som egentligen ska vara på dagen men som jag alltid tagit på kvällen men nu får jag ta dom på dagen för ångesten är hemsk dygnet runt. Svårt att stå ut och jag behöver dom.

Lyckades ta mig runt på världens kortaste löprunda utomhus. Astman drog igång och jag var nära att kvävas. Inne är lättare. Ute har jag ingen koll. Ska ta nya tag på torsdag eller fredag. Ynglingen var med och sprang, han stannade aldrig för att nosa utan han höll sig precis snett bakom hela tiden och han verkade gilla det.

 

[Ajaj]

Det går inte så bra att följa schemat, jag vet inte vad vila är och vad som räknas som aktiviteter. Jag vet inte. Jag orkar ibland mindre än schemat som igår och många andra dagar och ibland är jag så uppvarvad att jag verkligen inte kan slappna av och hålla mig till restriktionerna.

Och livet går inte att leva i ett schema. Idag hade jag styrelsemötet i 2,5 timmar och det passar inte in någonstans i mitt schema och att jag träffade terapeuten i förmiddags. Men däremellan hade jag dödslängtan och ville inte leva mer. Förstod inte hur jag ens skulle orka gå på toa.