Att leva med ett självskadebeteende, ett sätt att döda ångesten

Jag vacklar mellan att vilja skada mig själv för att få bort det som gör ont och samtidigt äcklas jag av tanken på hur bladet skär genom huden. Det är rätt obehagligt om man tänker efter.

Hamnar då i ett läge att jag tar ut det onda genom att krångla med maten. Inte medvetet men jag har insett att jag liksom alltid måste vara dum mot mig själv på ett eller annat sätt. För att jag hanterar ångest, sorg och alla jobbiga känslor och tankar så. Så ja,mycket mat har det väl inte blivit.

Kvällen är snart slut men jag måste göra något nu direkt innan jag skadar mig igen för nu kryper det i kroppen och tankarna håller på att ta över. Jag ska hämta is nu, har fått det i uppgift att prova och nu kan jag inte skriva mer för jag måste hantera allt det här på något sätt.

 

[Ajaj]

Jag är igång med träningen igen, äntligen. Inne på vecka 3. Och ojoj vad jag tappat allt, jag orkar inte springa knappt något jämfört mot förr. När jag tränade styrka med fria vikterna idag märkte jag hur svag jag är. Stor skillnad. Speglarna behövs verkligen för att hålla koll på tekniken när man inte är så van men att se sin kropp ur alla dessa vinklar är hemskt för självförtroendet. Men att träna är bra.

Jag hade ett visst motstånd till att gå dit för jag var trött men jag vet ju att nästan alltid när jag kommer iväg så mår jag bättre av det. Det kan vara ibland när man märker att oj, kroppen var visst för svag och trött så att jag borde ha tagit det lugnare men 90% av gångerna går det bra eller bättre. Och dom dåliga 10 % gör man lite lugna och kortar av, inget farligt händer ju. Men ibland är det ju bara tvärstopp och ingen idé att ens försöka. En djungel att försöka förstå vad kroppen menar.

Men jag är glad att jag är igång jag satsar på 2-4 pass i veckan beroende på hur mycket jag hinner och orkar. Förr tränade jag jätte mycket. Ända sen jag var barn har det handlat om aktiva saker varje dag. Som tonåring tränade jag kanske lite extra mycket. Jag sprang minst en mil om dagen, ofta upp mot 1,5 mil. Ibland brukade jag passa på att ta ett löppass till stallet och sen hem därifrån. Sprang jag inte till stallet cyklade jag dit och sprang en runda utöver cyklandet dit och hem. Ett par dagar i veckan spelade jag tennis plus löpningen och sen plus det tre dagar i veckan då jag gick på pass på Friskis och Svettis. Jag var i stallet varje dag och skötte allt där och red nästan varje dag. Jobbade som brevbärare och cyklade och sprang i trappor 4 timmar per dag. Konstant i rörelse men sen kraschade ju saker och tränar man så mycket, läkaren sa att jag tränade lika mycket som en elitidrottare behöver man ju mycket återhämtning och det kan vara svårt att orka träffa någon eller hitta på annat att göra. Åkte vi och badade på sommaren som avslappning passade jag på att göra det till simträning. Skulle jag träffa en kompis gick vi en promenad eller sprang tillsammans.

Pust och stånk, jag orkar inte med det nu. 4-5 dagar tycker jag är lagom men just nu är jag glad om jag får till 2-3 pass i veckan.

Så nu ska jag ut med hundarna bara och det är så fint ute. Sen ska jag försöka vila. Och ta min medicin innan jag varvar upp mig själv för mycket för jag känner hur allt spinner på snabbare och snabbare i huvudet.

 

[Ajaj]

Jag har vant mig lite, lite vid att min fysioterapeut ser lite av mina armar, döljer dom så mycket det går men jag har sjukt varmt i min lägenhet (går inte ändra värmen konstigt nog, fler här som har det problemet) så ibland behöver man antingen öppna fönstren och/eller ta av sig tjocktröjan och då har jag övat på henne att våga vara som jag är. Och jag får på slutet alltid grundande tryckmassage och om inte innan så då ser hon mina armar då.

I tisdags pratade vi om känslorna hat/ilska/aggression och att jag har svårt för det och visa det och känna det. Då nickade hon åt mig och pekade på mina armar och sa att det jag gör mot mig själv är väldigt aggressivt. Jag har inte tänkt på det så men det är ju faktiskt så.

Jag hittar sätt att skada mig lite överallt, tänkte på det idag när jag insåg att jag skadade mig med något jag aldrig ens tänkt på att man kan skada sig med. Jag såg en möjlighet och testade och det gick. Nu när jag testat olika tekniker och sätt att skada, lärt mig var jag kan få mest blod, var känslorna av skadandet tar bort ångesten bäst, hur lugnet kommer osv så vill min hjärna vidare och hitta nya saker. Fantasirik vid fel tillfällen.

 

[Ajaj]

Det har varit tufft här, det har varit några dagar som jag har tagit extra tabletter för att jag haft sådan ångest. Tagit sömnmedicin mitt på dagen men har varit så uppe i ångesten att jag inte somnat.

Idag nu på kvällen så bara strömmade det blod, det slutade inte. Jag torkade och torkade men det räcker inte. Det blev en blodfläck som täckte hela låret och överdelen på höger ben. T- shirten blev nerblodad och ynglingen som var med sig hade huvudet fullt av blod som droppat på honom så får fixa honom i början

Men idag jag dissocierat rejält. De kom när jag sprang på gymmet. Mycket obehagligt.

 

[kma]

Det har varit tufft här, det har varit några dagar som jag har tagit extra tabletter för att jag haft sådan ångest. Tagit sömnmedicin mitt på dagen men har varit så uppe i ångesten att jag inte somnat.

Idag nu på kvällen så bara strömmade det blod, det slutade inte. Jag torkade och torkade men det räcker inte. Det blev en blodfläck som täckte hela låret och överdelen på höger ben. T- shirten blev nerblodad och ynglingen som var med sig hade huvudet fullt av blod som droppat på honom så får fixa honom i början

Men idag jag dissocierat rejält. De kom när jag sprang på gymmet. Mycket obehagligt.

Låter som en riktigt tuff dag idag, det är obehagligt när man dissocierar rejält och man kan bli omtumlad när man kommer tillbaka till verkligheten. Vet du vad som orsakade det? Började du springa som vanligt och sen var du borta?

Vet du vad som orsakat denna extra ångest, finns det något som går att ta på? Eller är det en ny nivå ångest utan en direkt synbar extra orsak?

Kan du prata med A imorgon om du träffar henne då? Säga att du har det värre nu.

Och fy vad läskigt när det inte slutar blöda. Skar du dig väldigt djupt?

Får du någon ångestlindring av sömntabletterna mitt på dagen? Funkar inte vanliga ångestdämpande som stesolid bättre då?

Tänker på dig och önskar jag kunde göra något som lindrar detta onda.

Kram

 

[Ajaj]

Sjukt dåliga dagar nu, allt bara skriker STOPP. Har planerat att träna ikväll men vet inte hur jag ska göra för jag hade feber som jag hoppas är bättre idag för jag har bokat in mig på ett nytt spännande pass. Men måste vara frisk på fredag för då vi ska på fin restaurang och fira pappa.

Och lite kommer ångesten att jag verkligen borde träna eftersom jag bara tränat en gång den här veckan,men har planerat in löpning på lördag för då är jag hemma för att jag har ändå tvättid då och då blir det i så fall 2 pass även om målet är 3-4 men jag måste bli bättre på att lyssna på kroppen men jag har några timmar att känna efter. Vill så gärna fixa träningen.

Det som går enkelt för andra tar så hemskt mycket energi för. Imorgon för jag ska till affären och blir borta typ en timme och ska jag prata med en kompis och så till slut träna också. Min kurator säger att nu när jag är så trött och nere ska jag skala ner på vad jag gör och prioritera. Och träningen ger ju också energi.

Mina dagar och kvällar och nätter flyter ihop. Kunde inte somna igår trots alla mediciner så jag somnade nog runt 03, tog 3 extra Imovane och sov två timmar till 05. Fixade och styrde med saker första delen av natten men just nu är det bara ångest och jobbigt så ska göra iordning mig. Städa lite och försöka laga ett par byxor. För just nu är det ångest, och båda armarna gör så ont också. Råkade, eller jag vill ju inte, skära mig på underarmen. Väldigt lite. Jag tycker det mest är rispor men jag vet att andra kommer reagera även på dom. Det ger ångest och jag står ut med mer när jag skär mig. Om jag för ett år sedan skulle jag inte tro på att jag skulle skada så pass att det blöder så mycket att jag får torka och torka och blodet rinner genom kompresser och vara tvungen att ha bandage för att det inte slutar blöda och sen efter det för att såren gör för ont om dom nuddar huden. Jag trodde inte jag skulle våga skada mig så här. Jag tänkte att jag inte var en sådan person. Jag trodde inte heller att jag skulle kunna svälta mig som jag gjorde. Men det kunde jag visst, i 18 år. Låt inte det här bli 18 år till med destruktiva beteenden.

 

[Ajaj]

Jag är så less på min autism. Jag spenderade 5 timmar med familjen igår och det var ju mysigt och bra men jag blir aldrig avslappnad i hur jag ska vara och jag känner mig missförstådd hela tiden. Jag klarar inte heller av det här när man är fler än två. Dom andra verkar hålla koll på lite vad som händer i alla samtal och i rummet men inte jag. Så jag förstår inget när det hoppas lite fram och tillbaka i samtal.

Oavsett vem jag är med känner jag mig fel. Jag har egentligen bara två personer som jag kan slappna av med så pass att den riktiga jag kommer fram lite i alla fall. Min extra mormor och en kompis som tyvärr bor långt bort men vi ska prata idag.

Jag blev väldigt besviken på en i familjen igår och det gnager fortfarande i mig om den här personen har rätt. Har hen rätt är jag en dålig människa som jag förstår ingen vill vara med men har hen fel är det den personen som inte är riktigt snäll. Har hänt många gånger men igår igen skrattade hen åt en för mig viktig sak och tryckte ner mig och sa att hen inte trodde på mig på ett sätt som gjorde jätte ont och jag har fortfarande ångest över det. Alla satt vid bordet men ingen sa något.

Jag är tydligen inte ens bra nog på att skriva på messenger med resten av släkten heller. Lyckas visst skriva fel i en eller två ordsmeningar också.

Jag är den definitivt tjockaste men den som definitivt äter minst. På riktigt. Jag smygäter ju inte eller så och när vi rest eller som igår umgicks länge hinner man ju se. Det är orättvist. Jag fick en bild som en släkting skickade på mig och ena hunden och jag är ÄNNU tjockare än jag trodde.

Nu vågar jag inte heller verka gnällig så vet inte om jag kan berätta hur ont jag har. I bröstkorgen och revbenen och ena axeln. Jag har svårt att röra eller bära ens lätta saker.Jag tränade med hunden igår, backa tillsammans med mig. Han är bra på det men igår kom han in bakom mig och jag blev fälld. Var som allt stannade upp och jag visste att ramlade jag på hunden skulle det gå illa. Han är liten. Så jag slängde mig åt sidan men kunde inte ta emot med händerna så jag störtdök. Och det är klart att det inte är viktigt och värt att berätta om det men jag blir rädd att nämna något som ens låter lite gnälligt i närheten av en viss person. Det är väl mest det som stör, att känna att jag inte kan säga något. Jag behöver inte göra det men jag vill kunna säga det ifall jag känner för det.

Jag var glad över min nya fond som en bankman satt upp för mig men det var tydligen också fel av mig

Ibland förstår jag inte varför jag inte bara är som förr, är tyst oavsett situation. Det är med min autism nog det allra bästa. Att inte prata på kurser, familjesaker, nya grupper och alltid. Jag borde inte finnas och nu när jag då gör det så får jag väl göra det bästa av det och inte störa alla vanliga människor.

 

[skiesabove]

Jag är så less på min autism. Jag spenderade 5 timmar med familjen igår och det var ju mysigt och bra men jag blir aldrig avslappnad i hur jag ska vara och jag känner mig missförstådd hela tiden. Jag klarar inte heller av det här när man är fler än två. Dom andra verkar hålla koll på lite vad som händer i alla samtal och i rummet men inte jag. Så jag förstår inget när det hoppas lite fram och tillbaka i samtal.

Oavsett vem jag är med känner jag mig fel. Jag har egentligen bara två personer som jag kan slappna av med så pass att den riktiga jag kommer fram lite i alla fall. Min extra mormor och en kompis som tyvärr bor långt bort men vi ska prata idag.

Jag blev väldigt besviken på en i familjen igår och det gnager fortfarande i mig om den här personen har rätt. Har hen rätt är jag en dålig människa som jag förstår ingen vill vara med men har hen fel är det den personen som inte är riktigt snäll. Har hänt många gånger men igår igen skrattade hen åt en för mig viktig sak och tryckte ner mig och sa att hen inte trodde på mig på ett sätt som gjorde jätte ont och jag har fortfarande ångest över det. Alla satt vid bordet men ingen sa något.

Jag är tydligen inte ens bra nog på att skriva på messenger med resten av släkten heller. Lyckas visst skriva fel i en eller två ordsmeningar också.

Jag är den definitivt tjockaste men den som definitivt äter minst. På riktigt. Jag smygäter ju inte eller så och när vi rest eller som igår umgicks länge hinner man ju se. Det är orättvist. Jag fick en bild som en släkting skickade på mig och ena hunden och jag är ÄNNU tjockare än jag trodde.

Nu vågar jag inte heller verka gnällig så vet inte om jag kan berätta hur ont jag har. I bröstkorgen och revbenen och ena axeln. Jag har svårt att röra eller bära ens lätta saker.Jag tränade med hunden igår, backa tillsammans med mig. Han är bra på det men igår kom han in bakom mig och jag blev fälld. Var som allt stannade upp och jag visste att ramlade jag på hunden skulle det gå illa. Han är liten. Så jag slängde mig åt sidan men kunde inte ta emot med händerna så jag störtdök. Och det är klart att det inte är viktigt och värt att berätta om det men jag blir rädd att nämna något som ens låter lite gnälligt i närheten av en viss person. Det är väl mest det som stör, att känna att jag inte kan säga något. Jag behöver inte göra det men jag vill kunna säga det ifall jag känner för det.

Jag var glad över min nya fond som en bankman satt upp för mig men det var tydligen också fel av mig

Ibland förstår jag inte varför jag inte bara är som förr, är tyst oavsett situation. Det är med min autism nog det allra bästa. Att inte prata på kurser, familjesaker, nya grupper och alltid. Jag borde inte finnas och nu när jag då gör det så får jag väl göra det bästa av det och inte störa alla vanliga människor.

Känner inte dig men det är garanterat din släkting som är elak. Tyvärr är det många människor som är rätt vidriga mot andra människor (fast dom själva snackar om sig själva som att dom är bäst och snällast), och dom brukar speciellt ge sig på de som är lite tystare och osäkra.

Tråkigt för hen att hen är idiot. Låt det rinna av dig. Agera som du själv tycker att du kan stå för och orkar med. Är andra dömande om det så får det stå för dom - det är inte ditt fel, eller dig det är fel på. Det är dom som är tråkiga och kärlekslösa individer.

 

[Ajaj]

Känner inte dig men det är garanterat din släkting som är elak. Tyvärr är det många människor som är rätt vidriga mot andra människor (fast dom själva snackar om sig själva som att dom är bäst och snällast), och dom brukar speciellt ge sig på de som är lite tystare och osäkra.

Tråkigt för hen att hen är idiot. Låt det rinna av dig. Agera som du själv tycker att du kan stå för och orkar med. Är andra dömande om det så får det stå för dom - det är inte ditt fel, eller dig det är fel på. Det är dom som är tråkiga och kärlekslösa individer.

Men den här personen är så självsäker och bra på att trycka till. Även om vi diskuterar något som jag vet mer om lyckas jag aldrig få fram det och om jag gör det så bryter hen mig. Jag tyckte det var jätte roligt dagen efter att vi bråkat om en sak länge och hen verkligen betedde sig så säker och förminskade mig för dagen efter tog dom upp samma fråga i hens favorit pod med hens förebilder och alla i den podden sa exakt samma som mig fast jag vet ännu mer.

Jag har autism, jag får specialintressen och det här är ett av dom. Jag har sett i princip alla dokumentärer och videos på youtube och andra ställen (utan överdrift), läst och skrivit om det och vet att jag vet mer, men det går ändå inte.

Jag älskar den här personen men jag är trött på att bli nertryckt.

Om vi pratar om den mobbning jag var så extremt utsatt för säger hen att jag inte borde ta åt mig för att barn är dumma, men nej. Alla är inte dumma och oavsett är det jag blev utsatt för inte ok. Vissa saker skulle man om det drabbat vuxna lätt ha polisanmält men jag var barn och då är det tydligen okej. Det lämnar spår.

Alla i min familj tycker att jag överdriver betydelsen av flera års systematisk mobbning. I skolan och utanför. Att inte ens våga gå till affären eller vara i stallet. Eller ens någonstans i vårt relativt lilla samhälle. Dom fattar bara inte.

Jag vill stå upp för mig själv.

 

[skiesabove]

Jag vill stå upp för mig själv.

Det här är en bra början . Du vill.

 

[Ajaj]

På kvällen fick jag en gnutta mer självförtroende. Det var kurs med hunden och jag ville göra vissa saker men alla stod för nära. Min instruktör tog min sida och bad dom backa lite. Jag är så tömd på självförtroende och egenvärde att det var jätte skönt att någon hjälpte mig när jag själv inte kan uttrycka mina behov. Mamma var med och tittade på och när jag tränade själv hade jag mamma som feedback, hon var min ridlärare ända in på att jag fick ta bort hästen och nu har hon verkligen försökt lära sig och hon är sträng och perfektionist men det är jag med. Jag vet att när hon säger att det ser fint ut så är det så för hon säger även utan att linda in det om sånt som jag gör fel.

Jag fick mycket beröm av instruktören och jag var själv ovanlig lugn. Lite nervös men hanterbart. En dum kvinna började skrika att jag fick för mycket tid för feedback. Själv tog hon dubbla tiden. Irriterad blev jag minst sagt. Jag är jätte stolt över lillgrabben och mig så det var det jag valde att fokusera på.

Men kan jag efter en förmiddag i skogen, kurs i 1,5 timme ändå ändå inte vara ifred från mig själv. Jag hann mest bara komma hem på kvällen hem men min hjärna är som en målsökande missil som letade upp ett bra ställe som jag satt och karvade imoch fast det var hud som inte läkt och är tjock och skärbladen fastnar i ärr och oläkta så. Det stör mig. Ja vill ha helt len och slät hud som det rinner massor från men det är inte så särskilt ofta längre att rakbladen bara rinner genom huden. Det är tjock hud och ärr och sår som rakbladen fastnar i. Men ändå säger rösten att det måste rinna blod

Jag inser då hur sjukt det är att som vuxen stå vid köksbänken och karva sent på kvällen fast jag haft fullt upp hela dagen.

 

[Ajaj]

Det blev inget bra alls i natt och i morse. Jag gick och la mig 01 ungefär. Kunde inte somna och var vaken hela natten. Tog extra sömnmedicin för sent så jag hade en rejäl bakfylla eller vad man ska kalla det. Hade behövt träffa min terapeut men fick sms från mottagningen att hon inte kunde komma. På ett sätt lite bra för jag var helt borta i huvudet vid den tiden hon skulle kommit hit. Att ta sig ut på dagar som denna är inte lätt, förstår inte hur jag till slut lyckas men jag måste ju för hundarna. Annars tror jag att jag skulle ha sovit många timmar till.

När jag vaknat till liv nu ser jag att jag skadat mig mer än jag trodde, jag trodde jag skurit på en arm men tydligen på båda och såren fortsätter från i princip axelhöjd till armvecket vilket innebär att jag skurit mig på hela vänster arm och halva höger fast det redan var färska sår. Eftersom jag inte tänker när jag är riktigt inne i det har jag skurit så att det knappt går att böja någon av armarna och det är lite jobbigt.

Stör mig också på att min högerhand varit avdomnad i två-tre veckor. Som när en kroppsdel somnat om man t.ex. legat på den. Jag var säker på att det var så först men en hand gör inte så i två-tre veckor i rad, dygnet runt.

Är dock stolt över min comeback. Lite extra till frukost, tog mig till lilla Coop 100 meter ifrån mig för att köpa bröd och tränade ca 30-40 minuter med hunden eftersom det snart är tävlingssäsong för oss. Och strax ska han vaccineras, om en timme bara. Det är inga problem, dom är så snälla båda två så att man kan göra i princip vad som helst utan att dom säger ifrån.

Det var väl en jätte bra vändning att gå från självskadande nästan hela natten, för mycket tabletter och helt borta i huvudet? Till att handla bröd och äta frukost och träna med hunden? Min första normala frukost på över ett år sedan när jag reste med mina föräldrar.

 

[skiesabove]

Det var väl en jätte bra vändning att gå från självskadande nästan hela natten, för mycket tabletter och helt borta i huvudet? Till att handla bröd och äta frukost och träna med hunden? Min första normala frukost på över ett år sedan när jag reste med mina föräldrar.

Ja det tycker jag! Det är riktigt bra gjort.

"Normala" rutiner är så viktigt att börja jobba med när man är nere i avgrunden och plaskar runt.

Få i sig mat. Få i sig frisk luft. Sköta hygienen. Ge kroppen sitt, så att säga.

Hur känner du inför att duscha?

 

[Ajaj]

Ja det tycker jag! Det är riktigt bra gjort.

"Normala" rutiner är så viktigt att börja jobba med när man är nere i avgrunden och plaskar runt.

Få i sig mat. Få i sig frisk luft. Sköta hygienen. Ge kroppen sitt, så att säga.

Hur känner du inför att duscha

Tack

Jag hatar att duscha, det är så obehagligt och läskigt med kontrasterna mellan värmen i duschen och utanför. Jag duschar därför medvetet i kallt och obehagligt vatten. När jag tränar är jag noga med att duscha. Men annars kan det gå en vecka. Jag borstar inte håret varje dag heller.

Jag kom ju igång fint med träningen men min skada från när jag ramlade i lördags gör det omöjligt. Jag har så, så ont. Var och handlade idag och ville mest börja gråta när jag var tvungen att bära hem allt så det blev att jag försökte bära allt på andra sidan men det gjorde ont ändå.

 

[Ajaj]

Så arg på psykiatrin!!!
Jag har i mer än ett år fått hämta ut mediciner på psykiatrin varje onsdag för att jag inte får ha mer tabletter hemma. Det krånglar varje gång. Likadant idag. Dom har missat beställa och hade inte ens vetskapen om detta utan jag fick berätta. Fick därför bara mediciner för idag och imorgon och så måste jag tillbaka igen på fredag. Så, så, så irriterad.

Jag hade ett veterinärbesök på fredag som jag nu var tvungen att boka om till nästa tisdag. Hunden är inte akut sjuk och inget händer men jag har planerat det här och sett fram emot det för att jag vill ha svar och så gör dom så här på psykiatrin och gör fel. Igen.

Med någon omvänd logik ansåg skötaren att om jag fick fler tabletter av lägre styrka skulle jag ha för mycket tabletter hemma. Men hallå, det är fortfarande samma totala dos.

 

[kma]

Det blev inget bra alls i natt och i morse. Jag gick och la mig 01 ungefär. Kunde inte somna och var vaken hela natten. Tog extra sömnmedicin för sent så jag hade en rejäl bakfylla eller vad man ska kalla det. Hade behövt träffa min terapeut men fick sms från mottagningen att hon inte kunde komma. På ett sätt lite bra för jag var helt borta i huvudet vid den tiden hon skulle kommit hit. Att ta sig ut på dagar som denna är inte lätt, förstår inte hur jag till slut lyckas men jag måste ju för hundarna. Annars tror jag att jag skulle ha sovit många timmar till.

När jag vaknat till liv nu ser jag att jag skadat mig mer än jag trodde, jag trodde jag skurit på en arm men tydligen på båda och såren fortsätter från i princip axelhöjd till armvecket vilket innebär att jag skurit mig på hela vänster arm och halva höger fast det redan var färska sår. Eftersom jag inte tänker när jag är riktigt inne i det har jag skurit så att det knappt går att böja någon av armarna och det är lite jobbigt.

Stör mig också på att min högerhand varit avdomnad i två-tre veckor. Som när en kroppsdel somnat om man t.ex. legat på den. Jag var säker på att det var så först men en hand gör inte så i två-tre veckor i rad, dygnet runt.

Är dock stolt över min comeback. Lite extra till frukost, tog mig till lilla Coop 100 meter ifrån mig för att köpa bröd och tränade ca 30-40 minuter med hunden eftersom det snart är tävlingssäsong för oss. Och strax ska han vaccineras, om en timme bara. Det är inga problem, dom är så snälla båda två så att man kan göra i princip vad som helst utan att dom säger ifrån.

Det var väl en jätte bra vändning att gå från självskadande nästan hela natten, för mycket tabletter och helt borta i huvudet? Till att handla bröd och äta frukost och träna med hunden? Min första normala frukost på över ett år sedan när jag reste med mina föräldrar.

Härligt att läsa om att du ätit en normal frukost igår!! Riktigt bra gjort!

Natten lät hemsk och att du skadat dig mer än du trodde. Men du kämpade dit upp trots ”bakfylla”.

Så arg på psykiatrin!!!
Jag har i mer än ett år fått hämta ut mediciner på psykiatrin varje onsdag för att jag inte får ha mer tabletter hemma. Det krånglar varje gång. Likadant idag. Dom har missat beställa och hade inte ens vetskapen om detta utan jag fick berätta. Fick därför bara mediciner för idag och imorgon och så måste jag tillbaka igen på fredag. Så, så, så irriterad.

Jag hade ett veterinärbesök på fredag som jag nu var tvungen att boka om till nästa tisdag. Hunden är inte akut sjuk och inget händer men jag har planerat det här och sett fram emot det för att jag vill ha svar och så gör dom så här på psykiatrin och gör fel. Igen.

Med någon omvänd logik ansåg skötaren att om jag fick fler tabletter av lägre styrka skulle jag ha för mycket tabletter hemma. Men hallå, det är fortfarande samma totala dos.

Men vad irriterande att de aldrig kan göra rätt. När de har hand om medicinerna borde det bli väldigt rätt varje gång kan man tycka. Och jag förstår inte heller logiken om den totala dosen hade blivit samma. Suck.

 

[Ajaj]

Härligt att läsa om att du ätit en normal frukost igår!! Riktigt bra gjort!

Natten lät hemsk och att du skadat dig mer än du trodde. Men du kämpade dit upp trots ”bakfylla”.


Men vad irriterande att de aldrig kan göra rätt. När de har hand om medicinerna borde det bli väldigt rätt varje gång kan man tycka. Och jag förstår inte heller logiken om den totala dosen hade blivit samma. Suck.

Jag är jätte frustrerad verkligen. Varje onsdag är hemsk för jag vet att det kommer bli fel. Skulle sanningsenligt kunna säga att det är fel 80-90% av gångerna och jag bara orkar inte. Nu måste jag gå dit igen också vilket tar massor av energi.

 

[Ajaj]

Funderar på en sak. Jag har en vän som är väldigt, väldigt sjuk i självskadebeteende. Jag vill aldrig bli som henne men tänker att det är så man måste vara för att kallas sjuk. Men hon har å andra sidan tagit sig dit efter 15 år och jag har kämpat i 6,5 månader med mitt helvete så det finns ju en orsak att vi inte riktigt är i samma läge. Dessutom rankar jag nog ätstörningen som mer ångestpådrivande fast alla andra säger skärandet.

Men jag är så rädd för att vården tycker jag är fejk och inte värd hjälp. Å andra sidan har det varit tal om inläggning av mig flera gånger och vi testar nya mediciner och höjer för att få ordning på det. Mina behandlare och läkare har möten tillsammans utan mig. Alla är oroliga. Min terapeut säger att jag är den av hennes patienter på långa vägar är den som skadar mig mest. AST kuratorn har svårt att jobba med mina autism problem för att skadandet är så allvarligt och komplext. Dom säger att mina problem accelerat med enorm snabbhet, från att vara rispor till att vara sår som jag karvar i gång på gång för att få så mycket blod som möjligt, det räcker inte längre med flera blödande sår utan det måste vara sår i såren. Att ”karva’ är nog rätt ord. Jag sätter eller ställer mig någonstans och sen börjar jag skära och karva och försvinner bort ett tag. Det blir som avslappningen efter ett hårt träningspass.

Ändå tänker jag att dom sitter och skrattar åt mig bakom ryggen och tycker jag är patetisk. Att jag inte har riktiga problem.

Men för mig är det allvar, jag höjde dosen på medicinen för 2 veckor sen men känner inget, snarare tvärtom. Jag är trött, ledsen vet inte om jag vill leva och hur jag ska stå ut till 24 maj då jag ska prata med läkaren och antagligen höja dosen eller ändra något. Men det är ju typ 5 veckor dit, jag ska träffa min kurator imorgon och ta upp att det inte känns hållbart nu, att jag inte står ut, något måste göras för jag orkar snart inte mer. Jag har vad som krävs ifall jag vill ta mitt liv här hemma. Mer än så till och med. Nu kämpar jag mot dom tankarna för att inte ge upp och ta den utvägen.

 

[kma]

Du är sjuk, allvarligt sjuk och det tror jag eller snarare är helt säker på att både din läkare, terapeut och AST-kurator tycker att du är. De vill hjälpa dig och försöker hitta vägar runt med hur det ska hjälpa dig för att du ska slippa inläggning, eftersom Sj verkligen inte vill bli inlagd.
Det är bra att de har möten, man har alltid det i vården där man går igenom de olika patienternas fall för att kunna ge den bästa vården. Kanske har de extra många möten pga att situationen är så pass allvarlig.

Du är inte på något sätt patetisk och de skrattar inte åt dig bakom ryggen. Tänk istället att de vill hjälpa dig men det är svårt att bryta ditt självskadande både i form att skärande och anorexia, hela bilden är väldigt komplex både för dig och dem.

Hur snabbt ska medicinen ge effekt vid doshöjning, sa läkaren ngt om det? Om du mår ännu sämre nu än innan kanske du ska be om att få träffa läkaren tidigare än 24 maj. Det är akut om du har allvarliga tankar på att ta ditt liv istället. Är det bra att du har så mycket medicin hemma, så att du kan ta en så pass stor överdos.

Låter bra att ta med kuratorn imorgon att det är ohållbart nu. På ngt sätt behöver du mer hjälp, frågan är hur. Kan fler besök med terapeut eller kurator hjälpa tills du möjligen även får en psykolog? Kan de ringa dig dagligen?

Hur allvarliga är tankarna just nu?

Tänker på dig!

 

[Ajaj]

Min skada från i lördags har blivit till ett riktigt helvete. Jag kan inte röra mig alls utan extrem smärta som gör att jag skriker rakt ut. Knivar rakt in i kroppen. Jag kan inte andas. Jag kan knappt inte ställa mig upp upp eller lägga mig eller röra vänsterarm eller ens hålla i något lätt. Det gör ont att ligga, sitta och stå men det är framförallt att röra mig som är omöjligt. Jag behöver kissa men vet inte hur jag ska kunna resa mig och sen kunna lägga mig igen.

Försöker komma runt smärtan och inbilla mig att det går över men det har gått en vecka. I vanliga fall om jag typ vrickar eller stukar en fot är jag ju van efter alla år med fotbollsträning. Men det här är annorlunda. Jag har haft en sådan här smärta en gång och då sökte jag inte hjälp och det slutade på akuten med en syresättning på 83 och blev rullad förbi alla i kön men den gången var det inte skadan i sig som gjorde att jag inte kunde andas utan smärtan.

Jag ringde vårdcentralen och dom hänvisade till akuten men jag ville verkligen inte men jag blir sämre varje dag istället för tvärtom. Gick till min kurator som såg hur ont jag hade så hon skjutsade upp mig till akuten och väntade ett tag med mig. Efter massor av timmar av undersökningar och röntgen blev resultatet att jag fått en muskelskada. Antingen av själva slaget mot muskeln eller att muskeln töjt ut sig. Det kommer ta flera veckor med sjukgymnastik som jag ska ringa till imorgon och boka tid dit jag varit tidigare och trivs.

Men veckor eller kanske ett par månader känns absolut inte roligt alls och jag tävlar om en månad. Men mest att inte ens kunna lägga mig i soffan eller lyfta minsta lilla sak eller ta upp något nerifrån. Det är jobbigt.

 

[Ajaj]

Har ännu ondare idag om möjligt. Sitter uppallad med mängder av kuddar i soffan för jag klarar inte att resa eller sätta mig ner. Vågar inte gå och lägga mig för imorgon vet jag inte hur jag ska ta mig upp igen. Och speciellt när jag varit stilla länge. Har svårt att andas också